Full fart framåt!

I torsdags fick Mackan behandling av Emelie och jag har endast promenerat med honom sedan dess. Tankarna har farit runt i huvudet på mig – inte minst efter en av kommentarerna här på bloggen om att en annan häst brukar göra så när det är dags för behandling i halskotpelaren igen. I två dagar har jag gått med en klump i magen och i dag har jag faktiskt känt mig lite illamående. Ångestillamående. Samtidigt som jag är fullt medveten om att det kan finnas många olika orsaker till att en häst reagerar på samma sätt som Mackan har gjort så har tankarna ändå vandrat tillbaka till halskotpelaren och de pålagringar som han faktiskt har. Fast varför skulle inflammationen och besvären komma tillbaka så här drygt två år senare? Inte vet jag, men så kanske det kan vara.

I dag hade jag först tänkt att sitta upp och jobba Mackan i skritt men jag ändrade mig och tänkte att jag inte vill sitta och rida om han inte är fräsch, så jag ville checka av det först. Sagt och gjort, på med tränset och longerlinan för att gå ut i paddocken. Typiskt nog var det ett par ryttare som hann före mig så jag fick promenera ett bra tag med honom först. Jag fick trevligt sällskap på promenaden och Mackan var hur pigg och fräsch som helst, och jag hade faktiskt fullt sjå att hålla jämn takt med honom. När vi kom tillbaka till stallet så var det fortfarande upptaget i paddocken så jag gick runt lite på gårdsplanen. Full fart framåt även där. Vid ett tillfälle fick jag en stallkamrat att titta på Mackan när jag sprang rakt fram med honom (i halvmörkret) och hon sa att han såg riktigt fräsch ut. Gött! Strax före det att det blev nattsvart så fick jag tillgång till paddocken och för säkerhets skull så bad jag ryttarna stanna kvar i ena kortändan för att Mackan skulle hålla sig lite mer ”på mattan”. Trodde jag… När jag släppte ut honom på volten så var det fullt ös framåt i galopp med glädjehopp och bockningar. Tala om överskottsenergi! När han väl bröt av till trav så hade han bra driv i bakkärran och han rörde sig precis som han brukar. Så jäkla skönt! Klumpen i magen försvann sakta men säkert och nu kan jag bara hoppas att han är ok – det verkar ju faktiskt så. 🙂

I natt kommer jag sova gott!

Mackan huvud Bäckagården

Mackan då vi höll på att promenera som bäst för ca 2,5 år sedan. ❤

Behandling (igen).

Då var det dags för lite konstigheter igen, nu när jag äntligen började känna att vi kanske var lite på G igen efter en rejäl formsvacka. För några veckor sedan på Traudi-träningen så hade jag en häst som var ”en högerräka” som vi skulle försöka göra till en vänsterbanan. Självklart så har jag tränat på läxan eftersom det snart är dags för Traudi-träning igen, men nu har jag en ”vänsterbanan” som inte alls vill vara en ”högerräka”. Det blev riktigt tydligt innan träningen för Isabel i måndags då jag red fram: Skritten var helt ok och jag märkte ingenting konstigt, men i traven och i högervarvet märkte jag att Mackan körde ut högerbogen och var högst ovillig att runda sig. Jag fick jobba ordentligt med innerskänkeln för att få igenom det jag ville och då började han protestera. När det var dags för galopp så kastade han sig åt sidan samtidigt som han körde världens megasamling. Isabel sa att det inte var många centimeter mellan framben och bakben. Jag fattade ingenting!

När det var min tur att träna så började jag med att förklara för Isabel vad jag kände när jag red och fick därefter börja i trav på volten. Samma sak nu: vänster varv var rätt ok, men höger varv var inte alls bra. Jag fick öka och minska volten för att se vad Mackan sa om det, men det fungerade rätt bra och han verkade inte ha några större problem. Så fort jag skulle galoppera så började han att kasta sig igen. Märkligt. Efter en stunds arbete så funkade det att galoppera några varv, men vid minsta lilla möjlighet så bröt han av och ville stanna helt. Väldigt märkligt!

Dagen efter träningen så red jag ute i paddocken och jag var väldigt fundersam över hur han skulle vara. Förhoppningen var att arbetet dagen innan skulle ha påverkat honom och tagit bort eventuella spänningar, men tyvärr reagerade han likadant igen. Istället för att fortsätta pressa honom så sadlade jag av och longerade honom för att se hur han rörde sig utan ryttare och då märkte jag att han var högst ovillig att röra sig framåt i annat än i skritt. Märkligt. Så fort jag bad honom trava så bockade han och kastade sig åt sidan innan han tvärstannade. Det jag hann se var att han vinklade sitt bäcken inåt och att han var väldigt kort och struttig i steget. Jag gjorde några försök innan jag gav upp och gick tillbaka in i stallet igen. På  kvällen kontaktade jag Emelie för att höra om hon kunde titta på honom igen.

