Söndag och semester, så himla härligt! Något av det bästa med semester är att jag då kan lägga (i princip) hur mycket tid jag vill på egen träning för att få mina höftleder och ljumskar att fungera lite bättre. För tillfället har jag plockat bort klossarna under kåpan så att mina knän tillåts att komma lite längre fram i dressyrsadeln, för i hoppsadeln känner jag mig helt lost. 😉 Faktum är att jag nu för tiden endast känner smärta i vänster höftled och då undrar jag vad jag har gjort med höger eftersom den känns ok… Jakten på smärtfria höftleder/ljumskar fortsätter. 🙂
I dag åkte jag till Ströms ridhus för att träna för Yvonne igen. När jag red fram så fick jag ont vid några tillfällen och direkt blev jag orolig för om jag skulle kunna genomföra träningen, men efter lite mer uppvärmning (av min egen kropp) så fungerade det ändå hyfsat bra.
I dag fick jag (återigen) arbeta med att ha Mackan redo i sinnet att gå fram för ett lätt tryck med skänkeln. Inledningsvis så fick jag använda mitt spö på stöveln, men det brukar han inte bry sig så mycket om, men till slut så kände jag ändå att han tänkte mer framåt i övergångarna och i tempoväxlingarna. 😀 Jag fick börja med att rida tempoväxlingar, små sådana, för att han skulle bli lite mer vaken och efterhand blev det övergångar istället. Allt från skritt-halt-skritt till övergångar mellan trav och galopp. I skritten var det viktigt att jag kortade hans steg så att han inte hävde sig framåt/nedåt utan faktiskt kom upp med bröstkorgen. Efter några försök blev det bättre kvalitet i övergångarna. 😉
I slutet av träningen så utbrast Yvonne: ”Jättefin trav!”, vilket hon upprepade några gånger. Känslan jag hade var bra och Mackan kändes positiv och framåt. Så himla kul! ❤
Att tänka på:
Höj högerhanden för att Mackan inte ska lägga all vikt på höger fram
Håll honom vaken med övergångar och tempoväxlingar för lätta hjälper
Korta stegen i skritten för att få upp bröstkorgen/bröstbenet
Gör olika varianter av övergångar
Nu ska jag återuppta jakten på något som FAKTISKT kan dämpa smärtan i min höftled, för det är riktigt trist att knappt kunna sitta ner i traven och övergångarna. 😦 Morfintabletter på svarta marknaden? Botoxinjektion? Inte vet jag, men något vill jag ha. Tar tacksamt emot tips på lämpliga behandlingar. 😉
Härom dagen var det dags att träna igen, men jag var lite tveksam till om jag skulle vara med eller ej i och med att jag inte hade ridit på 14 dagar. Det har varit veterinärbesök, mycket huvudbry och endast arbete från marken en period, men jag bestämde mig ändå för att vara med och tur var väl det. 🙂
För ovanlighetens skull bestämde jag mig för att rida på mitt bettlösa huvudlag, det som jag köpte från Eponia för något år sedan, och faktum är att Mackan känns gladare utan bett i munnen. 🙂 LM noterade att Mackan hade mer bjudning och att han dessutom såg gladare ut, så min egen känsla blev bekräftad. I och med att han inte fokuserar så mycket på att joxa med bettet så blir han lättare fram och mer vaken för mina hjälper, och det är ju ingen nackdel direkt. 😉
Dagens utmaning var att rida skänkelvikning utmed första fjärdedelen av långsidan för att därefter rakställa hästen och vända över ridbanan genom två korridorer av bommar, fortsätta i samma varv, vända in på diagonalen, gå in i en skänkelvikning för att därefter komma ut på kortsida, byta varv och göra övningen i andra varvet. Mackan lyssnade bra, jag satt mer rakt upp i skänkelvikningarna än i övrigt och på det stora hela gick det riktigt bra. Jag hade tidigare berättat för LM att Mackan brukade gå som en lång ridskolehäst när jag rider på det bettlösa, så att hon skulle vara beredd på det, men en bit in i träningen sa hon ”titta i spegeln nu, tycker du fortfarande att han ser lång ut?”. Nej, han såg riktigt fin ut! Det måste vara att vi aktiverade både bakben och core på honom som gjorde att han ”föll på plats”. Kul!
