Fyra veckor utan skor.

Tiden går fort och Mackan har klarat tiden utan skor förvånansvärt bra. 🙂 Han går obekymrat till och från hagen där det ändå är lite småsten och grus på vägen här och där.

Förra veckan var Linda från Hästhälsa och tittade på hans hovar igen och i och med att han fixar att vara barfota på dagarna så gjorde hon bedömningen att han inte behöver HoofCast (eller annan wrap) på hovarna. Både Linda och jag är positivt överraskade över att han klarar sig så bra trots att hans hovar inte ser så roliga ut. Personligen är jag inte alls nöjd med hur de ser ut, men Linda tycker inte att de är så pjåkiga. Jag får hela tiden påminna mig själv om att det tar tid att få ordning på hovarna, men att vänta är inte riktigt min melodi. När jag har bestämt mig för något så vill jag att saker och ting ska gå fort. 😉 Nästa gång Linda kommer så får jag fråga vilken plan hon har och i vilken ordning saker och ting sker, för då kan jag förhoppningsvis lugna ner mig en aning.

Under tiden som veckorna går gör jag mitt bästa med att tvätta och skrubba Mackans hovar med Jodopax eller Virkon. Nu har jag lagt upp det så att jag tvättar hovarna varannan dag och ”aktiverar” hästen varannan dag, för det tar tid att skrubba och låta hovarna stå med medlet på ett tag. 😉 Eftersom Mackan har vilat större delen av vintern så består aktiviteterna mest av tömkörning och annat enklare arbete från marken, men förhoppningsvis ska jag komma upp på ryggen igen inom en inte allt för avlägsen framtid. 🙂

Gjorde ett försök att ha hovarna i fotbad med Virkon, men även om min häst skötte sig bra så lyckades han ändå trampa på kanten och skvalpa ut innehållet i två av baljorna och den fjärde lyckades jag inte få på plats alls.

För att ha koll på processen så fotograferar jag hovarna då och då, men jag tycker det är svårt att få till kameran så att vinklarna blir rätt.

På bilderna ser man tydligt att kanterna från sömhålen och neråt är helt trasiga och jag har fått dra några tag med raspen då och då för att det inte ska gå onödigt stora flisor.

Vänster fram såg ut så här efter tre veckor:

Höger fram:

Vänster bak såg ut så här:

På vänster bak kan jag se att sömhålen har påverkat sulan på hovens yttersida, vilket inte är så konstigt i och med att Simon knappt hade någon hovvägg kvar att spika i de senaste skoningarna. Hovväggarna trasade sönder sig när Mackan av någon anledning sprang av sig båda bakskorna vid samma tillfälle för några månader sedan.

Höger bak såg ut så här (missade dock en bild):

Som nördig hobbyamatör så vill jag på sikt korta tårna och backa trakterna och förhoppningen är att trakterna ska kunna utvecklas och inte växa framåt tillsammans med tån. Det ska även bli spännande att se om hovväggarna kan bli starkare och inte trasas sönder så som de har gjort de senaste 12-13 åren.

Första gången som jag egentligen reflekterade över Mackans hovar var när han var 5 år och jag frågade hovslagaren varför trakterna på vänster fram såg ut som de gjorde. Nu vet jag att de var understuckna, men då kände jag inte ens till begreppet. Hovslagaren svarade att ”det kan bli så ibland” och där och då bestämde jag mig för att hitta en annan hovslagare. 😉 Jag har full förståelse för att Mackans hovar inte har varit de lättaste att arbeta med och jag har all respekt för alla hovslagae som har försökt på olika sätt, men nu får det bli på mitt sätt.

Det jag har sett under veckorna som Mackan har varit barfota är att han är mer avslappnad i hela överlinjen och i hela sin kropp. Det kan absolut bli ännu bättre men det känns som att resan mot en fungerande kropp har börjat och jag hoppas verkligen att jag har rätt i den känslan.

1/5 2022 påbörjar jag en utbildning som gör att jag får ännu bättre insikt i hur jag ska ta hand om Mackans hovar på bästa sätt och förhoppningen är att jag, med hjälp, ska kunna få balanserade hovar och en gladare häst. 🙂

Räknar med en ny uppdatering av läget när Linda har besökt Mackan nästa gång, vilket blir om ett par veckor. 🙂

Hovar, hovar och återigen hovar…

Det är en never ending story det här med Mackans hovar. Jag har provat allt möjligt under längre perioder för att se om hans hovkvalitet kan bli bättre, men det verkar som att ingenting hjälper. OK, de senaste åtta månaderna har jag varit utan grovfoderanalys och då är det svårt att veta vad han har fått i sig och hur balansen koppar, järn, zink ser ut, så jag har fått skjuta från höften och hoppats på det bästa. Tyvärr ger en obalans konsekvenser på sikt, men det är inte mycket att göra åt det i så fall.

