Föreläsning med Andy Swärd.

Distriktets ungdomssektion (DUS) ordnade en föreläsning med Andy Swärd och eftersom jag har sett Andy på bl a Ponnyakuten och Ryttareliten så var jag inte särskilt sen att anmäla mig. 😉 Tidigare har jag gått kurs i mental träning för Karin Öljemark och jag har läst en bok som heter Det sitter i huvudet (Michael Södermalm) och jag har blivit riktigt intresserad av hur vi kan påverka våra prestationer bara genom att tänka rätt. Nedanstående baseras på mina egna anteckningar och jag har inte fått med allt som Andy pratade om och jag är inte heller helt säker på att jag har uppfattat allt helt korrekt. (Inlägget är mer som ett minnesinlägg för egen del – precis som med mycket annat jag skriver.)

Andy berättade ganska tidigt i föreläsningen att vi genetiskt sett har kroppar som är 300 000 år gamla – i all fall gällande hur vi reagerar i olika situationer. Andy pratade också om Det förändrade tillståndet (DFT), ett tillstånd vi hamnar i just på grund av våra 300 000 år gamla kroppar/gener, och att det är viktigt att vi försöker analysera vad som händer i DFT-situationen och arbeta utifrån det. Vi utsätts alla för en väldigt hög stressnivå varje dygn och det är viktigt att vi försöker hålla nere den nivån så gott det går. Han menar att på tävling är det 85% mentalt tillstånd och 15% fysiskt som spelar in, vilket gör att jag bara blir ännu mer intresserad av att kunna förbättra min mentala prestation på/inför en tävling. 🙂 För att minska eventuella motgångar, som kan påverka den mentala delen, så är det bra att ha en plan eftersom alla små motgångar sänker prestationen. Om jag förbereder mig på alla eventuella saker som kan gå fel så är jag förberedd på det ”värsta” och då blir det lättare att komma förbi problemen och fokusera på det jag ska.

Det som händer under DFT är:

  • Motoriken försämras.
  • Beslutsförmågan försämras.
  • Hörseln försämras.
  • Balansen försämras.
  • Syn, smak- och luktsinnen försämras.
  • Våra grundegenskaper förstärks. (T ex att fyrkantig person blir ännu mer fyrkantig.)
  • Kortisolnivåerna höjs.

Alla de här punkterna, och några till, bidrar till att vi går in i ”Flightmode”, en fysisk och mental kollaps där blodet går till torson och där adrenalinnivån ökar.

Ett antal personer i publiken utsattes för ett stresstest, där de fick arbeta med en uppgift samtidigt som Andy spelade hög musik, visslade, gav nya uppgifter och instruktioner. När stresstesten var över fick deltagarna mäta temperaturen i fingrarna och anteckna den på samma papper som uppgiften fanns. Andy berättade att man genom att ta tre djupa andetag (alternativt meditera för att lära sig att andas för avslappning) kan påverka DFT och minimera risken för att det negativa under DFT påverkar oss i någon större utsträckning. Vid ett tillfälle fick vi sluta ögonen och andas under tiden som Andy guidade oss genom avslappningen och efter avslappningen fick deltagarna i stresstesten återigen mäta temperaturen i fingrarna och skriva ner resultatet. Vilken skillnad! På några av deltagarna skiljde det 5° – lägst temperatur under stress och högst efter avslappningen.

För att vara väl förberedd kan jag göra en plan för hur jag skall rida ett visst program – när jag skall göra vad och när jag kan lägga lite tid på att andas. Det är viktigt att jag därefter har samma upplägg varje gång, för på sikt automatiseras allt och prestationen bör bli bättre i och med det. Ju bättre förberedd man är (på allt) desto bättre! 🙂

Andy visade FokusProfilen för oss och där fanns det fyra olika profiler:

  • En blå profil, integrator, som har ett må-bra-fokus.
  • En grön profil, utvecklare, som har fokus på utveckling, förändring och innovation mm.
  • En grå profil med grundarfokus. Där är det full kontroll på läget som gäller – alltså kontrollfreak.
  • En röd profil med resultatfokus. Korta puckar, det är här och nu som gäller och man vill ha omedelbart synliga resultat. En riktig tävlingsmänniska…

Vi har alla drag av samtliga fyra profiler, men det är oftast en profil som man har mer av. Om vi är medvetna om våra olika styrkor och svagheter och pratar med eventuella medhjälpare om hur vi vill att upplägget skall vara på en tävling så ökar förutsättningarna för att det skall bli bra – för alla. (T ex grå profil kan få grå uppgifter.)

