Dressyr – dressyrbitchen

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Förväntningar kan ställa till det rätt mycket för oss. Har man för höga förväntningar på något så blir man oftast besviken om upplevelsen inte lever upp till förväntningarna, men om man istället vänder på det och försöker ha låga (eller inga) förväntningar så blir man oftast glatt överraskad av resultatet – i alla fall blir man sällan besviken. 🙂

I går var en sådan dag för mig. Jag har inte ridit på nästan 14 dagar utan ägnat tiden åt tömkörning och annat arbete från marken istället eftersom Mackan under en period har känts ovillig till arbete. Jag har funderat mycket på varför han verkar ”lat” och tror att jag har landat i att han faktiskt tycker att det har varit tråkigt. 😦 Så i går bestämde jag mig för att sadla min häst för att rida på galoppbanan som går runt vinterhagarna och paddocken med målsättningen att jag inte skulle bli irriterad och frustrerad om han stannade och inte ville gå. Jag hade en tydlig plan för hur jag skulle hantera det på ett bättre sätt och istället för att bli irriterad så skulle jag vänta ut honom tills dess att han självmant valde att gå. Ja, ja… Det kanske kommer att ta 30 minuter för ett varv men då får det bli så.

Jag satt upp, med låga förväntningar, och skrittade ut på galoppbanan. I stunden kom jag på att jag skulle aktivera Mackan för att få honom lite mer vaken och alert och började växla övning med väldigt korta intervaller: skritt en kort sträcka, flytta höger, flytta vänster, halt, rygga, trav en kort sträcka, halt, rygga, skritt, galopp och så vidare. Han verkade tycka att det var roligt för han var ”med” mig hela tiden och inte en enda gång stannade han. Härligt! Det var riktigt roligt och jag är övertygad om att Mackan också kände sig nöjd och glad efter dagens ridpass. ❤

Omväxling förnöjer, som man brukar säga. 😉

VBR och rakriktning

Fick det här på messenger: ”Godmorgon! Jag har dubbelbokat tiden i morgon. Kan vi skjuta på det lite? Stökar det till det helt om vi tar kl 12.00? Börjar med lektion så kan vi ta en kaffe efter?” Oh nej, det stökar inte till det alls! Jag är bara tacksam för en lite senare tid eftersom jag verkligen inte är någon morgonmänniska, så det gör absolut ingenting! 😉

SMHI hade spått regnskurar och stormbyar från sydvästligt håll – lite motvind på ditvägen och lite lätt medvind på hemvägen. 😉 Finfint! Det jag inte var beredd på var de riktigt kraftiga regnskurarna som kom när jag körde på motorvägen och sikten var näst intill lika med noll. Vindrutetorkarna gick på turbofart utan att det gjorde skillnad – inte ens när jag saktade ner farten rejält kunde jag se något. Lite otäckt, faktiskt. Helvete! Jag har glömt att ta min värktablett! Det skulle jag ju ha gjort för en stund sedan för att den skulle hinna verka innan det var dags att sitta upp… Ja, ja, bättre sent än aldrig.

Jag började med att skritta runt samtidigt som jag berättade om mitt besök hos Saga som jag har anlitat för postural träning. Ja Yvonne, jag vet att du analyserar mig samtidigt som jag skrittar runt… och ja, jag vet att jag har svårt att rida ordentligt och prata samtidigt… kan bara göra typ en sak i taget… 😉 Jag berättade att jag hade testat att vända på mina vinklade stigbygelplattor så att den bredaste delen hamnade under tån, men att det inte kändes som ett alternativ, så nu ska jag fixa ett par platta för att se om det kan bidra till ökad stabilitet i foten/skänkeln.

Yvonne inledde med att känna på mina höftleder genom att hålla i ett ben i taget och försiktigt flytta det lite hit och lite dit, ibland uppåt och ibland neråt. Höger ben kändes helt ok när hon rörde i leden, men det var värre med vänster ben eftersom det då gjorde ont i ljumsken. Yvonne kände skillnad och även hon upplevde att det var vänster som var den svåraste sidan. Lite märkligt, för när jag gör de posturala övningarna så upplever jag att det är högersidan som är den som kärvar. Får ta det med Saga nästa gång jag träffar henne…