Under en längre tid har Mackan haft heartbarskor på alla fyra och den senaste tiden har han även haft lädersulor på alla fyra eftersom hans egna sulor har varit lite väl tunna. Framhovarna har blivit bättre, men bakhovarna har på det stora hela inte blivit så mycket bättre. OK, i vissa perioder har det sett ljusare ut men i andra perioder har det inte sett så ljust ut.

Under två år med samma hovslagare så har Mackan enbart tappat/trampat av sig EN sko – fram tills nu. Härom helgen rök båda bakskorna och det jag såg när jag spolade av hovarna fick mig att nästan tappa hakan.

Höger bak.
Vänster bak.

Hovarna var trasiga i sidorna och trakterna i princip obefintliga. 😦 Som tur var skulle hovslagaren komma några dagar senare och för säkerhets skull skickade jag bilderna till honom så att han skulle vara förberedd, men när han lyfte på ena bakhoven så utbrast han: ”Herrejävlar, det var det värsta jag har sett!” Ja, då hade jag inte helt fel när jag tyckte att det såg för jävligt ut… Det tog TVÅ timmar för honom att sko Mackan! För tillfället är Mackan tydligen den häst som utmanar honom mest – både fysiskt och psykiskt. Tack och lov är Mackan supersnäll och står snällt 2-3 timmar på stallgången utan att bli otålig. 🙂

Frågan är HUR man kan gå vidare? Uppenbarligen har inte nuvarande skoning fått trakterna att utvecklas särskilt mycket och då kanske det är dags att testa något nytt? I alla fall under ett par skoperioder. 😉 Jag har läst det andra hovslagare delat med sig av och jag har sett på Youtube med olika kompetenta hovslagare för att lära mig mer, och det verkar finnas några olika möjligheter. En typ av skoning som verkar ha positivt resultat är där man skor med en sula som har strålsupport och där det läggs en gummimassa mellan hoven och sulan för att avlasta hovväggar och trakter. https://www.3dhoofcare.com/how-to. Vissa hovslagare förespråkar kilsulor under ett par skoperioder, och även då med gummimassa under, men kilsulor verkar inte vara något självklart för en del hovslagare – i alla fall inte för min.

Ibland önskar jag att jag kunde ta med mig min häst till en smedja där det fanns flera hovslagare som fick titta på min häst, slå sina kloka huvuden ihop och komma fram till en optimal lösning. Innerst inne har jag en känsla av att han inte är bekväm med sina bakhovar… 😦

Fortsättning följer…

Nytändning

Från att ha känt nästan en hopplöshet gällande min ridning så vände det rejält i dag i och med att jag var iväg med Mackan och tränade för Yvonne F A. Eftersom mina höftleder inte har varit i toppform så har jag bara tränat sporadiskt det senaste året. Visst, jag har gjort mina försök att komma igång med regelbunden träning, men så har det kommit värk eller inflammation i höftleden som har gjort att jag har fått backa några steg. Tröttsamt. 😦

I dag sadlade jag Mackan med dressyrsadeln utan att veta om jag skulle kunna sitta i den eller ej men faktum är att det kändes riktigt bra. 🙂 Vi inledde dagens träff med att prata om VBR och hur man med små medel kan förändra sin sadel så att den passar ryttaren bättre. Bitar från en avklippt vattenslang har jag haft på stigbygelkrämporna i över ett år, så check på den. 😉 Förra sommaren var jag på sitsanalys och där konstaterade vi att jag kanske behövde mer stöd för pubisbenet för att kunna hamna mer på ”triangeln” och inte på framsidan av sittbenen. Där och då fick jag prova att rida med flera lager liggunderlag under pubisbenet för att se hur kroppen svarade på det – svaret blev skavsår där man absolut inte vill ha det. 😉 När jag i dag stoppade in handflatan på samma ställe så kändes det som om mitt bäcken fick mer stöd och hamnade rätt. Frågan är om det blir för trångt om jag paddar upp med sittunderlag där (eller i brallan)? Yvonne sa att det kanske är så att jag behöver ha mer stöd längst upp under lårbenet och att jag kan testa att stoppa in små bitar av liggunderlag även där. Jag som alltid har trott att det har varit bra för mig med en smal midja… men så kanske det inte är... Nu är jag riktigt sugen på att testa och förhoppningen är att det ska bli bekvämare för mig i sadeln och att det ska avlasta mina höftleder på ett bra sätt. 🙂

Träningen då? Jo, det var bland annat övergångar med bibehållen aktivitet i skritten, några steg sidvärtes växelvis i trav på kvartslinjen och att vara mer aktiv i galoppen.

