Uteritt i Stättared

Äntligen blev det av! Jag och min kompis Lotta har pratat i evigheter om att åka till Stättared igen för att rida ut. Det är säkert drygt 10 år sedan som vi var där senast och den gången hade vi andra hästar och dessutom var min dotter Amanda med på sin C-ponny Appollo Silver. Världens sötaste C-ponny! ❤

Appollo

(Amanda och Appollo, 2004.)

För ett antal veckor sedan mailade jag till Stättareds 4-H-gård för att höra om det var ok att rida där upp och vilken/vilka leder man i så fall fick rida på. Jag fick ett trevligt svar som berättade om att det var ok att rida på leden som var markerad med blått och vitt. Ungefär samtidigt la jag ut en förfrågan på FB där jag undrade om det var några som brukade rida i Stättared och i så fall var. Även denna gång fick jag bra svar och till och med en vägbeskrivning på den speciella ridleden – av en tjej som jag inte alls känner. Trevligt! 🙂

Väl framme i Stättared parkerade vi transporterna och ganska snart kom en tjej som jobbade där och berättade för oss att vi inte fick lasta ur våra hästar på Stättareds område eftersom Stättared räknas som djurpark och att det då är särskilda regler som gäller (från Jordbruksverket). Vi fattar… Absolut respekterar vi de regler som gäller, så det var bara att komma på en plan B. Efter några telefonsamtal så löste det sig och vi fick vi åka en liten bit för att parkera på en liten gård ett par kilometer från Stättared. Suveränt! 🙂 När vi kom dit blev vi fint mottagna och vi fick till och med en utskriven vägbeskrivning att ta med oss, och när jag läste sista stycket på vägbeskrivningen så tyckte jag att det kändes bekant och det visade sig att vi fick parkera hemma hos tjejen som hade kommenterat mitt FB-inlägg. 🙂 Ibland är världen liten!

Med vägbeskrivningen i fickan skrittade vi iväg upp mot Stättared. Det var alldeles lagom väder – växlande molnighet och lite lagom vind. Vi passerade getter, får, barn, grisar och kossor på vår uteritt och båda hästarna skötte sig exemplariskt. Så himla skönt! Vi red på grusvägar, genom bokskog, på asfalt och över stock och sten, upp och ner i terrängen och det var så himla mysigt! ❤ Vi mötte cyklister i skogen och bilar på vägen och inte en enda gång gjorde hästarna en sak av det. Så skönt! Det var ju en himla tur att vi hade fått vägbeskrivningen utskriven, för utan den så hade vi säkert irrat runt i skogarna fortfarande… 😉 Världens bästa vägbeskrivning!

Rundan vi red var ca 1,2 mil och jag vet faktiskt inte hur länge vi var ute, men det var nog minst i två timmar i all fall. 🙂 Och som Lotta sa: ”Det var nog inte tyst en sekund.” 😀 Vi enades om att det här var något vi borde göra i alla fall minst en gång i månaden, men då får vi hitta ett bra ställe att parkera på och kanske även andra trevliga ställen att åka till.

Tack Lotta för att jag fick ta del av dina bilder i all den stund jag är lite kass på att ta fram kameran. ❤

Arbetar vidare med att stärka överlinjen.

Mina tankar och ambitioner har vacklat hit och dit och för ett tag sedan hade jag funderingar på att anmäla mig till en Pay & ride men har nu tänkt om. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill – förutom att jag vill ha en stark och väl förberedd häst. Det är den enda anledningen som bidrar att jag funderar på att pausa allt vad traditionell dressyrträning och tävling heter tills vidare. Under en period tänkte jag ”alla andra kan ju träna och tävla, så varför skulle inte jag kunna det”, och i det läget var jag inne på att köra på lite som vanligt med träning och tävling och bara toppa med lite arbete på linan, typ Art2Ride eller equibodybalance. Men det lutar mer och mer åt att jag faktiskt skall grunda med ovanstående och toppa med lite vanlig dressyrträning. Precis som tidigare har jag suttit och tittat på filmer från Art2Ride och jag har fastnat för den här med Lisette och Timo då den visar mycket av den schvung och aktivitet som jag letar efter. (Det finns fler video critiques med dem.) Under tiden som jag har tittat på mängder av filmer så har jag blivit väldigt fundersam – vad är det jag skall sträva efter inledningsvis? Är det att få optimal stretch? Är det att få igång bakbenen och en bättre schvung? Säkerligen hänger det ihop, men vad skall jag sikta på så här i början? Nu har jag bestämt mig för att nöja mig med den stretch som Timo har i videoklippet, alltså mulen ungefär i höjd med karpalleden, och att få igång bakbenen ordentligt.

