Kompis i hagen! 😍

Äntligen har Mackan fått en riktig kompis i hagen! Det är den spanska hästen Salado som kom till stallet i veckan. De har gått i olika hagar i några dagar, men eftersom de gärna hälsade ordentligt och vänligt på varandra varje gång Mackan gick förbi så tänkte vi att det säkert var en bra idé att släppa ihop dem. Så himla bra det blev! ❤

När de hade hälsat och kliat varandra lite så blev det dags för lek och bus och efter en liten stund så såg vi att Mackan hade något i svansen. En kvist, trodde vi först, men när vi tittat en liten stund så såg vi att det såg ut som en tråd. Skumt. Jag tog grimskaftet och gick in i hagen för att se om jag kunde få tag i Mackan och plocka bort tråden och då såg jag att det var ståltråd! Jösses! Han hade fastnat med svansen i den ena av spiraltrådarna vid en annan öppning till hagen. Lång var den också! För ett ögonblick så såg jag skräckscenariot framför mig: båda hästarna intrasslade i tråden med hemska skador som följd. Skit också! Men som tur var så lyckades jag ställa mig på tråden en bit bakom Mackan och när han drog iväg i galopp igen och då släppte tråden turligt nog från svansen. Snabbt som tusan räfsade jag ihop säkert 10 meter ståltråd så att hästarna INTE skulle trampa i den och fastna. Puh! Det var inte så mycket spiraler kvar… (bilden till vänster).

Jag gillar inte alls den här typen av grindöppningar som är på bilden till höger! Det är väldigt lätt hänt att hästarna kan fastna med svansen och om man har otur så blir hästen skrämd. Mackan å andra sidan verkade inte alls bry sig om att han hade flera meter tråd bakom sig när han galopperade runt i hagen…

Jag är så himla glad att jag faktiskt tog mig i kragen och flyttade Mackan till Norrgården. Nu har han fått det där som jag lovade honom innan han flyttade: fler timmar ute, kompis i hagen och större möjligheter att rida ut. ❤

I dag red jag visserligen inte ut, men vi promenerade ”varvet” som visade sig vara nästan 5 km, och i ett raskt tempo så tog det ca 1 timma att komma runt. Ok, jag stannade och pratade med en man en liten stund, men resten av tiden var riktigt rask promenad. En stor del av varvet går på grusväg, men en liten bit går genom skogen, och jag ser verkligen fram emot att rida här – året runt. Överallt såg jag spår av vildsvin, men jag pratade högt med Mackan hela tiden och hoppades att svinen skulle vara skygga och hålla sig borta. Tack och lov så stötte vi inte på några vildsvin! Puh! 😉

IMG_0848

Matvägran och kolik.

I söndags fick jag ett sms från Tina i stallet som beskrev att Mackan knappt hade ätit alls av sitt kvällshö och inte heller av den pellets han hade fått kvällen innan. Märkligt. Förutom att han inte hade ätit så hade han också grävt ordentligt i bädden under fönstret, och det är ju inte heller något han brukar ägna sig åt. Han verkade ändå rätt pigg och ”vaken” så jag sa till Tina att hon kunde släppa ut honom och så skulle jag snabba mig till stallet för att själv få koll på honom. När han väl var i hagen så åt han av det lilla gräs han kunde plocka i sig och han verkade rätt ok. Märkligt. När jag skulle göra i ordning boxen så såg jag att han inte heller hade druckit något alls, vilket han brukar göra. Han har två stora hinkar i boxen – en med saltvatten och en med vanligt vatten, och dessutom en vattenkopp (som han nog inte fattar hur den funkar). Märkligt. Det var flera tecken på koliksymtom, men ändå inte. Han gjorde ingen som helst antydan till att vilja gräva ute och han hade inte heller lagt sig ner någon gång. Märkligt.

Egentligen skulle jag ha tränat, men vem kan sätta sig på en häst som visar tecken på att inte allt är som det ska? Jag ägnade istället dagen åt att mocka hagen, skura vattenbaljan i hagen och hålla allmän koll på min häst. På eftermiddagen verkade han nästan precis som vanligt så jag åkte hem och hoppades att symtomen inte skulle förvärras.