Jag ska tänka på att:

  • hålla stegen rätt så korta i skritten så att Mackan inte älgar iväg och dyker ner med halsen.
  • höja högerhanden i högervarvet för att inte öka på rotationen ytterligare.
  • vara aktiv i galoppen och inte bara ”åka” häst.

Mer än så kommer jag inte ihåg… 😉

Belöningen för Mackan efter dagens träning var att få äta maskror och gott gräs.

Tömkörning

Äntligen var det dags för lite tömkörning och den här gången med Nina Fox Stark. Jag hade sett fram emot det här i flera veckor, men oturligt nog fick jag Mackan på högerfoten i lördags och fick därför låta Nina ta tömmarna. Egentligen var det nog bäst både för mig, Mackan och Nina i och med att hon fick en ordentlig chans att känna på hur Mackan är att tömköra och hur han svarar på det hon bad honom om.

Nina började med att arbeta Mackan en bra stund i skritt där han fick korta stegen istället för att ”älga” iväg. Sakta men säkert förstod han och lättade då av i handen i och med att han bar sig i bättre balans. Så småningom blev det trav på volt och därefter några travbommar. Mackan lyssnade fint på Nina och gjorde det hon bad om. ”Konstigt att han lyssnar så bra på hennes smackningar och inte på mina… dem ignorerar han fullständigt… Hmm…”

Nina gjorde flera sidvärtsrörelser som han också gjorde på ett ok sätt, så det verkar ju som att han förstår vad han ska göra. Nu blir det upp till mig att bli tydligare i mina signaler så att han gör även det jag ber honom om. 😉

Att träna på tills nästa tillfälle:

  • Korta stegen i skritt.
  • ”Pumpa” med handen runt yttertömmen när han ska ta den.

Om tre veckor kör vi förhoppningsvis igen! 😀

Tänk att en hästrumpa kan vara så intressant…

Med jämna mellanrum fotograferar jag Mackans rumpa för att ha lite koll och det vanligaste är att han är lite kantig, men nu anar jag en förändring. 🙂 Faktum är att jag har försökt att mata på ordentligt med både grovfoder och kraftfoder under lång tid för att han ska få i sig ordentligt med både energi och protein, men vad har det hjälpt när hästkraken inte har ätit sitt grovfoder ordentligt? Jag kan ju inte bara ge honom kraftfoder (även om det finns vissa som tycks tro att man kan det).

Till slut kände jag att jag var tvungen att flytta Mackan till ett ställe där han kunde få bättre förutsättningar att äta ordentligt med grovfoder. Nu får han:

  • Lite hö på morgonen före kraftfodergivan.
  • 2,5 kg frukosthö i hagen vid utsläpp.
  • 2 kg till lunch.
  • 1,5 kg eftermiddagshö i hagen.
  • 5-6 kg till kvällen.

För första gången på flera år så äter Mackan ca 12 kg grovfoder igen. Så jäkla skönt! Jag vet inte vilken skillnaden är, men han äter betydligt bättre nu än vad han har gjort de senaste två åren. Nästan varje dag blir jag förvånad över att det inte ligger kvar massa nertrampat hö i boxen och allt är uppätet. 🙂 (Det finns ingen analys på det här partiet, men så länge han äter med god aptit och håller hullet så får jag tänka att det blir bra. 😉 )

Nu är det ju inte bara maten som gör Mackans rumpa lite mer fyllig, utan det är kombinationen av kost och träning. 😉 Förhoppningsvis kommer han att bli ännu starkare nu när jag har tillgång till natur och fina grusvägar med gott om backar. 😉

Så här har han sett ut den senaste tiden:

September 2019 – fyra månader efter 12 veckors boxvila.

Samma datum – annan vikel.

November 2019.

Juni 2020.

Juli 2020.

November 2020.

April 2021.

Om jag fodrar så som olika foderstatsprogram säger, så tappar min häst i vikt ordentligt och därför behöver jag lägga på ytterligare MJ för att hålla honom i hull.

