Nybörjare

Skolavslutning, jul och andra aktiviteter har medfört att jag inte har kunnat rida regelbundet och nu var det ca en vecka sedan som jag satt på Mackans rygg. Det positiva är att det gick lättare att stretcha ljumskarna än vad jag befarade, det negativa är att den lilla ridkänsla jag har jobbat fram har runnit ut ur kroppen. Jag har haft fantastiskt bra hjälp av Jossan som har ridit Mackan åt mig, men vad hjälper det när det är jag själv som tappar känslan? Första ridpasset efter en veckas uppehåll från ridning ägnades åt att jogga Mackan och försöka få min kropp att fatta att jag var på hästryggen igen. Undrar vad som händer med min ryttarkänsla om jag måste opereras och vara utan ridning upp mot sex månader??

Nästa vecka har jag bokat in två träningar och hoppas på så vis komma på bana igen för nu är siktet inställt på div I till våren. För att bättra på det hela ytterligare så tänker jag ta tag i mina pilatesövningar igen, men hittar inte min pilates-DVD. Trist! Mest troligt är den på Humlans minilager så jag får be maken ta en sväng dit. 😀 Nu jäklar!

Jag – ”Världens jobbigaste patient”

Internet is my best friend! Nej, riktigt så är det inte men Internet är fantastiskt bra och jag kan lätt flyga iväg i olika riktningar i min iver att hitta information om det är något jag söker efter. Som t ex smärtor i ljumsken (som jag har haft i säkert fyra år nu). Exakt vad det beror på vet jag inte men min teori är att det kom i samband med en sadel jag hade och som inte var bra för mig. Under åren har jag på egen hand försökt att hitta olika lösningar som bl a Yoga och besök hos olika sorters terapeuter. Till slut tröttnade jag på att skjuta med hagelbössan rakt ut i luften och förhoppningsvis träffa något, så jag tänkte lite häst. Vad hade veterinären gjort? Jo, mest troligt kanske man hade undersökt med ultraljud.

Ultraljudet hos fysioterapeuten visade att jag har tendinos i adduktor longus, alltså degenerativa förändringar i övergången från muskeln till senan. Tendinos kan lättast förklaras som oelastisk ärrvävnad och det finns olika sätt att behandla det och det görs då av en duktig idrottsläkare. Dessvärre kan det vara rätt lång konvalescens innan man förhoppningsvis har en fungerande muskel igen.

Jag hade tur och fick komma till en duktig idrottsläkare och jag hade då med mig mina ultraljudsbilder så att han skulle kunna se skadan. Han tittade knappt på bilderna och skickade istället ner mig på röntgen. Röntgen visade att jag har pålagringar på höftlederna och jag är rekommenderad att göra en titthålsoperation för att fräsa bort pålagringarna. Till en början tänkte jag inte så mycket utan lät dem boka tid för operation i början av nästa år. Nu har tankarna börjat snurra i huvudet igen och jag har skjutit upp operationen på obestämd framtid. Innan de fräser pålagringar i mina höftleder så måste de banne mig göra vad de kan åt tendinosen först. OM det är pålagringarna som gör att jag har ont vid vissa tillfällen så borde väl inte stelheten och smärtan försvinna om jag stretchar insidan låret? När jag stretchar så gör det ont till en början, men ju längre jag stretchar desto smidigare blir jag och då kan jag rida utan några som helst problem. Dessutom har jag inga som helst smärtor efter ridning och DET tycker jag talar för att det är muskulärt. Absolut att pålagringarna kan hämma min rörlighet men det är inget jag tror att jag märker av i dagsläget.

Det vill till att man som patient inte sväljer allt som läkaren säger – eller som min man uttryckte det: ”du måste vara världens jobbigaste patient”. Japp, och det bjuder jag på! 😉

Jakten på sanningen fortsätter.

2014-10-22-0044_5446e1dfddf2b30357214c4a

PS. Det är inte jag på bilden, men ungefär så stretchar jag varje dag på stallgången.

Att lära är något av det bästa som finns!

