Galet bra besked!

Åtta veckor sedan jag var på kliniken och fick frakturen på Mackan konstaterad. Tio veckor sedan frakturen förmodligen uppstod. Var och hur vet jag inte, men mest troligt i boxen i samband med att han drog ner sin Haybar. Fyra veckor sedan jag var på kliniken senast och fick konstaterat att frakturen läkte riktig bra. I dag var det dags igen.

Jag visste inte jag hade ätit något dåligt eller om jag bara var riktigt nervös, men magen var i fullständig kaos när jag kom till stallet för att göra iordning Mackan inför dagens veterinärbesök. Nervositeten har legat i bakgrunden i flera dagar, men i natt och under dagen stegrades den och jag hade svårt att tänka på något annat än vad C-F, veterinären, skulle säga. OK, det ser ju bra ut på utsidan… men det kanske är något annat, som typ en sena eller så som är skadad… 

Väl inne på kliniken så fick jag ställa Mackan i början på löpargången och C-F tittade på Mackans framben och sa ”Det syns ju inte!” Faktum är att han sa det flera gånger som för att verkligen själv förstå att det inte syntes någon skillnad på de båda benen. Sedan satte han sig på huk och tryckte där frakturen hade varit och utbrast ”Titta! Han reagerar inte!” Även detta upprepade han ett par gånger innan han sa ”Du ska veta att jag trycker allt vad jag orkar nu och han reagerar inte alls!” Puh! Under tiden som C-F tryckte så tittade Mackan på lite allt möjligt i omgivningen. 😉 Inte ett dugg påverkad. Härligt!

Det blev ett par vändor i skritt och trav på löpargången och efter det ville C-F se Mackan på volten. Hoppas verkligen inte att det är något konstigt nu… Först i höger varv i trav med bara lite galopp och därefter samma i vänster varv. C-F konstaterade att Mackan såg helt ok ut och sa med lättnad att han själv kunde börja andas nu. Hahaha! Han har nog funderat en del på Mackan och hans fraktur under de här veckorna. Det var riktigt härligt att höra C-F säga ”Gratulerar” i samma andetag som han sa ”nu går vi och röntgar”. Fasen, nu känns det riktigt hoppfullt!

C-F beställde tre plåtar från samma vinkar som vid tidigare tillfällen. Nu gäller det… hoppas, hoppas, hoppas att det ser bra ut. Bzz, bzz, bzz. Klart! Ställde in Mackan i en box och tog mig med raska steg till datorn för att titta på bilderna tillsammans med C-F och en veterinär till. De var på allvar riktigt överraskade över hur bra läkningen hade gått! Farhågorna från början hade varit att frakturen skulle bli värre vid en eventuell påfrestning, att den lösa biten skulle vandra iväg och att det skulle bildas onormalt mycket kallus som i sin tur skulle kunna påverka senor och ligament i området. Inget av detta inträffade! C-F var bussig och tog några bilder (Bilden till vänster är från dagens besök och bilden till höger är från första besöket.) :

 

Enligt C-F så har frakturen läkt så bra så att OM man hade röntgat Mackan för en eventuell försäljning så hade det funnits risk att man hade missat frakturen. DET känns ju bra att den har läkt så pass bra! När jag berättade för honom om att jag har gett Mackan dubbel dos av både magnesium och MSM så fick jag ett intresserat ”Jaha!” som svar, men när jag berättade om linimentet med Vallört så sa han ”det däremot tror jag inte på”. Hahaha! ”Du är medicinare så jag förstår att du inte tror på det, men du får tro vad du vill!” blev mitt svar. 😀

Nu väntar sjukgymnastik några veckor framöver och C-F gav mig klartecken att sitta upp och skritta i 30 minuter varje dag från och med nu, men jag tror att jag väntar lite med det. 😉 Förhoppningsvis kan jag få hjälp med en bra plan av Viveca på Svensk Hästrehab.

Fasen vad jag är glad! ❤

Blåmärke?

Hjälm på. Repgrimma på. Stålhätteskor på. Nu eller aldrig, det är lika bra att köra på… Jag tog Mackan direkt ur sjukhagen, ställde timern på 10 minuter och promenerade iväg denna soliga och blåsiga dag. Ok, han har inte varit ifrån gården på drygt åtta veckor, men det går säkert bra… 😉 Vi gick förbi hans kompisar i hagen och fortsatte grusvägen bort mot grannens gård. Det går ju som smort det här! 🙂

IMG_0968

Mackan stannade vid vägskälet och tittade mot hagen som brukar vara tom och konstaterade att det gick hästar där nu. ”Ja, du Mackan, det brukar vara en liten ponny här också. Undrar var den är?” Wrooooooom! Ut ur buskaget kom den lilla ponnyn skjuten som en projektil och Mackan studsade rakt upp i luften samtidigt som han tömde lungorna på luft. Svansen stod nästan rakt ut på honom och han visade upp den snyggaste passagen han någonsin har visat. Wow, han ser ju inte alls ut att ha ont i benet i alla fall! 😉 Jäklar, vilken luftig passage! Han frustade och svävade runt som om han hade sett tre älgar i hagen och för min egen säkerhets skull så tänkte jag att det var bäst att ta honom därifrån. Puh, det gick ju bra…