Han faller ur och tappar hull på sommaren om han går ute dygnet runt, och förra sommaren ändrades förutsättningarna och alla hästar skulle då gå ute i flera veckor. Jag stödfodrade så gott det gick, men det var ändå svårt att hålla honom i hull…

Nu hoppas jag verkligen att Mackan får de bästa förutsättningar för att kunna bygga sig stark och uthållig. ❤ Det känns hoppfullt!

Machiavelli EC – en finsmakare.

Av och till under de 14 år jag har haft Mackan hos mig så har han av oförklarliga anledningar ratat mat. Ett par gånger har det gällt hösilage men allt som oftast har det varit något i krubban som inte har passat herrn. Då har det gällt att försöka hitta VAD det är han inte gillar och försöka hitta något annat istället, lite som man får tänka kring små barn som inte kan prata. 😉 Man kan ju inte låta dem svälta ihjäl… 😉

Under flera månader har jag gett St Hipplyts Ungulat som ett sista försök att få till bättre hovkvalitet och jag fick introducera det i väldigt små doser för att han skulle vänja sig. Efter några månader månader var jag äntligen uppe i rekommenderad dos och allt var frid och fröjd tills en dag då allt kraftfoder låg kvar i krubban. Jaha, vad är det nu som inte passar? Är det den vanliga pelletsen, proteinpelletsen, müslin eller Ungulatet? Det var bara att starta uteslutningsmetoden igen och efter några dagar förstod jag att det var Ungulat han inte ville ha längre. Nähä, då får väl påsen för 700kr stå och mögla på hyllan i foderrummet då… Får se om jag kan smyga i lite Ungulat allt eftersom bara för att göra slut på påsen. Han har också varit tydlig med att han inte är förtjust i när kraftfodret är smuligt och faktum är att han verkar hellre svälta än att äta det som inte passar honom…

Han har inte velat äta några mängder av stallets hösilage och härom dagen hade han lämnat stora mängder hösilage i boxen och jag funderade allvarligt på om det var dags att tillkalla veterinär igen som vid https://dressyrbitchen.com/2014/11/04/kolik-19/ och https://dressyrbitchen.com/2019/02/22/matvagran-och-kolik/. Men för säkerhets skull provade jag med att hämta två andra sorters hö för att se om det var så att han bara inte ville äta stallets hö eller om han faktiskt var dålig. Tack och lov så åt han gladeligen av det jag hämtade. Puh!

Jag ställde in tre påsar med olika sorter i och han var väldigt tydlig med vilket han ville äta. Han stoppade ner mulen i den gröna påsen med stallets ordinarie hösilage, luktade bara och lyfte upp sedan huvudet. Därefter dök han ner i den blå påsen och stannade där – han lyfte knappt blicken när jag prasslade med den gula påsen för att se om det höet också var smakligt. 😉 Eftersom jag ville veta vad han tyckte om den gula påsen så var jag tvungen att ta en tuss och hålla den precis framför mulen på honom, och först då smakade han på det för att därefter dyka ner i den blå påsen igen. Ingen tvekan om vilket han föredrog! Efter en stund utvärderade han den gula påsen lite mer och godkände även det, men den gröna påsen förblev orörd. Fan, så jobbigt det blir nu när han inte vill äta stallets hö…

Bonden som var ansvarig för hösilaget i den blå påsen säljer tyvärr inte små balar, men han var mäkta smickrad över att min häst föredrog hans grovfoder. ”Din häst är inte kräsen – han är en finsmakare” sa han. 😉

Grovfodret i den gula påsen var oplastat torrt hö, så det fungerar inte för mig eftersom jag inte har någon bra plats att lagra det på, men samma leverantör har flera olika partier hösilage som jag kan välja från. 🙂

Jag har av stallägaren fått lov att tills vidare komplettera med eget hösilage att blanda upp med stallets hösilage för att se om jag kan få Mackan att acceptera sitt ”vanliga” igen. Men om han ändå inte vill äta stallets hösilage så hoppas jag att vi får ett annat parti inom kort som han kan tänka sig att äta. Förhoppningsvis leder det här till att han får i sig tillräckligt med energi för att bygga muskler (nu när han får förmånen att gå på vattenband). 🙂

#varförärhanintesomallaandrahästar? #jagvillinteatthanskafåkolikigen

PS. Det är absolut inte något fel på hösilaget som finns i stallet – det är bara min häst som är lite udda. 😉

