Äntligen har Mackan fått en riktig kompis i hagen! Det är den spanska hästen Salado som kom till stallet i veckan. De har gått i olika hagar i några dagar, men eftersom de gärna hälsade ordentligt och vänligt på varandra varje gång Mackan gick förbi så tänkte vi att det säkert var en bra idé att släppa ihop dem. Så himla bra det blev! ❤
När de hade hälsat och kliat varandra lite så blev det dags för lek och bus och efter en liten stund så såg vi att Mackan hade något i svansen. En kvist, trodde vi först, men när vi tittat en liten stund så såg vi att det såg ut som en tråd. Skumt. Jag tog grimskaftet och gick in i hagen för att se om jag kunde få tag i Mackan och plocka bort tråden och då såg jag att det var ståltråd! Jösses! Han hade fastnat med svansen i den ena av spiraltrådarna vid en annan öppning till hagen. Lång var den också! För ett ögonblick så såg jag skräckscenariot framför mig: båda hästarna intrasslade i tråden med hemska skador som följd. Skit också! Men som tur var så lyckades jag ställa mig på tråden en bit bakom Mackan och när han drog iväg i galopp igen och då släppte tråden turligt nog från svansen. Snabbt som tusan räfsade jag ihop säkert 10 meter ståltråd så att hästarna INTE skulle trampa i den och fastna. Puh! Det var inte så mycket spiraler kvar… (bilden till vänster).
Jag gillar inte alls den här typen av grindöppningar som är på bilden till höger! Det är väldigt lätt hänt att hästarna kan fastna med svansen och om man har otur så blir hästen skrämd. Mackan å andra sidan verkade inte alls bry sig om att han hade flera meter tråd bakom sig när han galopperade runt i hagen…
Jag är så himla glad att jag faktiskt tog mig i kragen och flyttade Mackan till Norrgården. Nu har han fått det där som jag lovade honom innan han flyttade: fler timmar ute, kompis i hagen och större möjligheter att rida ut. ❤
I dag red jag visserligen inte ut, men vi promenerade ”varvet” som visade sig vara nästan 5 km, och i ett raskt tempo så tog det ca 1 timma att komma runt. Ok, jag stannade och pratade med en man en liten stund, men resten av tiden var riktigt rask promenad. En stor del av varvet går på grusväg, men en liten bit går genom skogen, och jag ser verkligen fram emot att rida här – året runt. Överallt såg jag spår av vildsvin, men jag pratade högt med Mackan hela tiden och hoppades att svinen skulle vara skygga och hålla sig borta. Tack och lov så stötte vi inte på några vildsvin! Puh! 😉