Tömkörningsträning med Helene Waaler.

Jag missade tyvärr att skriva anteckningar direkt efter förra träningen vilket innebar att jag tappade vissa delar och blev lite villrådig i hur jag skulle göra för att uppnå önskat resultat. Nu fick jag chansen att ställa frågorna igen och sätta mig in i hur jag skulle göra i vissa moment. Måste medge att tajming och kondition inte är min starka sida just nu… 🙂

Något av det svåraste i dagsläget är att få Mackan till att ta yttertömmen i höger varv. Han tappar emellanåt bjudningen, faller då in åt höger och ”svängebalansen” blir därmed förlorad. I vänster varv har jag inte alls samma svårigheter.

På dagens träning började jag i höger varvs skritt och mitt problem blev direkt synbart, vilket enbart var positivt eftersom jag då kunde få hjälp att korrigera/hjälpa min häst till rätt balans. Instruktionerna var att jag ska jag be Mackan ta kontakt på yttertömmen genom att ta lite mer i den och i samband med det så ska jag be honom att bjuda framåt lite mer. När han svarar så ska jag lätta i ytter och leda med inner för att visa vägen (på volten) och om önskat resultat blir att han har kontakt med både ytter och inner och är i balans så ska jag låta honom vara och få vila i rätt balans tills nästa korrigering behövs. I de lägen Mackan tappar bjudning och faller inåt när jag arbetar honom på volten så ska jag ändra mitt läge och positionera mig som om jag skulle gå rakt framåt, alltså snett bakom istället för att hålla mig i höjd med bålen/bogen. När rätt balans uppstår kan jag återta min position mer i mitten.

I höger varv fick jag arbeta en hel del med min tajming samtidigt som jag skulle förstå hur jag skulle göra för att uppnå önskat resultat. Inte helt plättlätt… 😉

I vänster varv trillade poletten ner direkt. Balansen fanns redan från början och Mackan kunde trava på utan att jag behövde göra något. Huvud och hals framåt neråt och ryggen upp i ett avslappnat läge. Super! ❤

Min förhoppning är att tömkörningen med Helene ska bidra till att jag på ett fint sätt kan få Mackan i egen balans i båda varven – både på töm och så småningom även uppsuttet. 🙂

Besök hos Equestrian Fysio

Under flera år har jag varit inriktad på Centrerad ridning och VBR samtidigt som jag med ljus och lykta har sökt information om smärtlindring eller annat som kan bidra till att smärtan i mina ljumskar (vid ridning) kan minska. Nu tog jag äntligen steget och bokade tid hos Lena Gunnarsson på Equestrian Fysio i Helsingborg för en koll av mig själv och för att se hur väl/illa min sadel passar mig och vad som i så fall går att göra åt det. Här kan man läsa lite mer om konceptet: https://www.equestrianfysio.se/equestrianfysio/

Besöket började med att jag fick ta på mig en streckjacka och ställa mig framför spegeln. Men redan när jag kom in hade Lena observerat vissa saker gällande min kropp och som jag själv var helt omedveten om, dels gällande mitt bäcken men också hur jag placerade min kropp när jag stod rätt upp och ned på golvet. 😀 När Lena sedan analyserade min kropp så fick jag bland annat stå på ett ben i taget, stå på tå, böja mig åt sidorna och sitta på en mjuk gummikudde och lyfta ett ben i taget. Under tiden jag gjorde det här berättade Lena vad hon såg och då blev det även synligt för mig. Intressant! 🙂

När jag stod på höger ben så sköt jag ut höften, vilket jag inte gjorde när jag stod på vänster ben, och när jag stod på tå så var höger fotled väldigt instabil, vilket inte vänster var. Hmmm… Jag är svagare i höger sida och behöver arbeta mer på liksidighet framöver. För att få lite ”hjälp” med kroppen när jag ska stå på ett ben så kan jag hålla ett finger i väggen samtidigt som jag är noggrann med att inte låta höger höft falla ut.

På bilden ser man tydligt hur fokuserad jag är på att känna vad som händer i kroppen och hur jag ska göra för att det ska bli rätt. 😉

När jag satt ner och lyfte högerbenet aningens från golvet så vek jag mig i högersidan. För att undvika det ska jag träna på att få in vänsterskuldran och öppna upp/få upp högerskuldran.

Efter en stund fick jag flytta mig från gummikudden och sätta mig på en bit wellpapp. Mina sittben gjorde avtryck i wellpappen och med hjälp av dem kunde Lena även titta på min sadel och dra vissa slutsatser. Tydligen har jag ett rundat bäcken i och med att jag inte kunde få ett vettigt avtryck av triangeln sittben och pubisben, vilket stöder min känsla av att bäckenet faller fram i sadeln. Avståndet mellan mina sittben var ungefär 12,5 cm och det stämmer väl med tidigare analys jag har gjort: https://dressyrbitchen.com/2020/06/23/sitsanalys/

När analysen av min kropp var gjord så vad det dags att ta en närmare titt på min sadel. För att sätet skulle passa mitt bäcken bättre så placerade Lena en bit sittunderlag på framvalvet och stoppade wellpapp under bakre delen av lillkåpan.

