Jag känner mig som en vinnare!

Självförtroendet och tilliten har haft en rejäl svacka på grund av Mackans stolligheter den senaste tiden, men i dag så tog jag revansch med råge. Så jäkla skönt! Nu hoppas jag verkligen att det här var en engångsföreteelse som inte kommer att upprepas…

I går började jag med att rida ut i ca 30 minuter och tog då galoppbacken först i trav och därefter i galopp. Andra gången jag galopperade så kände jag att Mackan hade energi så att det räckte och blev över och därför släppte jag honom i full galopp på en sträcka. Satan i gatan vad han galopperade! Faktum är att jag för ett ögonblick inte trodde att jag skulle få stopp på honom, men välartad som han är så lyssnade han på sin matte efter det att jag vid upprepade tillfällen hade försökt att etablera kontakt med honom. Puh! Skrittade tillbaka till stallet och gick in i paddocken för att trava och galoppera under lite mer kontrollerade former. Det var två hästar till där men Mackan brydde sig inte. Skönt! I slutet av ridpasset fick jag ett ryck och tänkte prova att rida MsvC1 i och med att det var det programmet som jag var anmäld med till programridningen i dag. Sagt och gjort, jag försökte rida ett program med två andra ryttare i paddocken samtidigt och jag kan väl säga att det gick så där… Skit samma. Det viktiga var att jag fick galopperat och känt på de enkla bytena och den förvända galoppen som ingår i programmet – och det fick jag. Nöjd med det så avslutade jag ridpasset och funderade på hur jag skulle lägga upp programridningen. Var den ens någon idé att försöka rida hela programmet? Eller skulle jag bara ha träning med Britt? Tankarna gick och jag kunde inte bestämma mig. Ett var i alla fall säkert – jag skulle åka iväg och ta det som en träning.

I dag hade jag fortfarande inte bestämt mig hur jag skulle göra, men hur det än var så red jag hela programmet och var synnerligen förvånad över hur bra det gick. Redan i inridningen så kände jag att ”det här var ju rakt och bra”. 🙂 Samma kände jag med mellantraven och en hel del annat också. Fantastiskt skönt! Vi kämpade oss igenom programmet, Mackan och jag, och när det var avklarat så kände jag mig som en vinnare. Jag fixade det! Jag åkte iväg, jag galopperade, jag red programmet och det kändes bra. Nu hoppas jag att tidigare hjärnspöken är bortjagade och att vi kan fortsätta träna och utvecklas.

Något av det roligaste i dag var den 8 som jag fick på fattningen vid E: ”mjuk fattning i uppförsbacke” – och inte alls dubbla spår som det lätt blir annars. Med tanke på att jag inte har tränat på en månad och knappt ridit ordentligt alls sedan dess så var det riktigt kul med så många 7:or och dessutom ett par 8:or. 🙂 🙂 🙂

morot

”Gul bil, gul bil, gul bil”

I går hade jag Genny som gästryttare på Mackan. Dels för att jag skulle kunna se honom på håll och dels för att jag ville att Genny skulle känna på Mackan och höra om hon tyckte att han kändes konstig. Hon red rätt länge i paddocken och tyckte inte att det var något särskilt konstigt med honom, vilket jag tyckte vad skönt att höra. Jag fick be henne att galoppera lite extra för att se om han skulle slänga sig med henne också, men det gjorde han inte. Det var bara vid ett tillfälle som han slängde sig åt sidan – varför vet jag inte. När Genny var klar så satt jag upp för att känna på galoppen och jag erkänner att det var med blandade känslor. Jag fattar inte varför jag har fått dessa hjärnspöken!? Jag har ju ridit min häst sedan han var tre år gammal och nu är han elva! Min egna teori är att jag inte riktigt kan lita på honom längre och att jag får så jäkla ont i ljumskarna om han kastar sig. Inte direkt, men smärtan kommer liksom i efterhand, på natten eller dagen efter på jobbet. Att vakna flera gånger på natten eller att knappt kunna räta på mig efter att ha suttit en stund på en stol för att det gör ont i ljumsken är inte roligt. Jäklars skit! Jag har ju (nästan) alltid känt mig trygg på min häst, men det har jag inte gjort de senaste veckorna. För att råda bot på det här och utmana mina hjärnspöken så inledde jag dagens ryttaraktivitet med mantrat ”gul bil”, men varför det blev just gul bil vet jag inte.