Vattenband

I dag var det dags att åka till Svensk Hästrehab med Mackan för ytterligare 30 minuter på vattenbandet och detta var hans andra gång. Jag måste säga att han är såååå himla cool! ❤ Inte för att jag hade förväntat mig att han skulle ställa till med kaos och kalabalik, men nog hade jag kanske förväntat mig lite mer reaktion när han skulle gå på bandet första gången. Faktum är att han får GULDSTJÄRNA i ordning och uppförande! ❤ Viveca sa förra veckan att det var en av de coolaste förstagångshästarna som hon hade haft. 😀 Med hjälp av pulsmätaren kunde jag se att Mackan då låg på ca 50 i puls när han väl var på bandet och efter en liten stund när vattnet började strömma in runt fötterna på honom så steg pulsen till 100, för att kort efteråt ligga lite mer konstant på ca 70. Suveränt med pulsband! 🙂 I och med att han var så cool förra veckan så fick han lite mer utmaningar än vad Viveca generellt kan ge förstagångshästarna.

Frågan är om han egentligen uppskattade aktiviteten förra veckan för när han skulle gå till spolspiltan i dag för att få benen spolade så ville han knappt ta ett steg… men som vanligt lät han sig övertalas ganska lätt. 😉

När benen var avsköljda och han var installerad på vattenbandet så var det dags att rulla igång och på den här träningen skulle han få lite mer utmaning sa Viveca. Det känns riktigt bra att hon har sådan koll på allt och att jag som hästägare tryggt kan stå och titta på min häst när han arbetar. 🙂

Plask, plask…

Viveca frågade mig om jag visste hur mycket Mackan väger, men det har jag ju egentligen ingen aning om. När jag mätte senast, vilket var för ganska längesedan, så vägde han ca 650 kg, men nu när jag fick ställa honom på vågen så visade det sig att han endast väger 614 kg. Så länge jag kan minnas så har jag haft ett ständigt fokus på att få upp honom i hull och hålla honom i hull, men kräsen som han är så är det inte helt plättlätt… Jag försöker mata på med hö, men det räcker inte och jag vill inte heller ge alldeles för mycket kraftfoder. Viveca föreslog olja, och så får det nog bli – i alla fall tills dess att hästarna kan få lunch i hagen, vilket lär bli om drygt en vecka. Då kommer han att kunna äta ytterligare 3 kg hö per dag, vilket kommer att göra gott. 🙂

Mackan på vågen.
Mackan färdig för den här gången.

När jag kom tillbaka till stallet vid lunchtid så fick han stå inne en timma och bara ÄTA. 😉

Nästa helg är det dags för ytterligare ett besök hos Svensk Hästrehab. 🙂

Foderstrupsförstoppning

Söndag och gott om tid. Vad kan vara bättre då än att lasta hästen och åka för att promenera i backig terräng? Hämtade Mackan i hagen, ställde in honom i boxen så att han skulle få äta lite innan det var dags att åka iväg, gick ut och kopplade på transporten och backade in den intill stallet. När jag kom in i stallet igen såg jag direkt att något inte stod rätt till. Mackan skrapade med hoven och ”krampade” i halsen upprepade gånger. Helvete! Foderstrupsförstoppning! Gick in till honom för att se om det gick att massera halsen och få bort stoppet, men det var ingen framgång alls. Tog det säkra före det osäkra och ringde jourhavande Distriktsveterinär som då var på väg till en annan sjuk häst, men som gav mig lite råd om hur jag skulle göra för att ev få proppen att släppa. Tyvärr hjälpte inget av det, så jag fick ringa igen, och efter en stund kom den efterlängtade röda bilen in på gårdsplanen. Det flödade saliv ur både näsborrar och mun på Mackan och han hade rejält ont. 😦

Mackan fick lugnande och kramplösande direkt i boxen och efter en kort stund förflyttade vi honom till spolspiltan i och med att det skulle bli en del slabbande med vatten. Som tur var så var Kjell, en av ägarna till stallet, hemma och gav en hjälpande hand. ❤ Veterinären förklarade väldigt pedagogiskt vad hon skulle göra och vad som skulle hända, vilket gjorde att både Kjell och jag var insatta och inte behövde undra eller förfäras av det som skedde.

