Övrigt – dressyrbitchen

Hästar på rymmen.

”Hästarna har hoppat ut ur hagen – och sprungit ut i skogen där du och Mackan promenerade Vi är ute och söker” fick jag i ett meddelande av stallägaren på förmiddagen. Min första tanke var att hästarna säkert inte hade sprungit så långt, men för säkerhets skull frågade jag om de behövde hjälp. Dum fråga, för egentligen borde jag ha kastat mig i bilen direkt, men eftersom jag skulle ha barnbarnen hos mig så var jag tvungen att lösa det först.

När jag kom ner till stallet så greppade jag en grimma och gav mig ut i skogen för att leta tillsammans med de andra. Naiv som jag var trodde jag nog att vi skulle hitta dem ganska snart, men ack vad jag bedrog mig. Bara massa spår av älg och vildsvin… Spåren efter våra tre hästar upphörde några hundra meter från hagen och vi hade ingen aning om vilken riktning de hade gått i. Mest troligt hade de blivit skrämda av älg eftersom tråden var sprängd även på ett annat ställe (intill skogen) och inte enbart där våra hästar drog iväg. Att vi vet var de gick igenom tråden är för att två ryttare från stallet såg dem när de stack i full fart. Av spåren att döma så hade hästarna galopperat några hundra meter, för inom den sträckan kunde vi se tydliga hovspår. Förmodligen hade de sedan lugnat ner sig, tagit tillfället i akt och vandrat vidare rakt ut i skogen.

Under tiden som vi gick och letade efter hästarna så var det oerhört många som hörde av sig och undrade om vi behövde hjälp att leta. ❤ Det var många som kom och hjälpte till och messenger plingade mest hela tiden med inlägg från olika sökare. Ett axplock: ”Jag har gått genom skogen bort till våtmarken och tillbaka till erat hus. Nu tillbaka vid bilen. Ska jag köra någonstans?” ”Hittat hästskit vid sidan av backen till hjortamossen” ”Jag, drönare samt operatör är i luften inom 1h. Vi flyger mellan skurarna då semikonumentdrönare har problem med mycket väta.” ”Kan någon skicka en screenshot på hyfsat utzoomad karta med områden ni letat på samt vart senaste spåren av spillning är någonstans.” ”Ultralätta flygklubb flyger upp med ett plan om en stund och ser vad vi kan hitta” Varvat med alla meddelanden så publicerades det bilder på kartor över platser som var genomsökta samt gps-koordinater så att vi lätt kunde se var sökarna hade hittat spår och var de befann sig. Helt fantastisk uppslutning! ❤

Under tiden som vi knallade omkring i fullständigt eländig terräng gick tankarna till de ägare som förlorade sina hästar för inte så länge sedan och med tanke på hur det såg ut där våra hästar hade gått så förberedde jag mig på det värsta. Självklart är ju hoppet det sista som överger en, men för att vara förberedd mentalt så gick även tankar om mindre angenäma scenarier genom huvudet. 😦

Polis och Räddningstjänst blev kontaktade under dagen, men de hade tyvärr ingen möjlighet att hjälpa till. En av mina vänner kom med drönare och många härliga människor var ute och letade hela långa dagen. ❤ En reporter från Hippson skickade ett meddelande mig efter att ha sett ett inlägg på FB och hon frågade om hon kunde dela efterlysningen på deras hemsida. Självklart kunde hon göra det! ❤ https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/tre-hastar-pa-rymmen-i-norra.htm?fbclid=IwAR2tOvrjSrS74l4yLZaUS8-KsDHPrPAC8A-jbHPDwPO2RNIizCC765fH0Mk

Regnet öste ner mest hela dagen och med undantag för toabesök och kortare laddning av mobilen så var jag och alla andra ute hela dagen och det var först när klockan hade passerat 19.30 som det efterlängtade meddelandet från Jesper kom på messenger: Jag och @Fredrik har dom! Men vi kommer att behöva understöd. Först var lättnaden enorm, men samtidigt kom farhågorna. Herregud! Understöd?! Hur skadade är hästarna då?

Cooper går först, därefter Mackan och sist MG.

Hästarna hittades mitt i skogen mellan Herreds Gård och rastplatsen vid Torpasjön och fick ledas en bit genom skogen ner till en skogsväg för att så småningom lastas och köras tillbaka till Herreds Gård. Någonstans på grusvägen med grov makadam tog det stopp för Mackan och han vägrade gå ett steg till eftersom han hade så ont i hovarna. Lyhörda människor (inklusive Linda från Hästhälsa) stannade och skickade ett meddelande om att Mackan behövde ha sina boots för att kunna gå vidare och väntade kvar tills dess att jag kom. Underbara människor! ❤

När jag hade nått fram till dem och Mackan hade fått på sig sina boots på framhovarna så kunde han stappla vidare på den knaggliga vägen ner mot väntande transport. (Bootsen till bakhovarna är för närvarande hos skomakaren, men det är en annan historia.) Det var nog först vid 21-tiden som hästarna var tillbaka i stallet och Mackan, en vilande 17-åring, var riktigt trött efter dagens strapatser tillsammans med två unghästar. Jag är övertygad om att han var oerhört tacksam över att få komma in i boxen och få vila ordentligt.

