Älskade Ferdinand

Med siktet inställt tävling så lärde jag mig LA1 i början av året för att kunna rida det på en av Ligårdens programridningar med Britt Hammar. Dagen före programridningen fick jag ett meddelande om att Mackan var varm och lite tjock i vänster bak när han skulle ut på morgonen, och jag valde då att ställa in programridningen för säkerhets skull. Det tog några dagar innan både värme och svullnad försvann och sammanlagt fick han vila från arbete under en veckas tid. Hellre ge lite extra tid än att skynda. 🙂 Men innan den ofrivilliga vilan så hann jag rida igenom programmet och upptäckte då till min fasa att jag hamnade i mina gamla mönster så fort jag red upp på medellinjen. Skänkla, skänkla, skänkla, ratta, ratta, ratta… Jag missade helt att göra halt och förhållningar med hjälp av sätesbromsen och min andning! Har faktiskt tidigare tyckt att jag har fått rätt bra koll på min kropp: andning, långa ben, avslappning mm. Men ack vad jag bedrog mig. Faktum är att jag blev lite förskräckt över hur lätt det var att hamna i gamla invanda mönster igen och jag ställde frågan till mig själv om jag är redo för tävling – och då tävling med en annan typ av ridning än tidigare. Det första svaret blev NEJ, men när jag tänkte efter så ändrade jag mig till JA. Som vanligt pratade jag med några i stallet om mina tankar och då fick jag tipset om att bara fokusera på max tre saker när jag skulle rida programmet. Bra tänkt där! Härom sommaren var jag placerad på ett par tävlingar och då hade jag fokus på att förbereda Mackan och ut med tuttarna. Det gick ju bra! Inför programridningen den här gången hade jag bestämt mig för att fokusera på:

  • Förbereda Mackan (inför varje rörelse).
  • Andas.
  • Ha långa ben och slappna av.

Nu är jag anmäld till Ligårdens nästa programridning och hoppas kunna vara med då för att se om det gör någon skillnad att ha några fokusområden och skita i resten. 😉 Poängen är inte det viktiga i det här läget, utan jag vill kunna rida programmet på samma sätt jag rider i vardagen nu för tiden. Det skall bli kul att testa!

I lördags var det träning för Sofia igen och inledningsvis fick jag bara tänka lydnadsträning i och med att föregående ekipage skulle lämna oss ensamma i manegen och jag vet att Mackan  börjar fjanta sig då. Hans fjanteri gör att jag spänner mig lite och då är spiralen igång: Jag blir spänd – han reagerar – jag spänner mig ännu mer – han spänner sig ännu mer och så vidare. Men i och med att Sofia planterade begreppet lydnadsträning i skritten så kom jag snabbt till ett annat fokus och så gjorde även min häst. 🙂 Tack för tipset, Sofia! ❤

Mackan la in turbotrycket direkt för ovanlighetens skull och jag fick växla ner till tvåans växel istället för att låta honom fräsa runt på fyran. 🙂 Lite ovanligt att han har sådant tryck, för oftast brukar han vara lite som tjuren Ferdinand: Vad skall arbete vara bra för? Jag kan väl få ta det lite lugnt och lukta på blommorna istället… I och med att han var så pigg på att fräsa runt så fick jag fokusera på att dämpa hans framfart och hålla den lägre växeln så länge jag önskade. Jag fick rida en bit innanför spåret och tänka mig elstaket på båda sidorna för att rida rakt fram, och så länge det var hyfsat tempo så var det inte särskilt svårt, men när jag skulle ta ner tempot så blev det lite svårare att hålla en rak linje. Så nyttigt! Jag fick rida rakt upp på meddellinjen ett par gånger och rida en 8-volt i trav vid X. I den korta galoppen plockade jag fram CR-Yvonnes uttryck att ”smeta ut skinkorna i sadeln” för att få rätta känslan. 🙂 Vi hann även stämma av lite förvänd galopp innan det var dags att avsluta i lättridning och pratade med Sofia om hur mycket jag skall stretcha Mackan i traven och hon tycker att jag inte bör lägga ner honom särskilt lågt. Så bra! Lite lagom är bäst för hans del med tanke på hur han är byggd. 😉

Sammantaget gick träningen riktigt bra – inte minst med tanke på att det var ett bra tag sedan vi tränade senast. Sofia sa att jag är på rätt väg i min ridning och att Mackan har  utvecklat sin överlinje sedan sist. Kul! Vi är inte färdiga ännu, men vi är helt klart på rätt väg min älskade häst och jag. ❤

Ferdinand

Markbommar

I våras hade vi ett mål, jag och Heléne i stallet. Vi skulle rida en Pay & Jump till sommaren och lade upp träningen därefter och vi skaffade oss till och med en coach. 😉 Coach Emelie. Emelie kämpade tappert med oss under våren och anpassade övningarna efter vårt mål och efter ett tag så satte vi personliga rekord med hela 75 cm i hinderhöjd. Fräckt! Det var lagom fräckt att hoppa 75 cm i dressyrsadel – särskilt med mina kassa höftleder och muskler i ljumskarna. Efter den träningen blev det ett lite längre uppehåll från bommar och hinder för att mina ljumskar skulle få en chans att återhämta sig, men i samma veva så fick jag problem med en muskel i rumpan och hamstrings på höger sida också. Inte alls kul. 😦 Det tog typ hela sommaren innan jag kunde börja rida som vanligt igen och målet med Pay & Jump frös inne.

Nu har vi tagit nya tag och anlitar återigen coach Emelie med jämna mellanrum, men våra personliga rekord känns ganska avlägsna just nu… Nu är det bommar på marken igen. 😉 Faktum är att jag är ganska tacksam för det eftersom jag är rädd om mina höftleder, så innan jag har en hoppsadel där jag kan vara lite mer flexibel så lär Mackan få gå på marken. 🙂 Det är nyttigt att arbeta bommar på marken också – har jag hört. 😉 Både tempo och lydnad har förbättrats och jag upplever att jag har koll på Mackan (för det mesta), vilket innebär sansad galopp både före och efter bom.

Just den här träningen innebar travbommar på medellinjen och det var viktigt att vi hade rätt tempo och att vi kom rakt på hela serien. Gick så där med det… OK, det var första övningen så jag får skylla på att vi inte riktigt hade ”kommit igång”. 😉 (Brydde mig inte ens om att ta med det i filmen…) Därefter var det travbommar i hörnet, galoppbommar i varje språng över medellinjen och galoppbommar med ett språng emellan bommarna, också över medellinjen fast vid C. Maken kom och filmade eftersom jag tycker att det är roligt med film och jag har bantat ner materialet för att kunna dela med mig av det här:

Ok, ok, ok… jag fattar att det är trist att titta på några tanter som rider runt, runt i en manege, men tänk på utvecklingen som kommer! Från bommar på marken till en Pay & Jump till sommaren. Det du! 😉

Vi kämpar på och gör det bästa vi kan i det här läget och jag är fullt medveten om att det finns mycket som vi kunde gjort bättre. Men jag är skitnöjd med att vi i alla fall försöker!