Foderstrupsförstoppning

Söndag och gott om tid. Vad kan vara bättre då än att lasta hästen och åka för att promenera i backig terräng? Hämtade Mackan i hagen, ställde in honom i boxen så att han skulle få äta lite innan det var dags att åka iväg, gick ut och kopplade på transporten och backade in den intill stallet. När jag kom in i stallet igen såg jag direkt att något inte stod rätt till. Mackan skrapade med hoven och ”krampade” i halsen upprepade gånger. Helvete! Foderstrupsförstoppning! Gick in till honom för att se om det gick att massera halsen och få bort stoppet, men det var ingen framgång alls. Tog det säkra före det osäkra och ringde jourhavande Distriktsveterinär som då var på väg till en annan sjuk häst, men som gav mig lite råd om hur jag skulle göra för att ev få proppen att släppa. Tyvärr hjälpte inget av det, så jag fick ringa igen, och efter en stund kom den efterlängtade röda bilen in på gårdsplanen. Det flödade saliv ur både näsborrar och mun på Mackan och han hade rejält ont. 😦

Mackan fick lugnande och kramplösande direkt i boxen och efter en kort stund förflyttade vi honom till spolspiltan i och med att det skulle bli en del slabbande med vatten. Som tur var så var Kjell, en av ägarna till stallet, hemma och gav en hjälpande hand. ❤ Veterinären förklarade väldigt pedagogiskt vad hon skulle göra och vad som skulle hända, vilket gjorde att både Kjell och jag var insatta och inte behövde undra eller förfäras av det som skedde.

Sonden var riktigt lång och när veterinären skulle mata ner den i halsen på Mackan så var det viktigt att han svalde vid rätt tidpunkt så att sonden skulle hamna i rätt strupe. Tack och lov så gjorde han det och arbetet med att mata ner sonden kunde fortgå. Stoppet satt rätt långt ner och veterinären fick använda rätt mycket vatten för att försöka lösa proppen. Ganska snart rann det ut vatten som var blandat med kraftfoder och då hoppades jag att problemet var löst, men det var det inte. Veterinären hade också förberett oss på att det kunde blöda rätt mycket om det var så att blodkärl gick sönder på grund av sonden, så när blodet började rinna så var vi trots omständigheterna lugna i det. Efter ytterligare ett antal liter vatten, en dos lugnande till och lite Metacam (när hon ändå höll på) så lyckades hon komma igenom proppen. Tack och lov! Från att ha vatten forsande ur både näsborrar och mun så stannade vattnet kvar och det tydde på att det gick vidare till magsäcken. Puh! Vilken pärs!

Nu är min förhoppning att det inte har kommit slemmigt smutsigt vatten i lungorna på Mackan, för då kan han få lunginflammation och för att ha koll honom så ska jag ta tempen varje kväll ett tag framöver. Om tempen stiger så kommer han att få antibiotika.

Inget kraftfoder på en vecka, gärna uppblött hö, hagvistelse som vanligt framöver, promenader/uppsutten skritt och fem dagar på Metacam. Nu håller jag tummar och tår för att det inte tillstöter komplikationer!

Trött Mackan efter en rejäl pärs!

I dag, måndag, har jag fått hänga i stallet hela dagen för att ha koll på Mackan. Efter en natts fasta fick han lite hö och därefter äta lite gräs utanför stallet för att jag skulle se att han verkade ok. Veterinären sa att jag skulle ge honom några givor med uppblött hö under dagen och till min glädje så åt han faktiskt upp det. Han är ju lite ”kinkig” med maten och äter inte vad som helst, så det förvånar mig att han tuggade i sig det. Jag är även förvånad över att min icke matfixerade häst lyckades kasta i sig sitt kraftfoder så pass att han fick foderstrupsförstoppning – han som brukar vara mer intresserad av att titta ut genom fönstret än av att äta. 😉 Nu vet jag att risken finns och får vidta åtgärder för att det inte ska hända igen. Hemska tanke om det skulle göra det…

Efter att ha ätit lite så fick han gå ut i hagen med sin kompis PM. ❤

Halt häst och suverän hovslagare.