Promenerade i 15 minuter bort på galoppbanan och upprepade ”gul bil, gul bil” för mig själv hela tiden för att fokusera och behålla lugnet. Kom tillbaka till paddocken, satt upp och upprepade mantrat tyst för mig själv. Tror faktiskt att det påverkade Mackan eftersom han var lugn som en filbunke. 🙂 Skrittade en stund, travade och försökte få honom lösgjord. Sällskapet i paddocken avlägsnade sig och då försökte Mackan kasta sig men i det läget var jag på honom som en hök. Jäkla häst! Jag sa till honom på skarpen, knackade till med sporrarna och fick ett negativt gensvar från honom genom att han nästan satte sig på röven och lättade fram. Jag drev på honom och travade därefter i ett friskare tempo – skam den som ger sig. Strax därefter tog jag av mig sporrarna för att se om det var bättre och det upplever jag nog att det var. Nu kunde jag trycka till honom utan att han överreagerade och jag kunde trava och galoppera utan större problem. ”Gul bil, gul bil, gul bil.”

Även om jag inte upplever att det kanske var världens bästa ridpass så är jag sjukt nöjd med att ha galopperat så mycket. Konstigt va? Nu känns det hoppfullt igen och det känns som om jag kan jaga bort mina hjärnspöken när det behövs.

PS. Jag har dessutom plockat bort havren helt och hållet…. 😉

Två!

Tänk att en siffra kan betyda så mycket. I vårt stall har man bestämt att det av säkerhetsskäl får hänga MAX två täcken på boxdörrens täckeshängare. Om man har två tjocka vintertäcken eller tre tunna fleecetäcken spelar ingen roll för det skall vara TVÅ. Inte fler. För om man har tre så läggs det ena upp på loftet vare sig man vill eller ej. I förrgår var jag sen i stallet och ville skynda mig hem för att hinna göra mina övningar som sjukgymnasten har gett mig och innan jag slängde på Mackan täcket med linern så kollade jag för säkerhets skull SMHIs väderprognos. SMHI sa att det skulle vara växlande molnighet och inte allt för kallt, vilket medförde att jag snabbt plockade av linern från täcket och hängde den på boxdörren. I min enfald trodde jag faktiskt att det var ok eftersom det endast var två tunna täcken där sedan innan, men ack vad jag bedrog mig. I går var det ett (argt?) inlägg på FB som sa att vi enbart få ha TVÅ täcken. Inte fler. Lite obstinat som jag kan vara så undrade jag varför regeln om antal täcken finns. Så var den diskussionen igång… Att vi inackorderingar ifrågasätter vissa saker är verkligen inte poppis och personligen tycker jag att det är jättebra när människor är ifrågasättande, för om man aldrig ifrågasätter saker så blir det aldrig heller någon förändring. I skolan uppmanar vi våra elever att ifrågasätta, även om det bidrar till att det ställer högre krav på oss pedagoger. Att det skulle vara en arbetsmiljöfråga för stallpersonalen om det hänger två eller tre täcken på boxdörren har jag svårt att tänka mig. Det är nog snarare så att det är en prestigefråga – man får helt enkelt inte ifrågasätta de regler som finns. Ge och ta, tänker jag. Från och med nu så tror jag faktiskt att jag struntar i att stå i gödselcontainern och gräva 4-5 gånger i veckan för att det skall bli lättare för alla att kunna köra upp sina kärror och tömma dem…

Frågan är vad som gäller när täcken, byxor och annat försvinner? Vem ersätter det? Nu i kväll var det en stallkamrat som saknade sitt ländtäcke och en annan som saknade sina byxor. Frågan är vart de har tagit vägen? Soptunnan? Irritationen växer hos en del av inackorderingarna, vilket är väldigt synd. Kanske dags för en utvärdering? Kanske dags för Åsa Gårdsskolas FFF – Framhålla, förändra, förbättra. Våra elever får utvärdera såväl sig själva som verksamheten regelbundet – allt för att ligga på topp som verksamhet!

tre

Nya utmaningar!

