På stallägarens initiativ stod det löshoppning på schemat den här dagen. Kul! Planen är att anordna löshoppning en gång i månaden framöver och det vore suveränt eftersom det knappast blir att man på egen hand bygger upp och genomför bara med en häst.
Så fort Mackan kom in i ridhuset och fick span på löshoppningsbanan så var det ”Yes! Så kul!” och direkt började han att trava. Tala om att vara taggad på löshoppning! 😀 Tyvärr hade jag ingen kameraman med vid det här tillfället, men filmen under är från förra gången han löshoppade.
Mackan löshoppar på Ligården i Fjärås.
Stallägaren hade fixat fikakorg med kaffe, pepparkakor och supergoda Lussebullar som vi mumsade på efteråt – så trevligt! 🙂
Det har varit några veckors tystnad här på bloggen eftersom ridningen har varit på sparlåga i och med att Mackan har varit lite tjock och varm i vänster bak, från typ kronranden och uppåt över kotan och ca 10 cm till. Mest troligt har han vrickat till benet lite och om man själv har försökt att gå i hagen så kan man lätt förstå att en vrickning känns som en rimlig förklaring. Knaggligt som tusan och stenhårt.
Den senaste träningen för drygt två veckor sedan genomfördes i skritt eftersom benet såg bra ut den dagen men att jag ändå inte ville ”rida på” som vanligt. Dagarna efteråt så kom viss svullnad och lite värme tyvärr tillbaka så det var bara att ge pållen några dagars vila från arbete och avvakta. Oftast en framgångsfaktor och så även denna gång. Efter vilan så har jag varvat lättare ridning med arbete från marken och vilodagar och även det verkar ha varit en framgångsfaktor, tack och lov. I veckan som har gått har jag lagt till trav och lite galopp, vilket har känts helt ok, och i dag var det dags för en efterlängtad bomträning. Jag pratade med coach Emelie innan och vi bestämde att Mackan inte skulle göra varje övning så många gånger för att inte påfresta benet i onödan.
I förrgår när jag red så var Mackan (läs ”jag”) rätt spänd och det var svårt att fokusera på min egen ridning utan att ha koll på ekipagen som red omkring i olika gångarter omkring oss. Ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… Andas… andas… Jag fattar inte att det ska vara så svårt för mig att spänna av och faktiskt lita på min häst och bara riiiiida?! Så här i efterhand kan jag se att min hjärna var som en saftblandare och fokus var på allt annat utom på mig och min häst, så i dag gick jag in i manegen med planen att göra som Ulla-Carin berättade för mig på kursen Säker häst: slappna av och ge hästen längre tyglar för att inte föra över spänningar till hästen. Jag satt upp och skrittade runt på halvlånga tyglar och försökte vara så avslappnad jag bara kunde. Ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… Andas… andas… När det var dags att börja trava så fokuserade jag på att aaaaaandas och att lätta i handen. Andas in… uuut… uuut… in… uuut… uuut… in… uuut… uuut… Faktum är att det fungerar skitbra! När jag hade travat runt en kort stund så gjorde jag samma sak i galoppen: slappna av och lätta i handen.