Mackan hade lite svårare att flytta undan för vänster skänkel och verkade mer stel i vänster bakben, så tvärningen blev inte lika bra och det var lite jobbigare för honom i det varvet. Undrar om det är något med vänster knä igen…?Hmmm…
I slutet av träningen fick jag uppdraget att galoppera två varv på volten utan avbrott – en utmaning i dagsläget. Jag misstänker att smärtproblematiken i mina ljumskar har satt sig i ryggmärgen och att jag på något vis försöker avlasta ljumskarna och därför hamnar aningens framåtlutad, och att det i sin tur gör att jag får svårt att bibehålla galoppen. ”Du måste bestämma dig!” ”Galoppera nu två varv!” ”Bestäm dig!” Herrejävlar, det här är lättare sagt än gjort, men nu ska jag fasen lyckas!Två varv – hur svårt kan det vara?! När jag väl hade gett mig tusan på att fixa två varv så fungerade det (efter några försök…). ”Hästen är inte så gammal, han är inte halt, så han kan gott galoppera två varv utan problem.” Sant. Eller är det så att han kanske har ont någonstans…?
Fram till nästa träning ska jag ta tag i min egen kropp och knopp och inte vara så godtycklig i det jag gör. Det positiva är ändå att jag i dagsläget kan rida enbart på receptfria värktabletter. 😉
Inledningsvis fick jag göra bakdelsvändningar med utgång från spåret för att ha väggen till hjälp. Det svåra för mig var att känna hur bakbenen arbetade, men med guidning av LM så kände jag skillnad när det blev mer rätt och när även ytter bakben kom med i vändningen. De första vändningarna blev absolut inte centrerade, men allt eftersom så blev det bättre – även om det är en bit kvar tills dess att de håller för minst en 6:a på tävlingsnivå. 😉
Gällande 10-metersvolterna i trav så var jag tvungen att dra ner på tempot lite för att Mackan skulle ha en bättre möjlighet att balansera upp oss båda. ”Ställ, se på C”, ”runt inner skänkel”, ”ytter skänkel strax före spåret”, ”upp med innerhanden”. Fick jag med allt rätt nu..? 😉
När det var dags för galoppvolterna så fick jag börja med att galoppera ett par varv på 20-meters volten först och rätt vad det var så snubblade Mackan rejält. Hjälp! Det kändes som att han var på väg ner på knä, men allt gick så fort och han kom upp ordentligt på frambenen efter ett par steg. För ett ögonblick trodde jag att vi skulle gå omkull! Mest troligt fick han in väster fram i vallen som är intill spåret och efter det höll jag mig en bit ifrån väggen och då gick det bra. Puh! När jag skulle galoppera på en mindre volt så fick jag instruktionen om att ha samma hjälper som i bakdelsvändningen, tänka att jag var Charlotte Dujardin, räta upp mig ordentligt, höja innerhanden och arbeta med innerskänkeln. Precis som i ovanstående övningar så var det inte så fancy de första varven, men det blev väldigt mycket bättre efter ett par försök. Kul! 😀
Om jag ska sammanfatta träningen och ta med mig tre saker så är det:
Sänk farten i volterna
Höj innerhanden i trav- och galoppvolter
Hålla mig borta från spåret
Ska nog plocka fram Ridhandboken och läsa på lite. 😉
Yes! Äntligen var mina höftleder och muskler i ett sådant skick att jag kunde vara med och träna igen. Under många veckor kunde jag inte ens sitta i sadeln utan fick arbeta Mackan från marken istället, och flera gånger trodde jag att jag hade suttit i sadeln för sista gången. Hemska tanke.
Om jag inte hade gått till en naprapat och gjort ett ultraljud så hade jag inte fått reda på att jag hade en inflammation på vänster sida vid höftleden, och då hade jag mest troligt fortfarande haft ont eftersom vårdcentralen inte är intresserade av att hjälpa till. Tro mig… jag har gjort många försök och till och med listat om mig i förhoppning om att få hjälp, men inget händer. Som tur är så känner jag flera personer med olika krämpor och därför kunde jag få en kur (egentligen) receptbelagda antiinflammatoriska tabletter och det gjorde underverk. 🙂 Nu måste jag bara hitta en egen läkarkontakt som jag kan vända mig till när behov uppstår.
Bästa utsikten!
Med en värktablett av starkare sort i kroppen satt jag upp på Mackan och började värma lite lätt och blev glatt överraskad över hur trevlig han kändes. Gjorde lite övergångar och tempoväxlingar och LM sa att ”han ser ju riktigt flott ut”, vilket gjorde att min känsla bekräftades. 🙂
Dagens träning bestod av hörnpasseringar och övergångar, först i skritt – trav och sedan skritt – galopp. Nu var det längesedan som jag red på exakta punkter och det visade sig i dag hur svårt det kan vara, och att dessutom hålla flera instruktioner i huvudet samtidigt som de ska utföras underlättar ju inte. 😉 Ställa, innerskänkel, räta ut, halvhalt, galopp, tre galoppsprång, övergång till skritt, ställa, innerskänkel, räta ut…Puh!