Dagens prövning blev att försöka hamna rakt över Mackan och inte följa med i hans rotation åt höger, och det fick jag göra genom att titta på Mackans svans med en högervridning i kroppen samtidigt som jag skulle ha ett lite ökat tryck i vänster stigbygel. Det här känns skumt… I lättridningen skulle jag försöka bibehålla vridningen i mitt bäcken och successivt komma tillbaka med överkroppen och näsan framåt. Det här känns verkligen skumt…men jag gör väl som Yvonne säger… Samtidigt som jag red runt så tog Yvonne ett par bilder som hon senare visade mig, och det märkliga är att när det kändes riktigt snett och skevt så var det RAKT. Det här ÄR skumt… När Yvonne sa att jag skulle tänka ”sluta” så trillade poletten ner och då upplevde jag att det blev lite enklare även om det fortfarande kändes lite ovant. 😉

Mitt i ridpasset kom det världens störtskur och det dånade i hela manegen. Mackan spände till och så gjorde även jag. 😉 Han var ändå duktig som höll sig på mattan men jag märkte att han började joxa frenetiskt med bettet och tungan. Ett sätt att leda ut inre spänningar? Hmmm…

Min vänsterrotation och Mackans högerrotation bör vara en bra kombo och det ska bli spännande att se hur det blir på lite sikt. Över en kopp kaffe efter träningen pratade vi lite om hur uppläggen framöver skulle kunna bli och målet är att kunna komma ”till ridning” inom en inte allt för avlägsen framtid. Det låter bra eftersom jag upplever att jag har tappat riktningen men nu kan se någon sorts väg framför mig. Tack för kaffet och pratstunden! ❤

landsväg

Sitsanalys

Fick det här på messenger:

”/…/ Vi får hoppas på bra väder då vi måste vara ute

Jag återkommer här om du måste parkera ngn annanstans.

Vi håller på att bygga ut bakom ridhuset

Hör du inget kör du runt som vanligt

Syns sedan !”

Oj, oj, oj! Hur ska det här gå? UTE? Jag som aldrig rider i paddocken nu för tiden. Samtidigt som de bygger och bankar vid ridhuset?? Katastroftankarna snurrade runt i huvudet och jag såg mig själv skena omkring i paddocken på en häst som inte gick att få stopp på. Smärtan i ljuskarna som skulle uppstå ska vi bara inte prata om… Men någonstans fångade förnuftet mig och jag fick mata mig med många bra tankar och insåg, med viss tvekan, att jag skulle fixa det här. Jag har ju trots allt kunnat rida på framridningar ute tillsammans med massa andra ekipage och dessutom är ju Mackan ingen häst som bockar och brallar. Klart jag fixar det här! 🙂

Senare på eftermiddagen kom det här: ”Vi kan vara i ridhuset och du kan köra runt medsols som vanligt

” Behöver jag nämna att jag blev lättad? 😀

När jag kom fram till Dalåbergs Gård så hade Yvonne varit gullig och vattnat i manegen så att vi skulle kunna vara där inne. ❤ Tack Yvonne! <3<3 Vi började med den avsuttna sitsanalysen och Yvonne ville se mig stå rakt, både framifrån och bakifrån, sedan fick jag ”rida lätt” några gånger och även stå på ett ben och ”rida lätt”.

Efter det fick jag sätta mig på sadelbocken, med wellpapp under rumpan, och rulla lite fram och tillbaka med mitt bäcken för att det skulle bli avtryck. Yvonne bad mig lyfta ut ett ben i taget och det blev väldigt tydligt att det är stor skillnad mellan höger och vänster. Höger ben kunde jag lyfta ut på ett relativt enkelt sätt men vänster var betydligt svårare eftersom jag inte riktigt hittade rätt muskler som skulle sköta det jobbet. Hmmm… Jag fick lyfta ut häger arm rakt ut och därefter vänster arm rakt ut. Samma här. Höger fungerade bra men inte vänster. Hmmm… Yvonne höll sina fingrar på insidan av mina skuldror för att känna rörelsen och när jag ”tappade” styrkan i rörelsen. Analysen är att min högra sida är svagare vilket kan förklaras med att jag är vänsterhänt. Övningen blir att sitta/stå hemma och lyfta armarna, en i taget, rakt ut och förhoppningsvis kan det bidra till en bättre liksidighet. Yvonne noterade också att jag satte min ena fot aningens framför den andra när jag satte mig på bocken – inget som jag ens hade kunnat känna. Vilka hökögon! 😉

När jag klev av wellpappen så såg Yvonne att mitt vänstra sittben var aningens framför det högra, vilket faktiskt kan förklara varför Mackan så gärna vill gå in i högersväng när jag rider i höger varv – hela jag (eller i alla fall vissa delar av mig) signalerar ju det till honom (och med andra signaler försöker jag få honom att gå rakt fram). Det kan inte vara lätt att vara häst i det läget. 😉

