Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad.
Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver.
Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.
Då och då greppar jag olika halmstrån för att få bukt med Mackans hårlösa och solkänsliga områden. Jag har testat olika produkter under årens lopp: krämer med solskyddsfaktor, andra ”läkande” krämer, kortison, örter och mekaniska solskydd. Det enda som används flitigt år från år är mulskydden från JJ’s Släpservice och Shires UV-huvor, för utan dem hade det varit katastrof. 😦
Huvan på bilden blev tyvärr inte långvarig på Mackan… Inte ens ett dygn. Jag misstänker starkt att Mackan fick hjälp att dra av den. 😉 För ett litet tag sedan fick jag leta efter ett annat mulskydd i hagen och hittade det i ett bedrövligt skick, så det åkte direkt i soptunnan.
Den här varianten är ett mulskydd från JJ’s och som jag har modifierat lite så att det går upp en flärp som täcker mer av bläsen. Den funkar hyfsat bra, men när UV-huvan också kommer på plats så åker flärpen ner.
För någon vecka sedan tog jag kontakt med MD Kleen för att höra om de eventuellt hade några örter/örtblandningar som skulle kunna hjälpa Mackan och då fick jag frågan om jag hade provat akupunktur. Örter har jag provat men aldrig akupunktur, så idag fick Mackan akupunktur av Daniel Kleen. Akupunkturnålarna sattes så att de ska hjälpa levern och förhoppningsvis göra så de hårlösa partierna inte är fullt så känsliga. Det är ingen quick fix, men det är jag beredd på. Om tre veckor ska Daniel och jag höras för att se hur vi går vidare. 🙂
I dag ser Mackan ut så här:
Nu avvaktar jag med stor spänning för att se om akupunkturen kommer att göra skillnad och tills vidare packar jag in hans huvud som vanligt soliga och mindre soliga dagar. 🙂
Den senaste tiden har Mackan varit skodd fram och barfota bak, men jag är inte helt nöjd med bakhovarna då de är oerhört låga i trakten och inte särskilt funktionella. Min bedömning är också att den elastiska putan inte är mycket att hurra för och han har garanterat negativa vinklar också. Så för att få mer input i hur jag ska göra på bästa sätt så har jag bland annat lyssnat på Anna på Viahovs hovsnack i Facebookgruppen Hovvård för hästfolk. 🙂 Där pratade de bland annat om bootsen Easyboot Cloud och den specialsulan som hör till och vilken skillnad det har gjort för många hästar. Där och då tyckte jag att det var lite dyrt att köpa ytterligare ett par boots så jag bestämde mig för att köpa ett par Easyboot Cloud Insert pads istället. På Viahovs hemsida kan man läsa: ”En kilformad mjuk Comfort Pad som formar sig efter hoven och ger extra komfort och stöd, speciellt utvecklad för rehabsyfte vid t.ex fång, negativ vinkel, navikulära problem m.m”.
Jag har nu använt sulorna i Mackans Equine Fusion Active Jogging och han verkar riktigt nöjd med det. Faktum är att jag upplever att han arbetar bättre med bakbenen när han har kilsulor – precis som för några år sedan då han skoddes med kilsulor bak. Drivet blir liksom bättre. 🙂 Jag tycker också att han hamnar mer ”rätt” med bakbenen när han står still, d v s att skenbenen närmar sig 90° mot marken och inte inunder kroppen som det brukar vara i hans fall.
Nu så här ett par veckor senare så har jag faktiskt beställt ett par Easyboot Cloud som Mackan kommer få ha även i hagen, så det blir att ha boots 24-7 en tid framöver. Min förhoppning är att Mackan inte kommer att trampa sönder dem och att hovarna (elastiska putan) utvecklas på ett bra sätt. 🙂 För säkerhets skull kanske jag får spraya bootsen i någon neongul färg så att jag kan hitta dem i hagen om det behövs. 😉 Nu läääääängtar jag tills jag får en avisering om att jag har ett paket att hämta hos ombudet i en butik inte så långt från oss. 😉
Förra gången Mackan skoddes så hade han problem att stå till och han kastade sig hit och dit, vilket medförde att sko, sula och DIM flög all världens väg. Mest troligt flög kopparsulfatet också sin väg eftersom det har luktat röta från höger bakhov det sista. Jag har försökt att hälla in olika bakteriedödande preparat mellan den 3-D printade sulan och hoven, men det har inte riktigt haft den effekt som jag hoppats på.