En svårighet jag för närvarande har är att jag inte kommer ner riktigt i sadeln i övergångarna från galopp till skritt. Jag tappar Mackan, faller framåt och lättar i rumpan, vilket i sin tur gör att hans bakben hamnar bakom och att han dyker. Nu ska jag träna mig själv så att jag blir mer flexibel i höftlederna och i ländryggen för att få en bättre möjlighet att komma bak/räta upp mig istället för att falla framåt. För att bli stadigare så måste jag även ta tag i bålträningen igen och inte enbart fokusera på mina gluteus och adduktorer… 😉
En av alla de övningar man kan göra…
Mackan fortsätter sin träning på vattenband tills vidare och någon gång kanske vi kan bli starka och synkade igen. 😉
I flera år har jag haft en dröm om att ta med mig Mackan på meeting, men det har aldrig blivit av. Jag har anmält mig men insett att kostnaderna för tre dagar i t ex Laholm med box, boende, startavgifter mm drar iväg ordentligt, och då har jag tänkt att jag får vänta med meeting tills dess att jag kommer upp i klasserna något. Av någon anledning känns det mer motiverat att åka på meeting och rida MsvC istället för LB och då jag har lagt tävlingsambitionerna på hyllan så lär det väl aldrig bli av att jag åker på något meeting. Men det fina är att en av mina vänner, Lotta, tränar för Hege Rosland i Skåne och hon har sedan flera månader planerat en intensivkurs för oss hos Hege. Tre dagar med träning och boende på bed & box på Björkåsa Gård – helt fantastiskt! Närmare meeting än så kunde jag knappast komma i dagsläget. 😉
Jag måste erkänna att jag var aningens orolig före det att vi kom iväg. Kommer det gå bra att köra? Mackan står som ett ljus i transporten men det finns ju de som kör som idioter och orsakar olyckor för andra… Är boxen stor nog? Är det hage på dagen? När det enbart är jag som ska åka så är jag sällan orolig för något eftersom det mesta löser sig, men när hästen är inblandad vet jag inte vad som händer i mig. 😉 Med facit i hand så fanns det absolut inget att oroa sig för! Trafiken flöt på bra, boxen var drygt 16kvm och Björkåsa Gård var fantastisk – både boendet, stallet och hagarna. Puh!
Mackan och Kadiz fick stå i boxarna bredvid varandra och de var vääääldigt nöjda med det. 🙂 De har enbart träffats de gånger då Lotta och jag har ridit ut med varandra men verkade känna igen varandra och uppskatta varandras sällskap. Mackan kan ju vara en riktig otrevlig typ och bita i gallret och sura om det är någon som han inte gillar, men Kadiz verkar han älska. Inte en enda sur min. ❤ Vi placerade därför medvetet deras hö nära varandra så att de kunde stå och äta tillsammans – i vanliga fall brukar jag få göra tvärt om: maten så långt bort som möjligt från grannen. 😉 När Mackan sölade kraftfoder på kanten till Kadiz så fick Kadiz slicka rent och sedan slickade Mackan på Kadiz mule. Så söta! ❤
Dagen efter ankomsten var det dags för den första träningen. Spännande! Vi lastade hästarna och körde i ca 10 minuter för att komma fram till Heges anläggning. Wow, vilken anläggning! Så fin! Allt var så välkomnande och genomtänkt.
Underlaget i manegen var som en dansbana! Inte en enda ojämnhet, inget damm som virvlade upp från underlaget när man red, ljuv musik ur högtalarna och ett fantastiskt ljusinsläpp. Helt suveränt! 🙂
När det var dags för mig att träna så frågade Hege lite om min häst och jag svarade som jag brukar: han är 15 år och jag har haft honom i ca 13,5 år. Hege ställde frågan ”Kan han något?” På den svarade jag att han kan motsvarande upp till MsvC och att jag har sedan länge en dröm om att kunna göra byten. ”Då provar vi det i dag”, svarade Hege. What? Kan man göra det bara så där? Behöver man inte vara duktigare än vad jag är? Skit samma, vi kör!