När analysen var klar sadlade jag Mackan och satt upp. Konstaterade att det kändes rätt bra i kroppen och att det inte gjorde så särskilt ont i ljumskarna. Ok, jag hade preppat mig med värktablett, men bara EN. 😉 Förhoppningsvis gör den posturala träningen sitt till. 🙂 Vi pratade pubisben, bindor, stöd, längd på stigläder mm och hade det inte varit för att det är så satans oskönt att rida med en tjock binda mellan benen så hade jag gärna testat det och fortsatt med det om det hade fungerat. Kan man ha två par trosor med en binda mellan? Hahaha! Det hade kanske varit lösningen…

Yvonne och jag pratade också om svårigheten med att rida bettlös och att hästen gärna använder händerna som ett extra ben om den inte är tillräckligt skolad och stark att gå i en egen bärig form, så jag kommer fortsätta rida med bett och använda det bettlösa i vissa fall. Förhoppningsvis kanske vi kommer dithän att vi kan rida i en ändamålsenlig form på ett sidepull någon gång i framtiden i alla fall. 😉

Dagens träff innebar mycket analys och nästa vecka blir det mer ridning, vilket jag också ser fram emot. Alltid lika roligt! ❤

För att nörda ytterligare så svängde jag förbi sonen som arbetar på Bikeyard i Kungsbacka eftersom de har en sittplatta där man kan mäta avståndet mellan sittbenen. Väldigt intressant att konstatera att mitt vänstra sittben hamnade aningens framför det högra även om jag satte mig på plattan tre gånger. Hmmm… På torsdag ska jag till Saga på Gold EQ för uppföljning av min posturala träning, och eftersom Saga även är ryttare och dessutom studerar osteopati så finns det säkert många intressanta saker att prata om.

Vem har sagt att det är töntigt att vara nörd?! 😉

Rätt nöjd med vissa delar.

Hallååååå, du ska lyssna på mig! När jag inte fick någon reaktion då jag tryckte till med skänkeln så fick Mackan sig en liten snärt med spöet och efter några steg så fick han sig en ny snärt när han inte lyssnade. Han hade fullt fokus på allt annat än på mig när vi gick mellan hagarna bort till framridningen. Jaha, undrar vilken bana som är bäst att rida fram på? Tror att jag tar den stora eftersom den i alla fall ser torr ut… Jag hann knappt in på framridningsbanan förrän Mackan började konstra som bara den: hoppade på stället, kastade sig åt sidan, kunde inte skritta mm. När jag försökte rida framåt så la han in turboväxeln och om jag hade varit modigare så hade det bästa nog varit att ta ett par varv i galopp, men nu är jag inte modig så jag försökte göra lite övergångar för att få ner honom på jorden igen. Tyvärr hjälpte det föga… Jag sneglade mot den andra framridningsbanan som låg intill och som var mindre samtidigt som jag konstaterade att den såg ut som ett träsk med lite hinder och några bildäck i. Kändes inte så lockande, ”men nöden har ingen lag” som man brukar säga. 😉

Jaha, lite jobbigare här? Det kan du gott ha. Hästskrälle. För att försöka få min häst lite mer lösgjord så började jag med att rida slalom runt bildäcken som låg utlagda på en rad – funkade rätt bra. Nästa steg blev att börja trava och rida runt de hinder som stod på framridningen (trots att det var dressyrtävling) – funkade bra det också. När 20 minuter av min planerade 40-minuters-framridning hade gått så började Mackan att kännas sådär att rida. Puh! Det blev väl inte världens bästa framridning, men det fick bli så bra som det gick att göra där och då.

Start utifrån. Bäst att passa på att skritta framför domarbordet ett par gånger så inte det blir något att skygga för. Långa tyglar och avslappning… Andas. ”Catharina, var så god och rid.”

Inridningen, mellantraven och första skänkelvikningen var helt ok och första halvcirkeln kändes också helt ok – tills dess att Mackan behövde gå på toaletten. Mitt framför domaren. 4:a på halvcirklarna, check. Red vidare i programmet och hade en rätt ok känsla – även i bakdelsvändningarna. Men det tyckte inte domaren. Fick 4,5 på båda bakdelsvändningarna, check. Måste ta proffshjälp för att förstå vad jag gjorde fel… I första mellanskritten fick jag kommentaren ”taktfel och gapar”. (Skritten och tungan är mitt största aber eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt problemen.) En 4:a där också, check. 😦

MEN när jag läser vidare i protokollet så finns det några ljuspunkter också: 6,5 på den samlade galoppen inklusive den förvända galoppen, 7 på den ena 10-metersvolten i samlad galopp och flera 6:or, så det finns hopp – bara jag får till skritten och tungan… 😉

Frågan är då vad jag ska göra härnäst? Just nu har jag följande tankar:

Testa att rida bettlöst igen för att se om/hur det påverkar skritten. Att det påverkar tungan vet jag ju redan. 🙂
Rida program oftare så att jag kan fokusera mer på att rida och inte behöva fundera så mycket på programmet.
Träna vidare för Yvonne x 2 och fokusera på min kropp och på hästens form.