Eftersom jag inte ville ha brottningsmatch mellan Mackan och D idag så pratade jag med D före det att jag hämtade in Mackan och berättade att vi struntar i skor bak ifall Mackan inte är med på noterna.
D verkade framhovarna och blev riktigt nöjd med formen på vänster fram. 🙂 Höger fram har en lite annorlunda form och flyter in aningens medialt och är konvex lateralt. Just den hoven har haft en annan form i flera år, så det kanske tar lite extra tid att få ordning på den – om det ens går. Jag ville inte ha kopparsulfat ytterligare en period i och med att den är så aggressiv, så jag hade köpt en burk RedHorse Field paste som D kletade in på hovarnas hela undersida och han tryckte in rejält med Hoof-Stuff i strålfårorna. Håller tummarna för att det fungerar! 🙂 Det gick bra för D att slå på skorna fram, men Mackan ville gärna sätta ner hovarna lite oftare än vad D hade lust med… Mackan stod inte stadigt på sina bakben under tiden som han fick fixat framhovarna, utan såg ut att stå endast på två diagonala ben. Märkligt.
D plockade av skorna bak och konstaterade snabbt att höger bak inte såg rolig ut. Precis som jag hade misstänkt så var det en del röta där så vi bestämde att inte slå på nya skor bak idag. Dels för Mackans skull, men även för D’s skull. Fördelen med det är att jag kan fixa och trixa med diverse preparat för att få ordning på rötan och eventuellt slår D på bakskorna då.
Det sista jag gjorde var att lägga i Hoof-Stuff i strålfårorna på båda bakhovarna och kleta på Field Paste. I helgen får det bli fotbad med Sole Cleanse för båda bakhovarna. 🙂 Jag är så nöjd med att jag har Equine Fusion Active Joggin sedan tidigare, för då kan jag bara sätta på dem och ändå kunna gå ut på grusvägarna. 🙂
På det stora hela verkar kvaliteten på hovväggarna vara mycket bättre nu än tidigare och jag misstänker att det bland annat beror på mineralerna från Key Mineralmix som Mackan har ätit under ett års tid. Jag har haft kontakt med Helen på Key Mineralmix och som har hjälp mig att justera foderstaten. Helt suveränt! 😀
Sportlov och ledigt. Härligt! ❤ Jag älskar att ha en hel vecka helt oplanerad (så att jag kan planera in det jag vill) utan att behöva stressa.
Första aktiviteten på veckan blev att åka till Kungsbacka Hästklinik och Cissi för att fixa Mackans tänder, ta bort snoppsten och att vaccinera honom.
Mackan hade ett sår längst in på tungan eftersom kindtänderna på höger sida hade lagt sig aningens lite inåt och att tändernas vassa kant då skavde på tungan. Hon såg också att Mackan har fått många små microsprickor i tänderna sedan förra besöket och frågade mig om han äter grus. Grus? Varför skulle han göra det? Enligt Cissi så har sprickorna orsakats av yttre påverkan och är inte ålderstecken, så en förklaring skulle kunna vara att han har fått in grus i munnen. Hmmmm… När? Var? Hur? Varför? Genast började tankarna fara i huvudet. Ok, vissa balar i förra stallet var väldigt ”jordiga”, men frågan är om det kan vara tillräckligt för att skapa sprickor i tänderna. Kan han ha fått in småsten i munnen när han har har gått och letat ätbart i någon vinterhage? Ingen aning. Min förhoppning är att det har varit tillfälligt med grus i munnen och att det inte är något som ska förvärra hans tänder ytterligare. Hakarna i munnen var inte så stora den här gången så det märks att Mackan börjar bli äldre och att tänderna inte växer så mycket. För första gången någonsin så ska jag komma till baka om ett år (om inget oförutsett händer). Tidigare har det alltid varit max åtta månader mellan besöken. 🙂
För några år sedan hade Mackan en jättestor snoppsten (konkrement) som knappt gick att få ut, så nu brukar jag fråga på kliniken om de kan plocka bort de stenar som har bildats sedan sist. Cissi sa att det var hennes ”specialitet” så hon kastade sig glatt in i skapet på Mackan och visade därefter upp tre mindre stenar som hon hade plockat ut. 🙂
Som vanligt blev vi väldigt väl mottagna på kliniken men jag hoppas ändå att jag inte behöver åka dit igen förrän om ett år när det är dags för nästa tandkontroll. 😉
I ett tidigare inlägg skrev jag att Mackan betedde sig väldigt konstigt när han skoddes och jag ville gärna kolla upp om han ”satt fast” någonstans, och om det kunde vara en förklaring till hans beteende i så fall. Eftersom Viveca på Svensk Hästrehab har gått igenom/behandlat Mackan en del under årens lopp så vet hon hur han är i kroppen, och om hon hade fattat misstanke om något så hade jag åkt vidare till klinik med honom.