I och med att jag har haft, och fortfarande har, ont i korsryggen och skinkan på höger sida så har det passat bra att ha Mackan på linan oftare eftersom jag ändå inte har kunnat sitta i sadeln. Under den här tiden har vi gjort vissa framsteg (även om vi har långt kvar till Lisette och Timos nivå). 😉 Man få inte longera i ridhuset så jag ”ridgår” med min häst på linan, det vill säga att jag har linan halvvägs ut och går på ett lagom avstånd från honom och använder hela ytan i ridhuset istället för att fastna på en volt. Det blir både stora och små volter då och då, men inte flera varv varje gång. Det här arbetet sliter ju inte mer på underlaget än vad vanlig ridning gör. Jag har provat att vara i paddocken men där är det så många saker som distraherar honom och då tappar jag den avspändhet jag vill åt. Möjligtvis kan jag ”flytta ut” till paddocken när han har förstått hur det är jag vill att han skall arbeta.

Nu har jag testat att ha långa inspänningstyglar, chambon och helt utan, och det fungerar ungefär lika bra oavsett vad jag väljer att ha. I går avslutade jag med att ta bort inspänningstyglarna och fick då en bättre stretch och ett friare uttryck i hästen, så jag skall se om han är redo att vara utan.

Munnen och tungan är ett helt eget kapitel på min häst. Tyvärr. Han har alltid grejat med tungan – även före det att han fick bett i munnen första gången. Han drar upp tungan riktigt långt i munnen så att det knappt går att se den. Shit, nu kom jag på att jag har glömt att stretcha den… (Veterinären som fixar min hästs tänder har ibland fått ge två doser med lugnande för att det skall gå att ha lite koll på tungan.) Jag har nog testat de flesta bett men än så länge har jag inte hittat något som min häst riktigt trivs med. Många gånger under årens lopp har jag funderat på om joxet med tungan egentligen beror på något annat ”problem” i kroppen, men de gånger jag har ridit bettlöst så är han still i munnen och visar inga tendenser till att problemet skulle sitta någon annan stans i kroppen. Varför inte bara rida bettlöst då? Jo, för att det inte heller är bra i dagsläget eftersom min häst då arbetar helt fel och går som en älg emellanåt, vilket leder till att jag bara blir frustrerad. Målsättningen är att kunna rida bettlöst på samma sätt som många andra kan, men först måste jag nog bli lite bättre på att rida. 🙂 Det är inte så att ridkänslan blir sämre när han håller på och joxar med tungan, han är hur fin som helst i handen, men jag tror att det skapar vissa spänningar i hans käkar som inte kan vara bra för honom. Det finns säkert de som tror att jag sitter och rider med hård hand i och med att han gör som han gör med munnen och tungan, men faktum är att han gör likadant på stallgången när han får bettet i munnen eller när jag har honom på linan då det i princip inte finns något tryck alls i munnen på honom. Bettet kan hänga helt fritt i munnen på honom och han gapar ändå. Hur som helst är min förhoppning att arbetet med Art2Ride kan bidra till att min häst kan slappna av och ”acceptera” bettet istället för att gapa och dra upp tungan. Enligt Will & CO på Art2Ride så blir hästen bättre i munnen när den börjar arbeta mer korrekt över ryggen. (Jag undanber mig trista kommentarer från självutnämnda besserwissers på ovanstående då jag har kollat upp min häst ett antal gånger och dessutom får hans tänder fixade två gånger per år.)

