Kategori: Tävlingar

Hallååååå, du ska lyssna på mig! När jag inte fick någon reaktion då jag tryckte till med skänkeln så fick Mackan sig en liten snärt med spöet och efter några steg så fick han sig en ny snärt när han inte lyssnade. Han hade fullt fokus på allt annat än på mig när vi gick mellan hagarna bort till framridningen. Jaha, undrar vilken bana som är bäst att rida fram på? Tror att jag tar den stora eftersom den i alla fall ser torr ut… Jag hann knappt in på framridningsbanan förrän Mackan började konstra som bara den: hoppade på stället, kastade sig åt sidan, kunde inte skritta mm. När jag försökte rida framåt så la han in turboväxeln och om jag hade varit modigare så hade det bästa nog varit att ta ett par varv i galopp, men nu är jag inte modig så jag försökte göra lite övergångar för att få ner honom på jorden igen. Tyvärr hjälpte det föga… Jag sneglade mot den andra framridningsbanan som låg intill och som var mindre samtidigt som jag konstaterade att den såg ut som ett träsk med lite hinder och några bildäck i. Kändes inte så lockande, ”men nöden har ingen lag” som man brukar säga. 😉

Jaha, lite jobbigare här? Det kan du gott ha. Hästskrälle. För att försöka få min häst lite mer lösgjord så började jag med att rida slalom runt bildäcken som låg utlagda på en rad – funkade rätt bra. Nästa steg blev att börja trava och rida runt de hinder som stod på framridningen (trots att det var dressyrtävling) – funkade bra det också. När 20 minuter av min planerade 40-minuters-framridning hade gått så började Mackan att kännas sådär att rida. Puh! Det blev väl inte världens bästa framridning, men det fick bli så bra som det gick att göra där och då.

Start utifrån. Bäst att passa på att skritta framför domarbordet ett par gånger så inte det blir något att skygga för. Långa tyglar och avslappning… Andas. ”Catharina, var så god och rid.”

Inridningen, mellantraven och första skänkelvikningen var helt ok och första halvcirkeln kändes också helt ok – tills dess att Mackan behövde gå på toaletten. Mitt framför domaren. 4:a på halvcirklarna, check. Red vidare i programmet och hade en rätt ok känsla – även i bakdelsvändningarna. Men det tyckte inte domaren. Fick 4,5 på båda bakdelsvändningarna, check. Måste ta proffshjälp för att förstå vad jag gjorde fel… I första mellanskritten fick jag kommentaren ”taktfel och gapar”. (Skritten och tungan är mitt största aber eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt problemen.) En 4:a där också, check. 😦

MEN när jag läser vidare i protokollet så finns det några ljuspunkter också: 6,5 på den samlade galoppen inklusive den förvända galoppen, 7 på den ena 10-metersvolten i samlad galopp och flera 6:or, så det finns hopp – bara jag får till skritten och tungan… 😉

Frågan är då vad jag ska göra härnäst? Just nu har jag följande tankar:

• Testa att rida bettlöst igen för att se om/hur det påverkar skritten. Att det påverkar tungan vet jag ju redan. 🙂
• Rida program oftare så att jag kan fokusera mer på att rida och inte behöva fundera så mycket på programmet.
• Träna vidare för Yvonne x 2 och fokusera på min kropp och på hästens form.

Skam den som ger sig! 😉

”Beep beep, beep beep, beep beep!” Redan dags att gå upp?? Fasen, jag skulle gärna vilja sova ett par timmar till… Det var söndag och tävlingsdag så det var bara att förflytta kroppen från den varma och underbart mjuka sägen till badrummet och in i duschkabinen. Lite trist att inte vara den där morgonpigga människan som studsar upp ur sängen 06.00 vardag som helgdag och istället inse att man är den där människan som älskar att sova lite längre på helgerna och därefter äta långfrukost framför tv:n och datorn, men efter en dusch och några minuters vakenhet så fanns det hopp om livet igen. 🙂