I går var jag hos sjukgymnasten på Orthocenter Rehab för att få hjälp med övningar som förhoppningsvis skall bidra till att jag får bättre fungerande ljumskar. Många övningar blev det! En pilatesboll och två rejäla gummiband (och tid) är vad som krävs och nu måste jag bli disciplinerad och göra alla övningar varannan dag (så som han rekommenderar). Utöver träningen så skall jag stretcha varje dag och då gärna minst tre gånger per dag och jag kan ju erkänna att det går så där med det…

I går red jag i paddocken och med det superroliga ridpasset i bagaget från dagen innan så tänkte jag att jag nog skulle försöka mig på lite sluta, som grädde på moset, men det blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag var nära på att få sällskap av en tjej som skulle longera sin häst i och med att det skulle komma några och provrida den. Jag sa faktiskt att jag inte ville att hon skulle longera när jag red eftersom Mackan i det här läget var avspänd och samarbetsvillig. En rusande och eventuellt bockande häst som sällskap kunde jag vara utan. De fick ta en promenad tills dess att jag skulle skritta av. Så kan det bli. Vänstergaloppen fungerade fint men när jag skulle fatta höger galopp så började han protestera och i samma veva kom tjejen som ville longera tillbaka (på utsatt tid) så jag valde att inte fortsätta. Så kan det också bli.

I dag gjorde jag som Ammie rekommenderade – jag backade tillbaka och red lite mer som jag gjorde i helgen då när han fungerade bra: mycket trav, stora volter, serpentiner, skänkelvikningar och lite galopp. I dag fattade jag galoppen på rakt spår och då verkade det inte vara några problem, men när jag kom till kortsidan och det blev böjt spår så upplevde jag att han kröp ihop. I traven fick jag hjälpa honom rätt mycket med både takt och balans på volterna, men när jag gjorde det så kändes han riktigt bra. I morgon blir det en vilodag så får jag se hur han känns på torsdag.

I dag gjorde jag också hela träningsprogrammet som jag fick av sjukgymnasten och jag lär säkert få träningsvärken from hell. Herrejösses! Det absolut jobbigaste var pilatesbollen. Tänk ”plankan”, fast med raka armar och underbenen på pilatesbollen, och i det läget lyfta rumpan upp mot taket med raka ben. Fattar du? Bara det att komma upp med benen på pilatesbollen är ju ett helt företag! Tänk en osmidig 54-åring, 182 cm lång och med en rumpa som väger en del – inte plättlätt att kravla sig upp på pilatesbollen och hamna i rätt läge. Skam den som ger sig! Jag kan tänka mig att hela kroppen får sin beskärda del i den här övningen eftersom varenda liten muskel hela vägen från pannan till tårna får spännas för att benen skall stanna kvar på pilatesbollen och att övningen skall kunna genomföras. Om sanningen skall fram så får jag  faktiskt inte upp rumpan mot taket, så jag kör den enklare varianten till en början: dra in knäna mot magen istället för att lyfta rumpan. Jag tänker att det får bli den här varianten tills dess att jag känner mig stark nog att lyfta min egen rumpa. 🙂 Så kan det också bli!

pilatesboll

Klappar mig själv på axeln!