När jag började rida så berättade Hege för mig hur hon tyckte att jag skulle korrigera min ridning. Hon tyckte att Mackan kom för djupt med huvudet och att han då gick lite väl mycket på bogarna, vilket inte gynnar honom i längden, och om han kommer upp i formen så blir bogarna friare. Jag fick:
korta tyglarna
höja handen
bredda händerna
Ovanstående medförde att det kändes som att jag körde en Harley Davidson med högt styre – såååå ovant. Det var också oerhört svårt att komma bak med överlivet och det spelade ingen roll att Hege sa ”kom bak lite mer med överlivet så att du kan sitta ner i sadeln” 100 gånger – tyglarna var ju korta och jag ville inte bli hängande i min häst. 😉
De korta tyglarna och den höjda handen var för att få upp honom från vårt vanliga bekväma läge och de bredare händerna var för att han inte skulle känna sig låst utan istället kunna vara lite rörligare i nacken och släppa på spänningarna som fanns. (Tanken är ju inte att jag ska rida runt så här i all evighet utan istället komma till ett läge där både jag och Mackan arbetar på ett bra sätt.)
Vi hade bokat träning i 45 minuter och det var 45 intensiva minuter. Puh! Så här har jag nog inte ridit på år och evigheter… ”Prata får vi göra sedan” sa Hege vid något tillfälle. Hahaha!
När jag skulle träna in byten så fick jag vända snett igenom på en kort diagonal, bromsa upp, ställa om, (försöka) vara som en duracell-kanin med ytterskänkeln, flytta in Mackans rumpa något och hoppas att han skulle förstå vad jag var ute efter. Herrejösses så mycket att ha i huvudet samtidigt! Ett par gånger förstod Mackan inte alls vad jag ville att han skulle göra och då fortsatte vi i en galoppsluta utmed långsidan tills dess att Hege sa att det var bättre att bryta av och fatta ny galopp, men några gånger så började han ana vad det handlade om och bytte då galopp. Hege sa att hon brukar använda ca tre veckor till att lära sina hästar byta galopp och då gör hon det bara några gånger varje ridpass eftersom det inte ska bli tjatigt. Målsättningen är att när hästen förstår vad vi vill att den ska göra så kan vi skala av och börja göra bytet för hjälpen. Jag fick testa ett par olika sätt att göra byten:
kort diagonal.
skänkelvikning in till X, därefter rakt fram på medellinjen och byte vid C/A.
lång diagonal där jag red rakt till X, skänkelvikning rakt fram på medellinjen och byte vid C/A.
Förutom att träna på byten så fick jag även rida skänkelvikningar och öppnor, vilket var riktigt roligt eftersom jag inte har gjort det på evigheter. Faktum är att det flöt på bättre än vad jag hade anat, och det är ju lovande. 😉
Här är några korta sekvenser från de första två dagarnas träning – inte vackert, men ändå kul (för mig) att se. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat och lyssnat. 😉 Hege fick tyvärr något i halsen och hostar som tusan i ett klipp, men det får vi stå ut med. Stackars Hege, hon kunde knappt prata.
Inför träningarna fick jag preppa mig med värktabletter för att mina ljumskar inte skulle ta död på mig. Första dagen fungerade två tabletter perfekt, andra dagen gav de mig inte riktigt samma effekt och tredje dagen var det helt kört. Hege erbjöd sig att tömköra Mackan istället, vilket kändes som ett riktigt bra alternativ där och då. Trist på träningen men nödvändigt för min kropp.
Det blev tre intensiva pass för min häst, men när han inte arbetade så gick han i hagen och vilade upp sig. 😉
Det var några fantastiska dagar i Skåne som förutom träning omfattade ett besök på Ven, glass i Barsebäcks hamn, middag hemma hos Annika som driver Björkåsa Gård.
Fick det här på messenger: ”Godmorgon! Jag har dubbelbokat tiden i morgon. Kan vi skjuta på det lite? Stökar det till det helt om vi tar kl 12.00? Börjar med lektion så kan vi ta en kaffe efter?” Oh nej, det stökar inte till det alls! Jag är bara tacksam för en lite senare tid eftersom jag verkligen inte är någon morgonmänniska, så det gör absolut ingenting! 😉
SMHI hade spått regnskurar och stormbyar från sydvästligt håll – lite motvind på ditvägen och lite lätt medvind på hemvägen. 😉 Finfint! Det jag inte var beredd på var de riktigt kraftiga regnskurarna som kom när jag körde på motorvägen och sikten var näst intill lika med noll. Vindrutetorkarna gick på turbofart utan att det gjorde skillnad – inte ens när jag saktade ner farten rejält kunde jag se något. Lite otäckt, faktiskt. Helvete! Jag har glömt att ta min värktablett! Det skulle jag ju ha gjort för en stund sedan för att den skulle hinna verka innan det var dags att sitta upp… Ja, ja, bättre sent än aldrig.
