Ingen bra prognos.

Efter gårdagens besök på kliniken så var jag först kräkfärdig av den oro som uppstod, men sedan så började jag tänka i positiva banor istället och då försvann illamåendet. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så borde ju rimligtvis benet redan ha gått av om det nu skulle ha gjort det av rörelse, vilket medförde att jag ändå hade ett visst hopp.

I kväll ringde C-F och berättade att han hade visat röntgenplåtarna för sina kollegor och ville komplettera gårdagens utlåtande med att ”även om benet inte går av under kommande veckor så finns det en stor risk att det bildas kallus.” Han förklarade vidare att kallus kan påverka de senor och ligament som finns utanför frakturen och det finns en risk att kallus medför att Mackan kan bli kroniskt halt. I mina öron är det detsamma som att då finns det inget att göra. Blev plötsligt illamående igen. 😦

I dagsläget funderar jag på VAD jag ska göra om jag inte har häst – för mest troligt så slutar mitt hästliv i samma stund som Mackan vandrar vidare till de evigt gröna ängarna.

Illamåendet håller i sig…

Eländes elände.

När jag kom in i Mackans box 10 mars så såg jag direkt att hans Haybar hade släppt från två skruvar i vänstersidan. Jäkla klant, vad har han nu hittat på? När jag skulle hämta honom i hagen så såg jag direkt att ena bengjorden hängde och var trasig vid spännet. Jäkla klant, vad har han nu hittat på? När han var parkerad på stallgången så såg jag att det hade runnit blod från ett litet sår strax ovanför karpalleden. Jäkla klant, vad har han nu hittat på?

Min teori var att han hade fastnat med bengjorden i sin Haybar på något vis och dragit tills dess att både Haybar och bensnöret gav med sig och att spännet på bensnöret hade snärtat fram och orsakat såret på frambenet. Lite märkligt annars att alla tre incidenterna inträffade på en och samma dag… Eller? Hur som helst så var det ett litet sår som inte blödde så mycket, men jag drog på mig en gummihandske och spolade rejält på såret samtidigt som jag försökte se om det kanske var något sticksår. Det enda jag såg var en ytlig smal reva på 2-3 cm. Området runt såret var svampigt och svullet, men det var ju inte så konstigt.

IMG_0868

Dagen efter så hade såret gått ihop och det gick inte att frambringa något blod alls, så jag kylde området med vatten en extra gång och la därefter på lite kyllera. Eftersom Mackan inte visade några som helst tecken på att ha ont så fick han fortsätta gå i hagen med de andra.

Följande dagar tog jag tempen regelbundet för att ha koll på eventuella tecken på infektion, men det var aldrig något förhöjd temp och läget verkade lugnt. Spolade växelvis med varmt och kallt vatten för att försöka få lite cirkulation i området. Vid ett tillfälle så lät jag Mackan gå lös i manegen för att se om han ville rulla sig – det ville han, men han gjorde det inte. Jag anar att det var svullnaden som spände så fort han skulle böja på benet och halvvägs nere så ångrade han sig.

Efter ytterligare några dagar så verkade han rätt ok och både rullade sig och drog några rejäla repor i manegen. Skönt, han är ju inte halt i alla fall. Dock så kvarstod en viss svullnad på utsidan och ovanför karpalleden så jag ringde till kliniken för lite rådgivning. ”Är han inte halt så kan du börja skritta igång honom. Det kan ta tid för vävnaden att bli normal igen efter en skada.” Sagt och gjort. Jag skrittade i 20-30 minuter och det kändes bra. Skönt. 

För att inte fastna i manegen så valde jag att gå en promenad med Mackan på tisdagen, nio dagar efter det att han fick såret och svullnaden. Det var härligt väder och som gjort för en promenad. När vi var nästan halvvägs så mötte vi en liten islandshäst och Mackan tog några travsteg när den hade passerat. Men jösses, han är ju HALT! Han visade inget tecken på att ha ont i skritten, men det blev supertydligt i traven. Efter promenaden ställde jag honom på stallgången och när jag skulle flytta honom därifrån så ville han knappt stödja på vänster fram. Jäkligt märkligt! Dagen efter fick han stå på box och när jag kom till stallet på eftermiddagen så tyckte han att det var helt ok att gå på benet igen. Märkligt. Istället för boxen så blev det sjukhage för honom i och med att han verkade något bättre. Bestämde mig för att avvakta några dagar och se om det var något tillfälligt, och på fredagen ringde jag till Kungsbacka hästklinik och bokade en tid.

