Tokstolle!

I dag var jag i stallet när det var ljust och planen var att rida i paddocken för att variera underlag. Promenerade iväg med Mackan i ca 20 minuter och satt därefter upp och gick in i paddocken. Nästan direkt började han stolla sig och varierade konstarterna mellan att kasta sig åt sidan, sätta under sig rejält och lätta fram, galoppera på stället mm. Heltokig! Trots att jag tänkte ”framåt” och travade så blev det inte bättre, och då övergick jag till att försöka sysselsätta honom med att flytta undan för skänkeln mm, men inte ens det hjälpte. En tjej som red samtidigt tyckte att jag skulle longera honom först så att jag inte riskerade att ramla av, och det tyckte jag också var ett bra förslag – först. När jag tänkte efter så insåg jag att han skulle vara som en heliumballong på Liseberg om jag longerade, och då är risken större att han skadar sig på något vis. Därför red jag in i manegen istället (trots att jag helst vill undvika mjukt underlag) och lät honom arbeta på där. Vilken skillnad! Visst, han ångade på som ett ånglok och jag behövde knappt använda skänkeln alls för att han skulle gå framåt, men det var endast vid ett tillfälle som han kastade sig likt en westernhäst som gör spin (?) och trots att han gjorde det så hade jag bibehållen balans och satt säkert i sadeln. Skönt!

Istället för att jobba med övergångar och skänkelvikningar som jag hade planerat så fick jag jobba med att pysa ut den överskottsenergi som fanns. Det blev en hel del övergångar och tempoväxlingar samt skänkelvikningar, men inte riktigt som jag hade tänkt mig från början. När jag hade travat en del och kände att han hade lättat på trycket något så galopperade jag lite också. I och med att jag inte riktigt hade fått igång bakbenen så var han lite framtung emellanåt, men hellre det än att han hoppar runt som en Duracellkanin. Tyvärr hinner jag inte hem i tid på vardagarna så att jag kan rida i paddocken när det är ljust så jag får nog lasta Mackan och åka iväg till manegen i Fjärås igen. Kanske blir det redan i morgon. 😀

Massagebehandling mm.

I dag fick Mackan behandling nr 2 på relativt kort tid och den här gången var musklerna mycket bättre än vad de var vid förra behandlingen. Emelie gav Mackan strömbehanding på ländryggen och tvärs igenom rumpan – från höftben till höftben, typ, och efter det masserade hon bog, rygg, ländrygg och bakdel. Från topp till tå med andra ord. På vissa ställen tyckte Mackan att det var riktigt obehagligt och då kör han fram huvudet samtidigt som han joxar med tungan. Han blir alldeles introvert för en stund, men rätt vad det är så släpper det och då tuggar han nöjsamt tills det är dags för nästa obehag. Bröstmuskeln på vänster sida var riktigt bra men när Emelie masserade på höger sidas bröstmuskel så blev han riktigt grinig. Visserligen inte som förra gången men han visade klart och tydligt att det INTE var skönt. Öronen bakåt och lätt klapprande tänder… Förutom massage och strömbehandling så stretchade Emelie Mackans bakben flera gånger. Som vanligt var han lite motvillig det allra första men när han slappnade av så gick det lättare. (Det är likadant för mig när jag skall kratsa hovarna eller för hovslagaren när han skall sko.)

Efter ca 1,5 timma så var han fräsch som en nyponros och jag blev ordinerad att låta honom vila en dag och ta ett lättare ridpass/skritta ut dag två.

I morgon är det fredag! 🙂

Motivationshöjare.