Jag började med att skritta runt samtidigt som jag berättade om mitt besök hos Saga som jag har anlitat för postural träning. Ja Yvonne, jag vet att du analyserar mig samtidigt som jag skrittar runt… och ja, jag vet att jag har svårt att rida ordentligt och prata samtidigt… kan bara göra typ en sak i taget… 😉 Jag berättade att jag hade testat att vända på mina vinklade stigbygelplattor så att den bredaste delen hamnade under tån, men att det inte kändes som ett alternativ, så nu ska jag fixa ett par platta för att se om det kan bidra till ökad stabilitet i foten/skänkeln.
Yvonne inledde med att känna på mina höftleder genom att hålla i ett ben i taget och försiktigt flytta det lite hit och lite dit, ibland uppåt och ibland neråt. Höger ben kändes helt ok när hon rörde i leden, men det var värre med vänster ben eftersom det då gjorde ont i ljumsken. Yvonne kände skillnad och även hon upplevde att det var vänster som var den svåraste sidan. Lite märkligt, för när jag gör de posturala övningarna så upplever jag att det är högersidan som är den som kärvar. Får ta det med Saga nästa gång jag träffar henne…
Dagens prövning blev att försöka hamna rakt över Mackan och inte följa med i hans rotation åt höger, och det fick jag göra genom att titta på Mackans svans med en högervridning i kroppen samtidigt som jag skulle ha ett lite ökat tryck i vänster stigbygel. Det här känns skumt… I lättridningen skulle jag försöka bibehålla vridningen i mitt bäcken och successivt komma tillbaka med överkroppen och näsan framåt. Det här känns verkligen skumt…men jag gör väl som Yvonne säger… Samtidigt som jag red runt så tog Yvonne ett par bilder som hon senare visade mig, och det märkliga är att när det kändes riktigt snett och skevt så var det RAKT. Det här ÄR skumt… När Yvonne sa att jag skulle tänka ”sluta” så trillade poletten ner och då upplevde jag att det blev lite enklare även om det fortfarande kändes lite ovant. 😉
Mitt i ridpasset kom det världens störtskur och det dånade i hela manegen. Mackan spände till och så gjorde även jag. 😉 Han var ändå duktig som höll sig på mattan men jag märkte att han började joxa frenetiskt med bettet och tungan. Ett sätt att leda ut inre spänningar? Hmmm…
Min vänsterrotation och Mackans högerrotation bör vara en bra kombo och det ska bli spännande att se hur det blir på lite sikt. Över en kopp kaffe efter träningen pratade vi lite om hur uppläggen framöver skulle kunna bli och målet är att kunna komma ”till ridning” inom en inte allt för avlägsen framtid. Det låter bra eftersom jag upplever att jag har tappat riktningen men nu kan se någon sorts väg framför mig. Tack för kaffet och pratstunden! ❤
För en vecka sedan fick Mackan nya skor, vilket har medfört att jag har kunnat ”rida på” lite mer som vanligt. Jag upplever att Mackan har blivit lite mer rörlig i bakbenen och att han driver lite mer jämnare än före skoningen och framför allt: han verkar inte öm i bakhovarna nu. Puh! Samtidigt som skoningen blev riktigt bra så har jag haft lite funderingar kring det här med bett kontra bettlöst. Tidigare har jag försökt att hitta något bett som Mackan har kunnat acceptera (i och med att jag har haft som målsättning att tävla), men nu har jag lagt tävlingsambitionerna på hyllan tills vidare och tänker att jag då kan skona min häst från bett och i princip bara rida bettlöst. Jag märker ju att han är mer kommunikativ när jag rider utan bett, så då får det bli så. Men om jag ska ut och rida i naturen så kaaaanske jag rider med bett. 😉 De senaste två ridpassen har jag inlett med en betsling och avslutat med sidepull. 🙂 Första gången fick jag för mig att jag skulle testa med det mjuka, raka läderbettet från Beris igen, men om hästar hade kunnat kräkas så hade Mackan gjort det. Han tyckte att det var såååååå äckligt! På med sidepull och jag fick en betydligt gladare häst. Andra gången fick jag för mig att sätta på ett par gummiplattor på mitt Pee-Wee, men även den här gången tyckte Mackan att det var riktigt äckligt. Förutseende som jag är så hade jag tagit med mig mitt sidepull in i manegen så att jag skulle slippa gå in i stallet för att byta träns igen. Även det här bytet av träns uppskattade min häst. 😉
På dagens träning valde jag att rida med mitt sidepull redan från början och jag är övertygad om att Mackan uppskattade det. 🙂 När jag värmde upp så gjorde jag två 10-meters-volter på varje långsida, först i skritt och därefter i trav. Jag avslutade med att göra flera övergångar skritt-trav-galopp-trav-galopp och så vidare för att Mackan skulle bli lite mer alert. 😉
När Yvonne kom så konstaterade hon att jag behövde
använda min core mer effektivt.
