Equiband – dressyrbitchen

Behandlad

Senast jag skrev i bloggen var för tre veckor sedan när jag hade bokat en träning som inte blev en träning för att Mackan trampade fel och fick ont. Efter det gav jag honom en veckas ”vila” med enbart skrittpromenader och checkade sedan av om han var fräsch – det var han inte. Gav honom ytterligare en vecka och checkade återigen av om han var fräsch – det var han inte då heller. I det läget var det inget annat att göra än att boka en tid hos veterinären för att se vad/om det var något som var trasigt.

Åkte till Kungsbacka Hästklinik med Mackan och där pratade jag och veterinären först om hur fantastiskt bra det hade gått med frakturen som han hade i våras och så himla skönt att det läkte så bra. Alltid kul när veterinärerna också är lite glatt överraskade. 😉

Efter lite inledande prat och när jag hade gått och sprungit med Mackan så blev det ett sedvanligt böjprov = 0,5 grads hälta på vänster bak. Alltså det benet som han har visat att han har haft ont i, så det kom inte som någon överraskning direkt. Möjligen hade jag räknat med mer hälta än så efter ett böjprov, så 0.5 kändes ändå rätt bra. Vidare ut i deras nya manege för att visa Mackan på lina. Typiskt nog travade han på rätt bra och visade inte sin ”struttighet” och ojämnhet på samma sätt som hemmavid, men veterinären kunde ändå förstå vad jag menade när jag beskrev hans rörelsemönster så som det oftast är. Efter både trav och galopp på volten så skulle jag göra några övergångar mellan skritt och trav, vilket är en baggis med min väluppfostrade och lyhörda häst. 😉 Ok, han är väldigt lyhörd när jag arbetar honom från marken, men jag vet inte om jag kan stå för det där med väluppfostrad till 100%. 😀 ”Trava… Wooooh… trava… Wooooh…” MEN HALLÅ!!! VAD GÖR DU??? Du kan väl inte bara slänga dig ner och RULLA DIG?!?! Jo, det kunde du visst. Både jag och veterinären blev helt överraskade när Mackan på en millisekund slängde sig ner i deras nya underlag och njöt av att rulla runt. Oftast brukar han ju visa i alla fall några tecken på att han är på gång, men i dag hade jag inte en chans i världen att hindra honom. Alla fyra benen vek sig i princip samtidigt och därefter var rullningen ett faktum. Knäppa häst! Direkt efter ställde han sig upp, ruskade lite på sig och började trava igen: ”Japp, då kör vi lite trav igen” sa han. Knäppa häst!

De andra som besökte kliniken tittade lite åt vårt håll när jag kom in med min häst som var full av sand, men det bjuder jag på. 😉 Alltid roar det någon. 🙂

Mackan blev bedövad i vänster knä och jag fick sätta mig och vänta i ca 45 minuter innan det var dags att longera honom igen, och denna gången arbetade han mycket bättre och jämnare med bakbenen än första gången. Följden blev att han blev behandlad i båda sina knän. (Varför det blev i båda vet jag inte riktigt, men det får jag fråga nästa gång.)

Enligt veterinären ska Mackan skrittas fram tills nästa besök och det är helt ok att jag skrittar över bommar, går i backar som inte är branta samt att jag använder Equiband under tiden. Här är jag lite kluven… OM man har en inflammation någonstans så borde det väl vara VILA som är det bästa? Eller? Visst, skritt kan anses som vila men kanske inte om man har en pågående inflammation. Eller?

Förhoppningsvis svarar Mackan på behandlingen så att jag kan börja tänka framåt igen, men om det inte är på det viset så lär jag få tänka om.

På dagarna får Mackan gå i en stoooor hage och jag hoppas att han håller sig i skinnet för att undvika fler skador.