Jag tog några bilder på GameAgenda, PreAction, InreDialog och KA3, men de kommer jag inte att gå närmare in på här.

Dagens insikter var i alla fall att:

  • Andas!
  • Träna på att vara i nuet.
  • Vara ärlig (mot mig själv?).
  • Stämma av. Who am I?
  • Våga jobba med grundegenskaperna (färgerna).
  • GameAgenda, PreAction, KA3.
  • Lägga fokus på det jag kan påverka – inget annat.
  • Omge mig med positiva intryck och kompetenser.
  • GE! GSHTGP – Good Shit Happens To Good People.

Avslutningsvis måste jag påpeka hur oerhört underhållande Andy var! Han är inte bara bra på sin profession – han är en stå-upp-komiker också! Det blev riktigt många skratt under timmarna som föreläsningen pågick och jag är säker på att alla som var där fick mängder med bra tankar med sig hem. Helt värt varenda minut! Så får du chansen att lyssna på Andy vid något tillfälle så gör det! 🙂 Hittade den här länken som kanske kan vara bra! 🙂

Andy

 

220-56=164 : 114.8-147.6

Jaha, då var det dags för lite tömkörning igen – det var ju typ bara tre år sedan sist… I och med att jag har arbetat Mackan på linan enligt en mix av Art2Ride och equibodybalance så har tömmarna fått ligga på hyllan ett bra tag. Men NU var det dags att plocka fram dem igen eftersom Sofia gärna ville se hur Mackan fixar skänkelvikningar på töm. Flera i stallet har fått fin hjälp av Sofia med tömkörningen så jag tackade ju inte nej till det – även om det är väldigt roligt att rida. 😉 Allt som kan hjälpa mig och Mackan är välkommet!

”Brukar du spänna in honom?” frågade Sofia, och på det svarade jag att jag aldrig spänner in min häst i en fixerad form och att jag är väldigt försiktig i och med att han har pålagringar i halskotpelaren. ”Vi sätter en rak yttertöm och en ledande innertöm” blev svaret. Sofia satte fast tömmarna och sa till mig att följa fyrkantsspåret. Va? Skall JAG tömköra? Jag trodde att du skulle göra det… Jag har ju glömt det mesta… OK, bara att bita ihop och lyda. 😉 Rakt fram var instruktionen – inga konstigheter – övergångar mellan skritt och halt. Japp, det här går ju som smort! 🙂 ”Gör en liten volt och kom ut på spåret igen.” Absolut! Meeeeen… varför vänder hästen inte in på volten?? Han går ju som en banan fast rakt fram!? Vad gör jag för fel??  Med lite hjälp av Sofia så kunde jag till slut göra några volter utan att Mackan fortsatte i bananform och efter en liten stund hörde jag ”Nu kan du börja flytta honom sidvärts, och om du går in på kvartslinjen så kan du flytta honom ut till spåret.” Hjälp! Hur var det nu man gjorde det…?? OK, jag försöker… Yes – det gick ju ganska bra. 🙂 Trots att det var längesedan sist så fanns lite känsla av hur jag skulle göra kvar i kroppen. Puh! ”Nu kan du försöka göra samma sak fast i trav!” What? Jag kan ju knappt göra det i skritt! Ok, bara att lyda igen… ”Trava!” Mackan är oftast lydig på röstkommandon så han började trava och jag försökte hänga med. Hjälp! Fasen vilket knöligt underlag! Kanske inte stallskorna var världens bästa skor att jogga runt i manegen med… ÅÅÅhhhh! Det här var ju riktigt jobbigt… Varför var det tvunget att ta traven i dag?? Kunde det inte räckt med skritt?? 😉 Fixade käckt någon fråga till Sofia så att jag kunde få lite andrum under tiden vi pratade, men sedan blev det trav och lättare jogg igen. Eller lättare och lättare – det beror på vem du frågar. 😉 Frågar du Sofia så var det absolut lättare jogg för min del, men om du frågar mig så blir svaret att det inte var så himla lätt att jogga runt på knöligt underlag med urdålig kondis. 😉 Jäklar! Nu fick jag in tömmarna mellan benen! Nu blev det riktigt jobbigt att springa! Hur sjutton skall jag hålla dem så att de inte fladdrar in mellan låren igen…?

