Summering av 2021

Nu ska jag göra något som jag aldrig har gjort i ett inlägg tidigare. Jag ska titta tillbaka på året som har gått istället för att bara ha siktet inställt på framtiden.

2021 började inte så himla bra för Mackans del. Vem är förvånad? Under vintern 20-21 slutade han i princip äta sitt grovfoder och jag fick ännu fler gråa hår när jag skulle ta reda på vad det berodde på. Jag skrev ett inlägg i min blogg https://dressyrbitchen.com/2020/12/05/machiavelli-ec-en-finsmakare/ och dåvarande stallägare fick ett bryt – trots att jag i inlägget skrev att det inte var något fel på stallets hö. Resultatet av mitt blogginlägg blev att ställägaren gjorde ett inlägg på stallgruppens FB att om stallets hö inte passar så är det bara att flytta sin häst. Inte alls roligt att få det i ansiktet när jag var den enda i stallet som hade problem med att min häst inte åt. 😦 Dessutom hade jag några veckor tidigare fått lov av stallägaren att köpa eget hö, så det var ingen nyhet att min häst inte åt. 😦

2021 inleddes med ett besök på kliniken där veterinären konstaterade att Mackan hade en tandfraktur, foderinpackning och var inflammerad i tandköttet. https://dressyrbitchen.com/2021/01/13/nu-ar-bollen-i-rullning/ Blodprover togs för att se allmänstatusen och de visade att Mackan låg över gränsvärdet för PPID och för att verkligen vara säker på OM han hade PPID så skulle nytt prov tas under hösten. (Provet i slutet av september visade att han låg under gränsvärdet, vilket var en stor lättnad för mig.) 🙂

Under vintern och våren 2021 var jag runt och tittade på olika stall och i slutet av mars flyttade jag Mackan till ett stall där bland annat utfodringsrutinerna var bättre än i dåvarande stall. Mackan vill gärna ut på morgonen och har oftast inte ro att äta sitt grovfoder inne och på det nya stället fick hästarna med sig sin frukost ut på morgonen. 😀 Att de dessutom är väldigt flexibla och tillmötesgående är bara en bonus. ❤ Världens mest härliga familj, tror jag bestämt att de är. ❤

Världens finaste välkomnande! Flera hästar gnäggade när Mackan flyttade in.

2021 började jag tömköra för Nina Fox Stark. 🙂 https://dressyrbitchen.com/2021/05/31/tomkorning-for-nina-fox-stark/ Dock har det varit svårt att tömköra på hemmaplan när ridbanan är full av hinder och andra saker, men jag har med tiden blivit bättre på att undvika dessa även om det inte är optimalt. Drömmen är att kunna tömköra på en tom ridbana, vilket jag förhoppningsvis får möjlighet att göra under våren 2022. 😉

Jag har varit på clinic och sett träningar med Anna-Carin som har En glimt av mig https://englimtavmig.se/ och det var väldigt intressant. Min målsättning var att kunna skicka in Mackan i transporten istället för att behöva lägga longeringslinan bakom rumpan på honom, men som med mycket annat rann det ut i sanden… Det är ju inga problem att lasta honom så det har inte varit någon prio under året som har gått. 😉

Stigläderstoppen kom till under 2021. När jag skulle byta ut mina slangbitar på stigläderkrampan som jag hade för att få stigläderna lite längre bak fick jag en idé: De här borde gå att 3D-printa! 😀 Jag bad sonen konstruera ett par och efter lite mätande och några prototyper så hade han printat ett par som passade mina krampor perfekt. Jag blev så glad över dessa stigläderstopp att jag gjorde ett inlägg på FB och fick väligt stort gensvar. Plötsligt ville ryttare i hela landet ta del av dessa små finurliga stigläderstopp. Så kul! 😀 Under sommaren och hösten har jag skickat iväg över 400 par och har fått positiva reaktioner från några ryttare som har märkt stor skillnad och som har gett mig respons. ❤ Det som bara skulle bli ett par till mig… 😉

Stigläderstopp

Ridning? Jag har gjort några försök att träna uppsuttet, men på grund av mina kassa ljumskar har jag valt att inte lägga pengar på det i dagsläget. Målsättningen är att kunna rida 2-3 gånger i veckan utan att ha jätteont varje gång, så nu har jag påbörjat en testperiod med att stretcha för att kunna gå ner i split. Hahaha! Även om jag aldrig kommer kunna gå ner i split så kan det i alla fall enbart bli bättre för min del. Om jag så bara kan bredda benen så att jag kan sitta i sadeln utan att få ont så är det ett ENORMT framsteg för min del. I skrivandets stund har jag inte suttit på hästen på evigheter och jag har gett honom en längre vintervila på grund av att jag inte kan/vill hålla igång honom under rådande omständigheter.

