Tappsko = massage, elektroterapi och laser.

Jaha, då var det dags för tappsko igen. Fast å andra sidan var det ju ett antal veckor sedan sist… Fredag kväll, upptäcka att hästen har en tappsko, hovslagaren har tagit helg. Vad gör man då? Jo, då pratar man med bästa Emelie på Hästen i Fokus och frågar om hon eventuellt jobbar på helgerna ibland. 😉 Och det gör hon! Vilken tur att hon dessutom hade tid att titta på Mackan i dag.

Jag har inte känt att något skulle kännas konstigt i ridningen, så egentligen hade det kanske inte behövts någon massage/behandling, men i och med att Mackan går på andra underlag och att vi har introducerat en lite annan ridning så kändes det bra att lägga lite pengar på att checka av musklerna mm. Glädjande nog tyckte Emelie att han kändes fin i muskulaturen, lös och fin i både rumpa och ländrygg. Toppen. Dock var Mackan aningens lite mer spänd på högersidan än på vänstersidan, men det var ingen fara med det. Förutom massage av Emelie och med hennes Thumper så fick Mackan också elektroterapi och laserbehandling. Han uppskattar verkligen allt och är dessutom tydlig med vad han tycker känns konstigt och när det känns bra.

Hovslagaren kommer på måndag så Mackan får en vilodag i morgon också. Tidigare har Mackan knappt kunnat gå ett par meter utan sko, men sedan några månader tillbaka så verkar han inte alls vara ömfotad längre.

Egentligen skulle jag vilja lägga in nya bilder här, men jag glömmer hela tiden av att fotografera… Trist. Får se om jag kan bättra mig någon gång. 😉

IMG_1952

Programridning med bra känsla :D

En av fördelarna med att ha flyttat Mackan är att det ständigt är bra aktiviteter på anläggningen och i dag var det programridning som stod på schemat. Hade anmält mig till LA3 och tänkte att det fick bära eller brista i och med att jag inte har tränat på ”riktigt” på flera veckor. Faktum är att jag ändrade helt på upplägget med framridningen i dag och tänkte bara framåt i ett friskt tempo större delen av tiden. Det var bara i slutet av framridningen som jag gjorde några övergångar och skänkelvikningar för att checka av. Tanken var att rida utan sporrar fast med spö i och med att Mackan har en hårlös fläck på vänster sida nästan precis där sporren kommer (och jag har inte hunnit köpa sporrskydd ännu) men när jag kom in i manegen så blev Mackan lite segare. Strax före min utsatta starttid bad jag min stallkamrat hämta mina sporrar. Vilken skillnad det blev när de kom på! En lätt knack med skänkeln och hästen var igång! Plopp så hamnade både bakben och resten av Mackans kropp på plats! Till och med jag hamnade rätt: djupare i sadeln och bättre placering med skänkeln. Jag hade en bra känsla i princip hela programmet igenom och jag kände att jag  kunde RIDA på ett annat sätt än när jag tävlat de senaste gångerna. OK, det är skillnad på tävling och programridning, men det är själva känslan jag är ute efter och den hittade jag i dag. Mackan skötte sig fint och gjorde som jag bad honom men jag missade att rida vid ett par tillfällen. T ex glömde jag att fånga upp Mackan efter mellangaloppen på sista diagonalen och höll nästan på att hamna rakt in i sargen. Oj, så det kan bli! 🙂 Lyckades rida ihop många 7:or och 8:or i dag! Fick en 7:a på framåtbjudningen, vilket jag är riktigt nöjd med. Skritten och mellantraven behöver vi träna mer på, men det visste jag ju redan. 😉

I love my horse! ❤

14801004_10154020600992965_1165626643_n

14800708_10154020601017965_1532014570_n

Workshop i mental träning & hemtenta.

I veckan som gick fick det bli lite varannandagsridning, men så får det bli ibland när livet bjuder på annat. För att Mackan skulle få röra lite på sig dagen efter det att Eppie red så tog jag honom på lina i paddocken. Så kul! Börjad i vänster varv och han riktigt samarbetsvillig och lyssnade suveränt bra på kommando. Arbetade lite på volten och lät honom gå ut på långsidan emellanåt för att sträcka ut i traven för att återigen ta in honom på volt. Det verkar som om han verkligen gillar den typen av arbete. 🙂 När jag övergick till höger varv så började han bralla och skjuta ut vänsterbogen samtidigt som han mer eller mindre gjorde skänkelvikning åt vänster. Fasen också! Det hade jag ju glömt! Kortade linan och joggade med honom lite på volten innan jag lät honom få full längd på linan igen och då gick det mycket bättre. Inte alls som i andra varvet, men inte heller så katastrofalt som det har varit emellanåt tidigare.