Sonden var riktigt lång och när veterinären skulle mata ner den i halsen på Mackan så var det viktigt att han svalde vid rätt tidpunkt så att sonden skulle hamna i rätt strupe. Tack och lov så gjorde han det och arbetet med att mata ner sonden kunde fortgå. Stoppet satt rätt långt ner och veterinären fick använda rätt mycket vatten för att försöka lösa proppen. Ganska snart rann det ut vatten som var blandat med kraftfoder och då hoppades jag att problemet var löst, men det var det inte. Veterinären hade också förberett oss på att det kunde blöda rätt mycket om det var så att blodkärl gick sönder på grund av sonden, så när blodet började rinna så var vi trots omständigheterna lugna i det. Efter ytterligare ett antal liter vatten, en dos lugnande till och lite Metacam (när hon ändå höll på) så lyckades hon komma igenom proppen. Tack och lov! Från att ha vatten forsande ur både näsborrar och mun så stannade vattnet kvar och det tydde på att det gick vidare till magsäcken. Puh! Vilken pärs!

Nu är min förhoppning att det inte har kommit slemmigt smutsigt vatten i lungorna på Mackan, för då kan han få lunginflammation och för att ha koll honom så ska jag ta tempen varje kväll ett tag framöver. Om tempen stiger så kommer han att få antibiotika.

Inget kraftfoder på en vecka, gärna uppblött hö, hagvistelse som vanligt framöver, promenader/uppsutten skritt och fem dagar på Metacam. Nu håller jag tummar och tår för att det inte tillstöter komplikationer!

Trött Mackan efter en rejäl pärs!

I dag, måndag, har jag fått hänga i stallet hela dagen för att ha koll på Mackan. Efter en natts fasta fick han lite hö och därefter äta lite gräs utanför stallet för att jag skulle se att han verkade ok. Veterinären sa att jag skulle ge honom några givor med uppblött hö under dagen och till min glädje så åt han faktiskt upp det. Han är ju lite ”kinkig” med maten och äter inte vad som helst, så det förvånar mig att han tuggade i sig det. Jag är även förvånad över att min icke matfixerade häst lyckades kasta i sig sitt kraftfoder så pass att han fick foderstrupsförstoppning – han som brukar vara mer intresserad av att titta ut genom fönstret än av att äta. 😉 Nu vet jag att risken finns och får vidta åtgärder för att det inte ska hända igen. Hemska tanke om det skulle göra det…

Efter att ha ätit lite så fick han gå ut i hagen med sin kompis PM. ❤

I have a dream…

I flera år har jag haft en dröm om att ta med mig Mackan på meeting, men det har aldrig blivit av. Jag har anmält mig men insett att kostnaderna för tre dagar i t ex Laholm med box, boende, startavgifter mm drar iväg ordentligt, och då har jag tänkt att jag får vänta med meeting tills dess att jag kommer upp i klasserna något. Av någon anledning känns det mer motiverat att åka på meeting och rida MsvC istället för LB och då jag har lagt tävlingsambitionerna på hyllan så lär det väl aldrig bli av att jag åker på något meeting. Men det fina är att en av mina vänner, Lotta, tränar för Hege Rosland i Skåne och hon har sedan flera månader planerat en intensivkurs för oss hos Hege. Tre dagar med träning och boende på bed & box på Björkåsa Gård  – helt fantastiskt! Närmare meeting än så kunde jag knappast komma i dagsläget. 😉

Jag måste erkänna att jag var aningens orolig före det att vi kom iväg. Kommer det gå bra att köra? Mackan står som ett ljus i transporten men det finns ju de som kör som idioter och orsakar olyckor för andra… Är boxen stor nog? Är det hage på dagen? När det enbart är jag som ska åka så är jag sällan orolig för något eftersom det mesta löser sig, men när hästen är inblandad vet jag inte vad som händer i mig. 😉 Med facit i hand så fanns det absolut inget att oroa sig för! Trafiken flöt på bra, boxen var drygt 16kvm och Björkåsa Gård var fantastisk – både boendet, stallet och hagarna. Puh!

Mackan och Kadiz fick stå i boxarna bredvid varandra och de var vääääldigt nöjda med det. 🙂 De har enbart träffats de gånger då Lotta och jag har ridit ut med varandra men verkade känna igen varandra och uppskatta varandras sällskap. Mackan kan ju vara en riktig otrevlig typ och bita i gallret och sura om det är någon som han inte gillar, men Kadiz verkar han älska. Inte en enda sur min. ❤ Vi placerade därför medvetet deras hö nära varandra så att de kunde stå och äta tillsammans – i vanliga fall brukar jag få göra tvärt om: maten så långt bort som möjligt från grannen. 😉 När Mackan sölade kraftfoder på kanten till Kadiz så fick Kadiz slicka rent och sedan slickade Mackan på Kadiz mule. Så söta! ❤

Dagen efter ankomsten var det dags för den första träningen. Spännande! Vi lastade hästarna och körde i ca 10 minuter för att komma fram till Heges anläggning. Wow, vilken anläggning! Så fin! Allt var så välkomnande och genomtänkt.