Skam den som ger sig! 😉

Det blir inte alltid som man hoppas…

”Beep beep, beep beep, beep beep!” Redan dags att gå upp?? Fasen, jag skulle gärna vilja sova ett par timmar till… Det var söndag och tävlingsdag så det var bara att förflytta kroppen från den varma och underbart mjuka sägen till badrummet och in i duschkabinen. Lite trist att inte vara den där morgonpigga människan som studsar upp ur sängen 06.00 vardag som helgdag och istället inse att man är den där människan som älskar att sova lite längre på helgerna och därefter äta långfrukost framför tv:n och datorn, men efter en dusch och några minuters vakenhet så fanns det hopp om livet igen. 🙂

Programmet… Kan jag programmet? Bäst att kolla det igen. På väg till stallet så var jag tvungen att repetera programmen som jag skulle rida – först LA3 och sedan LB2. Bäst att fokusera på det första programmet tills dess att det är klart så att jag inte blandar ihop dem. Med blicken på vägen och pekfingret viftandes i luften framför mig så repeterade jag programmet om och om igen. Yes! Det sitter! Så skönt. Klockan var strax före 07.00 och jag satt och funderade på hur mycket det egentligen blåste i dag – skulle jag lyckas hålla hela ekipaget avslappnat både på framridningen och på banan? Ingen aning… men eftersom jag vet att tankens kraft är stor så tänkte jag att ”det är klart jag kan!” om och om igen.

Tidsplanen var tight och uträknad så att det inte fanns utrymme för något annat än det som var inplanerat, så jag blev lagom nöjd när Mackan la sig ner i boxen och rullade sig strax före jag skulle ta ut honom för att snabbt fixa honom inför avfärden. Resultatet av den rullningen var en häst som såg ut som en panerad fiskpinne med lite inkletat löst bajs på ena sidan av halsen. Kul… eller inte… Skynda skynda skynda! Efter lite tvätt och allmän uppfräschning av häst så kom vi iväg ca 15 minuter efter planerad tidpunkt. Puh!

Typiskt… det blåser riktigt mycket… men de andra hästarna ser ju lugna ut… både de som är inne på banorna och de som är på framridningen. OK, det här ska säkert gå bra! Tanken var att bara rida fram ute eftersom jag hade planerat en relativt kort framridning, men så fort jag hade suttit upp så kände jag att jag inte riktigt kunde slappna av, så jag red en stund inne i manegen först. Bra val. Efter det var det inga problem att gå ut i paddocken och fortsätta framridningen tillsammans med alla andra ekipage. Så himla skönt att kunna rida där i blåsten och känna att både jag och hästen var avslappnade och fokuserade. 🙂

”Catharina Sellman, var så god och rid!” Jag kortade tyglarna och fattade galopp från skritt och red ner mot A. Sladdade genom svängen och kände det som att vi var på väg någon helst annanstans istället för upp på medellinjen. Jävlar, vilken dålig start! Ok, nu är det bara att göra resten bättre. Halt och hälsning. Hej hej! Red vidare i programmet med varierad känsla där vissa moment kändes bättre och andra sämre – som vanlig med andra ord. 😉 Helvete! Nu skrittade jag till S istället för till E… Hoppas inte att domaren såg det… Bortsett från ett travinslag i den första förvända galoppen och fel väg i skritten så var det inga större missar. 😉 Märkligt i alla fall att det där med väder och vind helt försvinner när man är inne på banan… 😀

Paus mellan klasserna och det var dags att fokusera på nästa program: LB2. Jag försökte ta maken till hjälp genom att han skulle hålla koll på dressyrprogrammet i mobilen samtidigt som jag sa vad jag skulle göra inne på banan. Det gick sådär… Hahahaha! Han tittade på helt fel moment och jag fick börja om flera gånger tills dess att han förstod. Efter ett antal repetitioner så kände jag att jag nog kunde rida programmet utan att rida fel, men man vet ju aldrig hur en halvsenil hjärna fungerar… 😉 Av någon märklig anledning så har jag alltid haft svårt för att växla mellan två program samma dag, så strategin har alltid varit att fokusera på det första först och det andra efter det.