Torsdagen fick Mackan vila eftersom jag hade träff med min barndomskamrat Lena. Alltid lika trevligt att träffas – även om det bara blir en gång om året. 😉 Vi satt några timmar på Tullen och tiden gick som vanligt väldigt fort, så vi enades om att det inte skall dröja så länge tills nästa gång.

Fredagskvällen tillbringade jag mer eller mindre i stallet (som vanligt) och hade sällskap av två av mina ORF-vänner. Alla tre enades om att det var en bra idé att lägga ut lite bommar i manegen och då fick det bli. Jag försökte att rida Mackan på samma sätt som Eppie, d v s med mer energi och fart än vanligt. Det går väl så där… MEN övning ger färdighet. 🙂 Travbommarna låg med ett avstånd på 1.20 och med Mackans nya fräscha trav så måste jag nog länga avståndet nästa gång, för nu var det lite kort.

Lördagen blev en vilodag för Mackan eftersom jag hade en föreläsning/workshop i mental träning att vara med på och en hemtenta att skriva. Fixade stallet snabbt på förmiddagen och åkte ut till Onsala för att under ca fyra timmar ha fokus på mental träning med Johan Lundgren. Det var fyra intressanta timmar där alla fick dela med sig av både det ena och det andra och jag är övertygad om att alla fick med sig något matnyttigt därifrån. Kvällen ägnade jag åt att skriva på min hemtenta – inte så kul, men intressant och nödvändigt.

Söndagen satt jag framför datorn för att hinna bli klar med hemtentan och lämna in den före det att jag åkte till stallet och det var med nöd och näppe som jag fixade det. Puh! Det var med en lättnad och en skön känsla som jag åkte till stallet på eftermiddagen! Så himla skönt att kunna lägga tid i stallet utan att behöva känna pressen av att åka hem och jobba med tentan. 🙂 När jag red så hade jag återigen Eppies ridning i bakhuvudet – full fart framåt. Självklart inte helt utan kontroll, utan mer att rida hästen bakifrån och in i handen. Som avslutning red jag igenom LA3 i och med att jag skall rida det programmet på tisdagens programridning för Britt Hammar, och trots att jag har ridit det flera gånger det senaste så började jag med att rida ut i höger varv istället för i vänster varv. Senil?

I dag var det dags för Eppie att rida igen och det är riktigt roligt att stå och titta på. Dels för att jag kan konstatera att jag har en väldigt fin häst, men också för att Eppie är så himla duktig på det hon gör. Det är också intressant att höra och jämföra hennes tänk med mitt, för någonstans skall det här mynna ut i att jag också kan rida Mackan med den energi som hon lyckas få fram. Det värsta är att det ser så jäkla lätt ut när hon gör det… 😉 Mackan kommer säkert att få lite träningsvärk, men med rätt upplägg och lite friskvård så skall han säkert ta sig igenom det här helskinnad. 😀

morot

Även Mackan har testryttare. ;)

Fick ett infall i helgen och frågade Eppie om hon har lust att rida Mackan för att se om hon kan hjälpa mig med vissa saker i hans utbildning, och hon hade tid redan i dag eftersom hon ändå var på Ligården för att rida en annan häst. Det var riktigt kul att se Mackan på håll och samtidigt konstatera att jag har en jättefin häst. 🙂 Jag kunde dessutom konstatera att Eppie hade ett betydligt friskare grundtempo än vad jag vanligtvis brukar ha och att Mackan i det fick ett fräckare uttryck. Hon fick gå på honom en del med skänkeln för att han skulle ta den ordentligt och jag misstänker att det är för att jag brukar rida med sporrar och att Eppie inte hade några på sig i dag. Min målsättning är att få fram mer energi hos både mig och hästen eftersom det behövs samt att domarna ofta kommenterar avsaknaden av energi. Det är inte så att det aldrig finns energi, för det gör det, men det är oftast i slutet av en träning och jag vill helst komma dit på egen hand också. I dag förklarade Eppie för mig hur hon upplevde Mackan och det som gladde mig var att hon sa att han kan sakerna, men att han behöver blir mer framme för skänkeln och tänka framåt.

