Träning på sidepull.

För en vecka sedan fick Mackan nya skor, vilket har medfört att jag har kunnat ”rida på” lite mer som vanligt. Jag upplever att Mackan har blivit lite mer rörlig i bakbenen och att han driver lite mer jämnare än före skoningen och framför allt: han verkar inte öm i bakhovarna nu. Puh! Samtidigt som skoningen blev riktigt bra så har jag haft lite funderingar kring det här med bett kontra bettlöst. Tidigare har jag försökt att hitta något bett som Mackan har kunnat acceptera (i och med att jag har haft som målsättning att tävla), men nu har jag lagt tävlingsambitionerna på hyllan tills vidare och tänker att jag då kan skona min häst från bett och i princip bara rida bettlöst. Jag märker ju att han är mer kommunikativ när jag rider utan bett, så då får det bli så. Men om jag ska ut och rida i naturen så kaaaanske jag rider med bett. 😉 De senaste två ridpassen har jag inlett med en betsling och avslutat med sidepull. 🙂 Första gången fick jag för mig att jag skulle testa med det mjuka, raka läderbettet från Beris igen, men om hästar hade kunnat kräkas så hade Mackan gjort det. Han tyckte att det var såååååå äckligt! På med sidepull och jag fick en betydligt gladare häst. Andra gången fick jag för mig att sätta på ett par gummiplattor på mitt Pee-Wee, men även den här gången tyckte Mackan att det var riktigt äckligt. Förutseende som jag är så hade jag tagit med mig mitt sidepull in i manegen så att jag skulle slippa gå in i stallet för att byta träns igen. Även det här bytet av träns uppskattade min häst. 😉

På dagens träning valde jag att rida med mitt sidepull redan från början och jag är övertygad om att Mackan uppskattade det. 🙂 När jag värmde upp så gjorde jag två 10-meters-volter på varje långsida, först i skritt och därefter i trav. Jag avslutade med att göra flera övergångar skritt-trav-galopp-trav-galopp och så vidare för att Mackan skulle bli lite mer alert. 😉

När Yvonne kom så konstaterade hon att jag behövde

  • använda min core mer effektivt.
  • svikta mer i fotleder och knän vid lättridning.
  • ha mer svikt och tryck i stigbyglarna i galoppen.

Beträffande core-stabiliteten så behöver jag aktivera musklerna för att bli mer stilla i sadeln. Om jag är för följsam/lite ”vobblig” så blir det svårare för Mackan att arbeta med mig på ryggen. I samma sekund som jag reser mig ur sadeln så ska min core kopplas på och jag ska använda den även för att få Mackan att koppla på sin core och bakbroms.

Vid lättridning ska jag även tänka att fötterna ska tryckas ner och att knäna ska släppa från sadeln/kåporna och tryckas bakåt för att räta på benen. (?) När jag gör det på rätt sätt så blir mina skänklar mer stilla. 🙂

I galoppen ska jag ha lika mycket tryck i båda stigbyglarna och tänka 40% tyngd i ena foten, 40% i andra foten och 20% i sadeln. När jag lyckades med det så upplevde jag att det blev lättare för Mackan att galoppera längre sträckor utan att bryta av.

fjädring Fin stötdämpning i båda fötterna. 😉

Efter träning, bad och gräsbetning fick Mackan gå ut i hagen igen i och med att alla hästarna är ute till ca 20-tiden på kvällarna. 🙂 Tyvärr fick jag ett meddelande senare på kvällen om att Mackan hade trampat av sig en framsko. Typiskt! Hoppas att han inte har slitit bort för mycket av hovväggen och att Simon kan komma och slå på skon snart igen eftersom jag gärna vill träna på ”läxan” så snart som möjligt igen.

Ha en fortsatt fin vår!

 

 

Nytt: Spagettiarm.

I veckan som har gått har jag tränat två gånger förr Yvonne F A och vid varje tillfälle har jag som vanligt fått något nytt att ta till mig. Jag har upptäckt att min kropp har massa olika tics för sig och att jag aktivt måste försöka förhindra att vissa kroppsdelar lever sitt eget liv. Så himla jobbigt! Förr märkte jag inte så mycket av alla tics i och med att Mackan fick typ 42 olika signaler samtidigt… Stackars häst.