”Catharina!” Jag kortade tyglarna igen (fast inte lika mycket som i första klassen) och började trava för att rida upp på medellinjen. Halt och hälsning. Hej hej! Fortsatte att rida programmet så som jag hade memorerat det och hade en bra känsla genom hela programmet förutom vid hörnpasseringarna V K A, för där verkade Mackan tycka att något var riktigt läskigt och jag fick verkligen rida genom hörnet för att han inte skulle gena för mycket, men bortsett från det så kändes det riktigt bra – tills jag såg procenten… Inte ens godkänt. Faktum är att jag blev riktigt besviken och fattade inte riktigt hur känslan kunde skilja sig så mycket från poängen, men när jag hade hämtat protokollen och läste dem så förstod jag. På väldigt många bedömningspunkter så kunde jag läsa ”över tygeln” och ”öppen i formen” och det var ju precis det här jag och Yvonne F A hade pratat om tidigare. Att ändra sin ridning och medvetet rida sin häst framför lodplan är inget som uppskattas, tyvärr. Min målsättning är att inte ha 3:e nackkotan som högsta punkt med en nosrygg som är antingen i lod eller aningens bakom lod, men ännu är inte Mackan stark nog (och jag är inte där heller) för att kunna rida i en högre form där nacken är högsta punkt. Så tills dess att vi är där så får jag väl hålla tillgodo med kommentarer som dagens: ”Hamnar tyvärr över tygeln allt för ofta.” 😦

Förhoppningsvis kan jag träna vidare och bortse från kommentarer och poäng med målet att någon dag kunna rida min häst i en högre form där nacken är högsta punkten. 🙂 Bjuder på några bilder från dagens LA:

Supernöjd!

Jag hade tänkt ut tre fokusområden som jag skulle ha inne på banan på dagens tävling:

Andas
Slappna av
Tänk ”spaghettiarmar”

Som övergripande mål var tanken att jag skulle arbeta med mina egna spänningar och känslor för att Mackan inte skulle bli spänd. Metoden för det skulle vara att jag skulle rida fram så som jag brukar göra hemma, d v s med lite halvlånga tyglar och en lätt kontakt med bettet. I uppvärmningen skulle det ingå övergångar på halvlång tygel där jag också skulle lätta i handen i själva övergången. Kort sagt en uppvärmning utan större krav på vare sig det ena eller det andra, bara att skapa avspändhet och förtroende. 😉

Till saken hör att jag har haft lite jobbigt med mina hjärnspöken tidigare i och med att Mackan drog järnet i paddocken vid några tillfällen och höll på att taxera det höga staketet, så jag har faktiskt dragit mig för att rida där under en väldigt lång period. (I sommar har det ju varit omöjligt i och med att den har varit stenhård med lite halkigt grus på…) Dagens utmaning bestod av tre olika delar:

Klara framridningen på en häst som ibland kan vara mötesskygg och kasta sig.
Rida på framridningen ute med möten och allt annat runt omkring och dessutom vara avspänd.
Rida programmet på en bana utomhus.

Mina halvlånga tyglar signalerade redan från början ”ingen fara” till Mackan och han skötte sig riktigt bra genom alla tre momenten! Galet roligt! 😀 Jag började för säkerhets skull inne i manegen och gick efter en stund ut på framridningen utomhus. Man kan ju inte fega hur mycket som helst! 😉

Jag har tänkt att jag ska skapa en rutin varje gång jag ska tävla så att Mackan ”vet” vad som gäller: skritta in på banan på halvlånga tyglar (när det är start inifrån banan), låta honom titta på det han vill och när jag får startsignalen så fattar jag galopp och rider upp mot domaren. I dag fungerade det precis så som jag hade tänkt: Mackan var inte tittig alls och jag upplevde att han kunde gå relativt avspänt inne på banan. 🙂

I och med att jag hade satt upp egna mål för dagen så spelade poängen inte någon större roll, men det var lite trist att få en 4:a på en galoppfattning som jag själv upplevde som helt ok. Efter ritten frågade jag domaren och domarskrivaren men ingen av dem mindes varför jag fick en 4:a. Skit samma, jag hade ändå tänkt att den här tävlingen enbart skulle vara som en träning. Jag var redan innan fullt övertygad om att domaren skulle ha synpunkter på Mackans form, vilket hon också hade, MEN min målsättning är INTE att dra ihop min häst och knacka på med sporrarna för att uppnå någon slags form. Min målsättning är att ha en självbärig häst med nacken som högsta punkt och som går aningens framför lodplan med nosen – eller som TR uttrycker det:

”Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta.”

