Bättre!

Förra gången jag tränade förr Yvonne F A så sa hon ungefär så här till mig: ”Nej, nu får du ta och snäppa upp ett par steg, för nu kan han inte springa runt på halvlång tygel längre!” Ok, ok, då får jag väl göra det! 😉 Det är tre veckor sedan jag tränade för Yvonne F A senast och jag har haft hennes ord i bakhuvudet  sedan dess och nu är det hög tid att göra något riktigt av det. (Jag kan tillägga att jag har ridit lite på halvfart de senaste månaderna eftersom Mackan inte har funkat särskilt bra på underlaget i manegen. Han har snubblat och inte haft någon direkt bjudning över huvud taget, vilket har varit riktigt trist, men nu känns det hoppfullt i och med att underlaget äntligen är jämnt och jag kan rida utan snubblingar.)

I dag började jag med traven och Yvonne konstaterade att överlinjen såg mycket bättre ut än för ett tag sedan. Bra. 🙂 Nu ska jag bara försöka bygga upp lite mer bakdel också… 😉 Mackan arbetade taktmässigt och i bra balans. Bra. 🙂 Jag kände att jag kunde sitta rakt över min häst utan att snurra till det för mycket med min egen kropp. Bra. 🙂 Mina händer var bra. Bra. 🙂 Jag kunde visa fin trav och fin galopp i dag. Bra. 🙂

Jag upplever skritten som riktigt svår, för så fort jag ska korta upp honom så tar han stöd på bettet, faller framåt och har väldigt lätt för att börja gå passgång. Det är inte så han ska gå. I dag fick jag arbeta med att få upp nacken för att få den som högsta punkten och konstaterade att det är en svår balansgång att göra rätt – lite som att gå på lina. Gör du minsta lilla fel så går det åt skogen men gör du rätt så går det bra. Upp med nacken, bromsa med bakbenen, upp med nacken, bromsa med bakbenen… Vi konstaterade att jag nog måste vara riktigt tydlig med vad jag vill: att han ska lyfta nacken när jag kortar tyglarna! Uppresande tygeltag för ökad tydlighet men därefter snabbt ner med händerna till normalläge igen. 🙂

Galoppen blev riktigt bra i dag! Jag fick samla Mackan lite mer istället för att låta honom galoppera på och i den galoppen så var det också viktigt att nacken skulle upp – utan att låsa fast eller dra i honom. Om jag gör halvhalterna med rätt tajming och samtidigt understödjer med skänkeln så får jag en riktigt bra känsla. Kul!

Det är vare sig lätt att rida eller att ta en selfie tillsammans med hästen! 😀

Det blir inte alltid som man hoppas…

”Beep beep, beep beep, beep beep!” Redan dags att gå upp?? Fasen, jag skulle gärna vilja sova ett par timmar till… Det var söndag och tävlingsdag så det var bara att förflytta kroppen från den varma och underbart mjuka sägen till badrummet och in i duschkabinen. Lite trist att inte vara den där morgonpigga människan som studsar upp ur sängen 06.00 vardag som helgdag och istället inse att man är den där människan som älskar att sova lite längre på helgerna och därefter äta långfrukost framför tv:n och datorn, men efter en dusch och några minuters vakenhet så fanns det hopp om livet igen. 🙂

Programmet… Kan jag programmet? Bäst att kolla det igen. På väg till stallet så var jag tvungen att repetera programmen som jag skulle rida – först LA3 och sedan LB2. Bäst att fokusera på det första programmet tills dess att det är klart så att jag inte blandar ihop dem. Med blicken på vägen och pekfingret viftandes i luften framför mig så repeterade jag programmet om och om igen. Yes! Det sitter! Så skönt. Klockan var strax före 07.00 och jag satt och funderade på hur mycket det egentligen blåste i dag – skulle jag lyckas hålla hela ekipaget avslappnat både på framridningen och på banan? Ingen aning… men eftersom jag vet att tankens kraft är stor så tänkte jag att ”det är klart jag kan!” om och om igen.