Vi har haft  fortsatt fokus på kontakten med bettet och att hitta ett superlätt rätt stöd utan att han får hänga sig på bettet med gapande mun och hamna i sin egen bubbla. Nosgrimman är fortfarande inte på, vilket gör att det blir extra tydligt om/hur han håller på med tungan. Jag brukar jämföra honom med en person som har en piercing i tungan – de håller ofta på och joxar med piercingen och tungan utan att de är medvetna om det. 😉

Viktigt är att min häst kan bjuda framåt utan någon konsekvens – det vill säga att jag tar honom i munnen. Han ska ha fullt förtroende för kontakten. Fy fasen vad det här är svårt! Även om jag rider med ”lätt” hand så är det fortfarande inte en kontakt som han känner sig bekväm med och ibland undrar jag om jag någonsin ska komma tillrätta med hans mun (och min ridning). Den senaste tiden har jag haft mycket fokus på att inte joxa med vänsterhanden och enligt mig själv så har jag gjort framsteg, men tydligen inte tillräckliga framsteg enligt Yvonne och Mackan… Nu är vänsterhanden mycket mer stilla men jag har en tendens att låsa fast den istället för att vara följsam – eller som Yvonne uttryckte det: ”Tänk dig att du har en spagettiarm.” Ok, bra att hon talar i bilder så att jag har lättare att förstå vad hon menar… 😉

En annan sak jag arbetar vidare med är att Mackans främsta uppgift ska vara att ha framåtbjudning när jag sitter på. Han ska lyssna på en lätt framåtdrivande hjälp och om han inte gör det så får jag dutta till med mitt spö för att påminna honom om att jag faktiskt redan har bett honom att gå fram. Det som är viktigt är att han får beröm när han gör rätt – alltså första gången jag ber honom. Att berömma honom när han lyssnar efter ett antal påminnelser blir fel väg att gå eftersom han skulle ha lyssnat första gången. Logiskt.

När jag ska göra övergångar till en ”lägre” gångart så är det viktigt att jag analyserar vad jag gör och vad som fungerar. Det som fungerar bäst är om jag bara blir mer stilla i kroppen och på så vis får Mackan att förstå att jag vill att han ska göra en övergång – i balans. 😉 När jag använder kroppen utan att använda handen så blir övergångarna tusen gånger bättre! Och det visste jag ju redan, för det har jag ju tränat på med Yvonne J i Centrerad ridning – jag har bara tillfälligt glömt av det… 😦 Tror att jag får göra en kom-i-håg-lista att sätta upp i ridhuset som jag kan läsa igenom för att påminna mig före varje ridpass…

Yvonne pratade också om att det viktiga är att jag funderar över vad hästen har lärt sig av ridpasset och på den senaste träningen var det t ex att Mackan har lärt sig att bromsa upp sig själv i övergångarna, och givetvis måste vi befästa den erfarenheten genom att göra fler likadana övergångar. 🙂

Sammanfattat:

  • Spagettiarm
  • Beröm rätt svar.
  • Framåtbjudning utan konsekvens.
  • Bli stilla i kroppen i övergångarna.

Nu har jag en vecka på mig tills nästa gång och jag hoppas att skoningen på tisdag när Mackan ska få kilsulor bak mm inte kommer att göra honom öm i hovarna. 🙂

spaghetti-3840_960_720

Träning för Yvonne FA.

OM det hade varit barn på fyrhjulingar utanför manegen i dag så hade jag bett dem att dunsta, men som tur var så åkte alla barnen hem innan det var dags för mig att sitta upp. 😉

I dag höll jag mig till planen: rida fram på halvlånga tyglar, lång och låg, för att skapa avspändhet, göra övergångar med bibehållen aktivitet samt att få Mackan att vända för en lätt ytterhjälp. 🙂 Som vanligt pratade pratade jag och Yvonne en del inledningsvis och efter en stund så tänkte jag att det nog var bäst att aktivera Mackan så att han inte skulle bli en sengångare, så jag började att rida övergångar skritt-trav-skritt. Glädjande nog tyckte Yvonne att det såg bra ut och jag fick rätt mycket cred för det jag har tränat på. Kul! 🙂 Till och med vänsterhanden har blivit bättre! 😉

Jag berättade för Yvonne att jag för många år sedan hade som mål att kunna rida i hatt och frack, men att jag på senare år omvärderade målet till att kvala till MsvB. Men nu är jag inte riktigt säker på vad jag vill… Hatt och frack har jag släppt för länge sedan eftersom vare sig jag eller hästen kommer att kunna fixa det, och att kvala till MsvB är faktiskt inte det viktigaste i dagsläget (även om det hade varit roligt). Det viktigaste för mig i dagsläget är att lära mig att rida precis så som jag vill kunna rida. Precis som mina förebilder rider. Jag berättade för Yvonne att en sak vill jag i alla fall gärna lära mig: byten. Med min förra häst kom jag aldrig så långt som till byten och jag vet inte ens om hon var så pass utbildad att hon ens kunde det, men jag vet att vare sig Mackan eller jag har tränat på det tidigare. Visst, några byten har jag väl fått till, men man kan säker diskutera kvalitén på dem… Yvonne förklarade för mig att det är flera olika förutsättningar som måste finnas för att kunna göra bra byten och när jag trodde att vi var klara med dagens träning så fick jag börja arbeta med galoppslutor. 😉 Ett steg i rätt riktning! 🙂

Jaha, sluta var det… Hmm, det var ett tag sedan… och i galopp också… Jag gjorde några försök och tänkte nog att jag måste nog börja med något lättare för att få det här att fungera i och med att det inte blev bra, men med lite instruktioner från Yvonne så blev det genast bättre. ”Samla”, ”halvhalter”, ”låt innerhöften/hjälpen visa vägen”, ”ytterskänkeln ska endast finnas på plats” var några av de instruktioner jag fick. Egentligen skulle jag rida på kvartslinjen men jag frågade om jag kunde rida på spåret för att få sargen till hjälp och så fick det bli. Till en början tryckte jag alldeles för mycket med ytterskänkeln och tog alldeles för mycket i innertyglen, men efter några försök och med Yvonnes instruktioner så blev det mycket bättre. Att tänka på:

  • Samla galoppen före hörnpasseringen.
  • Göra en 10-meters volt före slutan.
  • Rida med innerskänkeln och låta den ”visa vägen”.
  • Lätta lite i ytter sittben.
  • Endast lägga an ytter skänkel (istället för att trycka in bakdelen).
  • Tänka halvhalter genom hela slutan.
  • Rida sluta – rakrikta – rida sluta igen.

Nu är det 14 dagar tills nästa gång vi träffas och då jäklar ska galoppslutan sitta som ett smäck! 😉

På bilden är det jag och min förra häst Salna i paddocken hemma på gården. ❤ Det lustiga är att Salna och Mackan är rätt så lika i teckningen – både bläsen och det vita på vänster bak har de gemensamt – men det är typ det enda de har gemensamt. 😉

Cattis&Salna

Tajming av halvhalter.

Ny hovslagare och väldigt ömma hovar efter skoningen. Det blev resultatet när jag gick utanför min komfortzon och lät stafettpinnen vandra vidare till en relativt nyutexad, ung och ”oförstörd” hovslagare. 😉 Konsekvensen av det blev att jag inte har ridit Mackan på 10 dagar och inte heller kunnat träna på det vi tränade på vid förra tillfället Yvonne var på Ligården. Nu är hovarna bra och jag kunde sitta upp och rida en stund i går för att i alla fall ha suttit på hästen före dagens träning. 🙂 Jösses vad ovant det kändes! Märkligt att jag kan känna mig som en nybörjare efter så kort tid utan ridning! Jag red in i sargen flera gånger men vet inte riktigt varför. Glömde jag att styra/svänga? Inte vet jag… Jag fick i alla fall skakat loss höftlederna på mig själv och bilda mig en uppfattning om Mackan var träningsbar igen – och det var han. 😀 Han verkade tycka att det var riktigt roligt att få trava och galoppera runt i manegen med en matte som inte hade så mycket kontroll för tillfället. 😉

Härom dagen fick vi nytt underlag i manegen och det är inte riktigt färdigbearbetat ännu, så därför fick jag känna var det var minst ojämnt och försöka rida där. Valet föll på att hålla mig på spåret och på den nedre volten och så fick det även bli större delen av dagens träning. I och med att Mackan inte har blivit riden så mycket samt att det var nytt underlag så valde jag att minimera tiden för uppvärmning, och det blev mest skritt, lite trav och lite galopp i ca 15-20 minuter innan Yvonne kom. Yvonne noterade direkt att Mackan inte såg ren ut i skritten, men jag vet att han tar olika långa steg med frambenen innan han är riktigt uppvärmd och så har det varit under många år. De som var inblandade på Husaby Hästklinik när han behandlades för inflammationen i halskotpelaren sa att det är mycket möjligt att han kommer att behålla den här rörelsestörningen även fortsättningsvis, och det har han – även om den oftast inte syns så tydligt nu för tiden.

I dag tränade jag på att hitta tajmingen för halvhalterna i trav och galopp, vilket inte är helt plättlätt. Förr har jag nog gjort halvhalter lite mer random, men jäklar vad bra det kommer att bli när jag kan göra dem då de har bäst effekt! Yvonne berättade också att en av hennes tränare har sagt att hästens främsta uppgift är att gå framåt och att den ska göra det så snart vi ber den om det – och då med lätta hjälper. Fullt rimligt. När Mackan joxar med bettet i munnen så stänger han av kommunikationen utåt och har allt fokus inåt och det som finns i hans mun. Oavsett om jag har lång tygel eller ej. Därför gjorde jag många övergångar för att se om han blev lite mer kommunikativ, och det tror jag nog att han blev. När jag travar på spåret och ber honom att länga stegen lite så tycker han att det är riktigt kul och gasar iväg som värsta sportbilen, och så även i dag. Om jag vill ha lite mer tryck i honom så är nog tempoväxlingar i trav eller galopp det bästa jag kan göra, för jag får nämligen inte alls samma effekt av att hoppa små hinder som att göra tempoväxlingar. 😀

Tiden gick fort, men som vanligt så var det väldigt givande och jag tar med mig några saker att tänka på fortsättningsvis:

  • Halvhalt i traven när jag står upp (i lättridning).
  • Halvhalt i galoppen när inner framben är i luften.
  • Vända med kroppen mer istället för med tygeln. (Ffa vänster galopp på volt.)

 

Nu hoppas jag att Mackan (och jag) håller oss fräscha så att vi kan träna och bli ännu bättre! ❤

Dagen till ära försökte vi göra oss lite extra fina! Mackan med vita skydd och jag med nya sporremmar som bättre matchar de nya fina stövlarna. 😉

Träning i nya stövlar

Efter succén på programridningen härom dagen så har jag inte riktigt lyckats få till samma flow igen – det var väl just den stunden som stjärnorna hade någon sorts formation och bringade tur för min del. 😉 Nej, riktigt så illa är det väl inte men faktum är att det är väldigt svårt att rida riktigt lika bra varje dag, men jag tränar på att kunna göra det.

Något som jag har märkt är riktigt skitsvårt är att rida utan ridstövlar! I går gick dragkedjan på en av mina stövlar käpprätt åt skogen och det gick inte att fixa till den – inte ens med lite våld. Hästen stod sadlad och klar på stallgången så det var bara att gilla läget och rida i mina stallskor. Oj, oj, oj, så vingligt! Bara för att det inte satt stövlar på benen så kändes det som om varenda led i hela kroppen var alldeles lealös, hela vägen från fotleden och upp till skallbasen. Jag som hade tänkt att slipa lite på formen inför dagens träning… Det fick bli ett lättare motionspass utan några som helst krav istället för finridning. 😉 Som tur var så hade jag köpt ett par nya Cavallo för X antal veckor sedan men som har blivit stående i hallen eftersom mina gamla är så sköna att rida i. Lite dumt att premiären i de nya stövlarna skulle bli just på en träning… Bortsett från att det var ovant att rida med dem så lät de emellanåt som en trumpetorkester när de gnisslade mot sadeln. 😀

Stövlar

Dagens träning innebar lite av varje men fokus var på att Mackan skulle ha motorn igång och bära sitt huvud med bett själv istället för att jag skulle hjälpa honom. Alltså inget fokus på var han hade sitt huvud. Jag fick lätta i handen och släppa ut tygeln ganska mycket för att vi skulle se när och om han slutade gapa. Det som är det svåra är att han gapar ibland och ibland inte, och det är svårt att se något mönster i det han gör. Han kan stå och gapa och joxa med tungan på stallgången i grimma men vara stilla i munnen vissa sekvenser under ridning. Jag misstänker att han blir stilla i munnen när han blir fokuserad på sin uppgift, men om han inte är det så tar bettet och tungan allt fokus och då blir han ganska okontaktbar. Förhoppningsvis kan jag hjälpa honom genom mitt ”nya” sätt att rida. 🙂

Sammanfattningsvis från träningen i dag:

  • Rida in i övergångarna.
  • Se till att det är aktiva övergångar. ”Rappare igångsättningar.”
  • Ge inte för mycket tygel (utan se istället till att han behåller formen).
  • Låta honom hitta balansen själv genom att han får gå med längre tygel utan att erbjuda honom ”extrabenet”.
  • Vara väldigt lätt i handen.

Min gulliga make filmade lite och jag satte ihop det till en liten träningsfilm – mest för att jag själv ska kunna gå tillbaka och lyssna, men även för att någon av er kanske kan tycka att det är kul att se vad vi gör. (Det går ju alltid att spola fram. 😉 )

 

 

Fina övergångar och envis vänsterhand.

Wow! Vilken fantastisk dag! Strålande sol från en alldeles klarblå himmel! Underbart! Att det blåste halv storm var bara att förtränga. Det bästa med den här dagen var att jag hade träning för Yvonne2 inbokad – redan 10.30. Jag är verkligen ingen morgonmänniska… 😉

Var ute i hyfsat god tid för att kunna rida fram en stund före det att Yvonne skulle komma, men av någon anledning sprang tiden ändå iväg och jag fick lite bråttom. På väg ner till manegen trodde jag att Mackan skulle lyfta från marken när kåporna på sadeln ställde sig rakt ut på var sin sida. Han var garanterat övertygad om det själv också, för jösses så uppblåst han blev. Helvete! Där flög sadelöverdraget iväg… ”Lugn, bara lugn, det är inte farligt.” Bäst att försöka få tag i sadelöverdraget innan det blåser in till hästarna i hagen… Ja, du kan säkert se det framför dig: ett sadelöverdrag som blåser iväg över grusplanen, jag som försöker få tag i det samtidigt som jag ska övertyga min häst om att det inte alls är farligt. 🙂 Jag lyckades faktiskt få min häst att förstå att sadelöverdraget inte var farligt och efter en kort stunds jakt lyckades jag sätta foten på det så att jag kunde plocka upp det innan det blåste iväg igen. Ok, sadelöverdraget var inte längre farligt men det var plasten som satt på hästtransporternas dragkrokar då den fladdrade och rasslade i vinden. Lite lätt spänd häst som jag ledde vidare in i manegen. OK, bara att jobba på avslappningen i dag… Av erfarenhet så vet jag ju att det bästa jag kan göra i det här läget är att börja skritta på halvlånga tyglar och aaaandaaaas luuuugnt. Ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… Känns ju rätt bra det här.

På halvlånga tyglar kunde jag så småningom även börja med övergångar mellan skritt och trav. Slappna av… slappna av… Kanske kan våga mig på lite galopp också?… Slappna av… slappna av… Efter en stunds ridning märkte jag klart effekten och kunde då rida på hela ridbanan och även trava över några bommar som låg på marken. Underbart när det funkar med avslappningen! När Yvonne kom så var både jag och hästen klara för dagens träning. 🙂 Jag fick berätta vad jag hade gjort sedan sist och ett par av de sakerna som jag har haft extra fokus på är vänsterhanden (tro det eller ej) samt att kunna göra övergångar utan att ta Mackan i munnen, snarare lätta i handen i övergångarna som min förebild Uta Gräf gör. (Titta gärna ordentligt på klippet i länken och lyssna!)

Uta Gräf

Jag hade nog gjort ”läxan” rätt bra för de allra flesta övergångarna trav-skritt blev riktig bra. 🙂 Om jag bara har tajmingen och ger rätt signal i rätt ögonblick så ökar förutsättningarna att jag får det jag ”beställer” – en bra övergång. När det var dags att göra övergångar trav-galopp blev det inte lika lätt. Va fan! Jag ska ju åt vänster och hästen galopperar ju iväg åt höger! What! Jag hade ju inga problem att galoppera på volten innan det att Yvonne kom… Vid typ tre tillfällen galopperade Mackan åt höger trots att jag frenetiskt försökte svänga åt vänster med hjälp av hela min kropp – dock utan att få använda vänsterhanden. 🙂 Ett snabbt överslag i tanken. Om jag kan galoppera i vänstervarv när jag rider på egen hand så måste det innebära att jag använder vänsterhanden mer än jag tror… Shit! Läxan jag tar med mig från dagens träning är att verkligen, verkligen, verkligen inte använda vänsterhanden. Ett sätt att göra det är att rida med ett ridspö mellan händerna, under tummarna. Enligt Yvonne är det bättre än att bara lägga tyglarna i brygga mellan händerna, så så får det bli. 🙂

Vi hann också titta lite på hur jag kan förbättra aktiviteten i skritten. Mackan blir ju lite mentalt avstängd i och med att han joxar med tungan och bettet, och Yvonnes tanke är att det är det som tar Mackans fokus där och då. Så för att få Mackan lite mer vaken så kan jag dutta lite lätt med skänklarna för att säga ”hallå, är du med mig?” och därefter kan jag lägga till skänkeln och be om mer aktivitet eller en övergång. Om han inte är med mig i det ögonblicken så uteblir den tänkta effekten och då ska jag istället dutta med spöet på bogen. Allt för att få honom mer uppmärksam på mig. 🙂 Eller heter det spöt? Spöet… spöt… Ingen aning… När jag kan få honom lite mer uppmärksam så ska jag skapa mer aktivitet och på så vis få upp honom lite i formen i skritten.

Summa summarum så ska jag fortsätta avaktivera min vänsterhand… Det är ingen lätt resa det här. 😉

___________________________________________________________________________________________

Titta gärna även på det här klippet med Uta: Skolboksstretch 🙂

”Stöd är den mjuka, stadiga kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun.” (Ridhandboken 1 sidan 180.)

”Stödet får aldrig åstadkommas genom att tyglarna verkar bakåt utan måste vara resultatet av den påskjutande kraften bakifrån. Hästen ska på grund av ryttarens drivande inverkan förtroendefullt gå fram till handen. /…/ Ett mer uttalat stöd kallas också eftergift. Denna böjning i nacken (hästen ”går på tygeln”) är i sig inte något mål i hästens utbildning men väl resultatet av skickligt dressyrarbete. Därför får varken unghästar i grundutbildning eller äldre, rutinerade hästar ”tas ner på tygeln” för tidigt i den lösgörande fasen. Ett sådant förfarande är alltid till nackdel för lösgjordheten och bakbensaktiviteten och därmed för hela utbildningen, i synnerhet om ryttaren endast inverkar med handen.” (Ridhandboken 1 sidan 181.)

Jag vill bli skicklig! ❤

Back to basic: skritt

Träning bokad. En häst som i går var varm och lite tjock i vänster bak. Alternativ 1: ställa in träningen. Alternativ 2: träna i skritt. Valet föll på alternativ 2 eftersom jag fick följande svar när jag frågade Yvonne2 om jag kunde träna i skritt: ”Vill du skritta så löser jag det. Jag älskar skritt!”

Tänk att ett träningspass i skritt på lång tygel kan vara så givande! Verkligen back to basic! 🙂 Bara det där med att lägga till skänkeln växelvis i exakt rätt ögonblick är inte alls lätt. 😉 Jag har i min enfald trott att jag hade koll på det, men ack vad jag bedrog mig. När jag skulle säga ”vänster, höger, vänster, höger” när jag skulle lägga till skänkeln så visade det sig först att jag gjorde helt tvärt om. 😳 Varför det blev så nu vet jag inte, för så illa kan jag väl inte tänka mig att det har varit tidigare. När jag väl fick koll på vilken skänkel jag skulle använda så visade det sig att jag var aningens för sen med min hjälpgivning – jag skulle vara lite tidigare för att få en bättre effekt. Yvonne fick hjälpa mig ”vänster, höger, vänster, höger, vänster, höger”. Jäklar vad hon speedar! Jag hinner ju knappt med i den takten som hon säger… vänster, höger, vänster. Oj, nu blev det fel!

”Jag är så långsam” sa jag till Yvonne och blev full i skratt när jag fick svaret entusiastiskt levererat: ”Jaaa! Jag veeet!”. 😂😂😂 Undrar om hon hörde vad jag sa? 😂 Kanske gjorde hon det… 😉 I så fall så bjuder jag på det! 😂 Det var dagens roligaste!

Förutom att tajma växelvis drivning i skritten på ett bra sätt så ska jag tänka på att hänga med i höfterna ordentligt så att jag inte bromsar upp rörelsen. Gällande det så har jag Yvonne1’s (centrerad ridning) bild av Tjuren Ferdinands mammas gungande rörelser när hon går. 🙂 Jag har tränat rätt mycket det senaste året på att vara mer följsam i mitt bäcken och genom det har jag fått en bättre skritt hos min häst – och i dag blev den ännu bättre! Lång tygel, växelvis drivning i rätt ögonblick, följsam sits och händer som följer med framåt i rätt ögonblick utan att störa. Även om Yvonne sa att Mackan bara gick på 70% av sin kapacitet i skritten så kändes det ändå som om det var väldigt mycket bättre än när jag rider själv, så nu ska jag försöka bli lite snabbare och hitta rätt tajming på egen hand. 😉

Trots att jag skrittade i sammanlagt 70 minuter i dag så fixade mina höftleder det över förväntan! Den senaste veckan har jag inte haft orken att göra mina stärkande och lösgörande övningar för höftlederna, och det kan straffa sig tyvärr. Vet inte riktigt hur jag ska pussla ihop vardagen för att hinna och orka allt som jag vill göra, men det är väl bara att ta en dag i taget och göra det bästa av den. 😀

335234122_77923d4d93_b

Träning

Jäklar! Nu har jag försovit mig! Klockan är halv ett och jag som skulle träna klockan elva! Paniken kom i kroppen men hann bara stanna en kort sekund innan jag kom på att det bara var en dröm. Puh, vilken tur! Typiskt att drömma något sådant här när det är första gången för en ny tränare… 😂

Sofia, som jag har fått så bra hjälp av under det senaste året, är höggravid och har knappt några träningstillfällen alls fram tills dess att bebisen skall komma och efter det vet jag inte riktigt hur det blir med träningar heller. Tanken på en ersättare har funnits med mig under flera månader och härom veckan gjorde jag slag i saken och frågade Yvonne2 (Yvonne1 är tränaren i centrerad ridning) om hon kan hjälpa mig, vilket hon glädjande nog kan. Sagt och gjort, bokade tid och nu var det dags. Du kanske undrar varför jag frågade just Yvonne2? Det finns flera anledningar till det, men en är att jag redan för flera år sedan var imponerad över hur hon red sina hästar – i mina ögon på ett föredömligt sätt. En annan anledning är att hon tränar några av mina vänner och att de är supernöjda! 🙂

Som vanligt när man träffar en ny tränare så blir det en del snack innan man kommer igång, och så även den här dagen. Intressant snack om halskotpelare, ridning i allmänhet och vad jag vill med min ridning. Yvonne har inte sett Mackan på flera år och hon tyckte att han har biffat till sig sedan sist, och det var roligt att höra. Han måste ha varit riktigt pinnig sist hon såg honom… 😉

Jag började rida och Yvonne ringade ganska snabbt in det jag behöver arbeta mer med:

  • Hitta svikten i knän och anklar samt öka trycket i vänster fot. (Exakt samma som Yvonne1 har pratat med mig om och som jag faktiskt har tränat på men behöver förbättra ytterligare.)
  • Vara helt still i händerna och framför allt i vänsterhanden (vilket Yvonne1 också har varit på mig om).
  • Rida mer för inner skänkel. (Inner skänkel mot ytter tygel.)

Nästa gång ska vi arbeta mer med galoppen, framför allt i höger varv, för att få Mackan att lägga mer vikt på ytter bak istället för inner fram.

Nu har jag på Yvonnes inrådan tagit fram Ridhandboken 1 & Ridhandboken 2 för att läsa dem igen – med andra ögon. Sist jag läste dem hade jag min förra syn på ridning och nu skall jag läsa med mina nya erfarenheter och min nya syn på ridningen och det skall bli intressant och se om jag läser dem på ett nytt sätt. De senaste veckorna har jag gått och varit lite sugen på att ha en bra bok att läsa och nu löste det sig automatiskt. 🙂 Att det inte blev en skönlitterär bok är det säkert några som skrattar åt nu…  de som känner mig väl. 😉

Min upplevelse är att Yvonne1, Yvonne2 och Sofia har samma grundtänk och jag är glad över att ha hittat tre tränare som tänker så lika och som vanligt ser jag fram emot kommande träningar! 🙂 Om några dagar skall jag träna för Yvonne1 och om 14 dagar blir det träning för Yvonne2 igen. 😀

 

Ridhandböcker

 

Äntligen träning!

Det har gått ganska många veckor sedan förra träningen för Sofia (då jag tömkörde) men under dessa veckor har jag försökt att ”kämpa på” med en mix av centrerad ridning och ”vanlig” ridning. Mestadels har jag ridit utan sporrar, men ibland har jag använt mina korta ponny-sporrar för att få lite mer effekt i vissa rörelser. Dagarna utan sporrar har jag haft fokus på att rida framåt i ett friskt tempo och dagarna med sporrar har jag haft lite mer fokus på t ex skänkelvikningar. Fördelen med att ha ridit utan sporrar är att Mackan faktiskt (för det mesta) har jobbat på bra utan att jag har behövt driva i varenda steg med sporrarna och jag har jag varit riktigt nöjd med både hans och min insats på varje ridpass. Det är så jäkla kul!

Det känns som om jag har ägnat evigheter åt att arbeta enbart med grunderna och tävlingar har känts väääääldigt långt bort… tills i dag. 😉 Först måste jag berätta att jag i går bestämde mig för att använda mina långa sporrar – de som gör att jag kan ha kvar skänkeln och ge hjälper utan att dra upp hälen. Vilken skillnad! Nu har jag jobbat länge för att kunna ha låååånga ben utan att dra upp underskänkeln och faktum är att det har gett resultat. Nu kan jag rida utan att klämma i varje steg och jag kan låta Mackan gå framåt utan att jag hela tiden måste ge 42 olika signaler. OK, jag missar/är inte tillräckligt snabb ibland att ge signaler, men det får jag träna vidare på. 😉 Nu kan jag rida och tänka andas, sänk axlarna, smeta ut skinkorna i sadeln, andas, tänk på skänkeln… Om jag får säga det själv så upplever jag att det faktiskt har hänt något i min ridning. 😉 Nu skiter vi i Jante., tycker jag.. Jag upplever att jag kan sitta där med mina långa ben och använda sporren lite då och då – och då inte för att få mer fart i hästen utan för att påminna honom om att arbeta på rätt sätt. 🙂 OCH jag kan andas samtidigt! 😀

I dag på träningen fick jag arbeta med rakriktning på kvartslinjerna – först fick jag rida rakt fram på kvartslinjerna och därefter  fick jag växla mellan att rida rakt fram på den ena och rida öppna på den andra, med en volt mellan linjerna och övningarna. Superbra för att att inte bli hängande på väggen! Först gjorde jag övningen i trav och därefter i galopp, och det var så himla kul i och med att det var rätt längesedan jag red skolor. Det bästa är att det kändes så bra! Mackan tuffade på i ett bra tempo och jag kunde (oftast) fokusera på att rida och inte bara på att driva. Från att ha befunnit mig på en riktig gräsrotsnivå under flera månader så kom hoppet om att kunna rida LA/MsvC igen tillbaka. Så kul! Det roligaste är nästan att Sofia verkar nöjd med allt som har hänt under tiden – att Mackan bröt av då och då i galoppen gjorde inte så mycket på det stora hela. Det vill ju till att jag är tillräckligt kvick i mina hjälper och ger en ny impuls före det att han hinner bryta av. Ja, ja… jag har aldrig varit känd för att vara särskilt kvick. 😉 Inte Mackan heller för den delen… 😀 Men det skall bli ändring på det!

Sofia var gullig och hade med sig en julklapp till Mackan. En tomte med hästgodis i. Tack säger Mackan! ❤ Tyvärr hade Mackan ingen till Sofia… men våra framsteg får väl bli istället för en julklapp. 😉

Julklapp

Nu lägger vi upp ribban ett par hål och tränar vidare på läxan och förhoppningsvis så blir jag klar med mina högskolestudier i mitten av januari och då lär jag ha mer energi och ork att skriva här. Bit ihop och ta en dag i taget… snart är jag klar… snart. Är faktiskt riktigt jäkla nöjd med den insatsen också i och med att jag jobbar heltid och pluggar halvtid på distans samtidigt som jag håller igång träningen med Mackan. Faktum är att jag är övertygad om att det är just ridningen som gör att jag orkar då det ger mig så mycket energi (trots att jag ibland är dödstrött). Hästar och ridning är underbart! ❤

Mot högre höjder!

Nu har vi klättrat ytterligare ett par pinnhål på stegen, min häst och jag. Från att för ett par månader sedan ha kämpat med travbommar och galoppbommar så har vi nu kommit till stadiet där man behöver ha hinderstöd – alltså över 50 cm. 😀 OK, inte en hel bana, men ändå… Heja oss! Nu känns faktiskt en bom på sockerbitar lite fjuttigt. 😉

Coach Emelie hade som vanligt fixat bra övningar till oss där vi började med att göra vissa delar först i trav och sedan i galopp. Inledningen i dag var att trava över bommar på ena långsidan, rida in på andra sidans kvartslinje och göra skänkelvikning ut till spåret och ta bommarna igen – först i trav och sedan i galopp. Till en början kändes Mackan lite stretig och opåverkbar men som tur var så släppte det allt eftersom. Bommarna på långsidan ändrades så småningom så att det blev två krysshinder istället och då skulle vi koppla ihop det med ett annat litet ”hinder” som stod mellan E och B: inridning i höger galopp vid E, galoppbom, sockerbitshinder, titta vänster och landa i vänster galopp, fortsätta bort till krysset, vända snett igenom och ta det andra krysset. Hahaha, som vanligt kommer jag inte riktigt ihåg, men jag har för mig att det var så här vi gjorde… och värre blev det. 😉 

Del efter del kopplades ihop och efter en stund flöt det på hyfsat bra. Ok, allt är relativt. 😉 Den stora utmaningen kom när coach Emelie kopplade ihop alla delarna till en för oss låååång bana. För en van hoppryttare var det säkert en baggis, men för två halvsenila dressyrtanter så blev det lite för mycket. 😉 Jag tappade bort mig redan i början när Emelie förklarade banan så hon fick förklara den en gång till. 🙂 Lilla hindret vid E först, sedan vänster, lilla hindret igen och sedan höger. Hur svårt kan det vara? Vänster först, vänster först, vänster först. OJ! Red visst höger… tar om det igen. 

Tur att coach Emelie har gott om tålamod. 😉 Galopp, galopp, galopp, titta upp, se vart jag skall, titta på nästa hinder, borde jag haft säkerhetsväst?…där är hindret, galopp, galopp, galopp, hopp!

Vid ett tillfälle när jag skulle rida banan igen så tänkte jag för mig själv att Emelie säkert hade höjt det sista hindret. Skit i det! Se vägen, titta vart jag skall, titta upp, titta på väggen bortanför hindret, galopp, galopp, hopp! Och JA, Emelie hade höjt hindret. 🙂 Luring! Det sista hindret låg nu på 70-75 cm. High five på den! 🙂

På det stora hela så gick det bra i dag och det kändes som om fartvinden tog tag i mitt hår när jag galopperade fram på banan. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Nej, inte riktigt så illa, men så förvånad jag blev när jag fick se mig själv på film! Går filmen i slowmotion? Är du helt säker på att du inte kör filmen i slowmotion?? Inte.. Nähä… Oj, så långsamt det går! Faktum är att vi skrattade mycket när vi tittade på filmerna från dagens ”hoppträning”! Två halvsenila dressyrtanter som har fått för sig att rida pay & jump och som dessutom har anlitat en coach. Hahaha! Det blir inte roligare än man gör det! Och vi gör det jätteroligt! 😀 En stor eloge till Emelie som guidar oss genom banan! När jag rider så inbillar jag mig att jag gör allt själv, men när jag ser och lyssnar på filmerna så förstår jag att det är tack vare Emelie som jag kommer igenom banan. Hahaha! Undrar om Emelie får stå på banan och ropa när vi rider pay and jump… ??

PS. Emelie hade en önskan om att jag skulle ta bort ljudet, men jag inser att det inte alls skulle bli samma sak utan ljud. Så tyvärr Emelie… ❤