Apropå det där med att arbeta över ryggen så har jag börjat bli mer och mer kritisk till i princip all ridning jag ser, vilket är lite trist på sätt och vis. Tidigare har jag beundrat många av ryttarna i världseliten men i dagsläget krymper skaran som jag beundrar. Alldeles för många hästar går med sänkt rygg och sprattlar med benen, och då många gånger i otakt. Jag blev glad när jag läste inlägget på Hippson och hoppas att fler och fler kommer till insikt om vad det är som egentligen bedöms. Härom dagen gick jag igenom bilder och filmer i min mobil och hittade då korta klipp från några av mina träningar för en del år sedan och blev lite förskräckt. Herregud! Då tyckte jag att det såg riktig bra ut men i dag ser jag att min häst gick med sänkt rygg och alldeles för hög nacke… Hur kunde jag tycka att det var så bra?? Visst, målsättningen var att försöka mig på samling, men i dag inser jag att min häst inte var redo för det, så därför börjar jag om och försöker bygga upp den styrka som behövs för att orka gå med bibehållen rygg i samlingen. 🙂

Just nu känns det som om jag befinner mig gropen med båten på bilden under (om jag skall se till mina utsatta mål att kunna kvala till MsvB) men det känns i alla fall som om jag har åror, så det är bara att ro på… 😉

bumpy-road

 

 

Pain in the ass…

”Aj! Helvete så ont det gör!” Plötsligt för några veckor sedan högg det bara till i min högerskinka och smärtan strålade ner mot knävecket och jag fick svårt att röra högerbenet och förflytta mig framåt. Eter att ha suttit ett par timmar på en så kallad sadelstol i samband med betygsättning strax innan smärtan högg till så hade jag förmodligen belastat/triggat någon muskel på något vis. Någonstans i mitt bakhuvud hörde jag piriformis, det måste vara piriformis, det har jag läst om tidigare… Som vanligt kastade jag mig ut på Internet och gjorde en sökning och jag hittade info om symtom och självhjälp på olika hemsidor. OK, bara att ta fram artilleriet av självhjälpsredskap: foamroller light, foamroller ”elak”, bandyboll och värktabletter. Det första jag gjorde var att stretcha rumpan enligt konstens alla regler – så skönt! Eller skönt och skönt… typ inte. Efter stretchen la jag mig på den stenhårda lilla bollen och gav piriformis en omgång, vilket gjorde helvetes ont. Efter att ha gjort det här några gånger under ett antal dagar så kändes det mycket bättre, men inte helt bra.

Ungefär en vecka efter att ha suttit på sadelstolen var jag hos kiropraktorn eftersom jag misstänkte att jag var lite sned i mitt bäcken och hade förhoppningen om att han skulle få rätsida mina kroppsliga problem. Men riktigt så bra blev det inte. Det berodde säkerligen på att han inte kom åt musklerna i rumpan på det sätt som krävdes, men snedheten i mitt bäcken fixade han – i alla fall tillfälligt. Mest troligt drog de spända musklerna allt snett igen…

Med bara lite ont i skinkan så var jag med på ryttarträning härom kvällen och det var så kul! Vi var en liten grupp som körde styrka och kondition i cirkel och det var inga problem att hänga med trots besvären i skinkan. Inte så smart tänkt. Dagen efter träningen var smärtan mer påtaglig och jag började få svårt att gå igen. Äsch, det går nog över om jag rider… Gjorde iordning min häst, promenerade med honom en kort stund för att mjuka upp mig själv, satt upp och skrittade i 10 minuter, ja, det här funkar nog, började trava, AJ! Helvete så ont det gjorde! Varje gång jag skulle göra förhållningar via sätet så kändes det som om någon körde in ett gäng knivar i skinkan på mig. Efter sammanlagt 15 minuter på hästryggen så var jag tvungen att ge upp. Så jäkla trist! Jag som hade både ”hoppträning” och dressyrträning inbokat de närmaste dagarna… Hoppträningen fick jag avboka, men dressyrträningen har jag fortfarande förhoppning om att kunna genomföra – den är ju först om några dagar. 😉

Nu är ett akutbesök hos osteopaten med det hårda artilleriet (chockvågor, laser mm) bokat och jag hoppas verkligen att hon får rätsida på mina sätesmuskler och det som stället till det i min kropp. I och med att jag har semester nu och har all tid i världen att både rida och träna min kropp så vill jag ju inte halta fram i tillvaron och vara begränsad i det jag gör. Möjligtvis får jag lägga ett par tusenlappar på att bli bra… 😦 Pengar som jag gärna hade använt till något roligare – typ en hoppsadel eller träningar. 😉

pain_in_lower_back_from_Quadratus_lumborum

(Bilden hämtad från Pakvis )