I tisdags kväll gjorde jag slag i saken, lastade min häst och åkte till ett ridhus i Fjärås. Egentligen finns det flera anledningar till att jag åkte iväg (och kommer åka iväg fler gånger):

  1. Det är nyttigt att komma iväg till andra ställen. Inte så mycket miljöträning den här gången i och med att Mackan har stått uppstallad där tidigare och var avslappnad och positiv trots blåst och konstiga ljud på utsidan. Skönt!
  2. Jag fick möjligheten att rida på ett fast och jämnt underlag som inte flyttar på sig så lätt. (Fick reda på att det trots det knorras lite över underlaget bland inackorderingarna där, men jag förstår inte varför.)
  3. Not so crowded! När jag kom dit vid 19-tiden så var det två ekipage till i manegen. En unghäst som reds av en unghästutbildare och så var det en gammal läromästare. Alltså väldigt lugnt. Efter en stund så gick unghästen ut och det var endast Mackan och läromästaren kvar. Alltså ännu lugnare. Väldigt skönt!
  4. Jag fick en möjlighet att träffa ett par av mina klubbkamrater, vilket alltid är trevligt.

När jag skulle åka hem så blåste det halv storm och regnade, vilket också är bra träning. Det kan ju inte alltid vara bra väder när man ger sig iväg…

Med förhoppningar om att motivationen skall öka ännu mer så ger jag mig strax iväg till stallet för att möta upp Emelie som skall massera Mackan och i morgon kommer hovslagaren. Sedan är det helg och då kan jag även rida ute. Toppen! Förhoppningsvis kan de vattna i manegen inom kort och då kommer jag boka in ett par träningar med kort mellanrum så att vi kommer på banan igen. 🙂

JAG har ett problem.

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag har en motivationssvacka för tillfället. Att komma in i sådana svackor är inte särskilt roligt och jag skall göra mitt bästa för att hitta motivationen igen och det är här mitt problem kommer in i bilden. För närvarande har jag oerhört svårt att rida när det är fullt av ekipage på ridbanan, vilket man kan tycka att en så kallad dressyrryttare bör kunna hantera. Ja, det har jag kunnat, men inte just nu. Jag vet faktiskt inte riktigt när det vände men jag vet att det inte går att ha det på det här viset. Antingen måste jag komma på hur jag skall hantera situationen eller så måste jag åka iväg och rida där det inte är fullt så mycket hästar och ryttare samtidigt.

I kväll ville jag verkligen rida lite mer ”riktigt” och inte bara motionera Mackan, men när det var en tjej som tränade, två som provred hästar och några till som red runt lite hit och dit – då fick jag kortslutning i hjärnan. Jag vet liksom inte riktigt vart jag skall ta vägen. Visst, det finns ridhusregler som skall underlätta, men eftersom Mackan emellanåt blir mötesskygg så undviker jag helst möten på närmare håll och när vi är så många i manegen samtidigt så är det väldigt svårt att undvika dessa möten. Ibland tänker jag att jag hakar på någon och rider i samma varv, men då är det alltid någon annan som har bytt varv och för att slippa mötas så drar jag mig inåt mitten och jobbar Mackan i skritt istället (i den mån det går). En repetitionskurs i mental träning hade suttit fint just nu, för jag märker att problemet sitter mer i mitt huvud än i Mackans huvud.

I morgon skall jag nog leta motivation genom att lasta Mackan och åka iväg – om inte annat så för att rida på ett annat underlag.

 

 

Äntligen luft!

Då var plusgraderna tillbaka och såväl stalldörr som Mackans fönster kunde återigen öppnas. Så himla skönt! Jag är glad att jag står i ett stall där vi oftast kan ha våra fönster öppna, för i några stall vi har stått i tidigare så skulle dörrar och fönster vara stängda så snart det blev höst/vinter i almanackan. Jag köper faktiskt inte det där att det skall vara stängt för att vi tvåbeningar kanske fryser – det är bara att klä på sig mer! Hellre frisk luft än att behöva höra någon mullrande fläkt hela tiden.