Vi diskuterade olika sätt att försöka göra sadeln bättre för mig: Seat Saver med påklistrat (under) sittunderlag, cykelbyxor, sy fast padding i ridbyxorna mm. Eftersom jag inte rider så många gånger i veckan längre så känns det inte som ett förstahandsalternativ att byta sadel (igen). Om jag hade ridit och tränat ofta och kanske tävlat, då hade ett sadelbyte definitivt varit ett alternativ men min erfarenhet är att det kostar att byta sadel – både i energi och ekonomiskt. Dessutom så funkar min nuvarande sadel bra på Mackan och jag är inte säker på att jag kan hitta en ny som ligger lika bra. 😉

Jag har under en längre tid haft mina stigläder under kåpan för att spara sadeln men Lena anser att den lösningen blir sämre för mina höftleder i och med att lädret då trycker ut kåpan och indirekt påverkar lederna. Så från och med nu ligger mina stigläder utanför kåpan. 😉 När jag satt i min sadel så tittade Lena även på hur mina fötter föll och hur mina stigbyglar är vinklade och föga förvånande passade mina fötter inte stigbyglarna optimalt. Lösningen på det här var att vända stigbyglarna så att de hängde på fel håll, dvs med säkerhetsanordningen inåt, och då passade de mina fotvinklar mycket bättre och jag fick stöd även under stortåleden. Enligt Lena spelar det ingen roll på vilken sida man har säkerhetsanordningen och att studier har visat att det till och med kan vara bättre att ha dem på insidan. 🙂 Jag blev även rekommenderad att köpa stigläder med T-spänne för att undvika att spännet på stiglädret påverkar höftlederna.

Avslutningsvis fick jag lägga mig på britsen och Lena behandlade vissa delar av min kropp som behövde lite justering. Hon visade mig även några sätt att själv kunna behandla ett par muskler som behöver lite extra omvårdnad.

Under större delen av besöket använde Lena min bobil för att kunna fotografera och filma så att jag skulle få ordentligt med dokumentation med mig hem. På så vis kan jag arbeta vidare med rätt saker, för det är ju lätt hänt att man gömmer annars… 😉

Sammantaget var besöket väl värt resan ner till Helsingborg och jag önskar att det hade funnits fler supernördiga och kompetenta fysioterapeuter på närmre håll. Vill man höra mer om Equestrian Fysio så kan man lyssna på Equipodden, avsnitt 57 och avsnitt 68 om man vill veta mer om sadelns del mot ryttaren. 🙂

Svensk Hästrehab

Återigen var det dags för ett besök hos Viveca på Svensk Hästrehab. Inte för att Mackan har haft mer problem än vanligt utan för att det helt enkelt var dags för en genomgång. Bokade ett Guldpass så att Viveca skulle ha gott om tid på sig i och med att det var ett tag sedan vi var där.

Mackan fick stå med PEMF en lång stund under tiden som Viveca fortsatte behandla med bland annat djupvågsmassage. Under tiden som Mackan njöt pratade jag och Viveca om allsköns olika saker och tiden gick som vanligt väldigt fort. Alltid lika trevligt! 🙂

Viveca avlutade med att uppmana mig till mer galopp, antingen lösgalopp eller uppsutten galopp, eftersom hon upplevde att Mackan var lite stel/spänd i bakre delen av bröstkorgen och att han behöver flexa den lite mer. Uppfattade det som att det är andningen som bidrar till det…

Nu ska jag ändra lite i mitt träningsupplägg och inte vara så mesig i olika avseenden: intensitet, mitt mindset mm. Planerar att presentera en bättre musklad och mer ”atletisk” häst vid nästa besök. 😉

Verkning

I går kom Linda från Hästhälsa för att verka Mackan och limma på hans Equine Fusion 24/7. Jag gjorde ju ett försök att limma på dem för några veckor sedan, men det märks ju när ett proffs gör det istället för en amatör. 😉

Linda berättade att det är viktigt att korta tån ordentligt och att få in hoven hela vägen in i limskon, så hon raspade ordentligt på båda hovarna fram innan hon satte dit skorna. Mackan gillar sina 24/7 och var alla gånger nöjd med att få på dem igen efter att ha gått några dagar utan.