Underlaget i manegen var som en dansbana! Inte en enda ojämnhet, inget damm som virvlade upp från underlaget när man red, ljuv musik ur högtalarna och ett fantastiskt ljusinsläpp. Helt suveränt! 🙂

När det var dags för mig att träna så frågade Hege lite om min häst och jag svarade som jag brukar: han är 15 år och jag har haft honom i ca 13,5 år. Hege ställde frågan ”Kan han något?” På den svarade jag att han kan motsvarande upp till MsvC och att jag har sedan länge en dröm om att kunna göra byten. ”Då provar vi det i dag”, svarade Hege. What? Kan man göra det bara så där? Behöver man inte vara duktigare än vad jag är? Skit samma, vi kör! 

När jag började rida så berättade Hege för mig hur hon tyckte att jag skulle korrigera min ridning. Hon tyckte att Mackan kom för djupt med huvudet och att han då gick lite väl mycket på bogarna, vilket inte gynnar honom i längden, och om han kommer upp i formen så blir bogarna friare. Jag fick:

  • korta tyglarna
  • höja handen
  • bredda händerna

Ovanstående medförde att det kändes som att jag körde en Harley Davidson med högt styre – såååå ovant. Det var också oerhört svårt att komma bak med överlivet och det spelade ingen roll att Hege sa ”kom bak lite mer med överlivet så att du kan sitta ner i sadeln” 100 gånger – tyglarna var ju korta och jag ville inte bli hängande i min häst. 😉

De korta tyglarna och den höjda handen var för att få upp honom från vårt vanliga bekväma läge och de bredare händerna var för att han inte skulle känna sig låst utan istället kunna vara lite rörligare i nacken och släppa på spänningarna som fanns. (Tanken är ju inte att jag ska rida runt så här i all evighet utan istället komma till ett läge där både jag och Mackan arbetar på ett bra sätt.)

Vi hade bokat träning i 45 minuter och det var 45 intensiva minuter. Puh! Så här har jag nog inte ridit på år och evigheter… ”Prata får vi göra sedan” sa Hege vid något tillfälle. Hahaha! 

När jag skulle träna in byten så fick jag vända snett igenom på en kort diagonal, bromsa upp, ställa om, (försöka) vara som en duracell-kanin med ytterskänkeln, flytta in Mackans rumpa något och hoppas att han skulle förstå vad jag var ute efter. Herrejösses så mycket att ha i huvudet samtidigt! Ett par gånger förstod Mackan inte alls vad jag ville att han skulle göra och då fortsatte vi i en galoppsluta utmed långsidan tills dess att Hege sa att det var bättre att bryta av och fatta ny galopp, men några gånger så började han ana vad det handlade om och bytte då galopp. Hege sa att hon brukar använda ca tre veckor till att lära sina hästar byta galopp och då gör hon det bara några gånger varje ridpass eftersom det inte ska bli tjatigt. Målsättningen är att när hästen förstår vad vi vill att den ska göra så kan vi skala av och börja göra bytet för hjälpen. Jag fick testa ett par olika sätt att göra byten:

  • kort diagonal.
  • skänkelvikning in till X, därefter rakt fram på medellinjen och byte vid C/A.
  • lång diagonal där jag red rakt till X, skänkelvikning rakt fram på medellinjen och byte vid C/A.

Förutom att träna på byten så fick jag även rida skänkelvikningar och öppnor, vilket var riktigt roligt eftersom jag inte har gjort det på evigheter. Faktum är att det flöt på bättre än vad jag hade anat, och det är ju lovande. 😉

Här är några korta sekvenser från de första två dagarnas träning – inte vackert, men ändå kul (för mig) att se. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat och lyssnat. 😉 Hege fick tyvärr något i halsen och hostar som tusan i ett klipp, men det får vi stå ut med. Stackars Hege, hon kunde knappt prata.

Inför träningarna fick jag preppa mig med värktabletter för att mina ljumskar inte skulle ta död på mig. Första dagen fungerade två tabletter perfekt, andra dagen gav de mig inte riktigt samma effekt och tredje dagen var det helt kört. Hege erbjöd sig att tömköra Mackan istället, vilket kändes som ett riktigt bra alternativ där och då.  Trist på träningen men nödvändigt för min kropp.