När vi byggde vårt stall i Åsa så valde vi bort vattenkoppar i boxarna just för att slippa ha stängda dörrar och frusna ledningar. Vädringsluckorna ovanför alla fönster var i princip alltid öppna och stalldörren likaså. Det var öppet i nock och luften var hur bra som helst. Visst var det kallt och emellanåt hände det att vattnet frös i hästarnas hinkar i boxarna, men då var det bara att fylla på med lite ljummet vatten. Vi hade ju endast fem boxar så det var lätt fixat.

Även om det är riktigt trevligt och bekvämt att stå uppstallad så kan jag verkligen sakna vårt stall.

Stallet

stallet

 

Snöstyltor.

Trots skidåkare, faror som lurade i buskarna och fjärilar i magen så gav jag mig ut i det underbara vinterlandskapet med Mackan. Jag hade noga gjort rent under framhovarna, torkat sulorna med handduk och sprayat dem med mitt nya siliconspray, men vad hjälpte det? Till en början så verkade det faktiskt som om sprayen gjorde verkan och det gick riktigt bra att pulsa fram i snön, men efter hand så byggdes snön på och styltorna var ett faktum. Mackan halkade rejält ett par gånger och till slut så hoppade jag av och ledde honom sista biten tillbaka till stallet. Typiskt. I dag var han mycket lugnare än i går och jag kände att jag kunde slappna av och hade gärna varit ute betydligt längre än vad det blev. Vi mötte både lördagsflanörer, hundar och skidåkare utan problem och Mackan var hur cool som helst. Nu hoppas jag att snön ligger kvar tills dess att hovslagaren har varit här för då skall jag också ut och galoppera i snön. Det ser jag fram emot. Tills dess får jag försöka hitta något annat som kan hjälpa mot snöstyltor och jag tar tacksam emot tips. 😀

Motivationssvacka.

Då var den här. Min motivationssvacka. Men det kanske inte är så konstigt trots allt. Det är mörkt och kallt och jag fryser om både fingrar och tår, vilket kan bero på att jag (återigen) har missat att införskaffa bra vinterkläder. Helt klart finns det andra faktorer som också påverkar mig, men de tänker jag inte gå in på här (för då blir jag obekväm för vissa). Trots att jag har Mackan på ett av de bästa stall jag har stått i så får jag ibland för mig att jag skall leta efter något som är ännu bättre, men så tar jag mitt förnuft till fånga och inser att vi nog har det så bra som vi kan ha det. DOCK är det önskvärt med lite mer ordning i stallet emellanåt. Vissa kvällar är det flera hundar i stallet och när en eller flera av dem börjar skälla så ser jag rött. Skall det verkligen vara så svårt att få tyst på hunden/hundarna? Ta inte med hunden in i stallet om den nödvändigtvis måste skälla titt som tätt. När jag växte upp så fick jag lära mig att det skulle vara lugn och ro i stallet eftersom det var hästarnas hem och att de inte kan välja miljön själva. Emellanåt är det allt annat än lugn och ro…

Om man mockar, varför kan man då inte tömma kärran och ställa den utanför stallet? Varför måste man låta kärran stå kvar inne i stallet – på stallgången? Ibland står det flera kärror parkerade samtidigt lite här och där och om jag inte tänker helt fel så är det faktiskt en säkerhetsrisk med massa onödig skit i stallgången. Varför låter man sin häst stå med sadel och skydd på stallgången samtidigt som man går ut och röker/fikar? Den grejen har jag aldrig heller förstått. Dels fattar jag inte vitsen med det, dels är hästen i vägen för alla andra som måste passera med häst eller skottkärra. Alla som är i stallet är väldigt gulliga och rara och det är en bra stämning, men nu skiljer jag på sak och person.

Ofta är det många träningar i manegen, vilket gör att det blir sämre för alla som skall rida. Ja, jag vet att man kan samsas om utrymmet och att alla kan få plats, men man vill ju inte gärna vara i vägen för den som tränar. Ofta leder det då till att de som inte tränar försöker hålla sig på en yta som är 20×40, vilket blir lite trångt om man är flera stycken samtidigt och det blir mest att motionera sin häst. Snart är det ljusare på kvällarna och då blir det lättare att sprida ut sig på anläggningen och i naturen och det ser jag verkligen fram emot.