Det var både roligt och intressant att se hur hon red Mackan och planen är att hon skall komma och rida honom fler gånger. Min tanke är att Eppie får rida honom ett antal gånger inledningsvis och därefter får hon hjälpa mig från marken så att jag också kommer på rätt bana. Beträffande övrig träning så får jag ta en paus, för nu blir det fokus på det här och när vi har fått rätt energi tillsammans, jag och Mackan, så får jag se hur jag går vidare. Just nu känns det som om jag befinner mig någonstans på vägen mot målet – och det känns hoppfullt. 😉

bumpy-road

Årets sista tävling.

I lördags var årets sista dressyrtävling avklarad för min del och i går fick Mackan en ny frisyr. Nu liknar han faktiskt en ridhäst igen istället för att se ut som en travare med lång man. 😉 Halva längden på manen rök och nu får den växa till sig tills dess att det är dags att sy nya knoppar framåt våren.

Årets sista tävling innebar först en LB2 där det blev lite strul med framridningen i och med att jag 10 minuter före start fick reda på att de var 15 minuter försenade. De meddelade också att de inte skulle korta in pausen och att nästa startande (jag) skulle starta 11.20 istället för 11.05. Typiskt. Istället för att fortsätta rida i ridhuset så gick jag ut och skrittade på den stora utebanan och en stund före starttid gick jag tillbaka till manegen för att ”väcka” Mackan igen och då fick jag höra i högtalarna att jag skulle starta 11.15! Herregud! Vilket velande! Snäll som jag är traskade jag bort till insläppet ca 3 minuter före sagd tid eftersom jag gärna ville hinna rida ett par minuter på banan före start – så som de flesta fick göra. När jag stack in näsan i manegen så var det helt folktomt och lite småfeg som jag kan vara så valde jag att skritta utanför banan med tanken att de skulle säga till mig när jag kunde få gå in. Då hörde jag ”där kan du inte rida. Du skall starta inifrån banan.” Ja, men herregud, det visste jag väl! ”Du är lite tidig så du får gå ut igen.” Va? Jag hade väl starttid typ då?? Det var bara att gå ut en vända till och efter en stund så ställde jag mig demonstrativt i insläppet för att vänta på att få komma in. Till slut fick jag komma in på banan och jag misstänker att klockan var drygt 11.20, så varför kunde de inte ha behållt den starttid jag fick tidigare? Väldigt märkligt. När jag kom in på banan så märkte jag att Mackan tvekade väldigt för att gå nära domarborden och därför red jag lite fram och tillbaka där innan jag fick startsignal. Inridning i trav… ”Det här känns fint…” Halt. ”Känns också bra.” Trav mot C… ”Vad händer?!?” Mackan stannade mitt framför domaren och jag fick svårt att få igång honom igen! Jäkla häst! Hur många gånger har vi inte ridit upp på samma linje tidigare? Med lite ponnyskänkling och muntlig frammaning så travade han efter viss tvekan vidare och jag kunde genomföra resten av programmet. Pust! Helt svettig och i det närmsta blålila i ansiktet lämnade jag banan för att gå ut i den friska höstluften.

Nästa klass var LA3 och det var flera timmars mellanrum mellan klasserna, och eftersom det var nära mellan stall och tävlingsplats så körde jag hem Mackan så han kunde få vila i boxen istället för på transporten.

LA3 gick mycket bättre och inridningen på medellinjen och fram till domaren gick som en dans. Det var som om Mackan aldrig hade gjort något annat i hela sitt liv. Hästskrälle! Programmet flöt på bra och bortsett från några ryttarmissar så är jag på det stora hela nöjd med insatsen.

Nu skall vi träna vidare under vintern och förhoppningsvis kommer vi ut i vår igen, och då i bättre form än nu. Mackan skall få lite hjälp med mellantraven mm av en annan ryttare som verkligen vet vad hon gör och förhoppningsvis får han en Aha-upplevelse och förstår vad jag är ute efter när det är dags för mellantrav. Även om jag i teorin förstår grejen så är det i praktiken som det svajar – och det är trist. Förhoppningsvis kan han få påbörja byten också, även om det i dagsläget inte är aktuellt för mig att rida byten, men det kan ju vara kul att testa. Har Mackan tur så kan han säkert få hoppa lite i vinter också… 😉 och tömköras… 😀

Träning, flytt och tävling.