Ingen nöjd häst. Mackan har under hösten på olika sätt visat att han inte trivs i sin nya box han bytte till för några månader sedan, och jag har fått tillverka olika ”skydd” för att det ska bli bättre tills dess att jag hittar en (ute)box i annat stall åt honom. Jag lät tillverka ett sparkskydd till boxdörren à 1000 kr och jag har påbörjat processen med att tillverka avgränsningar till boxkamraterna (framför allt en granne som han inte verkar gilla). Kartongskivan ska ersättas av en plywood som jag planerar att måla vit. Fördelen med en plywood som jag sätter fast med buntband är att stallägaren kan få den när Mackan flyttar. 😉

På det stora hela har 2021 varit ett väldigt lugnt år för mig och Mackan även om det på flera områden inte blev som jag hade tänkt mig. Nu tar jag nya tag och siktet är inställt på att kunna rida och arbeta min häst på ett sätt som jag vill (och kan). 🙂

Håller tummarna för att ni alla får 2022 precis så som ni önskar er! 🙂

Hovar, hovar och återigen hovar…

Det är en never ending story det här med Mackans hovar. Jag har provat allt möjligt under längre perioder för att se om hans hovkvalitet kan bli bättre, men det verkar som att ingenting hjälper. OK, de senaste åtta månaderna har jag varit utan grovfoderanalys och då är det svårt att veta vad han har fått i sig och hur balansen koppar, järn, zink ser ut, så jag har fått skjuta från höften och hoppats på det bästa. Tyvärr ger en obalans konsekvenser på sikt, men det är inte mycket att göra åt det i så fall.

Under en längre tid har Mackan haft heartbarskor på alla fyra och den senaste tiden har han även haft lädersulor på alla fyra eftersom hans egna sulor har varit lite väl tunna. Framhovarna har blivit bättre, men bakhovarna har på det stora hela inte blivit så mycket bättre. OK, i vissa perioder har det sett ljusare ut men i andra perioder har det inte sett så ljust ut.

Under två år med samma hovslagare så har Mackan enbart tappat/trampat av sig EN sko – fram tills nu. Härom helgen rök båda bakskorna och det jag såg när jag spolade av hovarna fick mig att nästan tappa hakan.

Höger bak.
Vänster bak.

Hovarna var trasiga i sidorna och trakterna i princip obefintliga. 😦 Som tur var skulle hovslagaren komma några dagar senare och för säkerhets skull skickade jag bilderna till honom så att han skulle vara förberedd, men när han lyfte på ena bakhoven så utbrast han: ”Herrejävlar, det var det värsta jag har sett!” Ja, då hade jag inte helt fel när jag tyckte att det såg för jävligt ut… Det tog TVÅ timmar för honom att sko Mackan! För tillfället är Mackan tydligen den häst som utmanar honom mest – både fysiskt och psykiskt. Tack och lov är Mackan supersnäll och står snällt 2-3 timmar på stallgången utan att bli otålig. 🙂

Frågan är HUR man kan gå vidare? Uppenbarligen har inte nuvarande skoning fått trakterna att utvecklas särskilt mycket och då kanske det är dags att testa något nytt? I alla fall under ett par skoperioder. 😉 Jag har läst det andra hovslagare delat med sig av och jag har sett på Youtube med olika kompetenta hovslagare för att lära mig mer, och det verkar finnas några olika möjligheter. En typ av skoning som verkar ha positivt resultat är där man skor med en sula som har strålsupport och där det läggs en gummimassa mellan hoven och sulan för att avlasta hovväggar och trakter. https://www.3dhoofcare.com/how-to. Vissa hovslagare förespråkar kilsulor under ett par skoperioder, och även då med gummimassa under, men kilsulor verkar inte vara något självklart för en del hovslagare – i alla fall inte för min.