När jag hämtade Mackan i hagen i går kväll så märkte jag direkt att det var något med honom. Han stannade gång på gång och var väldigt ovillig att gå och när han gick så satte han ner vänster tå först. När jag ställde honom på stallgången så såg jag att han avlastade vänster framben.

 

Jag kunde inte känna någon större skillnad i värme på framhovarna och han var inte svullen någonstans. Hovböld? Hmmm… Tog in honom i manegen och lät honom trava några steg och såg då att han var ordentligt halt. Tusan också, jag som ska åka på mini-ridläger på söndag och vara bort några dagar…

I morse kontaktade jag hovslagare Simon för att höra om han kunde komma ner för att se om det var något hovrelaterat och det tog inte lång stund förrän Simon stod i stallet och tittade på min Mackans hov. Tusen tack för det! ❤ Simon plockade av skon och började klämma med visitertången, han kände och klämde även med fingrarna för att lokalisera var Mackan hade ont. Ganska snart upptäckte Simon att sulan var väldigt tunn och ömmade precis innanför hörnstödet på insidan hoven, men han trodde inte att det rörde sig om en hovböld. Han trodde snarare att det har samlats skit under lädersulan och som har legat och tryckt på Mackans redan tunna sula, vilket i sin tur har genererat typ en stengalla. För att avlasta punkten där Mackan ömmade så svetsade Simon på en platta på skons ena skänkel och skar ut motsvarande form ur lädersulan. På så vis slipper Mackan trycket och jag kan lättare hålla rent och se till att det inte samlas mer skit där. 🙂 Toppen!

Simon och jag bestämde att Mackan skulle få gå ut i hagen under dagen och att jag skulle höra av mig senare på kvällen för att rapportera hur Mackan hade svarat på åtgärderna. När Simon hade åkt så kände jag på Mackans hov igen och redan då kände jag att hoven inte var lika varm och att han inte hade kraftig puls längre. När jag släppte ut Mackan i hagen igen så travade han först iväg och övergick sedan till att galoppera vidare in i hagen. Utan hälta! Så jäkla skönt! 🙂

På kvällen när jag hämtade in Mackan så var han väldigt pigg och traskade på riktigt bra på vägen in till stallet, och han gick precis som han brukar, alltså utan att sätta i tån först. När jag ställde upp honom på stallgången så stod han riktigt bra och belastade benet precis som vanligt, jag kunde inte känna någon puls och hoven var avsevärt svalare än på förmiddagen. Underbart! 🙂

IMG_1773

Tusen tack, bästa Simon för att du kunde komma så snabbt och dessutom fixa så att min häst inte behövde ha ont! ❤ Nu finns det hopp om att jag kan komma iväg på mitt lilla äventyr! 🙂

Behandlad

Senast jag skrev i bloggen var för tre veckor sedan när jag hade bokat en träning som inte blev en träning för att Mackan trampade fel och fick ont. Efter det gav jag honom en veckas ”vila” med enbart skrittpromenader och checkade sedan av om han var fräsch – det var han inte. Gav honom ytterligare en vecka och checkade återigen av om han var fräsch – det var han inte då heller. I det läget var det inget annat att göra än att boka en tid hos veterinären för att se vad/om det var något som var trasigt.

Åkte till Kungsbacka Hästklinik med Mackan och där pratade jag och veterinären först om hur fantastiskt bra det hade gått med frakturen som han hade i våras och så himla skönt att det läkte så bra. Alltid kul när veterinärerna också är lite glatt överraskade. 😉

Efter lite inledande prat och när jag hade gått och sprungit med Mackan så blev det ett sedvanligt böjprov = 0,5 grads hälta på vänster bak. Alltså det benet som han har visat att han har haft ont i, så det kom inte som någon överraskning direkt. Möjligen hade jag räknat med mer hälta än så efter ett böjprov, så 0.5 kändes ändå rätt bra. Vidare ut i deras nya manege för att visa Mackan på lina. Typiskt nog travade han på rätt bra och visade inte sin ”struttighet” och ojämnhet på samma sätt som hemmavid, men veterinären kunde ändå förstå vad jag menade när jag beskrev hans rörelsemönster så som det oftast är. Efter både trav och galopp på volten så skulle jag göra några övergångar mellan skritt och trav, vilket är en baggis med min väluppfostrade och lyhörda häst. 😉 Ok, han är väldigt lyhörd när jag arbetar honom från marken, men jag vet inte om jag kan stå för det där med väluppfostrad till 100%. 😀 ”Trava… Wooooh… trava… Wooooh…” MEN HALLÅ!!! VAD GÖR DU??? Du kan väl inte bara slänga dig ner och RULLA DIG?!?! Jo, det kunde du visst. Både jag och veterinären blev helt överraskade när Mackan på en millisekund slängde sig ner i deras nya underlag och njöt av att rulla runt. Oftast brukar han ju visa i alla fall några tecken på att han är på gång, men i dag hade jag inte en chans i världen att hindra honom. Alla fyra benen vek sig i princip samtidigt och därefter var rullningen ett faktum. Knäppa häst! Direkt efter ställde han sig upp, ruskade lite på sig och började trava igen: ”Japp, då kör vi lite trav igen” sa han. Knäppa häst!

De andra som besökte kliniken tittade lite åt vårt håll när jag kom in med min häst som var full av sand, men det bjuder jag på. 😉 Alltid roar det någon. 🙂

Mackan blev bedövad i vänster knä och jag fick sätta mig och vänta i ca 45 minuter innan det var dags att longera honom igen, och denna gången arbetade han mycket bättre och jämnare med bakbenen än första gången. Följden blev att han blev behandlad i båda sina knän. (Varför det blev i båda vet jag inte riktigt, men det får jag fråga nästa gång.)

Enligt veterinären ska Mackan skrittas fram tills nästa besök och det är helt ok att jag skrittar över bommar, går i backar som inte är branta samt att jag använder Equiband under tiden. Här är jag lite kluven… OM man har en inflammation någonstans så borde det väl vara VILA som är det bästa? Eller? Visst, skritt kan anses som vila men kanske inte om man har en pågående inflammation. Eller?

Förhoppningsvis svarar Mackan på behandlingen så att jag kan börja tänka framåt igen, men om det inte är på det viset så lär jag få tänka om.

På dagarna får Mackan gå i en stoooor hage och jag hoppas att han håller sig i skinnet för att undvika fler skador.

Om lite drygt en vecka är det dags för återbesök, så håll gärna tummarna för oss igen. ❤

 

En månad som ”frisk”.

För fem veckor sedan, den 20 maj, var jag på kliniken och fick Mackan friskförklarad. Vid den tidpunkten hade jag redan fått skritta uppsuttet om jag hade velat, men det valde jag att inte göra. Istället har jag utökat längden på promenaderna och arbetet med equibanden. Till en början arbetade jag Mackan i skritt i manegen med banden och allt eftersom har jag utöka med mer trav och även lite galopp.

Härom dagen satt jag upp och ”red” (läs åkte häst) i 30 minuter i manegen, skrittade mest och travade bara lite. Herrejösses så ovant det kändes! Jag som i tankarna har varit på samma nivå som när Mackan fick frakturen i början av mars fick ett uppvaknande som heter duga… Ringrostig är ett rätt bra ord. Det där med att bara styra på ridbanan kändes faktiskt lite konstigt. Märkligt. Förhoppningsvis är det som med cykling – någonstans i kroppsminnet finns det och det kommer tillbaka rätt snabbt. Förhoppningsvis. 😉 För att väcka kroppen lite snabbare så har jag bokat in en träning om några dagar. 😀 Eller ja, träning och träning… det  blir väl att Yvonne FA får korrigera mig och se till att jag inte gör allt för tokiga saker på hästryggen nu när jag är ringrostig. 😉

IMG_1063

Upplägget tills vidare är:

  • Equiband 2-3 dagar i veckan.
  • Promenad 45-60 min 2 dagar i veckan.
  • Ridning 2-3 dagar i veckan.

Eftersom veckan enbart har 7 dagar så blir det väl att jag så småningom även rider med banden. 🙂

IMG_1050

Mackan trivs riktigt bra på Norrgården vad det verkar. Nu får han äntligen gå med kompisarna i hagen igen – även om han inte alltid uppskattar dem. 😉

IMG_1051

Efter fem månader så har jag också landat riktigt bra i ett mindre stall. Den första tiden tyckte jag att det var öde jämfört med tidigare stall där det var ca 20 hästar. Att det är få hästar är enbart en fördel, men det jag saknade (och till viss del saknar) är alla pratglada stallkamrater även om jag mer och mer uppskattar ”ensamheten”. Att sitta i fiket och blicka ut genom de oerhört vackra fönsterglasen är helt fantastiskt!

610009CB-608D-4294-B193-DEA58BEB0E70

Just nu har jag väl bara ett litet bekymmer med att det är för få hästar i stallet: det är inte tillräckligt snabb åtgång på de stora balarna med hösilage vilket medför att ”bäst-före-datum” hinner passera med råge. Nu har jag löst det genom att köpa några balar torrt hö som jag har gett vid sidan av det andra. Inte optimalt, men det funkar. Den som tycker att jag är petig kan gärna läsa här  och här  och här.

Ha en bra dag och var noga med hösilaget! 😉

Blåmärke?

Hjälm på. Repgrimma på. Stålhätteskor på. Nu eller aldrig, det är lika bra att köra på… Jag tog Mackan direkt ur sjukhagen, ställde timern på 10 minuter och promenerade iväg denna soliga och blåsiga dag. Ok, han har inte varit ifrån gården på drygt åtta veckor, men det går säkert bra… 😉 Vi gick förbi hans kompisar i hagen och fortsatte grusvägen bort mot grannens gård. Det går ju som smort det här! 🙂

IMG_0968

Mackan stannade vid vägskälet och tittade mot hagen som brukar vara tom och konstaterade att det gick hästar där nu. ”Ja, du Mackan, det brukar vara en liten ponny här också. Undrar var den är?” Wrooooooom! Ut ur buskaget kom den lilla ponnyn skjuten som en projektil och Mackan studsade rakt upp i luften samtidigt som han tömde lungorna på luft. Svansen stod nästan rakt ut på honom och han visade upp den snyggaste passagen han någonsin har visat. Wow, han ser ju inte alls ut att ha ont i benet i alla fall! 😉 Jäklar, vilken luftig passage! Han frustade och svävade runt som om han hade sett tre älgar i hagen och för min egen säkerhets skull så tänkte jag att det var bäst att ta honom därifrån. Puh, det gick ju bra…

Svängde höger för att gå igenom grannens gård och passera de små hästarna som brukar stå i hagarna intill staketet, men som nu kryllade likt myror bland stubbar och stenar i en större hage. ”Hjälp!” skrek Mackan samtidigt som han for iväg åt alla möjliga håll. ”Nej, men va fan! Nu får du väl skärpa till dig! Det är hästar!” Här kan jag ju inte fortsätta att gå – det är ju med livet med insats… Vände runt Mackan för att gå tillbaka och ta en annan väg istället, med förhoppningen om en lugnare variant av promenad. I samma ögonblick som jag vände runt honom så drog han iväg och kom aningens framför mig samtidigt som han sparkade bakut. ”Jävla häst! Nu får du väl skärpa dig!” Samtidigt som jag skällde på honom så kände jag smärtan på baksidan låret och konstaterade att han hade träffat mig. Jag hade en väldig tur i och med att han lika gärna kunde ha träffat mig rakt på lårbenet… Det hade säkert gjort mycket mer ont. Nu snärtade han till sidfläsket på baksidan låret istället och jag lär väl få ett fint blåmärke där om ett par dagar. Jäkla häst!

Resten av promenaden innehöll extra mycket av uppmärksamhetsövningar så att han skulle ha fokus på mig stället för på allt annat runt omkring. Även om jag blev arg på honom så förstår jag ju att han är extra på tårna nu när han knappt har gjort något på flera veckor. Timern ringde efter 10 minuter och då var det dags att gå hemåt igen – nu med en häst som stannade vid sidan om mig utan att jag behövde ta i grimskaftet (repet). Han kan om han vill! 😉 I morgon blir det en ny promenad med hjälmen på! 🙂 Skam den som ger sig!

Om en vecka är det dags för ett nytt veterinärbesök och då hoppas jag på positivt besked. ❤

Bakläxa.

För drygt en vecka sedan så sprang Mackan runt i boxen och lyckades sätta ena bakskon på sniskan och eftersom hovslagaren inte har jour 24-7 så bestämde jag mig för att försöka plocka av skon på egen hand. Sagt och gjort – hittade en bra film på Youtube som visade hur man bräcker av en sko. Youtube är fantastiskt! Det finns typ ALLT där! Trots att jag inte hade helt rätt verktyg så fick jag av skon rätt smidigt. I alla fall enligt mig själv… 😉

57762483956__EB652DE6-00AF-40DC-817E-6D22BE48939F

Vid ett flertal tillfällen så har Mackan halkat på stallgången eftersom sömmen var helt nerslitna, så jag bestämde mig efter några dagar för att ta av de andra tre skorna också. Hur svårt kan det vara? Åkte till Hööks och köpte en riktig tång och gav mig i kast med den andra bakskon. Inte helt plättlätt, men det gick… Insåg ganska snabbt att jag inte alls hade tekniken och styrkan (i benen) för att hålla på med sådant här, men eftersom jag hade börjat så var jag ju tvungen att fortsätta. 😉 Nu när frakturen håller på att läka så bra så kan jag ju inte låta hästen halka på stallgången och bryta något annat ben. Efter mycket möda så fick jag av två skor och hade bara den sista skon kvar – den som satt på samma ben som frakturen. Jäklar vad den skon satt! Eller så var det jag som var trött… Var tvungen att ta fram filmen på Youtube igen för att se hur man VERKLIGEN skulle göra, och tänk så mycket lättare det blev då. Efter 45 minuters slit, mjölksyra i benen och trötta handleder så skänkte jag en tanke till alla hårt arbetande hovslagare. Vilket fantastiskt jobb ni gör! ❤ Mackan undrade nog vad sjutton jag höll på med, men till slut kunde han gå utan att halka i alla fall. 😉

En vecka utan skor. Hur tokigt kan det vara? Svaret är: ganska tokigt. Även om Mackan har kunnat gå utan att ömma så har hovväggarna tagit stryk. Vilket de i och för sig gör annars också… till och med MED skor så går de sönder. När det nu var dags att sätta på skor igen så konstaterade Dan att det inte fanns några marginaler över huvud taget, men han lyckades ändå sätta sömmen så att det inte blev vare sig värme eller puls. Grymt bra! Förhoppningsvis sitter skorna där de ska tills nästa skoning och med tanke på att Mackan inte ska springa runt i hagen så är förhoppningen stor att de sitter kvar i alla fall i sex veckor.

När Dan var klar så frågade han om jag tränade magen på Mackan genom att trycka med fingrarna under buken. (Han tyckte nämligen att Mackan var lite ”hängig” i kroppen.) ”Jajamän, det gör jag. Varje dag.” svarade jag käckt och kände mig rätt duktig. ”Hur då?” frågade Dan. Han testade och fick ytterst lite reaktion från Mackan. ”Ungefär så där.” svarade jag. ”Det är alldeles för lite! Du måste kräva mer.” Hoppsan. Han gjorde om det och fick betydligt bättre reaktion. ”Så här ska det se ut!” OJ! Dan gick och ställde sig bakom Mackan. ”Gör du den här övningen också? frågade han samtidigt som han drog med fingrarna på varje sida om Mackans rumpa. ”Jajamän, det gör jag!” svarade jag lika käckt som tidigare. ”Han vinkar in sig alldeles för lite.” sa Dan. ”Så här ska det se ut!” OJ! Så mycket!? Dan fick Mackan att använda musklerna mycket mer!

Helt klart fick jag bakläxa på arbetet som jag har gjort under fem veckors boxvila, så nu blir det andra bullar framöver: 10 gånger i 10 sekunder under buken och 5 gånger fem sekunder på baken – och då med betydligt bättre insats från Mackans håll. 😉

Nu ska vi träna! 🙂

 

Ingen bra prognos.

Efter gårdagens besök på kliniken så var jag först kräkfärdig av den oro som uppstod, men sedan så började jag tänka i positiva banor istället och då försvann illamåendet. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så borde ju rimligtvis benet redan ha gått av om det nu skulle ha gjort det av rörelse, vilket medförde att jag ändå hade ett visst hopp.

I kväll ringde C-F och berättade att han hade visat röntgenplåtarna för sina kollegor och ville komplettera gårdagens utlåtande med att ”även om benet inte går av under kommande veckor så finns det en stor risk att det bildas kallus.” Han förklarade vidare att kallus kan påverka de senor och ligament som finns utanför frakturen och det finns en risk att kallus medför att Mackan kan bli kroniskt halt. I mina öron är det detsamma som att då finns det inget att göra. Blev plötsligt illamående igen. 😦

I dagsläget funderar jag på VAD jag ska göra om jag inte har häst – för mest troligt så slutar mitt hästliv i samma stund som Mackan vandrar vidare till de evigt gröna ängarna.

Illamåendet håller i sig…

Eländes elände.

När jag kom in i Mackans box 10 mars så såg jag direkt att hans Haybar hade släppt från två skruvar i vänstersidan. Jäkla klant, vad har han nu hittat på? När jag skulle hämta honom i hagen så såg jag direkt att ena bengjorden hängde och var trasig vid spännet. Jäkla klant, vad har han nu hittat på? När han var parkerad på stallgången så såg jag att det hade runnit blod från ett litet sår strax ovanför karpalleden. Jäkla klant, vad har han nu hittat på?

Min teori var att han hade fastnat med bengjorden i sin Haybar på något vis och dragit tills dess att både Haybar och bensnöret gav med sig och att spännet på bensnöret hade snärtat fram och orsakat såret på frambenet. Lite märkligt annars att alla tre incidenterna inträffade på en och samma dag… Eller? Hur som helst så var det ett litet sår som inte blödde så mycket, men jag drog på mig en gummihandske och spolade rejält på såret samtidigt som jag försökte se om det kanske var något sticksår. Det enda jag såg var en ytlig smal reva på 2-3 cm. Området runt såret var svampigt och svullet, men det var ju inte så konstigt.

IMG_0868

Dagen efter så hade såret gått ihop och det gick inte att frambringa något blod alls, så jag kylde området med vatten en extra gång och la därefter på lite kyllera. Eftersom Mackan inte visade några som helst tecken på att ha ont så fick han fortsätta gå i hagen med de andra.

Följande dagar tog jag tempen regelbundet för att ha koll på eventuella tecken på infektion, men det var aldrig något förhöjd temp och läget verkade lugnt. Spolade växelvis med varmt och kallt vatten för att försöka få lite cirkulation i området. Vid ett tillfälle så lät jag Mackan gå lös i manegen för att se om han ville rulla sig – det ville han, men han gjorde det inte. Jag anar att det var svullnaden som spände så fort han skulle böja på benet och halvvägs nere så ångrade han sig.

Efter ytterligare några dagar så verkade han rätt ok och både rullade sig och drog några rejäla repor i manegen. Skönt, han är ju inte halt i alla fall. Dock så kvarstod en viss svullnad på utsidan och ovanför karpalleden så jag ringde till kliniken för lite rådgivning. ”Är han inte halt så kan du börja skritta igång honom. Det kan ta tid för vävnaden att bli normal igen efter en skada.” Sagt och gjort. Jag skrittade i 20-30 minuter och det kändes bra. Skönt. 

För att inte fastna i manegen så valde jag att gå en promenad med Mackan på tisdagen, nio dagar efter det att han fick såret och svullnaden. Det var härligt väder och som gjort för en promenad. När vi var nästan halvvägs så mötte vi en liten islandshäst och Mackan tog några travsteg när den hade passerat. Men jösses, han är ju HALT! Han visade inget tecken på att ha ont i skritten, men det blev supertydligt i traven. Efter promenaden ställde jag honom på stallgången och när jag skulle flytta honom därifrån så ville han knappt stödja på vänster fram. Jäkligt märkligt! Dagen efter fick han stå på box och när jag kom till stallet på eftermiddagen så tyckte han att det var helt ok att gå på benet igen. Märkligt. Istället för boxen så blev det sjukhage för honom i och med att han verkade något bättre. Bestämde mig för att avvakta några dagar och se om det var något tillfälligt, och på fredagen ringde jag till Kungsbacka hästklinik och bokade en tid.