Tidsplanen var tight och uträknad så att det inte fanns utrymme för något annat än det som var inplanerat, så jag blev lagom nöjd när Mackan la sig ner i boxen och rullade sig strax före jag skulle ta ut honom för att snabbt fixa honom inför avfärden. Resultatet av den rullningen var en häst som såg ut som en panerad fiskpinne med lite inkletat löst bajs på ena sidan av halsen. Kul… eller inte… Skynda skynda skynda! Efter lite tvätt och allmän uppfräschning av häst så kom vi iväg ca 15 minuter efter planerad tidpunkt. Puh!

Typiskt… det blåser riktigt mycket… men de andra hästarna ser ju lugna ut… både de som är inne på banorna och de som är på framridningen. OK, det här ska säkert gå bra! Tanken var att bara rida fram ute eftersom jag hade planerat en relativt kort framridning, men så fort jag hade suttit upp så kände jag att jag inte riktigt kunde slappna av, så jag red en stund inne i manegen först. Bra val. Efter det var det inga problem att gå ut i paddocken och fortsätta framridningen tillsammans med alla andra ekipage. Så himla skönt att kunna rida där i blåsten och känna att både jag och hästen var avslappnade och fokuserade. 🙂

”Catharina Sellman, var så god och rid!” Jag kortade tyglarna och fattade galopp från skritt och red ner mot A. Sladdade genom svängen och kände det som att vi var på väg någon helst annanstans istället för upp på medellinjen. Jävlar, vilken dålig start! Ok, nu är det bara att göra resten bättre. Halt och hälsning. Hej hej! Red vidare i programmet med varierad känsla där vissa moment kändes bättre och andra sämre – som vanlig med andra ord. 😉 Helvete! Nu skrittade jag till S istället för till E… Hoppas inte att domaren såg det… Bortsett från ett travinslag i den första förvända galoppen och fel väg i skritten så var det inga större missar. 😉  Märkligt i alla fall att det där med väder och vind helt försvinner när man är inne på banan… 😀

Paus mellan klasserna och det var dags att fokusera på nästa program: LB2. Jag försökte ta maken till hjälp genom att han skulle hålla koll på dressyrprogrammet i mobilen samtidigt som jag sa vad jag skulle göra inne på banan. Det gick sådär… Hahahaha! Han tittade på helt fel moment och jag fick börja om flera gånger tills dess att han förstod. Efter ett antal repetitioner så kände jag att jag nog kunde rida programmet utan att rida fel, men man vet ju aldrig hur en halvsenil hjärna fungerar… 😉 Av någon märklig anledning så har jag alltid haft svårt för att växla mellan två program samma dag, så strategin har alltid varit att fokusera på det första först och det andra efter det.

”Catharina!” Jag kortade tyglarna igen (fast inte lika mycket som i första klassen) och började trava för att rida upp på medellinjen. Halt och hälsning. Hej hej! Fortsatte att rida programmet så som jag hade memorerat det och hade en bra känsla genom hela programmet förutom vid hörnpasseringarna V K A, för där verkade Mackan tycka att något var riktigt läskigt och jag fick verkligen rida genom hörnet för att han inte skulle gena för mycket, men bortsett från det så kändes det riktigt bra – tills jag såg procenten… Inte ens godkänt. Faktum är att jag blev riktigt besviken och fattade inte riktigt hur känslan kunde skilja sig så mycket från poängen, men när jag hade hämtat protokollen och läste dem så förstod jag. På väldigt många bedömningspunkter så kunde jag läsa ”över tygeln” och ”öppen i formen” och det var ju precis det här jag och Yvonne F A hade pratat om tidigare. Att ändra sin ridning och medvetet rida sin häst framför lodplan är inget som uppskattas, tyvärr. Min målsättning är att inte ha 3:e nackkotan som högsta punkt med en nosrygg som är antingen i lod eller aningens bakom lod, men ännu är inte Mackan stark nog (och jag är inte där heller) för att kunna rida i en högre form där nacken är högsta punkt. Så tills dess att vi är där så får jag väl hålla tillgodo med kommentarer som dagens: ”Hamnar tyvärr över tygeln allt för ofta.” 😦