Dagen efter var det jobbdag som vanligt och jag kollade min mobil säkert 1000 gånger för att se om någon från stallet hade hört av sig, men det fanns inga missade samtal eller meddelanden över huvud taget. Puh! Då hade han väl repat sig och var sitt vanliga jag. När jag kom till stallet fick jag höra att Mackan hade varit slö och att han inte hade ätit den här dagen heller. Märkligt att ingen hörde av sig om det… När jag skulle mocka boxen såg jag att han inte hade druckit den här natten heller och han hade grävt lite, men inte alls så mycket som dagen innan. Helt klart mådde han inte bra. Typiskt nog hade Distriktsveterinärerna precis stängt när jag ringde så jag fick ringa deras jourhavande veterinär för rådgivning. Efter att ha pratat en stund så bestämde vi att vi mest troligt kunde avvakta med ett veterinärbesök till dagen efter, och för att ha lite extra koll på honom så satt jag kvar i flera timmar innan jag åkte hem. Han bajsade, men ville fortfarande vare sig äta eller dricka. Märkligt. Jag testade allt möjligt för att se om jag kunde få i honom lite vätska, men inget dög. Han är rätt så kräsen av sig, min älskade häst. Dagen efter var jag i stallet riktigt tidigt för att se hur han mådde, och till min förvåning så var han fortfarande pigg och ”vaken”. Han var väldigt kontaktsökande och visade inga som helst tecken på att vara smärtpåverkad. Märkligt. Han ratade dock sitt hö och den mash som jag erbjöd honom, men när jag tog ut honom på en liten promenad så kastade han sig över både gammalt gräs och de få gröna grässtrån som han kunde hitta. Märkligt. Så snart Distriktsveterinärerna hade öppnat så ringde jag och bad dem komma för att titta på Mackan.

Veterinären tyckte inte heller att det var några tydliga koliksymtom men behandlade honom som om det vore det. Han fick 3-4 stora påsar med vatten slangat rakt ner i magen och 2 stora påsar med dropp i och med att han inte hade druckit på ca 2,5 dygn.

Efter behandlingen så piggnade han till och jag var tvungen att kraftigt begränsa hans ätande så att magen inte skulle lagga ihop alldeles. Han fick därför små givor med hö – fast betydligt oftare än vanligt.

Nu så här tre dagar efter behandlingen så är han precis som vanligt. ❤ Nu hoppas jag att det var något tillfälligt problem med magen som veterinären lyckades lösa och att det inte återkommer. Håll tummarna!

Behandling x 2

I dag var Viveca på Svensk Hästrehab hos Mackan för att se om hon kunde hitta orsaken till hans 4-taktiga galopp och knackandet i väster varvs galopp. Hon började med att känna igenom bakdelen på honom och hittade en hårdare punkt i hans högra skinka som skulle kunna vara förklaringen. Innan hon började behandla så tog hon in Mackan i manegen för att själv kunna se och höra det jag hade beskrivit och det hon kunde se var att Mackan tog aningens kortare steg med höger bak. Hon förklarade för mig att han mest troligt är spänd/känner av höger bak och vill då inte riktigt ta i med det bakbenet, vilket medför att han blir lite extra snabb ner med vänster bakben för att avlasta höger bakben – därav 4-takten. Känns som en rimlig förklaring. 🙂 Knackandet som jag har hört i vänstergaloppen hördes i princip inte alls i dag – märkligt. Men det är väl som när jag hade ont handleden och beställde ett handledsskydd: det räckte att jag hade tryckt på ”beställ” så försvann smärtan i handleden. 😉 Viveka misstänker att själva ljudet kommer från hasen i vänster bak och förklarade att den yttersta delen på hasen kan flytta sig lite i sidled och att det då kan uppstå ett knackande ljud. För att illustrera det tydligare så skickade hon en bild till mig:

IMG_2650E45E9482-1

(Jag misstänker att bilden är från någon av hennes nördiga dissektioner av häst. 😉 )

Mackan fick djupvågsbehandling och nålar i dag och när Viveka lät honom röra på sig i manegen efter behandlingen så gick han mycket mer avslappnat. Han sänkte huvudet och frustade flera gånger, så någon nytta lär behandlingen alla gånger ha gjort. ❤

