Centrerad ridning.

Nu var det äntligen dags att åka till Yvonne för att få en möjlighet att träna på kroppskontrollen igen, och det var på tiden eftersom det var ett bra tag sedan sist. Jag har ju försökt att tänka på ”långa ben”, ”andas”, ”vrid om vänsterhanden” mm när jag har ridit själv, men det är faktiskt inte alls lätt att göra det på egen hand. Ok, vissa saker är lättare än andra, men det är så otroligt lätt att glömma av vissa delar om jag inte arbetar med dem regelbundet. T ex det här med att sträcka ryggen och lyfta håret/hjässan några centimeter upp för att få till en halvhalt på ett bra sätt – det har jag alldeles glömt av sedan sist. Självklart har jag jobbat med sätesbromsen, den som min andra tränare Sofia pratar om, men inte det där med att sträcka hela vägen.

I dag fick jag börja med att hitta en andningsmönster (som jag helt kom ifrån efter ett tag) och Yvonne sa att det kan underlätta om jag hittar ett mönster, t ex takten, för att lättare komma in i andningen. Självklart spelar det ju roll vilken takt man har och vad man vill uppnå, men det kan i alla fall vara en bra början att andas in ett visst antal steg och ut samma antal steg. Vill jag sedan ha lite mer action i min häst så behöver jag ändra andningen eftersom det är svårt att tänka upptempo och andas som om jag vore nersövd. 😉

När vi ändå var inne på andningen så fick jag testa att ta ett andetag och kort hålla andan för att åstadkomma en förhållning. Jäklar vad effektivt det var! Minsta lilla jag höll kvar andan för länge så bröt Mackan av och utmaningen för mig var att hitta tajmingen mellan gas och broms – ”lite som när man kör bil” som Yvonne sa. Stanna till i andningen väldigt kort för att därefter rida framåt igen. Så jäkla fräckt! Konstaterade återigen att jag under alla dessa år har hållit på med alla möjliga olika grejer i onödan när det hade räckt att ”bara” hålla andan en millisekund.

En annan sak jag fick träna på i dag var att använda mina gångjärn i höftlederna på ett lite annorlunda sätt än tidigare. Vi pratade om att öppna gångjärnen när jag ville att Mackan skulle gå framåt och att stänga gångjärnen när jag ville att han skulle minska tempot alternativt sakta av. Däremellan skulle jag ha ”normalläge”, alltså mjuka och följsamma ben hela vägen ända från höftleden och ner mot foten – överskänkel och underskänkel. Jag hade gärna sett lite mer egen motor från Mackans sida eftersom det blir lättare att rida framåt bara genom att öppna gångjärnen då istället för att behöva knacka med skänklarna. Alltid lättare med en sak i taget när jag håller på att lära mig nya saker. 😉

Jag fick också fokusera på att titta mellan öronen på Mackan och ha ”mjuka” ögon – inte titta ett halv varv framåt eftersom det påverkar min sits och viktfördelning negativt. Alltså: ”mjuka” ögon, titta ”mellan” öronen på Mackan (fast högre?) och låta lampan i bröstbenet visa vägen” samtidigt som jag skulle pilla med innerskänkelns sporre på Mackans buksida för att få att aktivera bukmusklerna och få upp ryggen på ett bra sätt. När Mackan lade huvudet på sned så som han gör ibland så skulle jag ta ett litet försiktigt uppresande tygeltag några gånger – vilket inte var nytt för mig eftersom flera tränare påtalar samma sak. Till slut gick det rätt bra, men det är klart att det gjorde när jag hade Yvonnes support i vänsterörat hela tiden. Får väl se hur det blir när jag skall göra allt det här på egen hand… 😉 När jag gick över i höger varv så skulle jag tänka lite annorlunda, för då skulle jag använda ytterlåret för att få in bogen och innerskänkeln lite längre bak för att få ut Mackans rumpa något. För att det här skulle fungera fick jag bryta ner hjälperna och göra dem var för sig –  ”ytter skänkel för bogen …inner skänkel för rumpan” och så vidare. Tanken är att jag skall kunna koppla samman hjälperna och använda dem lite mer tillsammans och lite mer effektivt, men där är jag inte ännu. Än så länge måste jag koppla på hjärnan för att kunna tänka ut och komma ihåg vad jag skall göra. 😉