Jag vet inte om det är på grund av min lärarroll eller om det finns i mina gener någonstans det här med glädjen över att söka fakta och hitta nya saker att fylla tomrummen i hjärnan med. Att hänga med i forskningen och ta till sig kunskap är oerhört viktigt enligt mig. ”Så har man alltid gjort och det har fungerat” passar inte mig alls. Jag vet att jag sticker ut hakan ibland med mina åsikter, men i min mening är människor som inte tar till sig nya kunskaper faktiskt lite inskränkta. Framför allt gäller det alla nya studier och ny forskning kring våra älskade hästar. Varför inte hänga med i tiden och försöka skapa en ännu bättre tillvaro för sin häst? Inte på något vis att jag säger att jag är fullkomlig, men jag försöker i alla fall. 😀

I min jakt på ny kunskap så stötte jag på en bra länk om Ridunderlag. Det här med underlag är ett kärt barn för många men som samtidigt väcker starka känslor. Så istället för att bara ha en åsikt så tycker jag att man kan läsa på lite mer och försöka sätta sig in i hästens biomekanik och vad som händer om man rider på olika underlag och därefter försöka skapa de bästa förutsättningarna för hästarna. För länge sedan såg jag ett par filmer (från trovärdig källa som jag tyvärr inte hittar nu) om vad som händer med leder och ligament när man rider med broddar på olika underlag. Väldigt intressant! Efter det rider jag bara med broddar om det behövs, men många andra broddar på i november och broddar av i mars och rider då på grusvägar/asfaltsvägar och i ridhus – oavsett om det är halt eller inte.

Så mina vänner: Ta till er ny kunskap så ofta ni kan och då inom alla områden ni är intresserade av. 😀

Läkarbesök, restaurang, konsert och bebis.

Började dagen med att få telefonsamtal från min höggravida dotter då hon sa ”det blir nog bebis i dag”. Wow! Vi pratade en liten stund innan hon fick lägga på då nästa värk var på gång. Häftigt och såååå spännande!

Fortsatte dagen med att åka in till Orthocenter (IFK-kliniken) i Göteborg där jag hade tid för att kolla mina ljumskar som jag har haft problem med i flera år nu. Full av förhoppning träffade jag läkaren på något som tidsmässigt liknade speeddating, d v s ingen tid för något djupare snack. Jag hade med mig mina ultraljudsbilder från Anneke de Vries (leg fysioterapeut) i Halmstad, men dem tittade han knappt på. Istället fick jag lägga mig på britsen där han kontrollerade eventuella rörelsebegränsingar i höftlederna genom att föra ett ben i taget inåt, utåt och uppåt. Därefter skickade han ner mig till röntgen där det var mer än en timmas väntetid. Bara att gilla läget och fördriva tiden så gott det gick i ett trist väntrum. När plåtarna var klara så var givetvis läkaren på möte och jag fick en telefontid för avstämning istället. När han väl ringde så berättade han att jag har pålagringar i höftlederna men att han inte kan se någon artros. Han rekommenderade titthålsoperation eftersom jag inte lär bli bättre utan att  göra något åt det. Oj! Jag blev alldeles överrumplad och bestämde på stående fot att de skulle boka in en tid för operation i början av nästa år. Som vanligt var jag tvungen att göra ett inlägg på FB om situationen och då svarade någon klok person, tror det var min syster, ”var det inte i ljumskarna du hade ont?” Jo, det är det ju faktiskt. Tankarna började snurra i huvudet på mig: är det verkligen pålagringar som gör att jag har ont? Tänk om det inte är det? I så fall opererar jag mig i onödan och har 4-6 månaders konvalescens. Helt galet! Tendinosen som Anneke konstaterade – har den inget med min smärta att göra? Jo, det måste den ju eftersom det är där jag har ont. Alla tankar har resulterat i att jag måste fixa en kompletterande undersökning innan någon får börja operera mig. Tänk vad trist att efter 6 månader utan ridning inse att problemet och smärtan i ljumskarna kvarstår.