Bråttom, bråttom, bråttom! Efter Mackans behandling var det bara att skifta kläder för att hasta iväg till osteopaten för min egen del. ”Kaffet är klart!” hörde jag Virran (en av stallägarna) säga strax före det att jag bytte om. En snabbkopp hinner jag säkert om jag byter om snabbt! Så himla trevligt att sitta i ”caféet” och prata! Jag skulle nog kunna sitta där hur länge som helst, men när jag i princip hade fikat på övertid så fick jag kasta mig in i bilen för att inte bli alldeles för sen till osteopaten. Gasen i botten. Hålla koll på fartkamerorna. Ingen polis i sikte. 😉 Självklart! Jag tar motorvägen för att spara lite tid! Då slipper jag alla rondeller utanför Kungsmässan och alla 40-sträckor på vägen. Prick på sekunden klev jag in i receptionen på Hälsa och helhet!

Jag förklarade för Martin, osteopaten, att Mackan allt mer ofta har svängt höger i skritten utan att jag (medvetet) har bett honom om det. Martin konstaterade att jag var sned i bäckenet och att det i sin tur medförde att höger sittben kom lite bakom det vänstra när jag satt ”rakt”. När jag lämnade britsen efter lite chock-wave och manuell behandling så var jag mycket rakare i bäckenet. 🙂 Det ska bli spännande att se om Mackan fortfarande kommer att svänga höger nästa gång jag rider. 😉

Dagen avslutades med ett mysigt besök hos dotter Amanda och hennes familj. I ❤ ledighet!

Ryttarträning – höftleder

Efter en tids uppehåll med allt vad träning heter så har jag nu återupptagit träningen – om än i mindre omfattning. I somras körde jag på som tusan i princip varje dag men upplevde inte att jag fick den effekten som jag hade hoppats på, och då tappade jag motivationen. Tyvärr är det ju så att jag blir smärtsamt påmind om mina höftleder (cam&pincer) varenda gång jag sätter mig i sadeln, och så vill jag ju inte ha det. Just därför backade jag bandet och plockade fram några övningar som jag upplevde som väldigt bra förra vintern och började göra dem igen var och varannan dag. Tur var väl det, för nu känns det mycket bättre och i dag kunde jag sätta mig i sadeln utan att i princip känna någon smärta alls! Hoppfullt! 😀

De övningar jag gör nu är:

Höftlyft i trappan, vilket innebär att jag står på sidan i trappan med ena benet på nedersta trappsteget och låter det andra benet hänga utanför trappsteget. Därefter lyfter jag det hängande benet enbart genom att arbeta med höftleden i benet jag står på, och efter ett antal lyft så känns det i musklerna på baksidan av höftbenet. Jag räknar inte antalet gånger jag lyfter utan kör istället på tills dess att jag känner att musklerna har fått jobba. (Den här övningen finns det ingen instruktion på i och med att jag har ”hittat på” den själv.)

Gummiband strax ovanför knäna, vilket innebär att jag sitter på en stol och har ett dubbelt, kraftigt gummiband runt benen och försöker trycka ut benen så mycket det går. Riktigt jobbigt! Den här övningen gör jag 3-5 gånger och försöker hålla trycket utåt i ca 5 sekunder.

IMG_0804

Stretch med pilatesboll, vilket innebär att jag ligger på golvet och försöker hitta vinklarna i höftleder och knäleder som påminner om vinklarna som jag har i dressyrsadeln. När jag har hittat ett bra läge så placerar jag pilatesbollen mellan knäna och försöker slappna av så gott det går. Inte skönt! Jag mellan att trycka ihop knäna och att vila, vilket gör att bollen hamnar längre och längre ner mot golvet och stretchen maximeras. Målsättningen är att jag ska kunna ligga kvar i maxläge ca 5 minuter, men än så länge så blir det endast ett par minuter och när jag ska ta mig därifrån så känner jag mig som en stel 90-åring. 😉

Jag har testat ett antal stretchövningar och kommit fram till att de flesta inte alls har någon direkt effekt på vissa adduktorer i och med att de måste stretchas med höftlederna i ett icke-flexat läge, men att stå på knä med benen brett isär funkar. I och med att jag har ett par trasiga/ärriga adduktorer som mer eller mindre är utan elasticitet så är det viktigt för mig att även få med dem i stretchen. 😉

Förutom ovanstående övningar så brukar jag även köra olika balansövningar + raktriktningsövningar på rulle för att bli en mer rakriktad och stabil ryttare, men ibland kan jag uppleva en viss stress över att man måste träna allsidigt för att ens kunna bli en bra ryttare – vad tänker ni?