Övning ger färdighet och om några veckor gör vi ett nytt försök! 😉

Bra känsla!

I dag var det dags för första träningen efter det att Mackan fick sina kilsulor bak och färden styrdes mot Lilla Stall Bräcke och ytterligare en träning för Yvonne F A. 🙂 Egentligen borde jag kunnat träna i stallet där jag står men Mackan snubblar så otroligt mycket på det nya underlaget där och jag har faktiskt haft mina funderingar på om jag borde kontakta veterinär (med tanke på historiken med halskotpelaren), men i och med att han inte snubblar på de andra underlagen jag har ridit på så drar jag slutsatsen att det inte är min häst som det är fel på.

Redan när jag värmde upp Mackan så upplevde jag att han kändes riktigt fin. Ja, ja, allt är relativt…😉 När Yvonne hade sett oss en liten stund så utbrast hon typ ”fan vet om han inte har ändrat sitt sätt att arbeta med bakbenen!” Det Yvonne såg det kände jag. Min upplevelse var att Mackan hade ett helt annat driv i bakbenen än vad jag brukar känna – okej att vi i slutet av en träning kan få den känslan, men nu var det i början av ridpasset. Superintressant! 🙂 Yvonne upplevde också att Mackan inte hamnade i obalans på samma sätt som han kan göra ibland. Ännu mera spännande! 🙂

Som vanligt var det mycket fokus på min vänsterhand och jag fick cred för att den var mycket bättre. 🙂 Nu inte bara stilla utan oftast även mjukare. 😉 Ibland föll jag tillbaka i gamla vanor och plockade lite med vänsterhanden men då var Yvonne snabbt där och påminde mig. Vi bar både rörande överens om hur viktigt det är att faktiskt ha någon som står där på marken och har ett par extra ögon när man rider. Mackans joxande med tungan är alltid väldigt svårt att känna i och med att han är så mjuk i munnen trots att han oftast har tungan över bettet. Frågan är hur han har tungan nu när han går med mer sluten mun? Det måste jag kolla…

Vi stämde av galoppen också och där måste jag tänka att jag sitter rakt över hästen, drar bak inner skuldra (alternativt tänker att jag flyttar fram yttre skuldra för att inte fastna i vänsterhanden). Samtidigt som jag gör den rörelsen så ska höfterna göra typ motsatt rörelse: fram med inner och bak med ytter. Lite som när man vrider ur en skurtrasa… 😉

Vem har sagt att det är lätt att rida?? 😉

images

Nytt: Spagettiarm.

I veckan som har gått har jag tränat två gånger förr Yvonne F A och vid varje tillfälle har jag som vanligt fått något nytt att ta till mig. Jag har upptäckt att min kropp har massa olika tics för sig och att jag aktivt måste försöka förhindra att vissa kroppsdelar lever sitt eget liv. Så himla jobbigt! Förr märkte jag inte så mycket av alla tics i och med att Mackan fick typ 42 olika signaler samtidigt… Stackars häst.

Vi har haft fortsatt fokus på kontakten med bettet och att hitta ett superlätt rätt stöd utan att han får hänga sig på bettet med gapande mun och hamna i sin egen bubbla. Nosgrimman är fortfarande inte på, vilket gör att det blir extra tydligt om/hur han håller på med tungan. Jag brukar jämföra honom med en person som har en piercing i tungan – de håller ofta på och joxar med piercingen och tungan utan att de är medvetna om det. 😉

Viktigt är att min häst kan bjuda framåt utan någon konsekvens – det vill säga att jag tar honom i munnen. Han ska ha fullt förtroende för kontakten. Fy fasen vad det här är svårt! Även om jag rider med ”lätt” hand så är det fortfarande inte en kontakt som han känner sig bekväm med och ibland undrar jag om jag någonsin ska komma tillrätta med hans mun (och min ridning). Den senaste tiden har jag haft mycket fokus på att inte joxa med vänsterhanden och enligt mig själv så har jag gjort framsteg, men tydligen inte tillräckliga framsteg enligt Yvonne och Mackan… Nu är vänsterhanden mycket mer stilla men jag har en tendens att låsa fast den istället för att vara följsam – eller som Yvonne uttryckte det: ”Tänk dig att du har en spagettiarm.” Ok, bra att hon talar i bilder så att jag har lättare att förstå vad hon menar… 😉

En annan sak jag arbetar vidare med är att Mackans främsta uppgift ska vara att ha framåtbjudning när jag sitter på. Han ska lyssna på en lätt framåtdrivande hjälp och om han inte gör det så får jag dutta till med mitt spö för att påminna honom om att jag faktiskt redan har bett honom att gå fram. Det som är viktigt är att han får beröm när han gör rätt – alltså första gången jag ber honom. Att berömma honom när han lyssnar efter ett antal påminnelser blir fel väg att gå eftersom han skulle ha lyssnat första gången. Logiskt.