I dag var jag där. Jag hade målat upp värsta scenariot för att vara beredd, och det var nog tur det… Jag fick börja med att gå på löpargången med Mackan och precis som tidigare så var han ohalt i skritten, men markerade tydligt i traven. C-F palperade karpalleden noga och på ett litet ställe (där jag inte hade tryckt) så visade Mackan tydligt att det gjorde ont. C-F sa att han ville se både röntgen och ultraljud för att vara på det säkra med vad problemet var, men efter några röntgenplåtar behövdes det inte något ultraljud i dagsläget. Utlåtande: en fraktur i underarmsbenet. 😦 Va? En fraktur?! C-F sa att det var en ovanlig och allvarlig fraktur som kräver minst sex veckors boxvila, och därefter får vi se hur det går. I den bästa av världar så läker frakturen, men i värsta fall så kan den bli värre och gå ner mot leden och då är det kört. 😦 Hoppas, hoppas, hoppas att det läker bra! Under tiden som läkningen pågår så ska Mackan röra sig så lite som möjligt – typ helst inte alls. C-F trodde inte på min teori utan sa att det här mest troligt är kraftigt våld med något trubbigt. Skumt. Om det hade varit en spark så borde ju sårskadan varit värre. Undrar vad som har hänt egentligen… Återbesök om fyra veckor för att se hur läkningen går, men om han blir sämre och inte vill stödja på benet så ska jag direkt kalla ut en veterinär som har mobil röntgen. (Jag har redan säkerställt att Distriktsveterinärerna har en sådan i en av sina bilar och om det händer något så ringer jag dem.)

IMG_0892

Som tur är så är ju inte Mackan den hetsiga typen och jag räknar kallt med att han är nöjd så länge han kan titta ut genom fönstret. Så förutom att hålla tummarna för att läkningen går bra så ska jag hålla tummarna för att vädret är med oss så att han kan ha sitt fönster öppet så mycket som det går. ❤ Jag får också hålla tummarna för att hans mage fixar så många veckor utan rörelse… Oj, oj, oj, det är mycket nu.

För att peppa mig själv i det här så tänker jag att om frakturen inte har gått ner till leden under de här veckorna, så borde väl ändå läkningen vara på G? För annars borde väl vistelsen i hage och sjukhage ha gjort frakturen sämre? Eller?

Vid några tillfällen har jag funderat på om det är någon elak jävel som sitter och sänder hemskheter via voodoo, för så här mycket elände var det länge sedan vi hade. Fast med gör egentligen sådant?

Håll nu tummarna för att allt går bra!

Matvägran och kolik.

I söndags fick jag ett sms från Tina i stallet som beskrev att Mackan knappt hade ätit alls av sitt kvällshö och inte heller av den pellets han hade fått kvällen innan. Märkligt. Förutom att han inte hade ätit så hade han också grävt ordentligt i bädden under fönstret, och det är ju inte heller något han brukar ägna sig åt. Han verkade ändå rätt pigg och ”vaken” så jag sa till Tina att hon kunde släppa ut honom och så skulle jag snabba mig till stallet för att själv få koll på honom. När han väl var i hagen så åt han av det lilla gräs han kunde plocka i sig och han verkade rätt ok. Märkligt. När jag skulle göra i ordning boxen så såg jag att han inte heller hade druckit något alls, vilket han brukar göra. Han har två stora hinkar i boxen – en med saltvatten och en med vanligt vatten, och dessutom en vattenkopp (som han nog inte fattar hur den funkar). Märkligt. Det var flera tecken på koliksymtom, men ändå inte. Han gjorde ingen som helst antydan till att vilja gräva ute och han hade inte heller lagt sig ner någon gång. Märkligt.

Egentligen skulle jag ha tränat, men vem kan sätta sig på en häst som visar tecken på att inte allt är som det ska? Jag ägnade istället dagen åt att mocka hagen, skura vattenbaljan i hagen och hålla allmän koll på min häst. På eftermiddagen verkade han nästan precis som vanligt så jag åkte hem och hoppades att symtomen inte skulle förvärras.