Efter läkarbesöket åkte jag till stallet med huvudet fullt av funderingar på hur jag skall lösa det om jag blir opererad. På något vis måste ju Mackan hållas igång och då gärna av någon/några som jag har förtroende för. Ping! Polletten trillade ner och svaret blev enkelt: min dotter Amanda och hennes kompis Jossan (och min tränare Isabel då och då).

På kvällen mötte jag upp Håkan i Göteborg och vi åt en riktigt god middag i annorlunda miljö på Restaurang Dorsia och efter det var vi på Nefertiti och tittade på Daniel Lemma. Så himla bra spelning! När vi åkte hem sent på kvällen så började vi bli oroliga för vår födande dotter. Det hade väl inte hänt något? Nu borde väl bebisen kommit eftersom hon hade haft värkar så länge? Lätt oroliga kröp vi till sängs och somnade för att vakna till plinget av mobilen med meddelandet ”Kl 04.04 behagade denna tös titta ut i världen. Vi mår bra allihopa.” och ett foto på den nya lilla familjen. Vi hade blivit morföräldrar!

I dag fick jag se min häst på håll…

Vilken dag som helst så skall min äldsta dotter föda barn och jag blir då mormor. Inte illa! Tidigare har jag alltid tänkt att jag skulle åldras med typ 25 år i och med att jag blir mormor eftersom det låter så gammalt: mormor… Men nu känns det inte alls så längre och nu ser jag enbart fram emot att min dotter skall få bli mamma och vi i familjen skall få bli mormor, morfar, morbror och moster. Det är såååå spännande. Så snart bebisen (Hedda) har sett dagens ljus så kastar vi oss i bilen och åker ner till Ystad för att titta på underverket.

När familjen åker till Ystad så behöver jag ha någon som tar hand om Mackan och det är inte lätt att lämna min ”bebis” till någon annan. Den stora frågan var till VEM? Jag ville ha någon som jag kan lita på och någon som jag vet är ansvarsfull och tar hand om min häst på bästa sätt, någon som jag vet prioriterar hästen före sig själv. Plötsligt kom jag på det! Ett självklart val: min ena dotters kompis Josefine. Som tur var så har hon ridabstinens och nappade direkt på mitt förslag att hjälpa mig med Mackan. I dag mötte hon mig i stallet så att jag kunde visa henne hur saker och ting fungerar på Gåsevadholm samt att hon skulle få en chans att rida Mackan när jag var där. Hon red honom himla käckt och Mackan såg ut att trivas med Jossan på ryggen. När hon hade ridit i ca en timma så sa hon ”nu orkar jag inte rida mer” samtidigt som hon drog med handen på benet och konstaterade att hon var alldeles mör i benen. Det är sådant man inte tänker på när man rider regelbundet och det är alltid lika roligt att få det konstaterat att det krävs lite muskelarbete för att rida. Skall bli kul att höra om Jossan kan gå i morgon. 😀

Första träningen efter vilan.

I dag har vi tränat, Mackan och jag. Det gick väl inte skitbra, men vad kan man förvänta sig efter en veckas vila och en uteritt? På något sätt har både jag och Mackan haft lite snöstorm i våra hjärnor eftersom vi fick backa några steg jämfört med tidigare träningar. Det här har vi ju upplevt förut och det är bara att bita ihop och komma igen en annan gång. Nu får jag jobba lite med att uppdatera Mackan på enkla byten och lite annat som vi har tränat på tidigare, så går det säkert bättre nästa gång. Om det är någon gång som vi skall träna så är det faktiskt så här efter vilan, för då är det bra att ha någon som har ögonen på oss och kollar så att vi gör rätt.

Det är märkligt det där med träning. Tänk vilken skillnad det gör att någon står och tittar – bara det gör ju att jag skärper mig ordentligt. (Självklart får jag lite heta tips från coachen också.) Så från det att Mackan kändes lite tung och seg blev han lätt och energisk. Suveränt! Tack Isabel!

En veckas vila.

Förra veckan fick Mackan vila helt eftersom det var så hysteriskt mycket att göra på jobbet och jag ville överleva veckan utan att gå i sank. Fattar inte varför det blir så här varje år? Betygen skall in och bedömningar skall skrivas – samma visa varje år. Även om vi förbereder så gott det går så skall det ändå till en summering av terminen innan betygen sätts och varje år är det alltid elever som måste jagas för att vi skall få in texter och uppgifter för att kunna en fair bedömning.