När jag ska göra övergångar till en ”lägre” gångart så är det viktigt att jag analyserar vad jag gör och vad som fungerar. Det som fungerar bäst är om jag bara blir mer stilla i kroppen och på så vis får Mackan att förstå att jag vill att han ska göra en övergång – i balans. 😉 När jag använder kroppen utan att använda handen så blir övergångarna tusen gånger bättre! Och det visste jag ju redan, för det har jag ju tränat på med Yvonne J i Centrerad ridning – jag har bara tillfälligt glömt av det… 😦 Tror att jag får göra en kom-i-håg-lista att sätta upp i ridhuset som jag kan läsa igenom för att påminna mig före varje ridpass…

Yvonne pratade också om att det viktiga är att jag funderar över vad hästen har lärt sig av ridpasset och på den senaste träningen var det t ex att Mackan har lärt sig att bromsa upp sig själv i övergångarna, och givetvis måste vi befästa den erfarenheten genom att göra fler likadana övergångar. 🙂

Sammanfattat:

Spagettiarm
Beröm rätt svar.
Framåtbjudning utan konsekvens.
Bli stilla i kroppen i övergångarna.

Nu har jag en vecka på mig tills nästa gång och jag hoppas att skoningen på tisdag när Mackan ska få kilsulor bak mm inte kommer att göra honom öm i hovarna. 🙂

spaghetti-3840_960_720

Centrerad ridning 10 – eller nåt…

”Kör sakta” stod det på en skylt vid början av grusvägen som går upp till Yvonne J. Sakta… allt är relativt... 😉 Sen som jag var så hade jag bara lust att gasa på så att gruset skulle spruta åt alla håll, men jag la faktiskt band på mig och följde anvisningarna. Varför åkte jag inte tidigare? Typiskt att vara tidsoptimist! Skynda, skynda, skynda. För att spara tid så bestämde jag mig för att rida med benskydden som redan satt på och lämna bootsen kvar på frambenen. Undrar om jag hinner gå på toa innan? Nej, det gör jag nog inte… hoppas att jag inte kissar på mig.

Som vanligt började Yvonne med att fråga hur allt stod till med oss så svarade jag som en svensk svarar: ”Jo tack, allt är bara bra”. 🙂 … bortsett från att jag har svårt att sitta i sadeln på grund av mina jäkla ljumskar och att blåsan håller på att spricka så är allt bra… 😉

Jag berättade för Yvonne att jag de senaste ridpassen har försökt att se om en väldigt lätt kontakt med Mackans mun kan förändra hans gapande och jox med tungan, och då svarade hon att det lät som en bra idé. Den här träningen skulle vi använda tiden till att analysera var jag befinner mig nu beträffande centrerad ridning. Det var en bra idé!

Jag skrittade och travade under tiden som Yvonne granskade min sits och min kropp och efter en liten stund kom utlåtandet: ”Vi behöver arbeta mer med att komma tillrätta med rotationen.” Sagt och gjort – det var bara att ta itu med kroppen – igen. 😉

Uppenbarligen hade jag missuppfattat en tidigare instruktion och tänkt på tjuren Ferdinands mammas gungande rumpa även i skritten och därför gungat med i höftlederna som bara tusan, men det är i traven jag ska tänka på Ferdinands mamma! I dag trillade poletten ner (tror jag i alla fall): Jag ska använda bålstabiliteten för att hålla mitt bäcken mer still (och kanske cykla baklänges i alla fall?) – vara still men ändå följsam. I och med att Mackan är högerroterad så sjunker mitt sittben ner på högersidan och just därför ska jag försöka att inte förstärka den rotationen genom att lägga ytterligare tyngd där. Istället ska jag tänka att höger sittben ska ”hänga lite i luften” samtidigt som jag ska räta upp mitt överliv så att jag inte viker mig i vänstersidan. Utöver sittbenen så ska jag även tänka på att dra tillbaka höger skuldra något för att inte följa med i rotationen.Puh! För övrigt ska jag använda skuldrorna på samma sätt som jag fick lära mig när Yvonne var på Ligården och hade träningar. Mitt i alla instruktioner så kom jag på mig själv att vara så koncentrerad på allt jag skulle hålla reda på att jag nästan glömde av att andas. Hahaha! Andas! Det som är så viktigt! 😉 Men Yvonne sa att det kan jag göra en annan gång… 😀