Ibland önskar jag att jag kunde ta med mig min häst till en smedja där det fanns flera hovslagare som fick titta på min häst, slå sina kloka huvuden ihop och komma fram till en optimal lösning. Innerst inne har jag en känsla av att han inte är bekväm med sina bakhovar… 😦

Fortsättning följer…

PPID

I januari var jag hos veterinären med Mackan eftersom han inte åt så bra och då togs det även blodprover för att checka av hans allmänstatus. Blodprovet visade då att han hade förhöjda värden av ACTH i blodet, vilket indikerade att han eventuellt kunde ha PPID. Veterinären rådde mig att ta ett nytt prov till hösten och nu i slutet av september var det äntligen dags för ett nytt blodprov.

Jag har av vänner och bekanta fått reda på att omständigheterna runt provtagningen kan spela roll gällande vilka värden av ACTH som finns i blodet. Smärta och stress påverkar värdena och kan ge ett felaktigt provresultat (för höga värden). I och med att Mackan säkerligen var smärtpåverkad av både tandfraktur och foderinpackning när vi var på kliniken i januari så valde jag att ta ut en veterinär till stallet för provtagning den här gången. Allt för att få så korrekta värden som möjligt. 🙂

Glädjande nog visade proverna att Mackan ligger en bit under gränsvärdet och jag behöver inte längre tro att han har PPID. Så skönt! 🙂 Under åtta månader har jag gått och tänkt/trott att han har PPID och samtidigt hoppats att han inte har det och nu kan jag släppa den tanken. Dock har jag många andra tankar kring min hästs välbefinnande men det får bli i nya inlägg. 😉

Produktutveckling

Under lång tid har jag haft avklippta bitar av trädgårdsslang längst in på stigläderkrampan för att få stiglädret aningens längre bak, vilket i sin tur gynnar min sits. Med tiden har slangbitarna tryckts ihop och ändrat form och avsikten var att ta ytterligare en liten bit av vår trädgårdsslang för att bibehålla läget på stigläderna, men när jag stod där med en deformerad slangbit i min hand fick jag en idé: Vår son Axel borde kunna 3D-printa något liknande! 🙂

Axel tittade på slangbiten, mätte lite grann och tog sig också en titt på stigläderkrampan innan han gick upp på rummet och började skissa fram en modell i datorn. Efter ett tag kom han med två röda små pluppar som jag fick prova att sätta på kramporna. Passade perfekt! Kul! 😀

Eftersom jag tycker det är roligt att dela med mig av mina tankar och erfarenheter så delade jag min ”uppfinning” i en FB-grupp och gensvaret blev stort. En kvinna tyckte att jag skulle söka patent och några andra ville göra beställningar. Kul! 🙂 Det där med patent verkade vara både dyrt och tidsödande, så den idén förkastade jag där och då. Jag bad Axel printa några extra par med ”pluppar” som jag skickade iväg samtidigt som det rullade in nya beställningar. Jättekul att intresset blev så stort! 😀 Nu hoppas jag att de som har fått stigläderkrampstopp levererade också tycker att stoppen fungerar lika bra som jag tycker. 😉

Träning för Yvonne F A

Söndag och semester, så himla härligt! Något av det bästa med semester är att jag då kan lägga (i princip) hur mycket tid jag vill på egen träning för att få mina höftleder och ljumskar att fungera lite bättre. För tillfället har jag plockat bort klossarna under kåpan så att mina knän tillåts att komma lite längre fram i dressyrsadeln, för i hoppsadeln känner jag mig helt lost. 😉 Faktum är att jag nu för tiden endast känner smärta i vänster höftled och då undrar jag vad jag har gjort med höger eftersom den känns ok… Jakten på smärtfria höftleder/ljumskar fortsätter. 🙂

I dag åkte jag till Ströms ridhus för att träna för Yvonne igen. När jag red fram så fick jag ont vid några tillfällen och direkt blev jag orolig för om jag skulle kunna genomföra träningen, men efter lite mer uppvärmning (av min egen kropp) så fungerade det ändå hyfsat bra.