I dag är jag så himla nöjd! Arbetet i manegen härom kvällen gjorde susen och i dag hade jag en Mackan som var mer lösgjord och liksidig än på länge – trots att jag red i paddocken. Började som vanligt och arbetade mycket skritt samtidigt som ett par stallkamrater travade och galopperade runt och Mackan brydde sig knappt alls, vilket var himla skönt. På så vis märkte jag att jag också kunde slappna av och fokusera mer på mig och min häst än på omgivningen. Både traven och galoppen fungerade bra och det blev många övergångar och mycket lösgörande arbete. Det var sååååå roligt! Mackan fortsatte att vara i min bubbla även när de andra lämnade paddocken och det kändes också himla bra. Äntligen känns det riktigt hoppfullt igen och jag ser fram emot programridningen nästa helg. Tre bra saker jag har gjort i dag:

  1. Jag jagade bort fjärilarna i magen och red ute.
  2. Jag är supernöjd med att jag har lyssnat av min häst, anpassat övningarna och ridit igenom honom så att han känns fin igen (utan hjälp av någon annan).
  3. Knep igen när jag egentligen hade lust att käfta emot. 😉

I vårt stall har vi en riktig besservisser. OK, jag medger att jag har en släng av det också men samtidigt så kanske jag grundar mina åsikter på studier och forskning och inte enbart tyckande. Härom dagen fick jag rekommendationen av fröken Bästvetande att jag skulle rida förvänd galopp och skänkelvikningar eftersom det var bra. Tack för rådet, men jag tror inte att förvänd galopp hade hjälp mig alls i det läget jag var då. I går kommenterade fröken Bästvetande att en viss ryttare minsann var hoppryttare och inte dressyrryttare (trots att vederbörande rider MsvB)… Jag blir så trött. Fick också rekommendationen av en annan (ung) ryttare att jag kanske skulle testa att rida Mackan på graman. Varför då??? I det läget är jag nöjd med att jag biter ihop och går vidare i livet.

Faktum är att jag har kommit på att mitt skrivande här beror nog på att hemma är det ingen som har intresse av att lyssna, vilket jag på sätt och vis kan förstå. Som i går t ex när jag kom hem och var överlycklig över att det hade gått så bra att rida: ”Fasen vad bra det gick i dag!” ”Jaha….” I dagsläget saknar jag någon att prata med, att bolla tankar och idéer med, att utbyta erfarenheter med. Att bo med två musslor är ingen för en pratglad bitch. 😉

IMG_3169

Fundersam.

I fredags fick Mackan tyvärr vila eftersom dottern hade fyllt år och vi skulle fira henne hemma hos oss med middag, tårta och presenter. Tänkte att det inte skulle göra något med en vilodag för Mackan eftersom det aldrig har gjort det förr. Han har ju alltid varit hur cool som helst – även om han har haft en veckas vila. Som t ex när han hade haft inflammationen i halskotpelaren, då hade jag endast promenerat med honom i sex månader och satt därefter upp och red rakt ut på grusvägen. Inga som helst problem.

I går när jag skulle rida så fick jag reda på att de hade vattnat manegen under flera timmar både torsdagen och fredagen, men jag valde ändå att rida i paddocken eftersom man får passa på när vädret tillåter. När jag kom ut så var det redan en ryttare där som travade och galopperade men Mackan verkade inte alls bry sig om det, så jag satt upp. Direkt när jag kom upp så taggade han till – eller var det jag som taggade till honom? Börjar faktiskt tro det. Trots att jag vet hur bussig han är så kan jag få fjärilar i magen eftersom jag numera inte vet vad han skall hitta på och det lär han ju känna av direkt. Kan man köpa valium på Apoteket? 😉 Till mig alltså.

