Hundar.

Vi är många som älskar hundar och som har hundar. Vissa av oss har hunden kärare än något annat i livet – en plats som möjligtvis delas av hästen man äger eller sköter. För många är hunden så kär så att man måste släpa med den överallt, som t ex till Falsterbo Horse Show och till stallet. För egen del skulle jag aldrig komma på tanken att ta med våra bjässar vare sig till Falsterbo eller till stallet. För det första så skulle de bara vara i vägen och för det andra så tänker jag att de har det bättre hemma med våra andra familjemedlemmar (OK, de ligger mest och sover så de märker nog ingen skillnad på vem som är hemma eller ej…)

Även om man har hundar i familjen så innebär inte det per automatik att man tycker det är ok att ha andras hundar i sin direkta närhet. Som när man ibland måste dela plats med världens största hund på läktaren i Falsterbo – nästan så att man måste ha den i knät. Ibland kan det vara att man måste klättra över den för att komma till rätt stol då den ligger vid sin ägares fötter, och det kan faktiskt räcka med att klättra över alla påsar med grejer som alla entusiaster har köpt samtidigt som man (läs ”jag”) slänger avundsjuka blickar och undrar vilket välbetalt jobb de måste ha som har råd att köpa allt det där.

Det är inte så att jag inte gillar hundar, för det gör jag. Men inte i alla lägen. En hund är en hund och det är människan som skall se till att hunden är stabil och trevlig. Om människan inte har den förmågan så blir det jobbigt. Väldigt jobbigt. Ett av mina absoluta favoritprogram är Mannen som talar med hundar (Cesar Millan). Han säger att han rehabiliterar hundar och tränar människor vilket jag tycker stämmer riktigt bra. Vissa människor är tyvärr otränade och man tror ofta att man gör hunden en tjänst när man daltar med den, vilket ofta leder till att man snabbt har en hund som tar över i olika sammanhang. Precis som det kan bli med en häst om man inte passar sig…

I vårt stall brukar det vara tre hundar. Ibland är de där en och en med sina ägare och ibland är de där samtidigt. En liten hund klarar av att gå utan koppel intill sin ägare och man märker knappt av den, en annan liten är alltid i koppel och den märker man knappt av heller och den tredje är en stor och trevlig hund som alltid är i koppel. Så långt inga problem. Men finns det en som är i koppel (för det mesta) och som man hör och ser i princip hela tiden. Riktigt jobbigt. Efter en dag på jobbet är en skällande hund det jag minst av allt vill höra i stallet och jag tror inte att hästarna heller vill höra det. Riktigt jobbigt. Samma hund roade sig härom dagen med att jaga Mackan och en annan häst i grushagarna. Samma hund har gjort utfall mot den fina lilla tysta väluppfostrade hunden som kan gå utan koppel. Samma hund har gjort utfall mot ett barn. Samma hund skrämmer hästar till höger och vänster. Samma hund skrämmer slag på stallkatten. Samma hund kom lös vid ett tillfälle och jagade stallkatten genom halva stallet och nästan mellan benen på en uppbunden häst. (Tur att det var en lugn häst.) Samma hund skäller typ varje dag i stallet och retar gallfeber på många av oss. Trots vissa pikar verkar budskapet inte gå hem.

Så alla ni som har hundar med i olika sammanhang – se till att de är lugna och trygga. Vet ni inte hur ni skall uppnå det så kontakta någon som kan hjälpa er. För stallfridens skull.

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen