Nio veckor utan skor.

I dag var det dags för Linda att titta till Mackans hovar igen. Förra gången hon var hos Mackan så fanns det inte så mycket att göra i och med att hovarna inte hade vuxit så mycket, men den här gången fanns det lite mer att verka.

Under veckorna som har varit har jag fortsatt att behandla hovarna med huvudsakligen Jodopax, men den senaste tiden har jag glesat ut behandlingarna i och med att det har varit så torrt i marken. Rätt eller fel? Inte vet jag, men jag tänkte att det kanske är bättre att hovarna får vara ordentligt torra istället för att jag tillför fukt som bakterierna trivs i. 🙂 Jag har underhållsraspat lite längst ner på hovväggarna när det har börjat flisa sig och nu börjar hovarna äntligen se lite helare ut – även om hovväggarna fortfarande är tunna.

På bilderna ser man en klar förbättring – framför allt gällande de trasiga kanterna på vänster fram. Samma förbättring gäller även höger fram – de trasiga kanterna är på väg att växa bort. Så himla skönt! (På bilderna ser framhovarnas tår längre ut än vad de gör i verkligheten.)

När vi skodde av Mackan så var båda bakhovarna som längdskidor, dvs långa och smala, men nu är hovväggarna på väg ner och sakta men säkert kan en ny form skapas. Sulan hade byggts på på båda sidorna om strålen och Linda tog bort det som ”satt löst” utan att skära ner i sulan. Mest troligt har sulan på det viset skyddat hovbenet i och med att hovväggarna inte har kunnat bära trycket tillräckligt bra. Jag behöver vara extra noga med att desinficera båda bakhovarna i och med att det har släppt mellan hovvägg och sula, vilket tydligt syns på bilderna. Får göra ett nytt försök att sätta hovarna i någon sorts hovbad en längre stund utan att Mackan välter ut allt. 😉

Möjligen kan Mackan bli aningens mer öm i hovarna efter verkningen, men det går förhoppningsvis över inom kort.

Det här kommer att ta tid, men det är jag beredd på. 😉

Fyra veckor utan skor.

Tiden går fort och Mackan har klarat tiden utan skor förvånansvärt bra. 🙂 Han går obekymrat till och från hagen där det ändå är lite småsten och grus på vägen här och där.

Förra veckan var Linda från Hästhälsa och tittade på hans hovar igen och i och med att han fixar att vara barfota på dagarna så gjorde hon bedömningen att han inte behöver HoofCast (eller annan wrap) på hovarna. Både Linda och jag är positivt överraskade över att han klarar sig så bra trots att hans hovar inte ser så roliga ut. Personligen är jag inte alls nöjd med hur de ser ut, men Linda tycker inte att de är så pjåkiga. Jag får hela tiden påminna mig själv om att det tar tid att få ordning på hovarna, men att vänta är inte riktigt min melodi. När jag har bestämt mig för något så vill jag att saker och ting ska gå fort. 😉 Nästa gång Linda kommer så får jag fråga vilken plan hon har och i vilken ordning saker och ting sker, för då kan jag förhoppningsvis lugna ner mig en aning.

Under tiden som veckorna går gör jag mitt bästa med att tvätta och skrubba Mackans hovar med Jodopax eller Virkon. Nu har jag lagt upp det så att jag tvättar hovarna varannan dag och ”aktiverar” hästen varannan dag, för det tar tid att skrubba och låta hovarna stå med medlet på ett tag. 😉 Eftersom Mackan har vilat större delen av vintern så består aktiviteterna mest av tömkörning och annat enklare arbete från marken, men förhoppningsvis ska jag komma upp på ryggen igen inom en inte allt för avlägsen framtid. 🙂

Gjorde ett försök att ha hovarna i fotbad med Virkon, men även om min häst skötte sig bra så lyckades han ändå trampa på kanten och skvalpa ut innehållet i två av baljorna och den fjärde lyckades jag inte få på plats alls.

För att ha koll på processen så fotograferar jag hovarna då och då, men jag tycker det är svårt att få till kameran så att vinklarna blir rätt.

På bilderna ser man tydligt att kanterna från sömhålen och neråt är helt trasiga och jag har fått dra några tag med raspen då och då för att det inte ska gå onödigt stora flisor.

Vänster fram såg ut så här efter tre veckor:

Höger fram:

Vänster bak såg ut så här:

På vänster bak kan jag se att sömhålen har påverkat sulan på hovens yttersida, vilket inte är så konstigt i och med att Simon knappt hade någon hovvägg kvar att spika i de senaste skoningarna. Hovväggarna trasade sönder sig när Mackan av någon anledning sprang av sig båda bakskorna vid samma tillfälle för några månader sedan.

Höger bak såg ut så här (missade dock en bild):

Som nördig hobbyamatör så vill jag på sikt korta tårna och backa trakterna och förhoppningen är att trakterna ska kunna utvecklas och inte växa framåt tillsammans med tån. Det ska även bli spännande att se om hovväggarna kan bli starkare och inte trasas sönder så som de har gjort de senaste 12-13 åren.

Första gången som jag egentligen reflekterade över Mackans hovar var när han var 5 år och jag frågade hovslagaren varför trakterna på vänster fram såg ut som de gjorde. Nu vet jag att de var understuckna, men då kände jag inte ens till begreppet. Hovslagaren svarade att ”det kan bli så ibland” och där och då bestämde jag mig för att hitta en annan hovslagare. 😉 Jag har full förståelse för att Mackans hovar inte har varit de lättaste att arbeta med och jag har all respekt för alla hovslagae som har försökt på olika sätt, men nu får det bli på mitt sätt.

Det jag har sett under veckorna som Mackan har varit barfota är att han är mer avslappnad i hela överlinjen och i hela sin kropp. Det kan absolut bli ännu bättre men det känns som att resan mot en fungerande kropp har börjat och jag hoppas verkligen att jag har rätt i den känslan.

1/5 2022 påbörjar jag en utbildning som gör att jag får ännu bättre insikt i hur jag ska ta hand om Mackans hovar på bästa sätt och förhoppningen är att jag, med hjälp, ska kunna få balanserade hovar och en gladare häst. 🙂

Räknar med en ny uppdatering av läget när Linda har besökt Mackan nästa gång, vilket blir om ett par veckor. 🙂