Programmet… Kan jag programmet? Bäst att kolla det igen. På väg till stallet så var jag tvungen att repetera programmen som jag skulle rida – först LA3 och sedan LB2. Bäst att fokusera på det första programmet tills dess att det är klart så att jag inte blandar ihop dem. Med blicken på vägen och pekfingret viftandes i luften framför mig så repeterade jag programmet om och om igen. Yes! Det sitter! Så skönt. Klockan var strax före 07.00 och jag satt och funderade på hur mycket det egentligen blåste i dag – skulle jag lyckas hålla hela ekipaget avslappnat både på framridningen och på banan? Ingen aning… men eftersom jag vet att tankens kraft är stor så tänkte jag att ”det är klart jag kan!” om och om igen.

Tidsplanen var tight och uträknad så att det inte fanns utrymme för något annat än det som var inplanerat, så jag blev lagom nöjd när Mackan la sig ner i boxen och rullade sig strax före jag skulle ta ut honom för att snabbt fixa honom inför avfärden. Resultatet av den rullningen var en häst som såg ut som en panerad fiskpinne med lite inkletat löst bajs på ena sidan av halsen. Kul… eller inte… Skynda skynda skynda! Efter lite tvätt och allmän uppfräschning av häst så kom vi iväg ca 15 minuter efter planerad tidpunkt. Puh!

Typiskt… det blåser riktigt mycket… men de andra hästarna ser ju lugna ut… både de som är inne på banorna och de som är på framridningen. OK, det här ska säkert gå bra! Tanken var att bara rida fram ute eftersom jag hade planerat en relativt kort framridning, men så fort jag hade suttit upp så kände jag att jag inte riktigt kunde slappna av, så jag red en stund inne i manegen först. Bra val. Efter det var det inga problem att gå ut i paddocken och fortsätta framridningen tillsammans med alla andra ekipage. Så himla skönt att kunna rida där i blåsten och känna att både jag och hästen var avslappnade och fokuserade. 🙂

”Catharina Sellman, var så god och rid!” Jag kortade tyglarna och fattade galopp från skritt och red ner mot A. Sladdade genom svängen och kände det som att vi var på väg någon helst annanstans istället för upp på medellinjen. Jävlar, vilken dålig start! Ok, nu är det bara att göra resten bättre. Halt och hälsning. Hej hej! Red vidare i programmet med varierad känsla där vissa moment kändes bättre och andra sämre – som vanlig med andra ord. 😉 Helvete! Nu skrittade jag till S istället för till E… Hoppas inte att domaren såg det… Bortsett från ett travinslag i den första förvända galoppen och fel väg i skritten så var det inga större missar. 😉  Märkligt i alla fall att det där med väder och vind helt försvinner när man är inne på banan… 😀

Paus mellan klasserna och det var dags att fokusera på nästa program: LB2. Jag försökte ta maken till hjälp genom att han skulle hålla koll på dressyrprogrammet i mobilen samtidigt som jag sa vad jag skulle göra inne på banan. Det gick sådär… Hahahaha! Han tittade på helt fel moment och jag fick börja om flera gånger tills dess att han förstod. Efter ett antal repetitioner så kände jag att jag nog kunde rida programmet utan att rida fel, men man vet ju aldrig hur en halvsenil hjärna fungerar… 😉 Av någon märklig anledning så har jag alltid haft svårt för att växla mellan två program samma dag, så strategin har alltid varit att fokusera på det första först och det andra efter det.