I dag fick jag (återigen) arbeta med att ha Mackan redo i sinnet att gå fram för ett lätt tryck med skänkeln. Inledningsvis så fick jag använda mitt spö på stöveln, men det brukar han inte bry sig så mycket om, men till slut så kände jag ändå att han tänkte mer framåt i övergångarna och i tempoväxlingarna. 😀 Jag fick börja med att rida tempoväxlingar, små sådana, för att han skulle bli lite mer vaken och efterhand blev det övergångar istället. Allt från skritt-halt-skritt till övergångar mellan trav och galopp. I skritten var det viktigt att jag kortade hans steg så att han inte hävde sig framåt/nedåt utan faktiskt kom upp med bröstkorgen. Efter några försök blev det bättre kvalitet i övergångarna. 😉

I slutet av träningen så utbrast Yvonne: ”Jättefin trav!”, vilket hon upprepade några gånger. Känslan jag hade var bra och Mackan kändes positiv och framåt. Så himla kul! ❤

Att tänka på:

  • Höj högerhanden för att Mackan inte ska lägga all vikt på höger fram
  • Håll honom vaken med övergångar och tempoväxlingar för lätta hjälper
  • Korta stegen i skritten för att få upp bröstkorgen/bröstbenet
  • Gör olika varianter av övergångar

Nu ska jag återuppta jakten på något som FAKTISKT kan dämpa smärtan i min höftled, för det är riktigt trist att knappt kunna sitta ner i traven och övergångarna. 😦 Morfintabletter på svarta marknaden? Botoxinjektion? Inte vet jag, men något vill jag ha. Tar tacksamt emot tips på lämpliga behandlingar. 😉

Svensk Hästrehab

I dag fick Mackan åka till Viveca på Svensk Hästrehab eftersom det var ett antal månader sedan förra besöket. 🙂 Han har känts fräsch och positiv i arbetet så det här var ett besök för att känna igenom hans muskler och samtidigt kontrollera att hoppsadeln jag köpte fungerar någorlunda, och precis som jag trodde så var han på det stora hela fin i sin muskulatur. Han var dock lite ”svampig” uppe i nacken ovanför 1-3 nackkotan och lite spänd i ländryggen på höger sida, men inte alls så mycket som det emellanåt har varit. Positivt! 🙂

Jag hade bokat ett Guld-pass eftersom vi inte har varit där på ett tag och efter att Viveca hade känt igenom Mackan så fick han både djupvågsmassage och PEMF (Pulsed Electro Magnetic Field). Jag är lite dåligt påläst just om PEMF, men Viveca är lyrisk över sitt senaste inköp och har sett fantastiska resultat efter behandlingar med den. 🙂 När Viveca försiktigt lade slangarna på ryggen på Mackan så tittade han bakåt och undrade vad hon höll på med, men som vanligt tog han det med ro och fortsatte titta ut över nejden genom den öppna dörren. ❤

När jag så småningom lade hoppsadeln på plats och berättade om mina funderingar om att ev öka vidden på sadeln för att få ner den lite fram så tyckte Viveca att den inte skulle breddas för att få den i jämvikt, utan att det var bättre om jag lyfte den bak istället. Hon konstaterade att sadeln behövde komma upp lite för att inte stoppa bogbladens rörelse, och när jag la min Acavallo-pad under så lyftes sadeln något men bakvikten kvarstod. När hon lyfte sadeln i bakvalvet så hamnade den i jämvikt och hon rekommenderade mig att köpa en padd som lyfter sadeln bak. Sagt och gjort, nu är en kompletterande Acavallo-pad beställd. 🙂 Enligt Acavallo så går det finfint att använda padden jag har och lägga en lyftande pad över/under för att uppnå det resultat man vill ha. I och med att jag inte rider mer än 1-2 gånger i veckan i hoppsadeln så kan det här vara en lösning, men som Viveca sa: ”Om du hade varit hoppryttare och ridit mycket i sadeln så hade jag sagt BYT sadel.” 😉

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Förväntningar kan ställa till det rätt mycket för oss. Har man för höga förväntningar på något så blir man oftast besviken om upplevelsen inte lever upp till förväntningarna, men om man istället vänder på det och försöker ha låga (eller inga) förväntningar så blir man oftast glatt överraskad av resultatet – i alla fall blir man sällan besviken. 🙂

I går var en sådan dag för mig. Jag har inte ridit på nästan 14 dagar utan ägnat tiden åt tömkörning och annat arbete från marken istället eftersom Mackan under en period har känts ovillig till arbete. Jag har funderat mycket på varför han verkar ”lat” och tror att jag har landat i att han faktiskt tycker att det har varit tråkigt. 😦 Så i går bestämde jag mig för att sadla min häst för att rida på galoppbanan som går runt vinterhagarna och paddocken med målsättningen att jag inte skulle bli irriterad och frustrerad om han stannade och inte ville gå. Jag hade en tydlig plan för hur jag skulle hantera det på ett bättre sätt och istället för att bli irriterad så skulle jag vänta ut honom tills dess att han självmant valde att gå. Ja, ja… Det kanske kommer att ta 30 minuter för ett varv men då får det bli så.