svikta mer i fotleder och knän vid lättridning.
ha mer svikt och tryck i stigbyglarna i galoppen.
Beträffande core-stabiliteten så behöver jag aktivera musklerna för att bli mer stilla i sadeln. Om jag är för följsam/lite ”vobblig” så blir det svårare för Mackan att arbeta med mig på ryggen. I samma sekund som jag reser mig ur sadeln så ska min core kopplas på och jag ska använda den även för att få Mackan att koppla på sin core och bakbroms.
Vid lättridning ska jag även tänka att fötterna ska tryckas ner och att knäna ska släppa från sadeln/kåporna och tryckas bakåt för att räta på benen. (?) När jag gör det på rätt sätt så blir mina skänklar mer stilla. 🙂
I galoppen ska jag ha lika mycket tryck i båda stigbyglarna och tänka 40% tyngd i ena foten, 40% i andra foten och 20% i sadeln. När jag lyckades med det så upplevde jag att det blev lättare för Mackan att galoppera längre sträckor utan att bryta av.
Fin stötdämpning i båda fötterna. 😉
Efter träning, bad och gräsbetning fick Mackan gå ut i hagen igen i och med att alla hästarna är ute till ca 20-tiden på kvällarna. 🙂 Tyvärr fick jag ett meddelande senare på kvällen om att Mackan hade trampat av sig en framsko. Typiskt! Hoppas att han inte har slitit bort för mycket av hovväggen och att Simon kan komma och slå på skon snart igen eftersom jag gärna vill träna på ”läxan” så snart som möjligt igen.
Nu var det väldigt längesedan som jag tränade för Yvonne F A. Förra träningen fick jag avboka på grund av att jag hade så satans ont i musklerna kring min högra höftled, och det är ju ingen idé att betala drygt en halv tusenlapp om man inte kan tillgodogöra sig träningen fullt ut. I och med problemen med musklerna så har jag spenderat ca 3000kr på behandlingar med chock-waves, ultraljudsvågor och manuell terapi. Dyrt men nödvändigt. Tack och lov så gav eländet med sig och musklerna började fungera någorlunda normalt. För att inte hamna i samma situation igen så har jag återupptagit delar av den träning som jag tidigare har gjort för att stabilisera mina höftleder och jag har varit riktigt flitig med stretching (grodan och grensle över pilatesbollen), vilket också har gett positivt resultat. 🙂
Ganska ofta upplever jag att min häst tappar bjudningen i manegen och valde därför att åka iväg den här gången och träna på ett annat ställe några mil bort. När jag kom dit så var det flera människor där och de höll tydligen på att måla utsidan på manegen. Oj! Hoppas att Mackan kan hålla sig i skinnet så att det blir en bra träning… ”Hej! Vi håller på att måla lite på långsidan – fungerar det tror du? I annat fall hittar vi på något annat att göra under tiden som du rider.” Jag mig själv svara ”Absolut, det går säkert jättebra. Ni hör väl om jag skriker samtidigt som jag ramlar av i annat fall.” 😉 Jag kan ju inte vara en fegis och alltid ta det säkra före det osäkra.
Det är märkligt hur hjärnan fungerar. Bara för att jag visste att de skulle hålla på och greja utanför så kom jag på mig själv att spetsa öronen under framridningen för att eventuellt kunna höra dem, men i och med att jag vet vilka spratt hjärnan kan spela mig så försökte jag istället att medvetet fokusera på det jag faktiskt skulle göra: rida. Det var först under den senare delen av träningen som Mackan reagerade på att det hände något utanför, men bussig som han är så gjorde han inga större grejer av det. Däremot fick jag själv fånga mina tankar och försöka fokusera på själva ridningen. 😉
Dagens träning återupptog det som vi arbetade med sist – att ha rätt svängbalans så att Mackan inte faller in och lägger vikten på sitt intre framben. Jag fick rida med ett bättre grundtempo än vad jag brukar ha hemma och vara noga med att ställa frågan ”är du redo?” till Mackan betydligt oftare än på hemmaplan. Japp, högre grundtempo står på to-do-listan framöver. För att behålla rätt svängbalans så ska jag:
Ha kontakt på yttertygeln. (Tänka nästan som att Mackan ska vara utåtställd.)
