Löshoppning

I morse när klockan ringde så hade jag ingen aning om vem jag var, var jag var eller vad det var som lät. Efter ett abrupt uppvaknande så insåg jag att det var dags att gå upp och mata hästarna. Klockan var sju och i går hade jag bestämt att gå en promenad efter morgonmatingen – sagt och gjort – promenad blev det. Iklädd träningskläder och mina relativt nya joggingskor, som numera oftast fungerar som walkingskor, begav jag mig ner till stallet för att mata hästarna. När det var gjort så gick jag en rask promenad i 70 minuter. Jag gick förbi ATG-kliniken och hingststationen, förbi säteriet, runt Gårda brygga och Christmansvägen hem. När jag kom tillbaka till stallet så var det dags att släppa ut hästarna.

Dagen tillbringade jag i Kungsbacka med att leta säng till Amanda, köpa skor till Amanda samt köpa en spiskassett till vår öppna spis. När vi kom hem så var klockan mycket och det blev bråttom att fixa Mackan inför dagens löshoppning i Varberg. Bråttom, bråttom, bråttom. Vi kom iväg ungefär enligt min tidsplan. Jag hade tidigare pratat med Peder Hultberg om löshoppningen och han sa att det brukade vara ca 10 hästar, och att det bara var att dyka upp. När vi kom så stod det bara en transport där, så vi fick komma in som 2:a häst i manegen. 

Jag började med att visa Mackan vägen över bommarna. Han är löshoppad tidigare, men det var för ca ett år sedan och jag misstänker att han inte är världens bästa på att komma ihåg vad det var som gällde.. Han hade bra bjudning när han fick springa mot hinder, men någon hopptalang är han tyvärr inte. Han hoppade ungefär som skadeskjuten kråka de första sprången, och när Peder höjde oxern så rev Mackan med bakbenen. Inte heller var han snabb att rätta sig inte.. Han rev oxern flera gånger innan han fattade att han var tvungen att lyfta mer på bakbenen. När han väl hade fattat det så var han bara i och touchade i bommen, och då avslutade vi hoppningen. Mackan var ordentligt varm och var säkert nöjd med att få slippa mer arbete. Peder sa väl egentligen inget särskilt om Mackans hoppning, han ville kanske bespara mig det. Vilken tur att jag skall ha Mackan till dressyr och att jag inte har köpt honom som hopphäst!

När vi skulle lasta och åka hem så klev Mackan på utan några som helst tveksamheter. Skönt. I dag fick han åka smalt, vilket han inte heller har gjort tidigare. 

Väl hemma i stallet så var det bara att ta itu med stallsysslorna.När de var avklarade så stod maten på bordet. Tack för maten, Håkan. Rött vin och inspelat avsnitt av The Mentalist får avsluta min lördag.

Lev väl!

Häst: Machiavelli EC
Intensitet: Mellan
Tid (i minuter): 45

Profilbild för Okänd

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

Lämna en kommentar