Som vanligt tyckte Mackan att besöket på Svensk Hästrehab var väldigt trevligt och han lät villigt Viveca provocera olika delar av hans kropp utan att han ens rörde på ett öra. På sätt och vis var det skönt, men å andra sidan så har jag fortfarande ingen aning om varför Mackan bråkade vid skoningen… Hon tryckte på olika delar och lyfte ut bakbenen åt sidan utan att Mackan protesterade.
Viveca sa att Mackan är lite stel och det är ju inte så konstigt i och med att han inte har rört sig överdrivet mycket på ett bra tag, och man blir ju inte direkt rörligare av att mest gå på platt mark. Förhoppningsvis torkar det upp i naturen inom kort så att vi kan komma ut i lingonriset och få lyfta på benen lite mer. 😉
Frågan är hur vi ska göra för att Mackan inte ska reagera lika illa vid nästa skoning, för risken finns. Kanske kan vi se om det hjälper att få ha bakbenen lite lägre? Kanske på ett stöd? För jag vill verkligen inte att det ska bli likadan reaktion igen. 😦 Viveca var väldigt försiktig och lyfte bakbenen lååååångsamt vilket kanske kan vara en förklaring. När hovslagaren lyfter bakbenen så är det oftast lite mer ”hej och hå!”.
Jag hoppas verkligen att nästa skoning blir annorlunda!
Efter att ha lagt tiotusentals kronor på både boots, verktyg och utbildning så fick jag efter mycket vånda ta beslutet att låta Mackan få järnskor igen. Den som säger att man skor av hästen för att tjäna pengar vet nog inte vad hen pratar om… I den bästa av världar hade Mackan kunnat gå barfota på dagarna och med boots när vi skulle ut på grus. Tyvärr är de grusade ytorna runt stallet lite för jobbiga för honom och dessutom är det inte praktiskt genomförbart att jag ska åka 3,6 mil extra varje dag för att sätta på honom hans boots så att han kan vara bekväm under dagen, så det fick bli skor som sitter 24-7.
Jag hade önskemål om 3D-printade sulor med DIM under för drygt ett år sedan, men då ville hovslagaren inte sko med det, men så fick det bli nu. Jag hoppas verkligen att hovarna och trakterna kan få lite hjälp på vägen med den här kombinationen och i den bästa av världar så kanske Mackan kan gå barfota en period lite längre fram i år. Under tiden som Mackan har varit utan järnskor så har jag lärt mig oerhört mycket om hur hoven fungerar och efter det så känns det inte optimalt att spika fast en järnsko på hoven igen. Men ibland får man välja: pest eller kolera. 😦
Det som jag hade oroat mig mest för var att Mackan skulle bli sömtryckt igen och få både värme och puls i hovarna, men det var inte det som var problemet den här skoningen. Framhovarna gick bra att sko, men när D skulle börja arbeta med bakhovarna så slog Mackan bokstavligen bakut. Väldigt jobbigt! Mackan som alltid har varit snäll att sko kastade sig framåt, sparkade och var allmänt jobbig. Flera gånger fick D börja om med både sula och DIM eftersom de flög all världens väg när Mackan protesterade. Jag kunde för mitt liv inte förstå vad det var som hände… 😦 Till slut var jag tvungen att ta ett rejält tag om Mackans ena öra och vrida om så att han skulle få annat att tänka på, vilket fungerade. MEN det var något som inte stämde. .( Efteråt sa D att det kunde bero på att det var längesedan Mackan skoddes, men det tror jag inte ett ögonblick på eftersom Mackan ALLTID har uppfört sig – till och med när han fick skor för första gången och även när han varmskoddes för första gången. Han har alltid hållit sig på mattan. En annan teori som D hade var att Mackan är 18 år och att det kanske gjorde ont när han lyfte bakbenen högre och längre bak än vad Mackan var van vid. Det känns rimligt. ❤ Mitt i allt detta fick jag lite dåligt samvete för att vi blev arga på Mackan när han kanske hade ont. 😦 Förhoppningsvis kan D hålla bakbenen lite lägre och närmare Mackan vid nästa tillfälle. Om det blir något vill säga… Det kan ju hända att D inte har lust att sko Mackan igen, menhan har nog varit med om ännu jobbigare hästar. 😉