Om lite drygt en vecka är det dags för återbesök, så håll gärna tummarna för oss igen. ❤

Nya tag igen…

I förra inlägget skrev jag att jag hade en plan och att jag förhoppningsvis skulle kunna hålla planen och komma igång ordentligt. Det gick så där med det… Tre dagar efter Mackans skoning så kom det ett par nya hästar i hagen intill och då sprang han av sig en baksko. Som tur var kom hovslagare Dan redan dagen efter och slå på skon eftersom han vet hur hoven blir om Mackan går utan sko några dagar – trots att jag försöker hålla hoven hel med hjälp av Vetrap och silvertejp. Mackan var rejält belastningshalt och var säkert tacksam över att få på sig skon igen. 🙂 Dan förklarade att Mackan mest troligt var öm i hoven och rekommenderade att ge Mackan ett par dagar utan arbete. Jaha, vila igen… 😦 Till råga på allt så var Mackan oren fram när jag skulle kontrollera huruvida han hade ont bak några dagar senare. Jaha, ytterligare några dagar med vila. 😦 Sammanlagt blev det en veckas vila för Mackans del, men NU ska vi igång igen. 😉

I dag fick Mackan gå med Equibanden och jag kombinerade styrka och koordination genom att dessutom låta honom skritta över fyra bommar som var upphöjda i ena sidan. Bommarna låg tvärs över medellinjen med ca en meter emellan. Han fick arbeta i intervaller där han först fick gå över bommarna fem gånger i vänster varv, kort paus, och därefter fem gånger i höger varv. Första intervallen gick enbart i skritt, men i följande intervaller fick han skritta över bommarna och arbeta i trav på volten som blev för att komma tillbaka till ”början”. (Nästan som en 8-volt fast med fem gånger i varje varv innan det var dags att byta varv.) Sammanlagt blev det tre intervaller med totalt tio gånger över bommarna i varje intervall. I pauserna mellan intervallen fick han skritta och då passade jag på att göra små volter och några ryggningar. Målsättningen är att arbeta med den här typen av träning två gånger i veckan.

Som grädde på moset ställde han sig på min ena fot i dag. Aj! Aj! Aj! Helvetes jäkla skit! Foten blev alldeles blå och jag hoppas att jag får ner den i ridstöveln i morgon… 😉

En månad som ”frisk”.

För fem veckor sedan, den 20 maj, var jag på kliniken och fick Mackan friskförklarad. Vid den tidpunkten hade jag redan fått skritta uppsuttet om jag hade velat, men det valde jag att inte göra. Istället har jag utökat längden på promenaderna och arbetet med equibanden. Till en början arbetade jag Mackan i skritt i manegen med banden och allt eftersom har jag utöka med mer trav och även lite galopp.

Härom dagen satt jag upp och ”red” (läs åkte häst) i 30 minuter i manegen, skrittade mest och travade bara lite. Herrejösses så ovant det kändes! Jag som i tankarna har varit på samma nivå som när Mackan fick frakturen i början av mars fick ett uppvaknande som heter duga… Ringrostig är ett rätt bra ord. Det där med att bara styra på ridbanan kändes faktiskt lite konstigt. Märkligt. Förhoppningsvis är det som med cykling – någonstans i kroppsminnet finns det och det kommer tillbaka rätt snabbt. Förhoppningsvis. 😉 För att väcka kroppen lite snabbare så har jag bokat in en träning om några dagar. 😀 Eller ja, träning och träning… det blir väl att Yvonne FA får korrigera mig och se till att jag inte gör allt för tokiga saker på hästryggen nu när jag är ringrostig. 😉

Upplägget tills vidare är:

Equiband 2-3 dagar i veckan.
Promenad 45-60 min 2 dagar i veckan.
Ridning 2-3 dagar i veckan.