Träning för Yvonne F A

Söndag och inte en sovmorgon så långt ögat kunde nå… Jag som älskar att ta det riktigt lugnt på helgerna. MEN i dag var det morgonfodring i stallet, utsläpp, stallmöte och träning med Mackan som stod på schemat och det var bara att gå upp när väckarklockan ringde vid 06.00. Faktum är att jag älskar både att ha sovmorgon och att vara i stallet på morgonen, så det gick egentligen ingen nöd på mig alls. 😉 Om det är något som jag saknar från tiden med gården så är det just att fodra hästarna morgon och kväll – det är ju (oftast) så fridfullt.

I dag var det lite extra spännande att rida i ridhuset i och med att det rätt som det var kanade massa snö på taket – något som Mackan också uppmärksammade. 😉 Fastän han tyckte att det var läskigt så måste jag säga att han skötte det riktigt bra. ❤ Glädjande nog verkar det som att den senaste tidens träning av mina höftleder har gjort susen, för i dag så kändes det riktigt bra när jag satte mig i sadeln. Tummen upp för det!

I och med att Yvonne inte hade haft träningar tidigare på Norrgården så var det flera som var nyfikna på vem Yvonne var och hur hennes träningar var, och publiken satt uppradad uppe på läktaren. 🙂 Nu var det inte bara jag som skulle träna i dag, för i så fall hade nog inte publikskaran varit riktigt så stor, för den som förmodligen lockade till sig publiken var en tjej i stallet som gärna ville testa att rida för Yvonne.

Den senaste tiden har jag haft extra fokus på att Mackan ska ”följa” högertygeln, vilket är riktigt skitsvårt, för ibland händer det att det blir att jag rider rakt in i sargen eller rakt in i ett hörn. Men som vanligt hade Yvonne facit på hur jag skulle göra:

  • komma ihåg att fråga om han är redo att gå fram (och inte vänta tills det är för sent).
  • i vänstervarvet ska jag ha en lätt kontakt med högertygeln för att han ska ”följa” den, och om det istället blir att han går alldeles för mycket åt höger så ska jag fortsätta på en volt åt höger tills dess att han verkligen följer högertygeln och är redo att gå fram. (När han gjorde det så fick jag känslan av att han ”gick som på räls” med ett bättre driv bakifrån – vet inte om det exakt blev så, men det kändes så.)

Det där med att hålla honom alert och redo att gå fram för minsta lilla impuls är inte helt plättlätt eftersom jag har fullt upp med att hålla reda på annat samtidigt. Men förhoppningsvis kommer även det att bli en rutin så småningom – vänsterhanden var i alla fall mycket bättre i dag! 😉

I galopparbetet fick jag växla mellan att samla och att rida fram och när det väl funkade (hyfsat) så blev det så mycket lättare. Då kunde jag samla upp honom (utan att använda händer) och bara be honom att ”vänta” genom att bli lite mer stilla i min kropp, och i det läget blev han nästintill självgående och jag kunde sitta där med ett stort leende. 😀

Jag har tidigare känt att Mackan under en kort period har varit mer 4-taktig i vänster galopp och Yvonne konstaterade i dag att det är höger bakben som han inte riktigt får med sig och att takten därför blir märklig. Jag fick rida lite innanför spåret och ställa honom lite utåt genom att be honom ”följa” högertygeln (?) och efter en liten stund så kändes det bättre. Eller hur var det? Hur var det nu hon sa…? 

Frågan är hur lång tid det egentligen tar innan man lär sig rida någorlunda hyfsat?! 😉 En sak är i alla fall säker: Det är skitsvårt att lära sig rida!

images