Nu minns jag faktiskt inte om det var något mer jag gjorde, men om det är något jag har missat så får jag skylla på att jag hade min vän Lotta med mig på träningen idag. 😉 Det blir alltid massa prat och då är det lätt att glömma av sig. Värst var det nog när Lotta och jag var lagledare för dressyrlaget för några år sedan! Då pratade vi så himla mycket i bilen att vi helt glömde av vart vi var på väg! Vi missade skyltar och avfarter och kom för sent till tävlingen – vi som hade allas schabrak i bilen! Ja, ja… Vi hade i alla fall riktigt kul på varje tävling. Inte bara Lotta och jag utan faktiskt alla som var med. Så många härliga skratt det blev! Tror nästan att vi var ämnade att bli professionella lagledare – om inte annat för att hålla humöret uppe hos lagdeltagarna. 😀

Tusen tack Lotta för alla filmklipp från träningen och allt jobb du har lagt ner för att fixa så att jag kunde få ta del av dem. Love you! ❤ Nu har jag nästan hela lektionen på film och kan sitta och repetera allt som jag fick lära mig. Helt suveränt! 😀

Konsten att utmana demoner.

Söndag. Söndag och vacker väder. Söndag och vackert väder, som gjort för en uteritt. Kan inte blir så mycket bättre – eller? 

Potentiella faror: kossor, mopeder, bilar, motorcyklar och cyklister.

Fråga nummer 1: Hur kommer jag upp på Bräckan på bästa sätt?

Svar: Förbi kossorna och upp genom sommarhagen.

MEN kossorna står precis intill staketet intill stigen. Rida i paddocken istället? Nej, var inte en sådan mes!

Fråga nummer 2: Finns det en annan väg upp på Bräckan?

Svar: Ja, asfalten.

MEN där kör det ju bilar och motorcyklar – ibland i full fart utan hänsyn till häst och ryttare. Det får nog bli stigen istället… Jag har ju faktiskt haft min häst i 10,5 år och det har ju aldrig inträffat något. MEN det händer ju andra så varför skulle det inte kunna hända mig? Jag har ju aldrig ens varit nära att åka av… OM han blir rädd så gör han ju oftast ett jämfotahopp rakt upp och landar med fötterna fastfrusna i marken, så vad kan gå fel? Var inte en mes! Klart att det går bra! Det är ju världens bussigaste häst! Ett, två, tre, GÅ!

Sagt och gjort. Bara att styra hästen mot stigen bredvid kohagen…

Inte titta på kossorna, inte titta på kossorna, inte… snart har vi passerat dem, bara en liten bit kvar… Jäklar va fåglar det är i busken vid slutet av stigen, bara han inte blir rädd för dem… Inte titta på kossorna, inte ta notis om fåglarna, titta bara vart vi skall… Puh! Det gick ju bra.

In i grusgropen och försöka se var stigen upp till sommarhagen börjar. Där! Jösses vad brant! Ett stadigt mantag för att få upp rumpan ur sadeln. Äntligen uppe! Bara en liten bit kvar tills dess att vi är uppe på Bräckan… Va? Det sitter flera ungdomar på bänkarna där jag skall rida – undra om de har mopeder…? Bara rid, bara rid, bara rid… Inte ta i tyglarna, inte ta i tyglarna. OJ! Där kommer en cyklist! Bäst att vänta tills han har kört förbi… Puh! Det här verkar ju gå riktigt bra. Titta framåt, inte ta notis om kamphunden som sitter precis intill vägen… Den är säkert lugn och snäll. Skäller kanske aldrig… Lugn och fin. Det här går ju bra… 🙂

Dags att lämna det bil- och motorcykelfria området och vidare ut på asfaltsvägen som leder bort mot skogen. Hoppas att det inte kommer en motorcykel, hoppas att det inte kommer en motorcykel… Ingen i sikte i alla fall – än så länge. Men va?! Islandshästar och får i samma hage? Ja, ja, fåren står i alla fall en bit ner i hagen och hästarna verkar inte reagera alls. Skönt. Snart framme vid grusvägen som leder ner mot skogen och här kommer en bil i full fart… Inte ta tyglarna, inte ta tyglarna… Det här går ju också bra! Vad är det som låter?? En bjällra? OJ! Nu kommer flocken med får i full galopp och ett får har en bjällra runt halsen! Inte ta tyglarna, inte ta tyglarna… Mackan står och tittar och vet inte riktigt vad han skall tro om fåren, men han gör ingenting. Han är rätt käck, min häst. 🙂 Vad är det jag hör? En älg? Näää, det är ju en annan ryttare som är på väg in i skogen. Vilken tur att det inte var en älg! Det här är ju riktigt mysigt! 