Yvonne sa även att jag kan gärna hänga en halsring på Mackan och hålla i den för att verkligen se till att vänsterhanden inte arbetar bakåt eller hittar på något annat märkligt. 😉

Vi pratade även lite om att jag upplever att jag inte känner vissa saker som t ex Mackans bakben ibland, men Yvonne tror att jag visst känner eftersom jag kan korrigera utan att hon har sagt något. Det är ju positivt! När jag tänker efter så tror jag nog att jag kan känna och analysera mycket, men det är i vissa situationer som jag kanske inte kan känna exakt vad som händer i/med Mackans kropp. 🙂

Summering:

Mer still med sätet (utan att bli låst).
”Häng” höger sittben i luften. (Kan öva genom att sitta med höger sittben utanför en stolskant.)
Dra tillbaka höger skuldra.
Fixa en halsring att hålla i då och då.

Behöver jag nämna att lättnaden var stor när jag kröp in i buskarna bakom transporten och lättade på trycket? 😉

Som grädde på moset den här dagen så åkte jag iväg för att titta på när min andra tränare, Yvonne F A, tränade för Per Waaler. Så himla intressant! Jag har läst om Per och hans tankar om hästar och planeten Zog och jag var även på en föreläsning på Chalmers för ca 1,5 år sedan för att bl a lyssna på Per, så mitt intresse för Pers inställning till hästar och ridning har funnits en tid. Det bästa är att Yvonne tränar för Per och att hon kan implementera en del av hans tankar även till mina träningar! ❤ 🙂

En riktig toppendag helt i hästens tecken! ❤

Skylt

Den här skylten hade vi på gården. Vet inte riktigt vilka maken syftade på när han tänkte på ”kärringar”… 😉

Lääääätt kontakt!

I och med att Mackan trampade av sig en sko på träningen i söndags och att jag inte lyckades få tag i hovslagaren så har det fått bli några dagar utan ridning. Ja, det där med hovslagare är ju ett helt kapitel för sig… Efter två sms och ett intalat meddelande på hans telefonsvarare och fortfarande ingen kontakt så skickade jag ett sms till Kjell som tidigare har skott Mackan under flera år. Tror faktiskt att det bara tog 10 minuter innan jag hade ett svar, men oturligt nog hade han semester i två veckor. Bara att leta vidare. Hörde att en i stallet skulle sko sin häst senare i den här veckan och jag skickade ett sms till den hovslagaren också och fick ett positivt svar efter ca två timmar, och nu har Mackan skor på alla fyra. Toppen! Den äldre generationen hovslagare verkar ha koll på att det är viktigt att man återkopplar – även till mig som inte är kund. ❤

Trots 27 grader ute så trotsade jag värmen och red en stund inne i manegen. Dels för att känna på underlaget och dels för att paddocken är stenhård och dammig. Planen var att fortsätta arbetet med lätt kontakt i tygeln enligt teorin som Rien van der Schaft har och som Yvonne F A pratade om på den senaste träningen. (Läs gärna artikeln!) Yvonne berättade också för mig att det kan se rätt kasst ut när man håller på att skapa förtroendet för bettet – och JA, det gör det, men det får det vara värt. I dag var jag ensam i manegen så det var ingen som såg mig… 😉 Puh! Fast om jag minns det rätt så sa Yvonne ”man får sluta rida för andra och fokusera på sig själv istället”. Helt rätt! Så om det händelsevis är någon som ser mig rida och det ser väldigt skumt ut så finns det mest troligt en anledning. 😀 Faktum är att Mackan såg riktigt nöjd ut i dag och var mer stilla i munnen än vad han brukar vara. Tummen upp för det! För att verkligen kunna se hur han hanterade bettet så plockade jag bort nosgrimman i dag och blev glatt överraskad när jag såg att munnen oftast var stängd. OK, jag ställde inga större krav på honom mer än att han skulle gå framåt, men ändå. 😉

Samtidigt som jag skrittade med lätt kontakt så gjorde jag samma övning som min vän Lotta fick göra på träningen i centrerad ridning när jag var och tittade på: skritta långsamt och göra bakdelsvändning steg för steg för att arbeta med hästens rotation. Om det gjorde någon skillnad vet jag inte riktigt, men det får Yvonne J titta på i nästa vecka då det är dags för träning i CR för mig. 🙂