”Catharina!” Jag kortade tyglarna igen (fast inte lika mycket som i första klassen) och började trava för att rida upp på medellinjen. Halt och hälsning. Hej hej! Fortsatte att rida programmet så som jag hade memorerat det och hade en bra känsla genom hela programmet förutom vid hörnpasseringarna V K A, för där verkade Mackan tycka att något var riktigt läskigt och jag fick verkligen rida genom hörnet för att han inte skulle gena för mycket, men bortsett från det så kändes det riktigt bra – tills jag såg procenten… Inte ens godkänt. Faktum är att jag blev riktigt besviken och fattade inte riktigt hur känslan kunde skilja sig så mycket från poängen, men när jag hade hämtat protokollen och läste dem så förstod jag. På väldigt många bedömningspunkter så kunde jag läsa ”över tygeln” och ”öppen i formen” och det var ju precis det här jag och Yvonne F A hade pratat om tidigare. Att ändra sin ridning och medvetet rida sin häst framför lodplan är inget som uppskattas, tyvärr. Min målsättning är att inte ha 3:e nackkotan som högsta punkt med en nosrygg som är antingen i lod eller aningens bakom lod, men ännu är inte Mackan stark nog (och jag är inte där heller) för att kunna rida i en högre form där nacken är högsta punkt. Så tills dess att vi är där så får jag väl hålla tillgodo med kommentarer som dagens: ”Hamnar tyvärr över tygeln allt för ofta.” 😦

Förhoppningsvis kan jag träna vidare och bortse från kommentarer och poäng med målet att någon dag kunna rida min häst i en högre form där nacken är högsta punkten. 🙂 Bjuder på några bilder från dagens LA:

 

Jag hade tänkt ut tre fokusområden som jag skulle ha inne på banan på dagens tävling:

1. Andas
2. Slappna av
3. Tänk ”spaghettiarmar”

Som övergripande mål var tanken att jag skulle arbeta med mina egna spänningar och känslor för att Mackan inte skulle bli spänd. Metoden för det skulle vara att jag skulle rida fram så som jag brukar göra hemma, d v s med lite halvlånga tyglar och en lätt kontakt med bettet. I uppvärmningen skulle det ingå övergångar på halvlång tygel där jag också skulle lätta i handen i själva övergången. Kort sagt en uppvärmning utan större krav på vare sig det ena eller det andra, bara att skapa avspändhet och förtroende. 😉

Till saken hör att jag har haft lite jobbigt med mina hjärnspöken tidigare i och med att Mackan drog järnet i paddocken vid några tillfällen och höll på att taxera det höga staketet, så jag har faktiskt dragit mig för att rida där under en väldigt lång period. (I sommar har det ju varit omöjligt i och med att den har varit stenhård med lite halkigt grus på…) Dagens utmaning bestod av tre olika delar:

1. Klara framridningen på en häst som ibland kan vara mötesskygg och kasta sig.
2. Rida på framridningen ute med möten och allt annat runt omkring och dessutom vara avspänd.
3. Rida programmet på en bana utomhus.

Mina halvlånga tyglar signalerade redan från början ”ingen fara” till Mackan och han skötte sig riktigt bra genom alla tre momenten! Galet roligt! 😀 Jag började för säkerhets skull inne i manegen och gick efter en stund ut på framridningen utomhus. Man kan ju inte fega hur mycket som helst! 😉

Jag har tänkt att jag ska skapa en rutin varje gång jag ska tävla så att Mackan ”vet” vad som gäller: skritta in på banan på halvlånga tyglar (när det är start inifrån banan), låta honom titta på det han vill och när jag får startsignalen så fattar jag galopp och rider upp mot domaren. I dag fungerade det precis så som jag hade tänkt: Mackan var inte tittig alls och jag upplevde att han kunde gå relativt avspänt inne på banan. 🙂

I och med att jag hade satt upp egna mål för dagen så spelade poängen inte någon större roll, men det var lite trist att få en 4:a på en galoppfattning som jag själv upplevde som helt ok. Efter ritten frågade jag domaren och domarskrivaren men ingen av dem mindes varför jag fick en 4:a. Skit samma, jag hade ändå tänkt att den här tävlingen enbart skulle vara som en träning. Jag var redan innan fullt övertygad om att domaren skulle ha synpunkter på Mackans form, vilket hon också hade, MEN min målsättning är INTE att dra ihop min häst och knacka på med sporrarna för att uppnå någon slags form. Min målsättning är att ha en självbärig häst med nacken som högsta punkt och som går aningens framför lodplan med nosen – eller som TR uttrycker det:

”Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta.”

Övning ger färdighet och om några veckor gör vi ett nytt försök! 😉