Så! Nu har bitchen talat och snart är motivationssvackan över.morot

 

Silicon eller teflon?

Ringde hovslagaren för att höra när han kommer nästa gång och passade samtidigt på att fråga om hur jag skall göra med styltorna under Mackans framhovar. Han var förvånad över att det blev styltor i och med att Mackan har heltäckande sulor fram, men han tipsade om att jag kunde testa att köpa teflonspray.

På vägen hem från jobbet stannade jag på Lantmannabutiken i Fjärås och köpte en burk siliconspray (?) och kände mig både nöjd och förhoppningsfull när jag satte mig i bilen igen. Åkte till stallet, gjorde rent Mackans framhovar riktigt ordentligt innan jag sprayade dem invändigt och lät honom stå en stund på stallgången innan jag tog ut honom i det underbara vinterlandskapet för att testa om sprayen funkade. Mackan var lite yster och det kändes lite riskabelt att gå med honom bockandes vid min sida så jag tog risken och släppte lös honom. Under tiden som min häst bockade loss i den halvdjupa snön så stod jag och njöt av den underbart vackra miljön. Snötyngda buskar och träd, ett rosa slott inbäddat i vit snö, en stilla å med snötäckta flytande stockar i och en måne som lös upp alldeles fantastiskt och gjorde så att det blev skuggor i snön trots att klockan var sent på kvällen. Helt makalöst vackert!

Glädjande nog så verkade det fungera med siliconspray (även om det var teflonspray som hovslagaren tipsade om), så i morgon hoppas jag att jag kan rida i paddocken istället för inomhus. Håll tummarna för att det funkar, för då blir det även uteritter till helgen!

Styltor trots sulor.

Mitt i detta underbara vinterväder så är jag lite bekymrad. I dag ville jag kolla om det funkade att motionera Mackan i paddocken utan att han fick styltor, så jag inledde med att stå på backen och ha Mackan på linan. Tyvärr visade det sig att han fick rejäla styltor fram trots att jag hade sprayat med pälsglans på sulorna (enligt tips på nätet). Det var bara att avbryta longeringen för att gå in och sadla och förbereda för ett ridpass i manegen.

Väl inne i manegen så satt jag upp och skrittade en del och märkte då att Mackan snubblade ovanligt mycket. Skit också! Det verkar som om han kan vara extra känslig för hur underlaget är (med tanke på hans spänningar i muskler och allt snubblande) och i och med det så får jag problem. Rida ute = styltor. Rida i manegen = snubblig häst och spända muskler. Alternativet, som jag ser det nu, är att lasta och åka iväg för att rida på ett stabilare underlag. Typiskt. Som tur är så är det inte så långt tills dess att Mackan skall få nya skor och då måste vi fixa så att han inte får snöstyltor fram. Men då kanske snön är borta…

 

Värsta kylan!

Nu är vargavintern här! Vattnet i stallet har frusit, hinkarna inne har frusit och i hagen fryser vattnet snabbare än kvickt. I och med att vi normalt sett inte har så här kallt så är jag inte ordentligt rustad – vare sig med kläder eller termobar.

För att inte frysa ihjäl så har jag ibland valt att promenera med Mackan istället för att rida och det går väl sådär får jag erkänna. I går var planen att promenera en längre sträcka men jag fick vända efter några hundra meter eftersom Mackan gjorde luftsprång och var allmänt stollig. Att jag inte hade broddar och att Mackan också halkade runt som en varm skit i en kall pisspotta (pappas uttryck) var en bidragande orsak till att jag vände tillbaka och jobbade med ledarskapsträning på gårdsplanen istället. Hur som helst så fick han röra på sig och förhoppningsvis fattade han att det är jag som är chefen. (I dag fick jag påminna honom om det eftersom han hade glömt det under natten…)