Dagen efter var det jobbdag som vanligt och jag kollade min mobil säkert 1000 gånger för att se om någon från stallet hade hört av sig, men det fanns inga missade samtal eller meddelanden över huvud taget. Puh! Då hade han väl repat sig och var sitt vanliga jag. När jag kom till stallet fick jag höra att Mackan hade varit slö och att han inte hade ätit den här dagen heller. Märkligt att ingen hörde av sig om det… När jag skulle mocka boxen såg jag att han inte hade druckit den här natten heller och han hade grävt lite, men inte alls så mycket som dagen innan. Helt klart mådde han inte bra. Typiskt nog hade Distriktsveterinärerna precis stängt när jag ringde så jag fick ringa deras jourhavande veterinär för rådgivning. Efter att ha pratat en stund så bestämde vi att vi mest troligt kunde avvakta med ett veterinärbesök till dagen efter, och för att ha lite extra koll på honom så satt jag kvar i flera timmar innan jag åkte hem. Han bajsade, men ville fortfarande vare sig äta eller dricka. Märkligt. Jag testade allt möjligt för att se om jag kunde få i honom lite vätska, men inget dög. Han är rätt så kräsen av sig, min älskade häst. Dagen efter var jag i stallet riktigt tidigt för att se hur han mådde, och till min förvåning så var han fortfarande pigg och ”vaken”. Han var väldigt kontaktsökande och visade inga som helst tecken på att vara smärtpåverkad. Märkligt. Han ratade dock sitt hö och den mash som jag erbjöd honom, men när jag tog ut honom på en liten promenad så kastade han sig över både gammalt gräs och de få gröna grässtrån som han kunde hitta. Märkligt. Så snart Distriktsveterinärerna hade öppnat så ringde jag och bad dem komma för att titta på Mackan.

Veterinären tyckte inte heller att det var några tydliga koliksymtom men behandlade honom som om det vore det. Han fick 3-4 stora påsar med vatten slangat rakt ner i magen och 2 stora påsar med dropp i och med att han inte hade druckit på ca 2,5 dygn.

Efter behandlingen så piggnade han till och jag var tvungen att kraftigt begränsa hans ätande så att magen inte skulle lagga ihop alldeles. Han fick därför små givor med hö – fast betydligt oftare än vanligt.

Nu så här tre dagar efter behandlingen så är han precis som vanligt. ❤ Nu hoppas jag att det var något tillfälligt problem med magen som veterinären lyckades lösa och att det inte återkommer. Håll tummarna!

Muskelskada.

I morse åkte jag med Mackan till Stefan Andreasson för att se om han kunde hitta något som kunde förklara Mackans beteende den senaste tiden. Och det kunde han.

Jag fick börja med att longera Mackan och då valde jag att börja med vänster varv så att Stefan kunde se hur Mackan rör sig i det varvet jämfört med höger varv. Miljön var ny och Mackan hade tagits från boxen till transporten och vidare till Stefan utan att ha fått röra på sig så han bjöd på lite stolligheter även i vänster varv. I höger varv blev det värre, men inte alls så som han har gjort tidigare när jag har longerat hemma. Efter typ ett och ett halvt varv sa Stefan ”det räcker”. Han hade sett det han behövde se. Enligt Stefan så har Mackan en sträckning/blödning i serratus cervicis (på höger sida) som sitter i halsen, precis framför bogbladet och det gör att Mackan har svårt att böja sig och arbeta riktigt i höger varv. Mackan fick laserbehandling, lätt massage med liniment och en genomgång av resten av kroppen. Stefan tyckte att Mackan var bra i muskulaturen för övrigt, och det är ju bra. 🙂

Nu skall jag massera Mackan enligt instruktioner och promenera med honom fram tills nästa besök om en vecka. Goodbye div I i Laholm… MEN vad gör man inte för sin häst. Även om jag inte kommer att tävla själv så åker jag mest troligt med som åskådare och hejar på laget och jag ser fram emot en riktig trevlig dag med mina lagkamrater.

På eftermiddagen fick jag också massage och behandling av kiropraktor och det var både det ena och det andra som behövde fixas till, så nu hoppas jag att jag är rak och fin i kroppen när jag väl skall sitta upp i sadeln igen. Förhoppningsvis bränner jag en och annan kalori också när jag är ute och promenerar med Mackan. 😉 Det finns inget ont som inte har något gott med sig… 😀

Serratus Cervicis