I dag skrittade Jossan Mackan på dagen och på kvällen kom Emelie för att känna igenom Mackan. Hon började med att se när jag (försökte) longera Mackan och även hon konstaterade att han inte ville gå framåt, att han ”knep” med rumpan och hade väldigt kort steg. När jag gick före henne in till stallet så såg hon också att han var lite stel i ländryggen och inte lika rörlig som han brukar vara. Hon kunde däremot inte känna några direkt större spänningar i musklerna som kan ha bidragit till hans ovilja att galoppera/röra sig framåt. Han var lite spänd i ländryggen och på några andra ställen men för övrigt var det helt ok. Emelie behandlade ländryggen, knäna och området mellan insidan låren och rumpan med ström och efter det så masserade hon honom. Nu väntar ett par dagar med promenad och därefter blir det skrittarbete ett par dagar innan jag testar att rida som vanligt igen.

Tyvärr blir det så att jag får lämna återbud till nästa träning för Traudi eftersom jag inte vet om Mackan är ok tills dess. 😦

Ordning och reda?

Efter att det under en längre tid har varit riktigt stökigt i och runt stallet så är det äntligen på väg att bli lite ordning och reda. Alla skottkärror, typ 20 stycken, har nu fått en uppställningsplats så att de slipper stå lite här och där i ladan. Toppen! Det styrs upp var och hur mycket plats var och en har till sina fodertunnor och det finns anvisad plats för hösilageplast och dåligt hösilage. Bra! I stallet har vi fått instruktioner om att vi endast får ha två täcken och höpåsar på boxdörren samt att vi får ha en boxgardin där vi kan förvara övrigt smått. Det är nu det  börjar bli lite svårt… I sadelkammaren finns det inte tränshängare till samtliga inackorderade och det finns inte heller hjälmkrokar till samtliga inackorderade. I kväll fick jag reda på att min boxgranne hade fått sin träns uppslängt på loftet och en annan hade fått sin fina hjälm och sina boots uppslängda på loftet. Varför då kan man undra? Förmodligen hade tränset glömts kvar på en krok i stallgången efter ridning/longering och hjälmen hade hängt på boxens täckeshängare (eftersom det inte finns plats i den lilla sadelkammaren). Om det nu förväntas att vi skall hålla våra saker borta från stallet så borde det väl rimligtvis ordnas så att det finns bra förvaring till alla? Att springa upp på loftet varje dag för att hämta saker är nästan förenat med livsfara, för en vacker dag snubblar man väl i den branta trappan. Vi väntar fortfarande på hyllor i torkrummet så att vi kan förvara benskydd och annat dagligt där, men tills dess får man kanske räkna med att det kommer finnas kvar vissa saker i stallet. Det är svårt att ha en så pass stor anläggning och en sadelkammaren som inte är större än ett litet sovrum… Det enda vi kan förvara i sadelkammaren är hjälm, stövlar, sadel och träns. Uppe på loftet har vi plats att ställa garderober, men där möglar det istället. Drömmen om en större sadelkammare lever vidare. 😀

Sadelkammare

Semester?

I dag är det fredag och den här veckan har jag haft semester eftersom våra elever har sportlov. Veckan började riktigt mysigt med en dagstripp med Amanda ner till Martina i Ystad och hennes lilla Hedda som är två månader gammal. Såååå mysigt! Förutom att det var roligt att träffa Martina och Hedda så fick jag och Amanda flera timmars kvalitetstid i bilen tillsammans, och det händer ju inte så ofta nu för tiden. ❤

Tisdagen och onsdagen var det vrålplugg som gällde. Satt och hängde över böcker och dator i princip hela dagarna (med undantag för timmarna i stallet). På torsdag förmiddag hade jag ett examinerande seminarium i ett E-klassrum, vilket var en ny erfarenhet för mig. När jag hade riggat datorn med headset och gjort mig redo för tre timmars seminarium så var det dags att testa tekniken. Jösses! Vi var ju typ 16 personer som delade skärm, vilket flera av oss inte visste, så vi testade funktionerna på skärmen tills dess att vår lärare sa att vi INTE skulle ändra på något eftersom det då påverkade allas skärmar. Några minuter in i seminariet, när vår lärare pratade, så hörde jag en avlägsen röst som lät bekant på något sätt. Efter att ha funderat några sekunder på vad fasen det var så slog det mig: Det var Birthe Vogelius! Min DVD, Spänst och harmoni i ryttarens sits, som jag hade i datorn startade. Fick lite panik då jag först trodde att alla kunde höra, men strax kom jag på att det förmodligen bara var jag i och med att jag hade mitt headset på mig. Puh! Seminariet gick bra och nu är det bara hemtentan kvar innan första delkursen på min Sfi-lärarutbildning är klar.

