Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Förväntningar kan ställa till det rätt mycket för oss. Har man för höga förväntningar på något så blir man oftast besviken om upplevelsen inte lever upp till förväntningarna, men om man istället vänder på det och försöker ha låga (eller inga) förväntningar så blir man oftast glatt överraskad av resultatet – i alla fall blir man sällan besviken. 🙂

I går var en sådan dag för mig. Jag har inte ridit på nästan 14 dagar utan ägnat tiden åt tömkörning och annat arbete från marken istället eftersom Mackan under en period har känts ovillig till arbete. Jag har funderat mycket på varför han verkar ”lat” och tror att jag har landat i att han faktiskt tycker att det har varit tråkigt. 😦 Så i går bestämde jag mig för att sadla min häst för att rida på galoppbanan som går runt vinterhagarna och paddocken med målsättningen att jag inte skulle bli irriterad och frustrerad om han stannade och inte ville gå. Jag hade en tydlig plan för hur jag skulle hantera det på ett bättre sätt och istället för att bli irriterad så skulle jag vänta ut honom tills dess att han självmant valde att gå. Ja, ja… Det kanske kommer att ta 30 minuter för ett varv men då får det bli så.

Jag satt upp, med låga förväntningar, och skrittade ut på galoppbanan. I stunden kom jag på att jag skulle aktivera Mackan för att få honom lite mer vaken och alert och började växla övning med väldigt korta intervaller: skritt en kort sträcka, flytta höger, flytta vänster, halt, rygga, trav en kort sträcka, halt, rygga, skritt, galopp och så vidare. Han verkade tycka att det var roligt för han var ”med” mig hela tiden och inte en enda gång stannade han. Härligt! Det var riktigt roligt och jag är övertygad om att Mackan också kände sig nöjd och glad efter dagens ridpass. ❤

Omväxling förnöjer, som man brukar säga. 😉

Det ser ljusare ut!

Fortsätter planen med att variera ridning på ridbanan med uteritter och det känns som om det verkligen gör nytta. Upplägget är att köra varannan dag på ridbanan och varannan i skogen och med en ”vilodag” efter tre till fyra dagars arbete. Mackan går nu i stor gräshage tillsammans med kompisen Kalle och de rör på sig en hel del i hagen (har jag hört) så han behöver inte ridas varje dag. Ibland har man ju liksom annat att göra också…

Arbetet på ridbanan känns mycket bättre då Mackan orkar mer och är mer liksidig nu än för ett antal veckor sedan. Jag får visserligen passa ytterbogen i början av passet, men efter hand så behövs inte det och det är ju ett framsteg i sig. Det är mycket som faller på plats nu igen. 🙂

Ridningen ute bjuder på riktigt varierad terräng – allt från grusväg till icke-stigar i granskogen där Mackan får lyfta ordentligt på benen och se var han sätter fötterna. Det enda jag hade önskat är att det funnits fler bra sträckor för trav och galopp, för i dagsläget blir det till att rida en relativt kort sträcka i t ex galopp, vända och rida tillbaka. Snart är det semester och då tänker jag att det kommer att bli mer tid över till att lasta Mackan och åka iväg till olika platser med bra terräng. Det ser både jag och Mackan fram emot! Det märks tydligt att han gillar att trampa runt i skogen, för när det är en stig som går in från grusvägen så tar han gärna eget initiativ för att gå in på den – även om det inte är den stigen jag har tänkt mig. 🙂

Framför allt upplever jag att bjudningen på ridbanan har blivit bättre efter det att jag har börjat varva ridningen på det här sättet. Ok, jag låter honom fräsa på lite i galopp under uppvärmningen också och det gör säkert sitt till, men han är plötsligt väldigt ”självgående” och det är superkul!

Pratade med Isabel om mina funderingar kring vinterperioden och hur jag skall göra för att inte hamna i samma situation som jag har gjort tidigare, det vill säga med en häst vars muskler som inte fixar att gå i ett djupare och tyngre underlag dag efter dag. Förhoppningsvis går det att lösa med stödbelysning i paddocken så att det går att rida där även bäcksvarta kvällar. Vi pratade bl a om att lägga ljusslingor på översta ribban i paddocken så att man tydligt kan se staketet – resten behöver man ju inte se, för det känner man ju. 😉 OM det blir den här lösningen så kommer det att vara julstämning hela vinterhalvåret! Underbart!