Göra understödjande tygeltag på inner för att visa vägen.
Tänka bussvändning.
Det är viktigt att Mackan inte tappar bjudningen/självdör i vändningen, för då måste jag ställa frågan ”är du redo?” till honom igen. Likaså ska jag försöka få Mackan att inte dyka ner i formen utan istället gå med lite mer buret huvud.
Vad det gäller framåtdrivningen och fråga om han är redo så är det viktigt att jag är konsekvent. Ja, jag har hört det förut och jag vet hur viktigt det är att vara konsekvent, men gör ÄNDÅ inte rätt…
Lätt tryck med skänkeln. Svar framåt? Beröm i så fall.
Inget svar? Daska till med spöt EN gång på stöveln.
Ställ frågan igen. Svar?
Jag har tidigare tänkt att jag skulle uppnå en reaktion när jag har daskat med spöt på stöveln och när jag inte har fått det så har jag daskat till ett antal gånger. Gör om och gör rätt…
Det jag tar med mig från dagens träning är att:
Jag (mest troligt) har fattat hur jag ska göra. 😉
Jag fick till några bra vändningar. 🙂
Jag fick känna på en bitvis riktigt trevlig galopp. 🙂
När vi kom tillbaka till stallet så fick Mackan komma ut i hagen en stund innan det var dags för hästarna att komma in för dagen. Nu njuter han säkert eftersom han är populär hos de brunstiga damerna. 😉
Så här snygg blir man i håret efter ett svettigt ridpass. 🙂 På sätt och vis kan jag förstå alla kvinnliga ryttare som väljer att ha långt hår fastsatt som en tofs. 😉
Nu ska jag träna vidare på svängbalans och att vara konsekvent!
Söndag och inte en sovmorgon så långt ögat kunde nå… Jag som älskar att ta det riktigt lugnt på helgerna. MEN i dag var det morgonfodring i stallet, utsläpp, stallmöte och träning med Mackan som stod på schemat och det var bara att gå upp när väckarklockan ringde vid 06.00. Faktum är att jag älskar både att ha sovmorgon och att vara i stallet på morgonen, så det gick egentligen ingen nöd på mig alls. 😉 Om det är något som jag saknar från tiden med gården så är det just att fodra hästarna morgon och kväll – det är ju (oftast) så fridfullt.
I dag var det lite extra spännande att rida i ridhuset i och med att det rätt som det var kanade massa snö på taket – något som Mackan också uppmärksammade. 😉 Fastän han tyckte att det var läskigt så måste jag säga att han skötte det riktigt bra. ❤ Glädjande nog verkar det som att den senaste tidens träning av mina höftleder har gjort susen, för i dag så kändes det riktigt bra när jag satte mig i sadeln. Tummen upp för det!
I och med att Yvonne inte hade haft träningar tidigare på Norrgården så var det flera som var nyfikna på vem Yvonne var och hur hennes träningar var, och publiken satt uppradad uppe på läktaren. 🙂 Nu var det inte bara jag som skulle träna i dag, för i så fall hade nog inte publikskaran varit riktigt så stor, för den som förmodligen lockade till sig publiken var en tjej i stallet som gärna ville testa att rida för Yvonne.
Den senaste tiden har jag haft extra fokus på att Mackan ska ”följa” högertygeln, vilket är riktigt skitsvårt, för ibland händer det att det blir att jag rider rakt in i sargen eller rakt in i ett hörn. Men som vanligt hade Yvonne facit på hur jag skulle göra:
komma ihåg att fråga om han är redo att gå fram (och inte vänta tills det är för sent).
i vänstervarvet ska jag ha en lätt kontakt med högertygeln för att han ska ”följa” den, och om det istället blir att han går alldeles för mycket åt höger så ska jag fortsätta på en volt åt höger tills dess att han verkligen följer högertygeln och är redo att gå fram. (När han gjorde det så fick jag känslan av att han ”gick som på räls” med ett bättre driv bakifrån – vet inte om det exakt blev så, men det kändes så.)