Eftersom veckan enbart har 7 dagar så blir det väl att jag så småningom även rider med banden. 🙂

Mackan trivs riktigt bra på Norrgården vad det verkar. Nu får han äntligen gå med kompisarna i hagen igen – även om han inte alltid uppskattar dem. 😉

Efter fem månader så har jag också landat riktigt bra i ett mindre stall. Den första tiden tyckte jag att det var öde jämfört med tidigare stall där det var ca 20 hästar. Att det är få hästar är enbart en fördel, men det jag saknade (och till viss del saknar) är alla pratglada stallkamrater även om jag mer och mer uppskattar ”ensamheten”. Att sitta i fiket och blicka ut genom de oerhört vackra fönsterglasen är helt fantastiskt!

610009CB-608D-4294-B193-DEA58BEB0E70

Just nu har jag väl bara ett litet bekymmer med att det är för få hästar i stallet: det är inte tillräckligt snabb åtgång på de stora balarna med hösilage vilket medför att ”bäst-före-datum” hinner passera med råge. Nu har jag löst det genom att köpa några balar torrt hö som jag har gett vid sidan av det andra. Inte optimalt, men det funkar. Den som tycker att jag är petig kan gärna läsa här och här och här.

Ha en bra dag och var noga med hösilaget! 😉

Skitväder och bristande motivation.

Mackan och hans kompis trivs riktigt bra tillsammans i hagen och jag får frid i själen på köpet nu när han har sällskap. Den senast tiden är det två hästar i stallet som tyvärr har fått vandra vidare till de evigt gröna ängarna och eftersom det då blev endast en häst kvar i den hagen så fick han i dag flytta ihop med Mackan och Salado. ❤ De har ju gått i hagarna bredvid varandra ett bra tag nu, så de kände ju redan varandra. Jag var faktiskt lite orolig över huruvida Mackan skulle kaxa sig mot Brille, som lär vara en riktig tuffing, men jag tror att Mackan fick klart för sig i ett tidigt skede vem det är som bestämmer. Det fanns nämligen spår efter ett rejält bett i sidan på Mackan när jag borstade honom. Nu är de alltså tre herrar som ska gå tillsammans och om ca en vecka ska de flytta över till skogshagen som fåren har gått i, den ska bara rensas ren från fårstängsel först. Fåren har nämligen också fått gå vidare till de evigt gröna ängarna…

Skogshagen är riktigt stor och kuperad med många träd och buskar och det är med lite skräckblandad förtjusning som jag släpper Mackan där. Vi hade en liknande hage när vi hade gård och då sprang Mackan in i träden emellanåt och slog till och med bort en liten bit ben från den ena (falska) höftknölen. En annan potentiell fara är att han ska lattja runt och fastna mellan två träd, så jag får väl se till att ta med en såg till stallet som jag kan använda om det behövs. 😉 Mitt i hagen går det en gärdsgård – ve och fasa om han smockar i fötterna där och får en hovbensfraktur, vilket min förra häst Salna fick hos sin nya ägare. 😦 Nej, nu ska jag väl inte måla fan på väggen – det som sker det sker. Jag kan ju inte packa in min älskade häst i bomull. Eller? 😉

I veckan som har gått så har jag fått försöka hålla motivationen uppe trots skitvädret som har varit. Vi har visserligen manege vägg i vägg med stallet, men där vill jag ju inte fastna varje dag… Jag har varvat ridning med arbete på lina med och utan Equiband och vissa dagar har Mackan fått vila helt för att det inte har gått att vara annat än i manegen på grund av vädret.

När jag åkte från jobbet i går så trodde jag nästan att jag höll på att bli deprimerad eftersom humöret var i botten och det kändes som att jag skulle börja grina vilken sekund som helst, så då brydde jag mig inte om att göra något alls med Mackan. Jag åkte istället hem och mölade i mig en god (och stor) Ben&Jerrys istället. 😉 I morse när jag vaknade så kände jag mig mycket mer uppåt i sinnet och såg verkligen fram emot att åka till stallet och rida! Tänk vad lite Ben&Jerrys och lite sömn kan göra! 🙂

Glass

I dag red jag med Equiband under magen och hade fokus på att Mackan skulle gå fram för lätta hjälper. Funkade rätt bra, faktiskt. För utom att han skulle gå fram så försökte jag även se till att jag skulle ha lika mycket tryck i varje stigbygel, spaghettiarmar och skuldror som inte åkte framåt. Funkade rätt bra, faktiskt. 😉 Nu ska jag nog sätta mig och titta lite på Uta Gräf för att få lite inspiration. ❤ Nästa vecka hoppas jag på bättre väder!