I fredags, två dagar före tävling, så tränade jag för Isabel i paddocken på Gåsevadholm. Det var en helt underbar kväll och underlaget i paddocken var helt suveränt i och med att det hade regnat på natten och tidigare på dagen. Kombinationen av grus, gummiflis och vatten ger så himla mycket gratis: ökad bakbensaktivitet och ett annat schvung. Träningen gick bra och efteråt konstaterade jag att jag kommer till ridning snabbare nu än vad jag gjorde för ett tag sedan och det känns himla bra. Samtidigt som jag var väldigt nöjd och glad över  träningen så var det lite vemodigt i och med att jag visste att det var sista träningen i paddocken framför Gåsevadholms slott på ett bra tag. Höstmörkret kommer snabbt på kvällarna nu och det finns inte en chans att jag kommer hinna lasta Mackan och köra till Gåsevadholm före mörkret. Trist. Under vintern hoppas jag att Isabel kan komma till Ligården och hjälpa mig och till våren kanske jag kan rida framför slotten igen.

I lördags flyttade jag Mackan och jag fick fin hjälp av maken och sonen, vilket var en himla tur. Sonen skyfflade torvbädden i sopsäckar under tiden som maken tvättade fönstret och skurade, och jag för min del ägnade tiden åt att packa ihop nödvändiga saker och köra ner dem till Ligården. Teamwork på hög nivå! Det blev 14 säckar med torv från bädden och jag hade turen att bli av med allihop! 😀 Ett tag var jag lite orolig att jag skulle behöva köpa flera egna rhododendron och köra hem all torv, men det slapp jag nu. Pust! Jag lyckades få med mig det mesta till Ligården på ett smidigt sätt och till helgen får jag hämta det sista från Gåsevadholm. Det skall bli skönt när allt är färdigt. Det sista jag gjorde i lördags var att köra Mackan, ställa in honom i den nya boxen för att äta eftermiddagsmat och därefter rida i paddocken. Klockan blev rätt mycket innan jag var klar i stallet trots att jag inte skulle knoppa och putsa. Det var tur att jag strök mig från söndagens första klass så att jag hann fixa Mackan tävlingsfin samma dag som tävlingen var.

På söndagen red jag en LA:3 i Varberg och för en gångs skull hade jag inte sällskap med mig, vilket var lite trist. Alltid trevligare och smidigare att ha en hjälpande hand på tävling, men jag får väl vänja mig vid att klara mig själv i större utsträckning. Jag kan ju inte förvänta mig att maken skall ställa upp varje gång jag skall iväg, även om han säkert gärna gör det när han kan. Som vanligt hade jag gjort upp en detaljerad tidsplan som jag höll minutiöst och kunde på så vis slappna av och göra allt i tur och ordning. Skönt! När jag hade tänkt gå in på framridningen så fick jag inte det utan var tvungen att vänta i ca 10 minuter, vilket var kasst i och med att jag även hade planerat framridningen. Jag fick istället skritta fram i en paddock på utsidan tills dess att det var min tur att komma in, och det fungerade också bra. Mackan kändes helt ok på framridningen och jag fick flera tighta möten med andra utan att han blev mötesskygg. Skönt! Även om jag inte fick fram samma känsla som på fredagens träning så kändes han ändå bra. Så snart vi kom in på banan så började han stå emot lite och jag kontrade då med att ta en mellangalopp på ena långsidan för att få igång honom, men mitt på långsidan så skyggade han för något, spände till och kastade sig in någon meter från spåret. Typiskt. Svårt att hitta rätt flow direkt efter det… Under i stort sett hela programmet så upplevde jag att jag fick trycka fram en häst som hade tappat mestadelen av bjudningen. Skitjobbigt! Programmet kändes hafsigt och jag upplevde att jag var brutal med sporrarna (utan att det gjorde någon större nytta). Lämnade banan och var ändå nöjd med att jag hade tränat på att tävla och faktiskt ridit hela programmet utan att rida fel väg. 😉 Dock tänkte jag skippa att hämta mitt protokoll i och med att känslan inte var särskilt bra, men jag ångrade mig och hämtade det ändå. Blev positivt överraskad när jag såg att jag hade ridit ihop 63, 857%! Hade flera 7:or! Oj! Domarens samlade bedömning löd: ”Jämn uppvisning som genomgående saknar lite energi. Stadig men skall vara mer ihop.” Jo tack, det kan jag hålla med om. 🙂

Nu skall jag fortsätta träna på att tävla för att få rutin och rida precis som vanligt när jag kommer in på banan – allt för att på sikt kunna slappna av och GE Mackan energi istället för att påverka honom så att han spänner till. På lördag är det dags igen och då rider jag två klasser i Kungsbacka. 🙂

Mackan verkar trivas riktigt bra med att vara tillbaka på Ligården och mest nöjd är han nog med sitt öppningsbara fönster och den stora boxen. 🙂

14495503_10153971333792965_7927359750444522109_n

14591665_10153976178547965_8666056557671628557_n