Snart är det vår!

Nu har de värsta månaderna passerat och jag har tyvärr fått fortsätta med varannandagsridning i och med att det har varit mycket med studierna på högskolan. Förhoppningen var att jag skulle komma igång och rida lite mer när alla bedömningar och betyg var satta i skolan, men riktigt så bra blev det inte. Av tre delkurser på högskolan så har jag fått omtenta på två… Inte kul. Den tredje har jag inte fått svar på ännu så om jag har riktig otur så får jag komplettera den också – MEN jag är sjukt nöjd med den inlämningen och blir riktigt besviken om den inte är godkänd. Planen var att plugga för G, men de planen höll ju inte riktigt. Jag måste erkänna att det krävs mer att studera på distans än vad jag trodde när jag anmälde mig till 45p högskolestudier… Nu biter jag ihop och tar en kurs i taget och ser fram emot nästa jul då jag är klar. Vid den tiden har jag också betalat tillbaka hela mitt studielån från förra gången jag pluggade och jag ser verkligen fram emot att få behålla lite mer pengar i plånboken.

De senaste två veckorna har Mackan fått ta det lite lugnt i och han protesterade i ridningen under ett pass, vilket inte är likt honom. Inga större protester, men han ville inte gå fram ordentligt och när jag försökte sätta lite mer tryck i honom så stannade han och lättade fram. När jag då förde fram handen och la till skänkeln så backade han. Inget han brukar ägna sig åt alls, för normalt sett är han ju väldigt bussig och samarbetsvillig. Så när han protesterar utgår jag alltid från att det är något som inte är bra och i de flesta fall har jag rätt. Jag har ju trots att haft honom i 10 år nu i mars, så jag känner min häst.

Emelie på Hästen i Fokus gick igenom Mackan och kände att han hade spänningar i nacken och i de två första ländkotorna. För övrigt så var Mackan jämn i muskulaturen och ren i benen, så det var positivt. Mackan gillar verkligen att få behandling! Tur är väl det eftersom ”halshästar” måste underhållas för att fungera optimalt. (Om någon som läser det här inte vet vad jag menar så är det att Mackan hade inflammation i halskotpelaren för några år sedan och behandlades framgångsrikt på Husaby Hästklinik. Han har också pålagringar i halskotpelaren, men det är inget som verkar påverka honom i dagsläget.) Jag har ridit två gånger efter behandlingen och då har Mackan inte protesterat alls, vilket känns riktigt bra.

Jag försöker varva ridning i manegen med ridning i paddocken och det fungerar oftast bra i och med att det sällan har varit fruset i paddocken i vinter. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte har lastat min häst och åkt iväg för att rida ute i naturen, men det verkar inte gå någon nöd på honom. Tidigare försökte jag rida ut två gånger i veckan, men nu har det bara blivit två gånger på fyra månader. Usch! Det måste bli bättring på det området!

För övrigt händer det inte så mycket just nu. Träningarna har inte blivit så täta som jag hoppats på av olika anledningar, men nu blir det förhoppningsvis två träningar i Centerad ridning vecka 7 då jag är ledig och det skall bli spännande. I mitten av februari har jag en programridningsträning inbokad och jag hoppas att det blir fler tillfällen att rida program innan det är dags att tävla igen. 🙂

Bäst i vinter är att chockvågorna verkar göra susen för mina ljumskar! Jag har fått behandling vid tre tillfällen och jag märker skillnad på smärtan både vid stretch och när jag sätter mig i sadeln. Underbart! Nu hoppas jag att det bara blir bättre och bättre så att jag slipper en operation – håll tummarna!

Någon som vet hur man reparerar en hage på bästa sätt? Mackan har gått runt som en jordfräs och hagen ser mest ut som en potatisåker… Eller så är det en flock vildsvin som har bökat runt i jorden. Det lär nog inte bli många grässtrån i den hagen i sommar om jag inte krattar och sår i mer gräs. Får se hur jag löser det på bästa sätt. 🙂

 

Lev väl och ta hand om er!

Klappa eller inte klappa?