När jag tränade för Traudi sist så gick dragkedjan sönder på en av mina stövlar. Skit också! Skomakaren sa att han hade mycket att göra och att den skulle bli klar någon gång under den här veckan. Provade att rida i mina stålhätteskor, men det var inte alls bekvämt. Fick maken att leta reda på mina gamla stuprörsstövlar på Humlans minilager, men de gick absolut inte att rida i. Kombinationen av stuprörsstövlarna och helt fel trosor som åkte in i mumindalen medförde att det blev ett kort ridpass, mest i skritt. Som tur var så fick jag tillbaka mina stövlar i går och kombinationen av dem och ett par riktiga mamelucker gjorde att det blev ett riktigt bra ridpass. Tack och lov för riktiga trosor!

Tyvärr slog kylan till igen och pumpen till bevattningssystemet i manegen gick åt skogen – igen. Underlaget håller inte ihop utan vatten utan det blir djupt och jobbigt för hästarna. Nu är det flera i stallet som har noterat detta och alltså är det inte bara jag som har åsikter. Märkligt att ett underlag skall vara så jäkla vattenkrävande – det finns ju andra ridhus som har liknande underlag och där håller underlaget utan massa vatten. Det skall bli spännande att se hur Kungsbacka RK fixar sitt underlag. Det verkar vara av samma typ som det vi har och är relativt nylagt. Nu har det varit tävlingar där och jag undrar om de behöver vattna flera gånger i veckan i fortsättningen också. I går när jag red så var det nysladdat i vår manege, vilket i och för sig var bra, men när det  var några hästar som hade gått där en timme var så hade det varit läge att sladda igen. Så kan det väl knappast vara på KRK? På måndag har jag bokat träning, men om det inte har kommit vatten på underlaget så att det håller ihop så tror jag inte att Mackan orkar gå ett träningspass där inne. Hoppas på bra väder och lite ljusare himmel så kanske jag kan träna ute istället. Snart är det vår! 😀

nude_rid_anita_besk_326

PS. Det är inte jag på bilden… 😀

Rakriktning!

I går var jag och tränade för Traudi Björling på Ligården i Fjärås. Traudi kommer dit en gång i månaden och förra månaden var jag där för att titta och jag tyckte att det verkade riktigt bra. Klart att det är bra – hon är ju B-tränare. 😉 Det jag gillade mest var hennes sätt att förklara för ryttarna och allt verkade bli så enkelt. Planen är att fortsätta träna för Traudi och dessemellan träna för Isabel Söderholm på Gåsevadholm, så får jag se vart det leder mig och Mackan.

Traudi ville se mig rida i alla tre gångarterna innan vi började själva träningen och hon frågade mig vad jag tycker är svårast med att rida min häst. Oj, vilken svår fråga! Svaret på den blev att det är svårt när Mackan lägger tungan över bettet och blir helt stum i vänstertygeln. ”Det finns en lösning på det” sa Traudi och fortsatte berätta det hon sett när jag red: Mackan är inte rakriktad. Han går konstant med höger bak utanför höger fram. ”Han är en högerräka som vi skall göra till vänsterbanan” sa Traudi. Jag fick beröm för mina övergångar och när jag berättade att min tränare Isabel är väldigt noggrann med övergångarna så svarade hon att det märktes och att jag skulle hälsa Isabel att hon har gjort ett bra jobb där. 😀

För att komma tillrätta med rakriktningen så fick jag börja med att rida lättridning på en volt i vänster varv, böja huvud och hals åt vänster, leda lite utåt med ytterhanden, trycka in höger bak med ytterskänkeln. (Det krävdes lite tankeverksamhet för att få till det.) Jag fick också hålla innertygeln som man håller i en töm, d v s in mellan tummen och pekfingret – ”då spelar det ingen roll vad du gör med handen, för du är ändå snäll i din hand”. Traudi sa också att Mackan inte har förtroende för min vänsterhand och det kan jag förstå i och med att jag emellanåt har haft dragkamp med den. Jag fick sitta på fel ben, men jag glömde fråga varför jag skulle göra det. I höger varv så fick jag tänka lite tvärt om: in med ytterbogen och ut med bakdelen. (Svårt att beskriva så här i skrift dagen efter…) I det här varvet skulle jag sitta på rätt ben.

Jag måste säga att spårningen kom snabbare på det här sättet än när jag enbart arbetar med övergångarna. Varför vet jag inte riktigt, men jag vet att jag nästa gång skall ha med mig någon som filmar och får med instruktionerna jag får, alternativt får jag lägga mobilen vid sidan av Traudi och spela in det hon säger. Vem har sagt att det är lätt att lära sig rida?

images

Övergångar, övergångar och övergångar.