Som tur var så var det ingen som var skadad. Mackan var rejält öm i sina hovar och hade skrapsår på höger bakben mellan kotan och hasen, men för övrigt inget synbart. (Benet svullnade rejält dagen efter, men nu efter några dagar har svullnaden gått ner och han är till synes ohalt.)

Vilket pärs det här var! Mitt i all oro så var det helt fantastiskt att se hur många människor som engagerade sig och hur många som hörde av sig för att erbjuda sin hjälp. Modigast av alla var Isabelle, som arbetar i stallet, eftersom hon var beredd att flyga med i ett ultralätt flygplan för att hitta hästarna – trots att hon är livrädd för att flyga. ❤ Nu hade hon tur att hästarna hittades precis före det att hon skulle åka bort till flygplatsen så att hon slapp flyga. 😉

Tack alla inblandade för en suverän insats! ❤ ❤ ❤

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Förväntningar kan ställa till det rätt mycket för oss. Har man för höga förväntningar på något så blir man oftast besviken om upplevelsen inte lever upp till förväntningarna, men om man istället vänder på det och försöker ha låga (eller inga) förväntningar så blir man oftast glatt överraskad av resultatet – i alla fall blir man sällan besviken. 🙂

I går var en sådan dag för mig. Jag har inte ridit på nästan 14 dagar utan ägnat tiden åt tömkörning och annat arbete från marken istället eftersom Mackan under en period har känts ovillig till arbete. Jag har funderat mycket på varför han verkar ”lat” och tror att jag har landat i att han faktiskt tycker att det har varit tråkigt. 😦 Så i går bestämde jag mig för att sadla min häst för att rida på galoppbanan som går runt vinterhagarna och paddocken med målsättningen att jag inte skulle bli irriterad och frustrerad om han stannade och inte ville gå. Jag hade en tydlig plan för hur jag skulle hantera det på ett bättre sätt och istället för att bli irriterad så skulle jag vänta ut honom tills dess att han självmant valde att gå. Ja, ja… Det kanske kommer att ta 30 minuter för ett varv men då får det bli så.

Jag satt upp, med låga förväntningar, och skrittade ut på galoppbanan. I stunden kom jag på att jag skulle aktivera Mackan för att få honom lite mer vaken och alert och började växla övning med väldigt korta intervaller: skritt en kort sträcka, flytta höger, flytta vänster, halt, rygga, trav en kort sträcka, halt, rygga, skritt, galopp och så vidare. Han verkade tycka att det var roligt för han var ”med” mig hela tiden och inte en enda gång stannade han. Härligt! Det var riktigt roligt och jag är övertygad om att Mackan också kände sig nöjd och glad efter dagens ridpass. ❤

Omväxling förnöjer, som man brukar säga. 😉

Det ser ljusare ut!

Fortsätter planen med att variera ridning på ridbanan med uteritter och det känns som om det verkligen gör nytta. Upplägget är att köra varannan dag på ridbanan och varannan i skogen och med en ”vilodag” efter tre till fyra dagars arbete. Mackan går nu i stor gräshage tillsammans med kompisen Kalle och de rör på sig en hel del i hagen (har jag hört) så han behöver inte ridas varje dag. Ibland har man ju liksom annat att göra också…

Arbetet på ridbanan känns mycket bättre då Mackan orkar mer och är mer liksidig nu än för ett antal veckor sedan. Jag får visserligen passa ytterbogen i början av passet, men efter hand så behövs inte det och det är ju ett framsteg i sig. Det är mycket som faller på plats nu igen. 🙂

Ridningen ute bjuder på riktigt varierad terräng – allt från grusväg till icke-stigar i granskogen där Mackan får lyfta ordentligt på benen och se var han sätter fötterna. Det enda jag hade önskat är att det funnits fler bra sträckor för trav och galopp, för i dagsläget blir det till att rida en relativt kort sträcka i t ex galopp, vända och rida tillbaka. Snart är det semester och då tänker jag att det kommer att bli mer tid över till att lasta Mackan och åka iväg till olika platser med bra terräng. Det ser både jag och Mackan fram emot! Det märks tydligt att han gillar att trampa runt i skogen, för när det är en stig som går in från grusvägen så tar han gärna eget initiativ för att gå in på den – även om det inte är den stigen jag har tänkt mig. 🙂

Framför allt upplever jag att bjudningen på ridbanan har blivit bättre efter det att jag har börjat varva ridningen på det här sättet. Ok, jag låter honom fräsa på lite i galopp under uppvärmningen också och det gör säkert sitt till, men han är plötsligt väldigt ”självgående” och det är superkul!

Pratade med Isabel om mina funderingar kring vinterperioden och hur jag skall göra för att inte hamna i samma situation som jag har gjort tidigare, det vill säga med en häst vars muskler som inte fixar att gå i ett djupare och tyngre underlag dag efter dag. Förhoppningsvis går det att lösa med stödbelysning i paddocken så att det går att rida där även bäcksvarta kvällar. Vi pratade bl a om att lägga ljusslingor på översta ribban i paddocken så att man tydligt kan se staketet – resten behöver man ju inte se, för det känner man ju. 😉 OM det blir den här lösningen så kommer det att vara julstämning hela vinterhalvåret! Underbart!