Äntligen träning!

Var i stallet i god tid så att jag skulle hinna mocka före det att det var dags att göra iordning Mackan för träning, men som vanligt hände något och tidsbristen var ett faktum. Mest troligt har jag fått lite rutin på det här med att ha bråttom eftersom jag bara blev 5 minuter efter i min tidsplan. 😉

Aj, aj, AJ! De satans motsträvig höftlederna påminde mig om att det var några dagar sedan som jag satt i sadeln och att jag inte har skött min egna fysiska träning så som jag borde. Inte bra. Vis av erfarenhet så har jag lärt mig att om jag bara sitter still i sadeln under några minuter så att muskler och höftleder får slappna av så kan jag oftast skritta iväg utan några vansinnessmärtor och efter en stunds ridning så känner jag oftast inte någon smärta alls – så även i dag.

När Yvonne FA kom så konstaterade hon att Mackan såg mycket bättre ut i sin överlinje och underlinje. ❤ Kul! 🙂 Det var ett antal veckor sedan hon såg honom senast och när det går lite tid mellan gångerna så syns ju skillnaden mer än om hon hade sett honom varje vecka. 😉 Faktum är att Mackan känns starkare och jag tycker också att överlinjen och hela rumpan håller på att få en bättre form – mest troligt tack vare arbetet med equibanden några dagar i veckan.

Dagens träning innebar bland annat att hitta en bra och lite mer samlad galopp redan från fattningen samt att övergångarna mellan gångarterna skulle göras med kvalitet. Yvonne anser att Mackan nu är så stark att han ska kunna arbeta mer samlat med bibehållen kvalitet i såväl galopp som i övergångar och det känns ju lovande. Det hade kanske varit lättare om piloten hade varit mer koordinerad och inte haft så många konstiga nervbanor kroppen som medför att olika kroppsdelar gör olika saker helt okontrollerat lite då och då… ”Vänsterhanden!”, ”vänsterhanden!” ”Ooops!” hörde jag Yvonne ropa. Ja jäklar, det var ju den där vänsterhanden – fokus på den måste jag ha tappat bort någon gång under julstöket. ”Ta inga omtag med vänsterhanden!” Va?? Omtag? Gör jag? Ja, men det gör jag ju! Och många gånger dessutom… Ok, bara att fokusera på att inte göra omtag då! Lättare tänkt än gjort. Så snart jag skulle fokusera på att verkligen inte ta omtag så glömde jag ju av allt det där andra som jag skulle göra, typ att rida, och då red jag nästintill rakt in i sargen. Övning ger färdighet sägs det ju och jag siktar på att öva som f-n tills nästa träning så att jag kan låta bli att ta omtag i tygeln och rida på som om jag aldrig hade gjort annat. 😉 Tänk om jag hade kunnat göra en ctrl-alt-delete och bara starta om hela systemet i kroppen. Hur najs hade inte det varit?

Att tänka på:

Ta inga omtag!
Få Mackan att ta bättre kontakt med högertygeln (och lätta i vänster).
Vara noga med att inte överarbeta galoppfattningarna och tänka halvhalt direkt för att uppnå en bättre samling.
Låt övergångarna ta tid. (Bättre att Mackan samlar sig några extra steg än att han dyker.)