Förhoppningsvis kan jag träna vidare och bortse från kommentarer och poäng med målet att någon dag kunna rida min häst i en högre form där nacken är högsta punkten. 🙂 Bjuder på några bilder från dagens LA:

 

Laghelg med Frillesåsarna

Jobbveckan har som vanligt gått i turbofart och så även den här helgen, men det sägs ju att tiden går fort när man har roligt och det kan jag skriva under på. På jobbet håller jag som bäst på att lära känna min nya mentorsgrupp – ett gäng 7:or där vissa har hunnit bli tonåringar under sommaren och andra inte. Alltid lika kul att lära känna en ny grupp!

I går åkte jag hemifrån hyfsat tidigt för att äntligen rida ut med Britt och Brandon, något som vi har pratat om länge men som av olika anledningar inte har blivit av. Jag lastade Mackan och körde ner till Åsa för att rida i skogen hemma hos Britt. Det måste vara supermysigt att bo som Britt gör! Tänk att bara kunna sitta upp på sin häst och rida rakt ut i skogen när man vill! Dessutom finns det flera olika rundor som man kan växla mellan beroende på hur länge man vill rida och vad man vill göra. Funderar på om jag ska köpa mig ett hus med ett litet stall mitt i skogen… Fast då vill jag nog gärna ha ett ridhus i närheten. 😉

IMG_2B5CC5733B17-1

Efter ridturen i skogen och en fika hos Britt så var det dags för mig att köra vidare så att jag kunde hinna hem och fixa mig inför kvällens teorilektion och middag med laget. 🙂 Teorilektionen var bra (bortsett från ett stolpskott som var med) och det var synd att vi inte hann med allt som vi skulle gå igenom före det att det var dags att åka till restaurangen i Åsa för att äta middag tillsammans. Förhoppningsvis kommer det fler tillfällen att nörda i den teoretiska delen tillsammans eftersom det är allt för sällan som man verkligen diskuterar det som bl a står i Ridsportförbundets ridhandböcker. Mest trist var att vi inte hann prata om det etiska perspektivet i ridningen, men vi hann i alla fall med att prata lite om vad som verkar premieras på dressyrtävlingar istället för den goda ridningen som vi vill ska premieras. 😉

I dag var det dags för träning för lagets deltagare och jag hade tur i och med att det var Yvonne FA som skulle ha dagens träningar. 🙂 Som vanligt utgick jag från att jag hade gott om tid när jag åkte hemifrån men av någon anledning så fick jag ont om tid i slutändan. 😉 Fattar inte att det ska vara så svårt…

På dagens träning var det fokus på

  • svikten ner i benen under lättridning
  • inner skänkel och ytter skuldra i vänstervarvet (f f a i galoppen)

Jag ska tänka svikt neråt när jag reser mig under lättridning. Jag trycker oftast upp mig med fotbladet och då tappar jag svikten från anklarna, i knäna och vidare till höftlederna. För att lyckas med detta så kom jag på att det är viktigt att jag lyfter blicken och bröstkorgen samtidigt som jag tänker rakt uppåt med överkroppen samtidigt som jag tänker tryck neråt med benen. Lätt som en plätt! Eller hur…? 😉

I vänstergaloppen behöver jag föra fram höger skuldra aningens för att släppa fram Mackan så att han kan forma sig efter volten och jag ska sitta rakt över hästen. Nu till min fundering:  spriralsits eller inte? Vad är rätt? Ja, inte vet jag… För den som vill läsa lite mer så kan man göra det här.

Om jag bara kan använda min kropp rätt, alltså så som jag borde, då hade det varit så mycket enklare. Hur det än är så är det jäkligt svårt att lära sig rida på riktigt. 😉

IMG_0654