Jag hann väl trava ca 15 meter i paddocken innan Mackan började fjanta sig. För att ta det säkra före det osäkra så styrde jag kosan mot manegen och på vägen dit så fick jag jobba för att hålla honom på mattan. Väl inne i manegen så blev det ett par tvära kast innan vi började trava på spåret och de stora volterna. Jag lät honom trava på utan att egentligen göra något – allt för att han skulle få utlopp för all energi. När han travade avslappnat så testade jag att fatta galopp men då studsade han och kastade sig igen. Jag fattade ingenting. Vänstergaloppen fungerade rätt så bra (bortsett från att han kom i korsgalopp rätt vad det var) och där kunde jag låta honom galoppera lite mer. I högergaloppen var han väldigt tydlig med att han inte var villig att galoppera och där ramlade han också in mot mitten. Istället för att galoppera i det läget så började jag arbeta med rakriktning istället. In på volten och försöka få honom att spåra, göra volten större genom att flytta ut honom, öppna i skritt, skänkelvikningar mm. När han kändes bättre så testade jag på nytt att fatta galopp och då gick det bättre. Gjorde några fattningar från trav och några från skritt, men galopperade inte några längre sträckor eftersom jag ville att vi skulle avsluta ”på topp”. Mina misstankar om att han faktiskt har ont någonstans kvarstår, och mest troligt är det då något som påverkar honom i högergaloppen. Kan vara någon muskel i och med att det släpper när han har blivit varm och fått mjuka upp sig. Jag funderar eventuellt på att ta ut kiropraktor Magnus Lindén som också jobbar på Husaby hästklinik emellanåt. Allt för min häst.

 

Pigg och energisk!

Ack vad jag bedrog mig. I min enfald trodde jag att Mackan skulle vara så där lagom lugn att rida ut på i och med att han har gått två dagar i paddocken innan. Så fel jag hade… Inledningen av uteritten var stillsam men när vi hade kommit fram till golfbanan så ville inte fina hästen gå framåt längre, utan ville bara stå still och titta på utsikten. När jag då tryckte till honom med sporrarna så flög båda bakbenen ut samtidigt som han pep. Märklig häst. Hur som helst så fattade han att det var dags att röra sig framåt, över den porlande lilla ”bäcken” i det djupa diket. Efter lite övertalning så tog han ett stort kliv i vattnet och klättrade upp på andra sidan diket. Duktig häst! Fortsättningen blev rätt så lugn och jag höll honom i skritt så länge jag kunde. När vi hade lämnat grusvägen och kommit upp på stigen (där vi brukar trava och galoppera) så fick han fullständigt fnatt. Småbockade, galopperade på stället, taktade och gick mer uppåt än framåt. Ja, ja, lite trav med inslag av galopp fick det bli för att han inte skulle explodera på stället. När jag hade kommit halvvägs så var jag tvungen att vända på grund av att det låg snö i grusbacken där vi skulle ner och Mackan var inte broddad och inte heller har han snösulor fram.

På vägen tillbaka så tyckte jag lite synd om honom i och med att han hade så mycket energi som han inte fick utlopp för, så när jag kom fram till galoppbacken så galopperade jag den delen som inte var täckt av snö och vände tillbaka igen för att  göra om samma sak 5-6 gånger. Efter det var Mackan liiiiite tröttare, men bara lite. 😉 Sista biten hem kunde han faktiskt skritta på långa tyglar. 😀

Visst, han har inte gått så mycket de sista två veckorna och är alldeles säkert pigg bara för det, men jag har också funderat över om han reagerar på den lilla mängden havre han får. (Endast 5 dl fördelat på 3 mål.) Jag har ju introducerat en lite annorlunda foderstat, men jag får ge det lite tid och utvärdera havren om ett par veckor när han är mer igång igen. Det vore märkligt om han skulle känna av endast 5 dl havre… eller?