Jag får lite dåligt samvete över att jag inte ens har promenerat med Mackan under den här veckan, men jag känner honom och jag vet att han blir ett jäkla monster att promenera med när han är understimulerad, typ som när han hade inflammationen i halskotpelaren. Då var han som en heliumballong vid vissa tillfällen – mer i luften än på marken. Så det är faktiskt i ren självbevarelsedrift som jag inte har gått ut på promenad i mörkret med honom.

I går var första gången som jag red efter vilan och då red jag ut. Kanske inte bästa valet, men paddocken låg helt under vatten i och med att Rolfsån för tillfället har oerhört högt vattenstånd och manegen kändes inte lockande efter en veckas vila. Till en början gick det riktigt bra men efter ett tag så började Mackan reagera på småsaker och tog varje tillfälle att hoppa och studsa, och då var han typ bara en meter mellan öron och svansrot och ca två meter i mankhöjd. I det läget kände jag mig ganska liten… Funderade faktiskt på om jag skulle hoppa av och gå med honom istället, men insåg att jag nog hade bättre förutsättningar att komma hem helskinnad om jag satt på. Det blev lite trav och galopp också och jäklar vilket tryck det var i honom. Det riktigt pös ur öronen! Trots galopp i uppförsbacke så upplevde jag att han hade större delen av sin energi kvar när vi kom tillbaka till stallet – även om han frustade gott sista sträckan hem.

På måndag sätts betygen och efter det har jag större förutsättningar att hålla igång ridningen som vanligt, men innan dess så blir det ett kortare avbrott för att hälsa på dottern (och förhoppningsvis vårt första barnbarn) i Ystad. Det skall bli såååå roligt!

Tandfix

Att tiden går fort, det har vi ju alla konstaterat tidigare, men ibland är det mindre roligt när det är så. Som t ex när det är dags att åka med hästen till veterinären för att fixa tänderna – igen. Nu är det sex månader sedan sist och C-F får fortsätta det arbete han påbörjade sist: att få ordning på Mackans tänder. Hakar och vågbett är väl det största problemet som C-F har att arbeta med, men hakarna krymper så det finns hopp om att det kan se riktigt fint ut på lite sikt. I dag visade han mig hur de främre hakarna nästan är i samma nivå som övriga tänder, vilket känns bra. Nästa gång så kanske de går att få bort helt och efter det så kanske det räcker att slipa ner dem var 8:e månad. C-F fick slipa lite på framtänderna också så att de blir lite rakare. Hela tandraden sluttar något i och med att Mackan sliter tänderna snett när han äter, så nu är det också fixat.

Jag fick rekommendationen om att att växla mellan bettlöst, rakt oledat bett, enledat och tvåledat bett. C-F tipsade också om att jag kan använda en betthöjare för att lyfta bettet från lanerna och som tur är så har jag redan en sådan – skall bara börja använda den också.

När jag kom till kliniken så fick C-F syn på Mackans pigmentförändring ovanför högerögat och undrade då vad det var. (Han hade aldrig sett något liknande.) Jag visade bilder och förklarade hela förloppet med soleksem på mulen och hudförändringarna på huvudet och vid svansroten och C-F sa att det inte är säkert att symptomen har med varandra att göra. Eksemen på mulen kan vara fotosensibilitet och utslagen på huvudet kan indikera leverskada. Precis vad jag påpekade för veterinärerna förra året utan att de tog notis om det! C-F sa att om besvären återkommer till våren/sommaren så skall jag absolut göra en leverkoll på Mackan. Var så säker på det!

Som grädde på moset i dag så passade jag på att vaccinera Mackan. Stackars pållen var alldeles groggy och fick promenera länge innan vi kunde lasta och åka tillbaka till stallet igen. Nästa besök för tandfix blir om åtta månader och tills dess skall jag spara lite pengar, för det är ingen billig historia det här. 😉