Ett skosnöre kan göra stor skillnad.

I alla fall om man heter Machiavelli EC och inte gillar trycket av bettet på tungan. För ganska länge sedan så fick jag tipset av Anders Eriksson på en tömkörningsclinic att sätta snokremmen genom bettringarna och knäppa på nosryggen istället för under bettet. Gjorde det vid ett par tillfällen men upplevde att Mackan tog löjligt mycket stöd i handen istället för att bära sig själv, och det har varit ungefär samma känsla när jag har ridit på bettlöst träns. Efter att ha funderat på hur jag skall lösa det så såg jag att det hängde ett skosnöre på en krok i sadelkammaren, så jag lånade det och knöt det på samma sätt som jag har gjort med snokremmen tidigare. Tanken var att det skulle bli tryck på en mindre yta på nosryggen och att jag på så vis lättare skulle kunna påverka Mackan och inte behöva använda tyglarna så mycket. Lite skarpare variant alltså. Jag knöt det så att skosnöret låg lätt på nosryggen när hans mun var sluten och i och med det så kunde han själv välja vilket tryck han ville ha av bettet under ridpasset.

img_2136

Jag måste säga att det fungerade över förväntan! När jag kikade i ridhusets speglar så såg jag att han inte alls gapade så mycket som han annars kan göra om han går utan nosgrimma och han kändes lätt och fin i handen och arbetade på utan att ha handbromsen i. Kul! Nu vet jag inte vem som är ägaren till skosnöret, men det får jag kolla upp och se om jag kan låta det sitta kvar på tränset – annars får jag köpa ett eget. 😉

Förra helgen fick jag hjälp av sonen att köra ut lite grus till grindöppningen i Mackans hage. Ett slitigt jobb. Det blev många kärror och det uppskattades verkligen av Mackan fick jag höra dagen efter. Så fort han kom innanför grinden så ville han lägga sig ner och rulla, men Helen som släppte ut honom fick försöka avbryta honom i och med att det fanns risk att han skulle fastna i elbanden. Det verkar som om veckan har funkat utan att han har trasslat in sig, för både häst och täcke har vittnat om att han har gosat ner sig ordentligt i gruset. 🙂

img_2133

Måste bara tillägga att det är väldigt trevligt att vara tillbaka på Ligården. Jag trivdes riktigt bra på förra stället också, men nu märker jag vad det är som gör skillnad:

  • Ordning och reda – överallt.
  • Inga trista meddelanden på tavlan.
  • Underbar manege där jag slipper fundera över hur Mackan synkar med underlaget.
  • Bättre möjligheter att använda bommar.
  • Stor paddock med belysning.
  • Inga skällande hundar – typ inga hundar alls i stallgången.
  • Ingen som förvarar sin hund i bilen mååååånga timmar.
  • Stor gödselplatta där det bara är att tömma kärran. (Inget snack om hur det skall göras.)
  • Stor sadelkammare med eget skåp.
  • Varmt och kallt vatten i sadelkammaren.
  • Putskrokar i sadelkammaren. 🙂
  • Riktig toa. 😉
  • Stor box med öppningsbart fönster.
  • Hästarna får frukost riktigt tidigt.
  • Hästarna kommer oftast ut riktigt tidigt.
  • Flera av mina vänner i Onsala ryttarförenings dressyrkommitté har sina hästar i stallet.
  • Många kunniga ryttare som jag kan rådfråga.
  • Ägare som alltid finns till hands och som gärna kommer ut och småpratar i stallet. 🙂
  • mm

Det jag saknar mest med förra stallet är de pratstunder jag ibland hade med Isabel och som inte hade med hästar och ridning att göra. ❤