I dag var jag där. Jag hade målat upp värsta scenariot för att vara beredd, och det var nog tur det… Jag fick börja med att gå på löpargången med Mackan och precis som tidigare så var han ohalt i skritten, men markerade tydligt i traven. C-F palperade karpalleden noga och på ett litet ställe (där jag inte hade tryckt) så visade Mackan tydligt att det gjorde ont. C-F sa att han ville se både röntgen och ultraljud för att vara på det säkra med vad problemet var, men efter några röntgenplåtar behövdes det inte något ultraljud i dagsläget. Utlåtande: en fraktur i underarmsbenet. 😦 Va? En fraktur?! C-F sa att det var en ovanlig och allvarlig fraktur som kräver minst sex veckors boxvila, och därefter får vi se hur det går. I den bästa av världar så läker frakturen, men i värsta fall så kan den bli värre och gå ner mot leden och då är det kört. 😦 Hoppas, hoppas, hoppas att det läker bra! Under tiden som läkningen pågår så ska Mackan röra sig så lite som möjligt – typ helst inte alls. C-F trodde inte på min teori utan sa att det här mest troligt är kraftigt våld med något trubbigt. Skumt. Om det hade varit en spark så borde ju sårskadan varit värre. Undrar vad som har hänt egentligen… Återbesök om fyra veckor för att se hur läkningen går, men om han blir sämre och inte vill stödja på benet så ska jag direkt kalla ut en veterinär som har mobil röntgen. (Jag har redan säkerställt att Distriktsveterinärerna har en sådan i en av sina bilar och om det händer något så ringer jag dem.)

IMG_0892

Som tur är så är ju inte Mackan den hetsiga typen och jag räknar kallt med att han är nöjd så länge han kan titta ut genom fönstret. Så förutom att hålla tummarna för att läkningen går bra så ska jag hålla tummarna för att vädret är med oss så att han kan ha sitt fönster öppet så mycket som det går. ❤ Jag får också hålla tummarna för att hans mage fixar så många veckor utan rörelse… Oj, oj, oj, det är mycket nu.

För att peppa mig själv i det här så tänker jag att om frakturen inte har gått ner till leden under de här veckorna, så borde väl ändå läkningen vara på G? För annars borde väl vistelsen i hage och sjukhage ha gjort frakturen sämre? Eller?

Vid några tillfällen har jag funderat på om det är någon elak jävel som sitter och sänder hemskheter via voodoo, för så här mycket elände var det länge sedan vi hade. Fast med gör egentligen sådant?

Håll nu tummarna för att allt går bra!

Skitväder och bristande motivation.

Mackan och hans kompis trivs riktigt bra tillsammans i hagen och jag får frid i själen på köpet nu när han har sällskap. Den senast tiden är det två hästar i stallet som tyvärr har fått vandra vidare till de evigt gröna ängarna och eftersom det då blev endast en häst kvar i den hagen så fick han i dag flytta ihop med Mackan och Salado. ❤ De har ju gått i hagarna bredvid varandra ett bra tag nu, så de kände ju redan varandra. Jag var faktiskt lite orolig över huruvida Mackan skulle kaxa sig mot Brille, som lär vara en riktig tuffing, men jag tror att Mackan fick klart för sig i ett tidigt skede vem det är som bestämmer. Det fanns nämligen spår efter ett rejält bett i sidan på Mackan när jag borstade honom. Nu är de alltså tre herrar som ska gå tillsammans och om ca en vecka ska de flytta över till skogshagen som fåren har gått i, den ska bara rensas ren från fårstängsel först. Fåren har nämligen också fått gå vidare till de evigt gröna ängarna…

Skogshagen är riktigt stor och kuperad med många träd och buskar och det är med lite skräckblandad förtjusning som jag släpper Mackan där. Vi hade en liknande hage när vi hade gård och då sprang Mackan in i träden emellanåt och slog till och med bort en liten bit ben från den ena (falska) höftknölen. En annan potentiell fara är att han ska lattja runt och fastna mellan två träd, så jag får väl se till att ta med en såg till stallet som jag kan använda om det behövs. 😉 Mitt i hagen går det en gärdsgård – ve och fasa om han smockar i fötterna där och får en hovbensfraktur, vilket min förra häst Salna fick hos sin nya ägare. 😦 Nej, nu ska jag väl inte måla fan på väggen – det som sker det sker. Jag kan ju inte packa in min älskade häst i bomull. Eller? 😉

I veckan som har gått så har jag fått försöka hålla motivationen uppe trots skitvädret som har varit. Vi har visserligen manege vägg i vägg med stallet, men där vill jag ju inte fastna varje dag… Jag har varvat ridning med arbete på lina med och utan Equiband  och vissa dagar har Mackan fått vila helt för att det inte har gått att vara annat än i manegen på grund av vädret.

När jag åkte från jobbet i går så trodde jag nästan att jag höll på att bli deprimerad eftersom humöret var i botten och det kändes som att jag skulle börja grina vilken sekund som helst, så då brydde jag mig inte om att göra något alls med Mackan. Jag åkte istället hem och mölade i mig en god (och stor) Ben&Jerrys istället. 😉 I morse när jag vaknade så kände jag mig mycket mer uppåt i sinnet och såg verkligen fram emot att åka till stallet och rida! Tänk vad lite Ben&Jerrys och lite sömn kan göra! 🙂

Glass

I dag red jag med Equiband under magen och hade fokus på att Mackan skulle gå fram för lätta hjälper. Funkade rätt bra, faktiskt. För utom att han skulle gå fram så försökte jag även se till att jag skulle ha lika mycket tryck i varje stigbygel, spaghettiarmar och skuldror som inte åkte framåt. Funkade rätt bra, faktiskt. 😉 Nu ska jag nog sätta mig och titta lite på Uta Gräf för att få lite inspiration. ❤ Nästa vecka hoppas jag på bättre väder!

IMG_0863