”Svart som i en sotareröv…”

blev det när proppen gick och lyset i manegen slocknade. Som tur var satt jag inte i trav eller galopp när det blev kolsvart och som tur var så var vi inte var flera i manegen när det blev kolsvart. Men så jäkla tröttsamt! Jag hade tidigare under kvällen mockat och gjort alla stallsysslor, tagit en värktablett, borstat hästen och fixat honom för ridning, stretchat mina adduktorer och laddat för ridning. Så blåst jag blev. Visst kunde jag kanske tagit ut hästen och letat upp någon som eventuellt hade kunnat byta propp, men samtidigt kände jag att jag inte kunde lita på att proppen inte gick igen och därför tog jag inte risken. Nu kanske man kan tänka att det inte är några konstigheter att en propp går, men faktum är att propparna går som konfetti i proppskåpet vissa kvällar. Ryktesvägen hörde jag att det gick hela fem stycken en kväll, vilket KANSKE borde tyda på att det är något fel som borde åtgärdas. Eller? Det kan väl vem som helst räkna ut – det behöver man inte vara Einstein för att förstå. Frågan är hur långt det behöver gå innan den som ytterst ansvarar för anläggningen åtgärdar felet? Skall det behöva bli riktig katastrof med kanske en liten brand någonstans? Inte vet jag, men det känns inte bra att propparna smäller titt som tätt.

För att slippa samma sak i kväll så red jag i paddocken före det att jag gjorde allt annat, vilket gjorde att jag kunde ta tillvara på dagens sista ljusa timme. Det var alldeles lagom klafsigt i paddocken och alldeles stilla i luften. Inte heller var det några änder eller andra gäster i dammen intill som kunde störa koncentrationen och lugnet. Skönt. (Ibland använder änderna dammen som start- och landningsbana och då kan det bli livat värre eftersom det inte är så många meter mellan damm och paddock.) Mackan skötte sig bra och hade endast några små ryck lite då och då, och om jag gissar så tror jag att det berodde på att han fick vattendroppar från träden rakt ner på rumpan. Bara en gissning, för något annat kan jag inte komma på – förutom att han kanske passade på att försöka skoja till det lite. När det var dags att testa om han skulle kasta sig i galoppen igen så måste jag medge att jag hade lite fjärilar i magen, men som tur var så uteblev alla kast och ryck. Tack för det Mackan! Det blev mest skritt och trav i dag och i slutet av travarbetet så frustade han ett antal gånger och jag upplevde det som att han samtidigt blev mycket mer mjuk i kroppen. I morgon skall Jossan rida Mackan och då hoppas jag att han sköter sig. 😉

Jag inser med skräckblandad förtjusning att jag eventuellt skall rida program redan den 20 mars. Frågan är hur det skall gå? Eventuellt får jag avanmäla mig, men det vore ändå bra att få chansen att rida programmet för domare innan dess att tävlingarna drar igång. Eller så får jag träna på programmet på egen hand…

I dag så började jag ge Mackan hokuspokustillskott från Homeopathuset. Egentligen är det inte hokuspokus men det är väl så många ser det. Det kan ta upp till tre månader innan dess att jag märker skillnad på Mackan men jag hoppas att resultaten visar sig innan dess. Min stora förhoppning är att Mackan inte skall behöva bli så påverkad av kombinationen sol och gräs i år, för nu börjar fläckarna på hans huvud se bättre ut (även om det går väldigt långsamt). Så här ser det ut nu:

Han har dessutom kliande utslag på vänster sida av buken men som nu gradvis börjar försvinna. Där utslagen har varit är det alldeles pälslöst och det ser ut som vattenstänk/målarfärgsstänk. Märkligt. Veterinären tittade på det men hade ingen tanke om vad det kunde vara, så jag misstänker att det är någon sorts obalans i hans kropp.