I olika inlägg har jag kunnat läsa om huruvida man skall klappa en rädd häst eller inte och det finns många bra tankar gällande det i olika bloggar och inlägg på Facebook som jag har läst. Vad som är bäst vet jag däremot inte. En sak som jag absolut vet är att om jag blir osäker så blir min häst osäker. Jag blev påmind om det på en träning för Karin Öljemark för några år sedan, under en period då Mackan var lite extra spänd (fast bara när jag inte tränade). Vid ett träningstillfälle sa Karin ”om du är osäker så blir din häst osäker”, vilket jag ju egentligen visste. Faktum är att det räckte för mig att få på mig hörsnäckan och höra Karins röst i öronen så blev Mackan lugn eftersom jag blev lugn.

I samma veva som träningarna för Karin gick jag även en kurs i mental träning, också den för Karin. Något av det bästa jag har gjort! Så otroligt givande på många vis, men kanske mest för att den gav mig insikt i hur mycket våra tankar påverkar och styr oss. På senare tid har jag läst en del om mental träning och gått på föreläsningar för att försöka lära mig mer om hur vår hjärna påverkar oss (och hästen) i olika sammanhang och det är så himla intressant! Jag tror att det är många med mig som har upplevt samma sak: såväl häst som ryttare får ett lugn och ett fokus så snart man hör sin tränare ta kommandot. Underbart!

Våren 2016 var Mackan helt stollig och jag hade fjärilar i magen varje gång jag skulle promenera med honom eller rida, men jag vägrade samtidigt låta oron ta över och eventuellt utvecklas till rädsla. Det var då jag bestämde mig för att ta kommandot över min hjärna. Det var då jag kom på ”gul bil”. Fråga mig inte varför det just blev ”gul bil” den där dagen då jag var ute och skulle gå med min häst som betedde sig som en yster heliumballong, men ”gul bil” var det absolut första jag kom att tänka på. Så snart jag fokuserade på och upprepade ”gul bil”, samtidigt som jag försökte visualisera den gula bilen, så blev Mackan väldigt mycket lugnare. Tror faktiskt att han i det ögonblicket började gå på marken istället för att flyga i luften. 😉 När jag skulle rida så var det svårt att göra samma sak eftersom ”gul bil” ställde till det rent taktmässigt och det var då jag kom på att jag skulle räkna istället. 1 – 2 – 3 -4 – 1 – 2 – 3 – 4…  Det fanns dagar då jag satt och räknade högt för mig själv i paddocken samtidigt som jag red. Det funkade! Om jag kunde fokusera tillräckligt mycket så brydde sig Mackan inte ens om de änder som startade och landade i dammen intill ridbanan. Underbart!

Det här med att ta kommandot över sin hjärna och att vara lugn är så oerhört viktigt. I stallet finns det vissa som upplever att en del hästar (typ Mackan) är jobbiga att ta in från hagen, medan andra personer inte alls upplever samma sak. Jag är övertygad om att det beror på hur man är då man skall leda hästen. Är man lugn och fokuserad så ökar förutsättningarna för att det skall bli en lugn och trivsam promenad till stallet, men om man inte är det så blir promenaden av en helt annan karaktär. Visst, jag erkänner att Mackan stollar med mig också emellanåt så teorin är inte till 100% säker. 😉 MEN på det stora hela. 😉

Tillbaka till frågan: skall man klappa en rädd häst eller inte? Ja, det beror nog kanske på situationen, men det viktigaste är att vi som hanterar hästen behåller lugnet och inte stressar upp oss eller börjar bete oss annorlunda mot vad vi normalt gör. Så var och en får väl känna efter vad som är mest lämpligt just för tillfället: klappa eller låt bli att klappa. Personligen brukar jag nog inte klappa när jag tänker efter. Rätt eller fel? Inte vet jag.

En annan fråga: ”rädd” eller ”rädd”? Ja, om Mackan blir ”rädd” för en brevlåda eller något annat så gör jag ingen affär av det och försöker vara precis som vanligt. Jag kan inte minnas att min häst har varit på riktigt rädd (panikrädd) för något ännu…

Till er som inte redan har gått en kurs i mental träning: gör det! Det är så otroligt användbart i många olika sammanhang – inte bara i hanteringen av hästar och i ridningen.

mentaltra%cc%88ning