Äntligen träning!

Var i stallet i god tid så att jag skulle hinna mocka före det att det var dags att göra iordning Mackan för träning, men som vanligt hände något och tidsbristen var ett faktum. Mest troligt har jag fått lite rutin på det här med att ha bråttom eftersom jag bara blev 5 minuter efter i min tidsplan. 😉

Aj, aj, AJ! De satans motsträvig höftlederna påminde mig om att det var några dagar sedan som jag satt i sadeln och att jag inte har skött min egna fysiska träning så som jag borde. Inte bra. Vis av erfarenhet så har jag lärt mig att om jag bara sitter still i sadeln under några minuter så att muskler och höftleder får slappna av så kan jag oftast skritta iväg utan några vansinnessmärtor och efter en stunds ridning så känner jag oftast inte någon smärta alls – så även i dag.

När Yvonne FA kom så konstaterade hon att Mackan såg mycket bättre ut i sin överlinje och underlinje. ❤ Kul! 🙂 Det var ett antal veckor sedan hon såg honom senast och när det går lite tid mellan gångerna så syns ju skillnaden mer än om hon hade sett honom varje vecka. 😉 Faktum är att Mackan känns starkare och jag tycker också att överlinjen och hela rumpan håller på att få en bättre form – mest troligt tack vare arbetet med equibanden några dagar i veckan. 

Dagens träning innebar bland annat att hitta en bra och lite mer samlad galopp redan från fattningen samt att övergångarna mellan gångarterna skulle göras med kvalitet. Yvonne anser att Mackan nu är så stark att han ska kunna arbeta mer samlat med bibehållen kvalitet i såväl galopp som i övergångar och det känns ju lovande. Det hade kanske varit lättare om piloten hade varit mer koordinerad och inte haft så många konstiga nervbanor kroppen som medför att olika kroppsdelar gör olika saker helt okontrollerat lite då och då… ”Vänsterhanden!”, ”vänsterhanden!” ”Ooops!” hörde jag Yvonne ropa. Ja jäklar, det var ju den där vänsterhanden – fokus på den måste jag ha tappat bort någon gång under julstöket. ”Ta inga omtag med vänsterhanden!” Va?? Omtag? Gör jag? Ja, men det gör jag ju! Och många gånger dessutom… Ok, bara att fokusera på att inte göra omtag då! Lättare tänkt än gjort. Så snart jag skulle fokusera på att verkligen inte ta omtag så glömde jag ju av allt det där andra som jag skulle göra, typ att rida, och då red jag nästintill rakt in i sargen. Övning ger färdighet sägs det ju och jag siktar på att öva som f-n tills nästa träning så att jag kan låta bli att ta omtag i tygeln och rida på som om jag aldrig hade gjort annat. 😉 Tänk om jag hade kunnat göra en ctrl-alt-delete och bara starta om hela systemet i kroppen. Hur najs hade inte det varit?

Att tänka på:

  • Ta inga omtag!
  • Få Mackan att ta bättre kontakt med högertygeln (och lätta i vänster).
  • Vara noga med att inte överarbeta galoppfattningarna och tänka halvhalt direkt för att uppnå en bättre samling.
  • Låt övergångarna ta tid. (Bättre att Mackan samlar sig några extra steg än att han dyker.)

Mer än så klarar jag nog inte av att ha i huvudet samtidigt…

Förhoppningsvis blir det träning igen om ca 14 dagar och då jäklar ska jag visa att jag har tränat på ”läxan”. 😀

En trött men nöjd Mackan efter dagens träning. ❤

IMG_0764

Löshoppning

Under en lång tid så har det varit mest dressyrfolk i stallet och fokus har varit på att hålla underlaget i manegen jämnt och fint. 😉 Nu har det kommit några hoppryttare till stallet och i och med det så har det blivit lite mer fart och fläkt. Puh! 😀 Fördelen med hoppryttarna är att de gärna plockar fram bommar och hinder (och låter allt stå kvar), vilket gör att i alla fall jag gärna använder det som står framme. Dock hoppar vi inga höjder, jag och Mackan, men det är alltid roligt att kunna variera arbetet – även om det ibland bara blir trav över några bommar ett antal gånger.

Just den här dagen var det två hoppryttare som anordnade löshoppning och listan med anmälda deltagare blev rätt lång. Kul! 🙂 Mackan har nog inte löshoppat sedan han var unghäst – kanske att det var si så där 10 år sedan han löshoppade senast, men jag kan ha fel.

När jag promenerade ner med honom till manegen så gick han som vanligt med lite sänkt huvud och inte särskilt raskt, men när jag kom innanför sargen i manegen och han fick span på plastbanden, bommarna och hinderstöden – DÅ taggade han till. Han visste precis vad som var på gång! Hahahaha! 😀 Så roligt det var att se honom! 😀 Först gick jag ett par gånger med honom över hela serien när bommarna låg på marken och därefter höjdes hinderna till ca 60 cm. När jag släppte honom så drog han iväg i världens turbofart och ansvariga på plats tyckte att det var en bättre idé att höja lite så att han fick bromsa upp sig något. 🙂 För att inte ha hoppat på typ eeeeevigheter så måste jag säga att jag tyckte att han löste uppgiften riktigt bra och jag hoppas att det kan bli fler löshoppningar för hans del framöver.