Jag satt upp, med låga förväntningar, och skrittade ut på galoppbanan. I stunden kom jag på att jag skulle aktivera Mackan för att få honom lite mer vaken och alert och började växla övning med väldigt korta intervaller: skritt en kort sträcka, flytta höger, flytta vänster, halt, rygga, trav en kort sträcka, halt, rygga, skritt, galopp och så vidare. Han verkade tycka att det var roligt för han var ”med” mig hela tiden och inte en enda gång stannade han. Härligt! Det var riktigt roligt och jag är övertygad om att Mackan också kände sig nöjd och glad efter dagens ridpass. ❤

Omväxling förnöjer, som man brukar säga. 😉

Clinic med Anna-Carin Månsson

Den senaste tiden har jag börjat ifrågasätta olika saker som jag utsätter min häst för, till exempel lastningen när vi ska iväg någonstans, och har kommit fram till att jag faktiskt vill göra helt annorlunda framöver. Hur börjar man då? Jo, man googlar. 😉

Om jag backar tillbaka, nästan till tidernas begynnelse, så hade jag (och många andra) grundtanken om att ”hästen ska bara IN i transporten” och det var inte så många tankar om HUR. Tyvärr. 😦 När jag köpte min förra häst, Salna, så hade jag till en början problem med att få in henne i transporten. Då var det många som sa: ”det ska vara obehagligt för hästen att vara utanför/välja att inte gå in, och när den går in ska det vara behagligt inne i transporten”. Sagt och gjort och efter mycket om och men började lastningen fungera bättre och bättre. Till slut sprang hon på för egen maskin med grimskaftet över halsen. Så på sätt och vis kan man nog säga att metoden fungerade, men i dag är det ingen metod jag är stolt över att ha använt… 😦

När jag köpte Mackan så var grundtanken den samma, men istället för att det skulle vara obehagligt utanför så lät vi honom inte ha något annat val än att gå på. Om han inte gick på transporten hyfsat direkt så lade vi linan bakom rumpan och gav honom ett lätt tryck med linan, och då gick han (oftast) på direkt. Jag tror inte att han är rädd, men han väljer ändå till 95% att stanna på lämmen för att låta mig slänga linan över ryggen på honom innan han går in. Den senaste tiden har jag fått använda mer tryck och ibland har jag fått ”bråka” lite med honom före det att han har gått på transporten. Inte kul alls. 😦

Min målbild är att jag ska kunna skicka in honom i transporten och på så vis få honom att självmant gå in istället för att jag ska behöva tvinga in honom. Hur gör man då för att uppnå det här? Efter att ha tittat på filmer med Pat Parelli och försökt på egen hand utan större framgång så insåg jag att jag behöver ha hjälp på plats, och när jag såg en inbjudan på Facebook till en clinic med Anna-Carin Månsson så anmälde jag mig direkt. 🙂 Här kan du se filmer med Anna-Carin: https://www.youtube.com/results?search_query=en+glimt+av+mig

Dagens clinic omfattade de sju lekarna och hur man kan använda dem när man lasttränar. Hästen som Anna-Carin använde var en liten islandshäst – hur gullig som helst! ❤ Det var en pigg liten häst som tänkte ”framåt” i det mesta hon gjorde, till skillnad mot Mackan som för tillfället tänker ”vill inte” i väldigt många situationer. (De sju lekarna hittar man i länken ovanför.) Det blev en väldigt givande clinic och förhoppningsvis kommer jag att kunna få personlig vägledning av Anna-Carin lite längre fram i sommar. Spännande! 🙂

När jag kom till stallet senare på eftermiddagen så tog jag fram repgrimman och drog några djupa andetag innan jag påbörjade de sju lekarna. Målsättningen med dagens arbete var att jag inte skulle överarbeta och kräva alldeles för mycket av Mackan, utan att ett steg i rätt riktning skulle generera lite vila, klapp och gos. 🙂 Det blev inga fantastiska resultat, men med målsättningens mått mätt så var jag riktigt nöjd – och det var Mackan också. Nu blir det fortsatt träning varje dag ett tag framöver för att förhoppningsvis få Mackan att svara på väldigt små signaler.