Mer än så klarar jag nog inte av att ha i huvudet samtidigt…

Förhoppningsvis blir det träning igen om ca 14 dagar och då jäklar ska jag visa att jag har tränat på ”läxan”. 😀

En trött men nöjd Mackan efter dagens träning. ❤

Clinic & Equiband

Facebook är riktigt bra i många avseenden! För ett tag sedan dök det upp ett evenemang som jag hade missat om det inte vore för FB – en clinic med Viveca Ewards, Svensk Hästrehab, där hon skulle visa och berätta för oss hur systemen med banden fungerar. Vi som var där hade olika erfarenheter av Equiband och några har arbetat med banden ganska länge, några en kortare tid och några inte alls. Jag som har använt banden mer eller mindre regelbundet under en längre period och läst typ allt som står i Vivecas blogg fick inte så mycket nytt levererat, men det var intressant att se två olika hästar arbetas med banden för första gången och vilken skillnad det var utan och med band. 🙂

Jag började med banden i mars 2017 och då gick Mackan som en riktig kamel när Viveca skulle arbeta honom enligt Equibodybalance med magbandet på:

Anledningen till att jag tog kontakt med Viveca i mars 2017 var att jag hade börjat analysera varför jag hade så himla svårt att få en snygg överlinje på min häst. I samma veva bytte jag tränare och inriktning i min ridning, något jag verkligen inte ångrar. Istället för att ha fokus på tävling, dressyrprogram och en högre form så växlade jag tillsammans med Sofia Alfredsson ner till en lägre växel där vi fokuserade på att Mackan verkligen skulle få förutsättningar att arbeta på rätt sätt. Arbetet gav resultat ganska omgående! Med banden och träningarna för Sofia så började det hända något: halsmuskulaturen förändrades, och ryggen och länden började fyllas ut på ett annat sätt än tidigare. 🙂 Av någon anledning har jag dock svårt att aktivera honom så att han får en rund och go rumpa, men någonstans har jag börjat acceptera att det kanske är så han är skapad – lite som mig fast tvärt om – jag har en liten byst och en rejäl rumpa. Inte heller så lätt att påverka… 😉

Inspirerad av Vivecas clinic och det faktum att jag slarvat med min egen träning för höftlederna gjorde att jag arbetade Mackan med banden första dagen efter hans veckovila. Halv storm i en hyfsat dammig paddock var väl kanske inte de bästa förutsättningarna, men skam den som ger sig i första taget. Jag vet ju sedan tidigare att om jag bara är som vanligt och inte låtsas om att som händer runt omkring så bryr sig inte heller Mackan nämnvärt. Tyvärr har jag ingen film från hur han går med banden nu till skillnad från mars 2017, men det får jag fixa. Viveca var ute och undersökte honom för drygt en vecka sedan för att se om det finns någon förklaring till att han har snubblat oftare och att han har varit ovillig att bjuda framåt, och hon tog då även ner honom till paddocken för att se hur han rörde sig och hon konstaterade att något har i alla fall hänt. Vilken tur! 😉 Personligen upplever jag att han är mycket mer balanserad, även i ridningen. För ett år sedan såg han halt ut när jag arbetade Equibodybalace med honom, men det gör han verkligen inte nu. 🙂 (Beträffande snubbling och eventuella spänningar i kroppen så hittade hon inte någon direkt förklaring – för på det stora hela kändes han fin.)

Jag har i princip enbart arbetat med magbandet från marken under drygt ett år, men inspirerad från clinicen och av mina nuvarande tränare så ska jag även rida med magbandet då och då samt använda bakbandet mer frekvent.

Det är så roligt att arbeta med Mackan så här och faktum är att jag saknar inte tiden då fokus var på att hitta rätt inför kommande tävlingar, men visst vore det roligt att tävla och då på en häst som bär sig själv och med en ryttare på ryggen som har full koll på sin kropp. 🙂

Under min långa semester ska jag fokusera på min egen träning och på arbetet med att bygga upp Mackan ännu mer. Planen är att jag också ska komma iväg och rida på olika ställen så att vi får rejält med variation i arbetet. Vem vet? Vi kanske syns! 🙂