Tidigare i veckan läste jag ett inlägg om att övergångarna kan vara överskattade (om jag tolkade det rätt) och att det beror på hur hela ekipaget hänger ihop. Outbildad ryttare, erfaren häst och vise versa. Intressant. När jag tränar på hemmaplan så är det alltid fokus på övergångarna inledningsvis och det försöker jag hålla även när jag rider på egen hand utan tränare. Jag checkar av att övergångarna stämmer och blir bra innan jag går vidare med andra övningar och om jag slarvar med övergångarna så blir i regel resten inte heller bra. I början tog det evigheter innan övergångarna blev som de skulle, men nu går det relativt snabbt och spårningen kommer som ett brev på posten. Inte alltid, men oftast.

I veckan som har gått så har jag fortsatt att jobba på övergångarna för att komma på banan igen så snabbt som möjligt, men jag har också ridit ut och Jossan har ridit Mackan i paddocken en stund (som blev manegen eftersom Mackan inte riktigt kunde slappna av ute). Nästa vecka är jag ledig och då skall jag rida ute så mycket som möjligt – med undantag för måndagen då jag skall till Ystad och hälsa på min dotter och mitt barnbarn Hedda. Det ser jag verkligen fram emot!

702770_10153239479086073_651523757_n

Äntligen vatten!

Äntligen! I går fick de fart på pumpen som leder vatten från dammen till bevattningssystemet i manegen, och jag har verkligen längtat efter den här dagen. 🙂 När vattnet kommer på underlaget så blir det genast mycket mer stabilt och hovarna gräver inte ner sig så mycket i underlaget. I och med vattnet så kunde jag rida överallt i manegen och göra precis det jag ville. Härligt! Eftersom jag var sen från jobbet och sen till stallet så var det inte heller trångt i manegen och sista halvtimmen var jag helt ensam. Underbart! Jag blev visserligen sen hem, men det var det värt. För det mesta brukar jag inte rida så sent men i och med att Jossan skulle rida Mackan ute i paddocken i dag så ville jag inte att han skulle vara lika tokig som sist jag red där, så därför fick han arbeta rätt bra för att bli av med eventuell överskottsenergi.

Jag arbetade med övergångar, skänkelvikningar och tempoväxlingar och Mackan svarade riktigt bra – framför allt på tempoväxlingarna. Det är så kul när det går att ta tillbaka och rida fram igen med lätta hjälper. 😀

I dag på eftermiddagen fick jag ett sms av Jossan där hon skrev att hon hade ridit och att Mackan hade varit lite tittig till en början men att han hade blivit mjuk och fin efter en liten stund. Så skönt att han skötte sig! Det är toppen att ha Jossan (i all den stund som min egen dotter inte hinner), för då kan Mackan få ridas ute när det är ljust och då jag kanske inte hinner. Kanske kan jag få Jossan att hoppa också… 😉

Om motivationen tröt för några dagar sedan så känns det som om den är på väg tillbaka. I nästa vecka blir det förhoppningsvis träning för Traudi och i mars är det programridningar som gäller. Tyvärr är min ”hemmatränare” Isabel sjuk för tillfället så jag får försöka klara mig så gott det går ändå. Hoppas att hon blir frisk snart! Nu måste vi ladda för div I och innan dess behöver vi träna lite mer. 😀

Hundarna

Våra godingar Berit, Ebba (som tyvärr inte finns mer) och Jack. ❤

Plugg istället för ridning.

I all den stund manegen inte har fått mer vatten på underlaget så fick Mackan vila i dag eftersom jag hade mycket att sätta mig in i avseende min sfi-utbildning. Kursen är nätbaserad, totalt 30p som är helt på distans och 50%, så om ett år räknar jag med att vara klar. I och med att den är nätbaserad så vill det till att jag har koll på vad som skall göras och när det skall göras. Det är många korta filmer, flera böcker och föreläsningar som jag skall ta mig igenom före examinationen av delkurs 1 i mitten av månaden. Fördelen är att det mesta är riktigt intressant, vilket gör det lite lättare. Vissa filmer och texter borde alla läsa eftersom de ger en helt annan inblick i hur det kan vara att bryta upp från en känd tillvaro och resa till ett annat land där allt är nytt. Det är med beundran jag tänker på alla dessa människor som mer eller mindre tvingats att lämna sitt hemland. Emellanåt önskar jag att det var någon i mitt arbetslag/närhet som också läste samma kurs, för då hade vi kunnat diskutera alla tankar som uppstår. Nu plågar jag min man med lösryckta kommentarer och förväntar mig att han skall svara eller kommentera med något klokt – vilket oftast uteblir.

I morgon eller på torsdag skall det komma en elektriker som skall fixa pumpen till bevattningssystemet i manegen och det ser jag fram emot.