I dag misstänkte jag att det skulle vara bra tryck i hästen så jag lämnade sporrarna i sadelkammaren och mitt ridspö fick hänga kvar på väggen i manegen. 😉 Enda gången då jag faktiskt upplevde att jag hade varit behjälpt av en liten sporre var när jag skulle galoppera på kvartslinjen, göra en liiiten volt vid E och fortsätta i en galoppsluta ner till kortsidan. Galoppsluta?! Det är ju faktiskt inget jag brukar ägna min ridtid åt, men det var ju bara att försöka så gott det gick. 😉 För övrigt så innebar träningen travbommar på serpentinbågar och studs på diagonalen – i båda varven. Vid två tillfällen fick jag till fina byten efter studsen – eller ja… vid ett tillfälle bytte Mackan utan att jag egentligen visste vad som hände och varför och vid ett tillfälle tänkte jag faktiskt till. 😉 Superkul! Det svåraste i dag var att ha en bra galopp på en relativt pigg häst och att inte bromsa med handen, men övning ger färdighet. 😀
Nu har vi klättrat ytterligare ett par pinnhål på stegen, min häst och jag. Från att för ett par månader sedan ha kämpat med travbommar och galoppbommar så har vi nu kommit till stadiet där man behöver ha hinderstöd – alltså över 50 cm. 😀 OK, inte en hel bana, men ändå… Heja oss! Nu känns faktiskt en bom på sockerbitar lite fjuttigt. 😉
Coach Emelie hade som vanligt fixat bra övningar till oss där vi började med att göra vissa delar först i trav och sedan i galopp. Inledningen i dag var att trava över bommar på ena långsidan, rida in på andra sidans kvartslinje och göra skänkelvikning ut till spåret och ta bommarna igen – först i trav och sedan i galopp. Till en början kändes Mackan lite stretig och opåverkbar men som tur var så släppte det allt eftersom. Bommarna på långsidan ändrades så småningom så att det blev två krysshinder istället och då skulle vi koppla ihop det med ett annat litet ”hinder” som stod mellan E och B: inridning i höger galopp vid E, galoppbom, sockerbitshinder, titta vänster och landa i vänster galopp, fortsätta bort till krysset, vända snett igenom och ta det andra krysset. Hahaha, som vanligt kommer jag inte riktigt ihåg, men jag har för mig att det var så här vi gjorde… och värre blev det. 😉
Del efter del kopplades ihop och efter en stund flöt det på hyfsat bra. Ok, allt är relativt. 😉 Den stora utmaningen kom när coach Emelie kopplade ihop alla delarna till en för oss låååång bana. För en van hoppryttare var det säkert en baggis, men för två halvsenila dressyrtanter så blev det lite för mycket. 😉 Jag tappade bort mig redan i början när Emelie förklarade banan så hon fick förklara den en gång till. 🙂 Lilla hindret vid E först, sedan vänster, lilla hindret igen och sedan höger. Hur svårt kan det vara? Vänster först, vänster först, vänster först. OJ! Red visst höger… tar om det igen.
Tur att coach Emelie har gott om tålamod. 😉 Galopp, galopp, galopp, titta upp, se vart jag skall, titta på nästa hinder, borde jag haft säkerhetsväst?…där är hindret, galopp, galopp, galopp, hopp!
Vid ett tillfälle när jag skulle rida banan igen så tänkte jag för mig själv att Emelie säkert hade höjt det sista hindret. Skit i det! Se vägen, titta vart jag skall, titta upp, titta på väggen bortanför hindret, galopp, galopp, hopp! Och JA, Emelie hade höjt hindret. 🙂 Luring! Det sista hindret låg nu på 70-75 cm. High five på den! 🙂
På det stora hela så gick det bra i dag och det kändes som om fartvinden tog tag i mitt hår när jag galopperade fram på banan. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Nej, inte riktigt så illa, men så förvånad jag blev när jag fick se mig själv på film! Går filmen i slowmotion? Är du helt säker på att du inte kör filmen i slowmotion?? Inte.. Nähä… Oj, så långsamt det går! Faktum är att vi skrattade mycket när vi tittade på filmerna från dagens ”hoppträning”! Två halvsenila dressyrtanter som har fått för sig att rida pay & jump och som dessutom har anlitat en coach. Hahaha! Det blir inte roligare än man gör det! Och vi gör det jätteroligt! 😀 En stor eloge till Emelie som guidar oss genom banan! När jag rider så inbillar jag mig att jag gör allt själv, men när jag ser och lyssnar på filmerna så förstår jag att det är tack vare Emelie som jag kommer igenom banan. Hahaha!Undrar om Emelie får stå på banan och ropa när vi rider pay and jump… ??
PS. Emelie hade en önskan om att jag skulle ta bort ljudet, men jag inser att det inte alls skulle bli samma sak utan ljud. Så tyvärr Emelie… ❤
dressyrbitchen 