Svängde höger för att gå igenom grannens gård och passera de små hästarna som brukar stå i hagarna intill staketet, men som nu kryllade likt myror bland stubbar och stenar i en större hage. ”Hjälp!” skrek Mackan samtidigt som han for iväg åt alla möjliga håll. ”Nej, men va fan! Nu får du väl skärpa till dig! Det är hästar!” Här kan jag ju inte fortsätta att gå – det är ju med livet med insats… Vände runt Mackan för att gå tillbaka och ta en annan väg istället, med förhoppningen om en lugnare variant av promenad. I samma ögonblick som jag vände runt honom så drog han iväg och kom aningens framför mig samtidigt som han sparkade bakut. ”Jävla häst! Nu får du väl skärpa dig!” Samtidigt som jag skällde på honom så kände jag smärtan på baksidan låret och konstaterade att han hade träffat mig. Jag hade en väldig tur i och med att han lika gärna kunde ha träffat mig rakt på lårbenet… Det hade säkert gjort mycket mer ont. Nu snärtade han till sidfläsket på baksidan låret istället och jag lär väl få ett fint blåmärke där om ett par dagar. Jäkla häst!

Resten av promenaden innehöll extra mycket av uppmärksamhetsövningar så att han skulle ha fokus på mig stället för på allt annat runt omkring. Även om jag blev arg på honom så förstår jag ju att han är extra på tårna nu när han knappt har gjort något på flera veckor. Timern ringde efter 10 minuter och då var det dags att gå hemåt igen – nu med en häst som stannade vid sidan om mig utan att jag behövde ta i grimskaftet (repet). Han kan om han vill! 😉 I morgon blir det en ny promenad med hjälmen på! 🙂 Skam den som ger sig!

Om en vecka är det dags för ett nytt veterinärbesök och då hoppas jag på positivt besked. ❤

Bakläxa.

För drygt en vecka sedan så sprang Mackan runt i boxen och lyckades sätta ena bakskon på sniskan och eftersom hovslagaren inte har jour 24-7 så bestämde jag mig för att försöka plocka av skon på egen hand. Sagt och gjort – hittade en bra film på Youtube som visade hur man bräcker av en sko. Youtube är fantastiskt! Det finns typ ALLT där! Trots att jag inte hade helt rätt verktyg så fick jag av skon rätt smidigt. I alla fall enligt mig själv… 😉

57762483956__EB652DE6-00AF-40DC-817E-6D22BE48939F

Vid ett flertal tillfällen så har Mackan halkat på stallgången eftersom sömmen var helt nerslitna, så jag bestämde mig efter några dagar för att ta av de andra tre skorna också. Hur svårt kan det vara? Åkte till Hööks och köpte en riktig tång och gav mig i kast med den andra bakskon. Inte helt plättlätt, men det gick… Insåg ganska snabbt att jag inte alls hade tekniken och styrkan (i benen) för att hålla på med sådant här, men eftersom jag hade börjat så var jag ju tvungen att fortsätta. 😉 Nu när frakturen håller på att läka så bra så kan jag ju inte låta hästen halka på stallgången och bryta något annat ben. Efter mycket möda så fick jag av två skor och hade bara den sista skon kvar – den som satt på samma ben som frakturen. Jäklar vad den skon satt! Eller så var det jag som var trött… Var tvungen att ta fram filmen på Youtube igen för att se hur man VERKLIGEN skulle göra, och tänk så mycket lättare det blev då. Efter 45 minuters slit, mjölksyra i benen och trötta handleder så skänkte jag en tanke till alla hårt arbetande hovslagare. Vilket fantastiskt jobb ni gör! ❤ Mackan undrade nog vad sjutton jag höll på med, men till slut kunde han gå utan att halka i alla fall. 😉

En vecka utan skor. Hur tokigt kan det vara? Svaret är: ganska tokigt. Även om Mackan har kunnat gå utan att ömma så har hovväggarna tagit stryk. Vilket de i och för sig gör annars också… till och med MED skor så går de sönder. När det nu var dags att sätta på skor igen så konstaterade Dan att det inte fanns några marginaler över huvud taget, men han lyckades ändå sätta sömmen så att det inte blev vare sig värme eller puls. Grymt bra! Förhoppningsvis sitter skorna där de ska tills nästa skoning och med tanke på att Mackan inte ska springa runt i hagen så är förhoppningen stor att de sitter kvar i alla fall i sex veckor.

När Dan var klar så frågade han om jag tränade magen på Mackan genom att trycka med fingrarna under buken. (Han tyckte nämligen att Mackan var lite ”hängig” i kroppen.) ”Jajamän, det gör jag. Varje dag.” svarade jag käckt och kände mig rätt duktig. ”Hur då?” frågade Dan. Han testade och fick ytterst lite reaktion från Mackan. ”Ungefär så där.” svarade jag. ”Det är alldeles för lite! Du måste kräva mer.” Hoppsan. Han gjorde om det och fick betydligt bättre reaktion. ”Så här ska det se ut!” OJ! Dan gick och ställde sig bakom Mackan. ”Gör du den här övningen också? frågade han samtidigt som han drog med fingrarna på varje sida om Mackans rumpa. ”Jajamän, det gör jag!” svarade jag lika käckt som tidigare. ”Han vinkar in sig alldeles för lite.” sa Dan. ”Så här ska det se ut!” OJ! Så mycket!? Dan fick Mackan att använda musklerna mycket mer!

Helt klart fick jag bakläxa på arbetet som jag har gjort under fem veckors boxvila, så nu blir det andra bullar framöver: 10 gånger i 10 sekunder under buken och 5 gånger fem sekunder på baken – och då med betydligt bättre insats från Mackans håll. 😉

Nu ska vi träna! 🙂