Det där med att hålla honom alert och redo att gå fram för minsta lilla impuls är inte helt plättlätt eftersom jag har fullt upp med att hålla reda på annat samtidigt. Men förhoppningsvis kommer även det att bli en rutin så småningom – vänsterhanden var i alla fall mycket bättre i dag! 😉
I galopparbetet fick jag växla mellan att samla och att rida fram och när det väl funkade (hyfsat) så blev det så mycket lättare. Då kunde jag samla upp honom (utan att använda händer) och bara be honom att ”vänta” genom att bli lite mer stilla i min kropp, och i det läget blev han nästintill självgående och jag kunde sitta där med ett stort leende. 😀
Jag har tidigare känt att Mackan under en kort period har varit mer 4-taktig i vänster galopp och Yvonne konstaterade i dag att det är höger bakben som han inte riktigt får med sig och att takten därför blir märklig. Jag fick rida lite innanför spåret och ställa honom lite utåt genom att be honom ”följa” högertygeln (?) och efter en liten stund så kändes det bättre. Eller hur var det? Hur var det nu hon sa…?
Frågan är hur lång tid det egentligen tar innan man lär sig rida någorlunda hyfsat?! 😉 En sak är i alla fall säker: Det är skitsvårt att lära sig rida!
14 dagar sedan sist och jag har verkligen försökt att ”jobba bort” ticsen med att ta omtag av tyglarna i tid och otid, men fasen vad svårt det är! Jag har noterat att jag inte håller tummen på tygeln tillräckligt fast och i min iver att inte fastna med handen så släpper jag efter succesivt – trots att jag vet att man kan vara mjuk i handen även om man håller tummen ordentligt på tygeln.
För ovanlighetens skull så flöt allt på som jag hade planerat och jag hamnade inte i tidsnöd gällande framridningen. Puh! Mackan var riktigt positivt inställd i dag och var mycket mer framåt än vad han har varit de senaste dagarna. Kul! När jag skulle galoppera i lätt sits för att värma upp så drog han iväg som tusan på långsidorna – lite väl roligt tyckte jag och bad om en betydligt mer kontrollerad galopp. 😉
Sedan förra träningen har jag bland annat försökt att få Mackan att ”ta” högertygeln bättre, men tusan vad det är svårt! Dagens träning inleddes som vanligt med lite snack och därefter trav på volten i vänster varv och när jag inte skulle använda vänstertygeln så red jag rakt in i sargen. Hoppsan! Yvonne försökte förklara för mig hur hon får rida sin ena häst när hon rider för Per Waaler , vilket för min del innebär att jag ska rida Mackan på högertygeln och ”be” honom att följa den (utan att använda skänklarna för att vända). Ok, funkar rätt bra i högervarvet men i vänstervarv då?? Jag måste säga att det var riktigt svårt att göra samma sak i andra varvet även om jag fick rida på raka spår.
Vi repeterade (återigen) systemet Är du redo att gå framåt? som innebär att jag ger ett lätt och kort tryck med skänkeln för att stämma av om Mackan är redo att gå fram och om han inte svarar på den förfrågan så slår jag lite lätt med spöt på stöveln för att få hans uppmärksamhet. I bästa fall svarar han redan på första förfrågan, men om vare sig den eller spöt på stöveln har någon verkan så ska jag slå på stöveln igen (och om igen om det behövs). Det här gör att hästen så småningom svarar kvickt för skänkeln vid en första förfrågan och att spöt inte behöver användas så ofta. Det viktiga är att vara konsekvent – både med systemet och att ge beröm vid rätt tillfälle. Beröm ges när hästen svarar på första förfrågan och inte om man måste upprepa sig. Fasen! Nu gav jag beröm när han svarade på tredje förfrågan! Att det ska vara så jävla svårt att hålla reda på allt samtidigt!
Under kommande vecka ska jag försöka trimma vidare på det vi gick igenom i dag och för säkerhets skull bokade jag en ny träning redan om en vecka – allt för att inte hamna på ett sidospår som inte leder dit jag vill. 🙂
Träningarna är alltid lika givande och jag uppskattar de gånger då Yvonne har en liten stund över att snacka om det som känns aktuellt för dagen – båda gällande min ridning och annat som snurrar i mitt huvud. ❤ Ibland är det skönt att prata med någon likasinnad. 😉
Per Waaler:
(Bilden ”lånade” jag från equitellus.com – gå gärna in och läs den tänkvärda texten.)
Fin stötdämpning i båda fötterna. 😉
dressyrbitchen 