Järnsko med 3D full mesh-pad med DIM under. (Ser nu att skon ser ut att sitta snett… eller så har vi en ballförskjutning.) Nu håller jag tummarna för att Mackan blir bekväm med den här uppsättningen och att jag äntligen kan komma igång med att sätta igång honom ordentligt igen. Är det inte det ena så är det det andra… 😉
Nu har det gått några dagar sedan jag kallade ut Distriktsveterinärerna för att se om det var en hovböld eller något annat som gjorde att Mackan var väldigt halt på vänster bak. De hittade ingenting som kunde förklara hans hälta och jag lät honom stå inne några dagar tills dess att han var ohalt. I går kväll gick han riktigt bra på hoven även utan mjuk padding under. Så himla skönt! 🙂 Så sent som i går kväll sa jag att det inte skulle förvåna mig om han har sparkat i väggen under natten och fått ont, men det var ingen i stallet som trodde mig. ”HAN gör väl aldrig någonting! Han är ju som en trygg farbror som bara står still…! Jo, jo… jag vet vad han är kapabel till, även om det inte händer så ofta nu för tiden. 😉
Idag fick jag nog förklaringen, och det är nog så att han har sparkat i väggen och fått rejält ont. Hovarna var inte renskrubbade när veterinärerna var här, så de missade det jag fick syn på idag när jag skrubbade hovarna med Hibiscrub – en sprucken tåvägg. Kan förstå att han har fått ont av den smällen och jag hoppas att han aldrig gör om det.
Förutom sprickan så ser man tydligt att den laterala sidan flyter ut, något som håller på att åtgärdas sakta men säkert. Den mediala sidan är samtidigt högre och vid första anblicken tänker man nog att den ska verkas ner, men det finns knappt något att verka. Så jag får försöka minska trycket på den laterala sidan så att den inte flyter ut ännu mer.
I morgon ska Mackan få gå ut i hagen med sina Equine Fusion på alla fyra hovarna och jag hoppas att han håller sig i skinnet så att bootsen inte går sönder. De är ju rätt dyra… 😉
”Hej! Mackan är väldigt halt vänster bak går på tå. Har puls och varm hov antagligen en hovböld. Låter honom stå inne idag. 🙂 ”
Typiskt! Jag som tömkörde Mackan kvällen innan och var så nöjd att han travade på så käckt utan att det var några som helst avvikelser. Visserligen med sina Equine Fusion på alla fyra hovarna, men ändå. 😉 Tömkörde väldigt mycket i skritt, lite mer i trav och ytterst lite i galopp i cirka 60 minuter – allt för att hovarna ska få arbeta ordentligt nu när vädret är som det är och hästarna står still mestadelen av utetiden.
För säkerhets skull ringde jag ut Distriktsveterinärerna som fick titta och klämma på hoven. Mackan var rejält halt och ville helst inte sätta ner hoven över huvud taget, men med lite övertalning kunde han ta sig från boxen till spolspiltan. När veterinären klämde med visitertången i tån så reagerade Mackan, men inte när hon klämde i trakterna eller på andra ställen. Dennis, som arbetar i stallet, raspade hoven och skar lite för att veterinären skulle kunna se lite bättre. Ingen böld i sikte men det syntes lite blödningar på den mediala sidan av hoven och även i tån. Veterinären gjorde ett våtvarmt omslag på hoven och vi bestämde att vi skulle höras dagen efter, efter det att Emelie, som också arbetar i stallet, hade bildat sig en uppfattning om hur läget var.