Tur att det står en vattenbalja i paddocken, tyckte Mackan.
Mulen blir så söt när de dricker… ❤

Det är tur att Internet finns så att det går att titta om och om igen på de sju lekarna, för minnet är gott men kort. 😉

Tömkörning för Nina Fox Stark

Den senaste veckan har paddocken varit helt fri från hinder och då har jag passat på att träna lite extra på det som jag fick göra på förra träningen. (Korta stegen, vända på fyrkant, sidvärtsrörelser i skritt samt åttakantig volt i trav.) Jättekul! 🙂 Det är en konst att tömköra – särskilt om hästen mentalt är någon annan stans… Som vanligt har Mackan varit väldigt observant på saker som händer runtomkring, även om det inte är lika mycket som tidigare i vår, och det märks en stor skillnad när jag tömkör i manege. 😉

Träningen började med att jag fick repetera det vi gjorde förra gången och jag får verkligen tänka på hur jag positionerar mig och hur jag använder mina händer. Det är lätt hänt att bli lite för yvig i mina rörelser när Mackan inte riktigt svarar på mina frågor/önskningar.

Efter en stund skulle jag jobba med att göra halt, rygga några steg och därefter komma fram i skritt igen. När jag nämnde för Nina att jag har tränat på det på galoppbanan vid stallet och att jag har gått från ryggning till trav så tyckte hon att vi skulle göra det istället. Med tanke på att jag ska ha Mackan kort i steget för att bygga upp lite energi så blev det ju väldigt konstigt när jag i min iver började springa före det att Mackan började trava. 😉 Vad hände då? Jo, han fick en extra meter töm och blev riktigt lång! ”Du behöver inte springa bara för att han ska göra det”, sa Nina. Sant. När jag istället höll honom lite kortare i stegen, väntade in traven och petade på honom med pisken på rumpan så blev det väldigt mycket bättre. Kul! 🙂 Inte en enda gång behövde jag springa! 🙂 Mackan fick göra övergångar utmed hela långsidorna och jag promenerade raskt vid sidan av.

Jag fick även göra övergångar skritt-trav i sidvärtsrörelsen med hjälp av väggen och Mackan jobbade på riktigt bra. 😀 Vi han även med lite galopp på volt och då skulle Mackan fram i ett bättre tempo för att trycka på lite bättre.

Att tänka på:

  • Håll stegen korta och använd själv kortare steg.
  • Håll tömmen sträckt i arbetet (för att undvika att han blir lång).
  • GÅ i övergångarna.
  • Håll händerna burna framför kroppen.
  • Gå snett bakom på volterna.

Nu kommer det att vara ett litet sommaruppehåll med träningen, men förhoppningsvis kan Nina klämma in några gånger med träning när hon ändå är på Västkusten. Hoppas, hoppas, hoppas…

Återbesök

I mitten av januari var jag hos veterinären med Mackan eftersom han i princip slutade äta grovfodret som fanns i förra stallet. Läs mer här: https://dressyrbitchen.com/2021/01/13/nu-ar-bollen-i-rullning/

Nu var det alltså dags för ett återbesök med koll av frakturen och glädjande nog såg det bra ut. Så skönt att det inte hade bildats en ny foderinpackning med inflammation som följd… Hakarna och vågbettet behövde som vanligt slipas ner och på ett ställe hade Mackan fått karies. Tydligen inget ovanligt med karies, så han fick bara lite flourlack (eller vad det var) på tanden med karies. Här och där hade det bildats lite tandsten, men det var inte heller särkilt mycket och lossnade lätt när Cecilia skrapade på tänderna. 🙂

Om ca åtta månader är det dags för en ny kontroll av hakar och vågbett.

Mackan fick huvan med vadderade öron på sig när vi åkte till kliniken. Förhoppningsvis gjorde den lite nytta. 😉