IMG_1743

”Jag tycker att du är modig…”

Äntligen fredag! Jag har ett av världens roliga jobb men det är aldrig fel med helg. 🙂

Planen i dag var att rida i paddocken och testa lite om traven och galoppen fungerade, men det blev en uteritt tillsammans med ett par andra i stallet. Eller rättare sagt så var vi tre när vi gick iväg och två när vi kom tillbaka. Det var en yngre ryttare som valde att vända tillbaka i och med att hon kände sig väldigt osäker när hästen var lite väl taggad. Jag misstänker att det var Mackan som var en bidragande faktor till att hennes häst höll på som den gjorde… Mackan hade nämligen hur mycket energi som helst i dag. Oftast så brukar han inte bry sig om han går sist, först eller mitt emellan när vi rider ut, men i dag var det annorlunda. I dag gick han sist och han galopperade då på stället, gick lite krabbgång, hoppade och studsade rent allmänt, vilket jag tror bidrog till att den andra hästen också blev lite ”på tårna”. Efter det att vi bara var två kvar så red jag upp jämsides med den andra ryttaren och då lugnade sig Mackan lite, men han kunde inte slappna av helt och faktiskt skritta. De andra, ryttaren och medföljande fotgängare, tyckte att han hade bra förutsättningar för både piaff och passage! De tyckte till och med att jag borde testat galoppiruetter på vägen eftersom Mackan kunde samla sig så. Till slut kunde Mackan till och med skritta – han orkade nog inte gå i samlad trav längre. 😉

Efter nästan en timmas skritt kom vi tillbaka till stallet och när Mackan var tillbaka i sin box och alla grejer inplockade så frågade jag den unga tjejen hur det hade gått för henne efter det att hon hade lämnat oss och gått tillbaka till paddocken,  och hon svarade då att det hade gått rätt så bra. Väl inne i paddocken så hade både häst och ryttare lugnat ner sig. Hon sa dessutom att hon tyckte att jag var modig som vågade fortsätta rida på Mackan när han höll på så som han gjorde, och jag förklarade då att jag nog inte är modig men att jag känner min häst ganska väl efter alla dessa år och att han brukar hålla sig på mattan. Faktum är att det känns lite smickrande att kallas för modig av en ung tjej! Nöjd med det så skall jag slappa lite i soffan så här en fredagskväll och smutta lite på mitt vin. 😀

Hos sjukgymnasten!

I dag var det äntligen dags för besöket hos sjukgymnasten på Ortho Center Rehab i Göteborg. Som jag har väntat på det här! (Anledningen till att jag ville träffa sjukgymnasten istället för att lägga mig på operationsbordet och frisera höftlederna är att jag inte tror att det är lederna som är själva problemet.) Jag fick träffa Johan som verkligen lyssnade in vad jag hade att berätta och han tittade dessutom på ultraljudsbilderna jag hade med mig, vilket läkaren knappt gjorde förra gången. Han plockade också fram röntgenbilderna så att vi kunde titta på dem tillsammans och efter det så kände han noga igenom såväl leder som muskler på mig. Han höll med om att jag var väldigt spänd i mina adduktorer, framför allt adduktor longus, och han tyckte att jag gjorde helt rätt i att inte låta mig opereras i första hand. Samtidigt så konstaterade han att vi inte riktigt kan veta vad som är hönan och vad som är ägget, men att det är bättre att börja med sjukgymnastik istället för en operation. Så jäkla najs! Jag visste väl att jag tänkte rätt!

Om 14 dagar skall jag tillbaka, då med träningskläder på, för att få hjälp med olika övningar som jag skall göra för att stärka adduktorernas antagonister. Ett gummiband och en pilatesboll är allt jag kommer behöva fortsättningsvis, och det låter bra eftersom det inte finns tid i dagsläget för att gå på gym. Inför nästa besök skall jag göra två olika stretchövningar flera gånger om dagen så att vi kan utvärdera hur stretching fungerar på mina muskler. Det optimala är om jag kan stretcha en gång i timman, men så mycket lär det inte bli om jag känner mig själv. I vart fall konstaterade Johan att det inte räcker att stretcha en gång om dagen, för då kan det i princip kvitta. Så från och med i morgon så får jag börja jobba i tights…

Förutom stretchövningar så är massage alltid ett bra komplement och nu är jag extra glad för att den massageapparat som maken beställde på nätet kom i går. Den kommer att få gå många timmar framöver! 😀