”Han sätter ner foten idag men fortfarande halt” löd meddelandet jag fick av Emelie. OK, lite bättre alltså… När veterinären ringde mig så bestämde vi att jag skulle avvakta lite och om Mackan inte blir bättre inom ett par dagar så ska jag kontakta kliniken. Mackan fick stå inne under dagen och när jag kom till stallet på eftermiddagen så såg Mackan pigg och glad ut i sin box. Jag lät honom stå kvar i boxen under tiden jag borstade och gosade lite och såg då att han belastade benet bra på det mjuka underlaget och att han vilade omväxlande vänster och höger bakben, vilket ändå känns rätt bra.
Mest troligt blir det så att jag får sätta järnskor på honom igen och då blir det med 3D-printade sulor med strålsupport och DIM under och förhoppningsvis kan det göra att Mackan blir oöm. Min förhoppning har under lång tid varit att han i alla fall skulle kunna gå barfota i hagen och ha boots vid behov, men tyvärr är han så tunn i sulorna nu att jag inte ser något annat alternativ än att sko honom igen. Ibland får man helt enkelt välja mellan pest eller kolera och i det här fallet är det viktigaste att min häst inte har mer ont än nödvändigt.
Jag missade tyvärr att skriva anteckningar direkt efter förra träningen vilket innebar att jag tappade vissa delar och blev lite villrådig i hur jag skulle göra för att uppnå önskat resultat. Nu fick jag chansen att ställa frågorna igen och sätta mig in i hur jag skulle göra i vissa moment. Måste medge att tajming och kondition inte är min starka sida just nu… 🙂
Något av det svåraste i dagsläget är att få Mackan till att ta yttertömmen i höger varv. Han tappar emellanåt bjudningen, faller då in åt höger och ”svängebalansen” blir därmed förlorad. I vänster varv har jag inte alls samma svårigheter.
På dagens träning började jag i höger varvs skritt och mitt problem blev direkt synbart, vilket enbart var positivt eftersom jag då kunde få hjälp att korrigera/hjälpa min häst till rätt balans. Instruktionerna var att jag ska jag be Mackan ta kontakt på yttertömmen genom att ta lite mer i den och i samband med det så ska jag be honom att bjuda framåt lite mer. När han svarar så ska jag lätta i ytter och leda med inner för att visa vägen (på volten) och om önskat resultat blir att han har kontakt med både ytter och inner och är i balans så ska jag låta honom vara och få vila i rätt balans tills nästa korrigering behövs. I de lägen Mackan tappar bjudning och faller inåt när jag arbetar honom på volten så ska jag ändra mitt läge och positionera mig som om jag skulle gå rakt framåt, alltså snett bakom istället för att hålla mig i höjd med bålen/bogen. När rätt balans uppstår kan jag återta min position mer i mitten.
I höger varv fick jag arbeta en hel del med min tajming samtidigt som jag skulle förstå hur jag skulle göra för att uppnå önskat resultat. Inte helt plättlätt… 😉
I vänster varv trillade poletten ner direkt. Balansen fanns redan från början och Mackan kunde trava på utan att jag behövde göra något. Huvud och hals framåt neråt och ryggen upp i ett avslappnat läge. Super! ❤
Min förhoppning är att tömkörningen med Helene ska bidra till att jag på ett fint sätt kan få Mackan i egen balans i båda varven – både på töm och så småningom även uppsuttet. 🙂
Under flera år har jag varit inriktad på Centrerad ridning och VBR samtidigt som jag med ljus och lykta har sökt information om smärtlindring eller annat som kan bidra till att smärtan i mina ljumskar (vid ridning) kan minska. Nu tog jag äntligen steget och bokade tid hos Lena Gunnarsson på Equestrian Fysio i Helsingborg för en koll av mig själv och för att se hur väl/illa min sadel passar mig och vad som i så fall går att göra åt det. Här kan man läsa lite mer om konceptet: https://www.equestrianfysio.se/equestrianfysio/
Besöket började med att jag fick ta på mig en streckjacka och ställa mig framför spegeln. Men redan när jag kom in hade Lena observerat vissa saker gällande min kropp och som jag själv var helt omedveten om, dels gällande mitt bäcken men också hur jag placerade min kropp när jag stod rätt upp och ned på golvet. 😀 När Lena sedan analyserade min kropp så fick jag bland annat stå på ett ben i taget, stå på tå, böja mig åt sidorna och sitta på en mjuk gummikudde och lyfta ett ben i taget. Under tiden jag gjorde det här berättade Lena vad hon såg och då blev det även synligt för mig. Intressant! 🙂
När jag stod på höger ben så sköt jag ut höften, vilket jag inte gjorde när jag stod på vänster ben, och när jag stod på tå så var höger fotled väldigt instabil, vilket inte vänster var. Hmmm… Jag är svagare i höger sida och behöver arbeta mer på liksidighet framöver. För att få lite ”hjälp” med kroppen när jag ska stå på ett ben så kan jag hålla ett finger i väggen samtidigt som jag är noggrann med att inte låta höger höft falla ut.