Det är verkligen en konst att tömköra! Att hålla reda på tömmarna samtidigt som man skall hålla i en pisk och ha kontroll på både sig själv och hästen – inte helt plättlätt! Jag beundrar verkligen alla som kan konsten att tömköra. Att få hästen dansa fram med lätta hjälper och med en lätt kontakt i munnen. Fräckt! Så bra vill jag också bli! 🙂 Men först måst jag nog jobba på konditionen… 

fitness-training-311490_1280

Jag är väldigt nöjd med att ingen filmade när jag tömkörde Mackan. 🙂 Hur det än såg ut så lyckades jag få till några okej sidvärtsrörelser även i traven och jag är nöjd med hur både Mackan och jag skötte oss. Sofia sa dessutom att det märktes att jag hade tömkört förut, även om det var länge sedan sist. Tack för det! 🙂 Vi avslutade träningen med att Mackan fick ta lite galopp också, och jag var så nöjd med att han faktiskt höll sig på mattan och inte brallade så som han ibland har gjort tidigare. Det finns hopp! 🙂

Summering av vad jag skall tänka på:

  • Lägga upp tömmarna mellan fingrarna så att jag alltid släpper ut ”översta lagret”.
  • Positionen.
  • Använda min energi för att öka och minska tempo och göra halvhalter.
  • Sakta av till skritt och göra rörelsen i skritt om den inte blir som jag tänkt mig i traven.
  • Stöd på yttertömmen.

Det var säkerligen andra saker också som jag skall tänka på, men i och med att jag har haft hjärnan fullproppad med mina högskolestudier så har jag säkert glömt hälften… Men när jag tömkör nästa gång så kommer jag säkert ihåg lite mer. 🙂

”Klappa katten.”

Fjärilar i magen. Ingen skön känsla alls – speciellt inte om de infinner sig på förmiddagen när det jag eventuellt behöver oroa mig för inträffar på eftermiddagen. Oroa sig för vadå? Jo, att ”nya” dragbilen inte fungerade som den skulle och att det skulle att hända något när jag var ute och körde min häst. Hemska tanke! Värsta scenariot var att dragkroken skulle släppa och att både transport och häst skulle försvinna ut i terrängen på egen hand. Jeep Cherokee byttes mot BMW X3 i lördags och jag har inte hunnit vänja mig vid min nya bil ännu, men det är ju så det är när man byter bil. Det tar ett tag. Bara det där med att backa med transporten… Med Jeepen kunde jag backa utan några som helst problem och jag kände mig alltid trygg i det, men nu har jag en bil med ett lite annorlunda rattutslag m.m. och jag fick göra om backningen flera gånger innan ekipaget stod där jag ville för att kunna lasta. Puh!