 

Det blev tre intensiva pass för min häst, men när han inte arbetade så gick han i hagen och vilade upp sig. 😉

IMG_1795

Det var några fantastiska dagar i Skåne som förutom träning omfattade ett besök på Ven, glass i Barsebäcks hamn, middag hemma hos Annika som driver Björkåsa Gård.

Det här gör jag gärna om igen!

VBR och rakriktning

Fick det här på messenger: ”Godmorgon! Jag har dubbelbokat tiden i morgon. Kan vi skjuta på det lite? Stökar det till det helt om vi tar kl 12.00? Börjar med lektion så kan vi ta en kaffe efter?” Oh nej, det stökar inte till det alls! Jag är bara tacksam för en lite senare tid eftersom jag verkligen inte är någon morgonmänniska, så det gör absolut ingenting! 😉

SMHI hade spått regnskurar och stormbyar från sydvästligt håll – lite motvind på ditvägen och lite lätt medvind på hemvägen. 😉 Finfint! Det jag inte var beredd på var de riktigt kraftiga regnskurarna som kom när jag körde på motorvägen och sikten var näst intill lika med noll. Vindrutetorkarna gick på turbofart utan att det gjorde skillnad – inte ens när jag saktade ner farten rejält kunde jag se något. Lite otäckt, faktiskt. Helvete! Jag har glömt att ta min värktablett! Det skulle jag ju ha gjort för en stund sedan för att den skulle hinna verka innan det var dags att sitta upp… Ja, ja, bättre sent än aldrig.

Jag började med att skritta runt samtidigt som jag berättade om mitt besök hos Saga som jag har anlitat för postural träning. Ja Yvonne, jag vet att du analyserar mig samtidigt som jag skrittar runt… och ja, jag vet att jag har svårt att rida ordentligt och prata samtidigt… kan bara göra typ en sak i taget… 😉 Jag berättade att jag hade testat att vända på mina vinklade stigbygelplattor så att den bredaste delen hamnade under tån, men att det inte kändes som ett alternativ, så nu ska jag fixa ett par platta för att se om det kan bidra till ökad stabilitet i foten/skänkeln.

Yvonne inledde med att känna på mina höftleder genom att hålla i ett ben i taget och försiktigt flytta det lite hit och lite dit, ibland uppåt och ibland neråt. Höger ben kändes helt ok när hon rörde i leden, men det var värre med vänster ben eftersom det då gjorde ont i ljumsken. Yvonne kände skillnad och även hon upplevde att det var vänster som var den svåraste sidan. Lite märkligt, för när jag gör de posturala övningarna så upplever jag att det är högersidan som är den som kärvar. Får ta det med Saga nästa gång jag träffar henne…

Dagens prövning blev att försöka hamna rakt över Mackan och inte följa med i hans rotation åt höger, och det fick jag göra genom att titta på Mackans svans med en högervridning i kroppen samtidigt som jag skulle ha ett lite ökat tryck i vänster stigbygel. Det här känns skumt… I lättridningen skulle jag försöka bibehålla vridningen i mitt bäcken och successivt komma tillbaka med överkroppen och näsan framåt. Det här känns verkligen skumt…men jag gör väl som Yvonne säger… Samtidigt som jag red runt så tog Yvonne ett par bilder som hon senare visade mig, och det märkliga är att när det kändes riktigt snett och skevt så var det RAKT. Det här ÄR skumt… När Yvonne sa att jag skulle tänka ”sluta” så trillade poletten ner och då upplevde jag att det blev lite enklare även om det fortfarande kändes lite ovant. 😉

Mitt i ridpasset kom det världens störtskur och det dånade i hela manegen. Mackan spände till och så gjorde även jag. 😉 Han var ändå duktig som höll sig på mattan men jag märkte att han började joxa frenetiskt med bettet och tungan. Ett sätt att leda ut inre spänningar? Hmmm… 

Min vänsterrotation och Mackans högerrotation bör vara en bra kombo och det ska bli spännande att se hur det blir på lite sikt. Över en kopp kaffe efter träningen pratade vi lite om hur uppläggen framöver skulle kunna bli och målet är att kunna komma ”till ridning” inom en inte allt för avlägsen framtid. Det låter bra eftersom jag upplever att jag har tappat riktningen men nu kan se någon sorts väg framför mig. Tack för kaffet och pratstunden! ❤

landsväg