Lämnar grusvägen och går in på skogsstigen som leder ner mot Lygnern. Solen skiner och det är helt underbart i skogen. Fåglarna kvittrar och solstrålarna strilar ner igenom bokskogen – makalöst vackert. Det är flera år sedan som jag red den här vägen, men jag känner igen mig och vet ungefär hur jag skall rida. Kommer fram till en liten, liten vattenfåra, och misstänker att det kan bli ett rejält hopp över. Lika bra att ta ett mantag och lätta rumpan något ur sadeln för att underlätta ett eventuellt hopp. Tjoho! Vilket hopp! Skrattar högt och säger till häst att han är en riktig knasboll. Möter ett promenerande par på stigen och de ser helt förskräckta ut så jag försöker gå åt sidan så att de kan komma förbi. Fortsätter ner mot sjön men viker av från stigen som leder ner till stranden en liten bit innan eftersom det verkar vara riktigt blött och sumpigt där nere. En kvinna i stallet har berättat att hon brukar rida runt i skogen innan hon vänder hem igen, så jag tänker att jag skall göra det samma. Knallar rakt in i skogen.

Målsättningen med dagens ute ritt är att Mackan skall få lyfta på fötterna ordentligt i skogen, och det får han ju verkligen göra nu. Pinnar och bröte överallt… Undrar hur jag skall komma ut ur det här snåriga? Hästen som jag tidigare såg gå in i skogen dundrar fram i full galopp på en stig lite längre fram och både Mackan och jag hör den utan att till en början se den. Mackan håller på att förvandlas till en bomb mitt i den snåriga skogen, men han håller sig ändå ”på mattan”. Tack för det! Stannar för att se vart vi skall gå, men upptäcker att det är väldigt sumpigt under oss. Sjunker han? Är det typ ett kärr här? OJ! Bäst att gå framåt – det får bära eller brista, men vi måste härifrån! Duckar för grenar, styr över ris och snår för att komma ut på stigen igen, och YES här är den.

Den galopperande hästen gjorde att Mackan nu är riktigt på G och jag får prata med honom för att lugna ner honom. Bra, bra, bra… bra, bra, bra… Duktig häst… Kommer så småningom ut till grusvägen igen (efter att ha gjort ett praktfullt hopp över det lilla vattendraget) och styr Mackan hemåt igen på halvlånga tyglar. På vägen hem möter vi bilar, cyklar och hundar utan att min häst ens vinklar öronen åt något håll. Fattar inte att jag ens tvekade på att rida ut!

Undra hur jag skall ta mig nerför branten? Rida? Tänk om han snubblar? Nej, jag hoppar nog av och promenerar ner för säkerhets skull. Sagt och gjort. Ovanför branten hoppar jag av och leder min häst ner för den grusiga och steniga branten och känner mig sååå nöjd när vi är nere igen. Hoppas inte att kossorna är för nyfikna när vi skall gå förbi, hoppas inte… Sista biten går precis lika bra som allt annat. Kossorna står bara och tittar när vi går förbi och Mackan bryr sig inte ens om att de står där, så nära stigen. Framme! Jag gjorde det! Jag utmanade mina små jäkla demoner som försökte sabba min planer. Känner mig riktigt nöjd och glad!

Jag fattar inte ens att de här tvivlande tankarna (demonerna) kan dyka upp i mitt huvud! Jag har haft liknande perioder tidigare och även då vägrat att ge efter för fjärilarna som börjar fladdra i magen. Det här var nog inte sista gången jag fick bekämpa minidemonerna, men om de dyker upp igen så skall jag platta till dem rejält! 🙂

demoner