På bilden ser man tydligt hur fokuserad jag är på att känna vad som händer i kroppen och hur jag ska göra för att det ska bli rätt. 😉
När jag satt ner och lyfte högerbenet aningens från golvet så vek jag mig i högersidan. För att undvika det ska jag träna på att få in vänsterskuldran och öppna upp/få upp högerskuldran.
Efter en stund fick jag flytta mig från gummikudden och sätta mig på en bit wellpapp. Mina sittben gjorde avtryck i wellpappen och med hjälp av dem kunde Lena även titta på min sadel och dra vissa slutsatser. Tydligen har jag ett rundat bäcken i och med att jag inte kunde få ett vettigt avtryck av triangeln sittben och pubisben, vilket stöder min känsla av att bäckenet faller fram i sadeln. Avståndet mellan mina sittben var ungefär 12,5 cm och det stämmer väl med tidigare analys jag har gjort: https://dressyrbitchen.com/2020/06/23/sitsanalys/
När analysen av min kropp var gjord så vad det dags att ta en närmare titt på min sadel. För att sätet skulle passa mitt bäcken bättre så placerade Lena en bit sittunderlag på framvalvet och stoppade wellpapp under bakre delen av lillkåpan.
Vi diskuterade olika sätt att försöka göra sadeln bättre för mig: Seat Saver med påklistrat (under) sittunderlag, cykelbyxor, sy fast padding i ridbyxorna mm. Eftersom jag inte rider så många gånger i veckan längre så känns det inte som ett förstahandsalternativ att byta sadel (igen). Om jag hade ridit och tränat ofta och kanske tävlat, då hade ett sadelbyte definitivt varit ett alternativ men min erfarenhet är att det kostar att byta sadel – både i energi och ekonomiskt. Dessutom så funkar min nuvarande sadel bra på Mackan och jag är inte säker på att jag kan hitta en ny som ligger lika bra. 😉
Jag har under en längre tid haft mina stigläder under kåpan för att spara sadeln men Lena anser att den lösningen blir sämre för mina höftleder i och med att lädret då trycker ut kåpan och indirekt påverkar lederna. Så från och med nu ligger mina stigläder utanför kåpan. 😉 När jag satt i min sadel så tittade Lena även på hur mina fötter föll och hur mina stigbyglar är vinklade och föga förvånande passade mina fötter inte stigbyglarna optimalt. Lösningen på det här var att vända stigbyglarna så att de hängde på fel håll, dvs med säkerhetsanordningen inåt, och då passade de mina fotvinklar mycket bättre och jag fick stöd även under stortåleden. Enligt Lena spelar det ingen roll på vilken sida man har säkerhetsanordningen och att studier har visat att det till och med kan vara bättre att ha dem på insidan. 🙂 Jag blev även rekommenderad att köpa stigläder med T-spänne för att undvika att spännet på stiglädret påverkar höftlederna.
Avslutningsvis fick jag lägga mig på britsen och Lena behandlade vissa delar av min kropp som behövde lite justering. Hon visade mig även några sätt att själv kunna behandla ett par muskler som behöver lite extra omvårdnad.
Under större delen av besöket använde Lena min bobil för att kunna fotografera och filma så att jag skulle få ordentligt med dokumentation med mig hem. På så vis kan jag arbeta vidare med rätt saker, för det är ju lätt hänt att man gömmer annars… 😉
Sammantaget var besöket väl värt resan ner till Helsingborg och jag önskar att det hade funnits fler supernördiga och kompetenta fysioterapeuter på närmre håll. Vill man höra mer om Equestrian Fysio så kan man lyssna på Equipodden, avsnitt 57 och avsnitt 68 om man vill veta mer om sadelns del mot ryttaren. 🙂
dressyrbitchen 