Med fjärilarna kvar i magen styrde jag kosan mot Yvonne och Dalåbergs gård för att träna CR. Bilen rullar fint med transporten bakom… Känns rätt bra. Undrar hur bilen fixar uppförsbacken på motorvägspåfarten? Fjärilarna fladdrade vidare i magen. Blinkade höger och körde upp på påfarten, tryckte lite mer på gasen och konstaterade att det inte var några som helst problem för bilen att komma upp i hastighet med en tung transport bakom. Så skönt! Till och med motorns temperaturmätare ser normal ut. Sakta men säkert flög fjärilarna iväg och när jag hade konstaterat att dragkroken faktiskt höll så kunde jag lättad köra vidare och vi kom fram precis som planerat. 🙂

Hos Yvonne fick jag börja med skritta lite samtidigt som vi pratade om vad som hade hänt sedan sist och jag förklarade för henne hur jag upplevde min nya erfarenhet av att rida skänkelvikningar utan att flytta Mackan undan för sporren och vad som var svårt med det. Yvonne konstaterade samtidigt att jag var mer följsam i mitt bäcken och det är jag såååå nöjd med, för som jag har jobbat med det… 😉 Efter en liten stund fick jag jogga igång Mackan och istället för att sätta mig tungt på rumpan i sadeln så skulle jag ”klappa katten”, det vill säga smyga ner rumpan i sadeln och visuellt tänka att lätt stryka rumpan mot sadeln. Målet är ju att få upp ryggen och då kanske det inte är så käckt att trycka ner den med en tung rumpa… 😉 Jag skulle också vara med Mackan i rörelsen framåt genom att aningens luta överlivet framåt och om jag skulle samla honom så skulle jag räta upp mig. Yvonne visade mig också hur jag skulle använda mina vrister och knän som stötdämpare, vilket jag också tar med mig hem i läxa. Av någon anledning låser jag mina knän och tappar svikten, men det skall det bli ändring på. 😉

I galoppen fick jag tänka att jag skulle ”måla strecket” med Mackans mule på den tänkta vägen – precis som man målar strecken på en fotbollsplan med en mojäng på hjul. Kul bildlig jämförelse som i min värld passar mig bättre än att bara få det förklarat med ord. 🙂 För att måla vägen i västervarvet så skulle jag ställa Mackan inåt och hålla innertygeln stilla i en position och låta Mackan söka sig till bettet med kvarvarande stöd på yttertygeln. (Vänster hand har sedan många år varit min akilleshäl och jag vet inte om det beror på att jag är vänsterhänt eller om det lever kvar från tiden då Mackan satt helt fast i vänster sida, men oavsett vad det beror på så får jag jobba vidare för att komma tillrätta med den.) I vänstervarvet fick jag fortsätta tänka ”vända med ytter och putta rumpan” vilket innebär att jag skall använda ytterlåret för att vända och innerskänkeln för att få ut Mackans rumpa.

Hemma har jag tränat på att samla Mackan lite genom att arbeta med andningen och sätesbromsen, vilket innebär att jag förutom andningen har spänt rumpan. Nu fick jag samla galoppen genom att arbeta med andningen, understödja med skänkeln samtidigt som jag skulle ”smeta ut” skinkorna i sadeln. Inga problem att göra det med mina skinkor… Alltså mjuk och följsam i samlingen – hem och träna på det också. 😉

Summa summarum tycker Yvonne att jag är helt på rätt väg. Underbart att höra för en som arbetar hårt med läxan! 🙂 Dock upplever jag när jag tränar CR att jag blir så fokuserad på min egen kropp och vad jag skall göra så att jag lite ”glömmer av” att rida: halvlånga tyglar, lite lufsigt tempo mm. Målsättningen för min del är att jag skall kunna automatisera allt det här så att jag kan använda kroppen och rida samtidigt. 😉

När jag skulle åka hem så hade det hunnit bli mörkt, men som tur var hade regnet upphört. Fjärilarna i magen kom aldrig tillbaka och det var skönt att de höll sig borta. Det var mycket trafik på motorvägen men resan hem gick trots trafiken bra – inte en enda långtradare kom för nära. 🙂 När jag kom hem och öppnade frontdörren in till Mackan så tyckte jag att det kändes lite annorlunda än vad det brukar. Då såg jag! Den översta luckan bak var inte stängd! Oj! Glömde jag stänga den? Mackan såg ut precis som vanligt men av spånet och halmen att döma så hade det varit halv storm i transporten… Halv storm i transporten, mörker, långtradare, bilar och tunnlar med ljus i och ändå stod Mackan som ett ljus hela vägen hem. Underbara häst! ❤