I dag tog jag ner Mackan till manegen för att tömköra med Equibanden på och när jag bad honom att trava så ville han helst inte göra det. Provade ett par gånger innan jag bestämde mig för att enbart skritta idag. (Under åren när Mackan hade järnskor så var det mer regel än undantag att inte kunna arbeta honom på ett par dagar efter skoning i och med att han ofta var öm efter skoning. Så verkar det vara även efter den här verkningen och jag misstänker att det är för att han blev av med mer tå än tidigare.) Trots sköna sulor och perfekt underlag så var han inte bekväm idag så jag ger honom ett par dagar utan arbete och gör ett nytt försök inom kort.

Tömkörning för Helene Waaler

Efter vändor med halt häst, ömma hovar och annat så var det äntligen dags för träning igen. Den här gången var det Pers fru Helene som skulle hjälpa mig med lite tips i tömkörningen. 🙂 Jag har tränat för några olika instruktörer och kände att jag ville åt basicträning (som kanske egentligen inte är så basic) – att få hästen i ”svängebalans” med hjälp av yttertömmen. I ridningen har jag tidigare kämpat rätt mycket med att få Mackan i ”svängebalans” och att han ska lägga mer vikt på ytter framben och vara i balans, men det är lättare sagt än gjort. I och med att Mackan har haft en låååång vila så är min plan att tömköra och promenera tills dess att han har blivit starkare och vad kan vara bättre än träning då? 😉

Helene började med att tömköra Mackan samtidigt som hon berättade för mig vad hon gjorde och hur hon tänkte, och det påminner om hur jag brukar tömköra med undantag för det system som Helene och Per har. 🙂 Enligt dem så är det bra att ha ett system i det man gör och jag ska:

  1. Få Mackan att ta yttertömmen genom att använda tömmen och tänka ”gå utåt”.
  2. Direkt efter det så ska jag smacka lite och om han inte svarar så kan jag snärta med pisken lite för att få en reaktion.
  3. När Mackan (förhoppningsvis) har svarat på signalen om att gå framåt så ska jag leda lite med inner töm.

När ovanstående fungerar så kommer Mackan att komma i balans och söka sig framåt neråt.

För att inte hamna i ett jämngrått tempo på volten så är det viktigt med tempoväxlingar och övergångar. Likaså är det viktigt att ösa beröm över hästen när den gör rätt (vilket jag lätt glömmer när jag är fokuserad under träning).

Nu ska jag fortsätta att träna på det här för att få in det i ett system och förhoppningsvis fungerar det även den dagen då jag sitter upp igen. 🙂

Hoof Cast

1 juli flyttade Mackan till ett nytt stall och min förhoppning var att ett antal veckor på gräs skulle göra susen för hans hovar. Dessvärre har han ändå inte varit helt bekväm utan boots och tyvärr har det inte varit aktuellt att ha boots 24-7 med tanke på skavsår och att han kanske biter sönder dem. Det har inte heller varit aktuellt att sätta Hoof Cast på hovarna i och med att det har funnits för mycket bakterier och svamp, vilket kunde förvärrats avsevärt om man stängde in det.

Efter Mackans rymning tillsammans med ett par unghästar för en vecka sedan så fanns det ingen annan utväg än att sätta Hoof Cast på hovarna – alla fyra. Att slå på en sko är otänkbart eftersom det inte finns något att spika i. Det bara är några få centimeter kvar tills hovväggen är helt utvuxen efter det att jag skodde av honom och tills dess att vi kan utvärdera den nya utväxten fullt ut så måste jag göra det så bekvämt för honom som möjligt.

Bakhovar med Hoof Cast

Trots Hoof Cast så ville Mackan inte gärna gå på gruset bort till hagen och det är inte möjligt för mig att åka ner varje morgon för att sätta på bootsen och att ta honom till hagen. (Vi misstänker att det kanske kan handla om smärtminne eftersom han inte ömmar det minsta när Linda trycker med visitertången.) För att hjälpa honom ytterligare så testade vi att limma fast dämpande sulor under båda framhovarna, men de satt tyvärr inte kvar ens i ett dygn. Så tills vidare får han hålla till godo med Hoof Cast (som används även i rehabsyfte på olika hästar).

Söta rosa sulor och massa lim…

Nästa steg blir att limma fast Equine Fusion 24/7 jogging shoe. Man kan säga att det är samma uppbyggnad som de boots han är så bekväm i men som inte behöver tas av och sättas på hela tiden. Tack vare att det är en mjuk sula så får hoven möjlighet att fungera så som det är tänkt från början, alltså inte fastlåst på något vis, vilket en del andra limskor bidrar till.

Min stora förhoppning är att när hovväggen är helt utvuxen så ska Mackan kunna gå utan boots eller annat hovskydd i alla fall till och från hagen. Vid träning så är jag beredd att sätta boots på hovarna i de fall det krävs. Jag har hela tiden varit införstådd med att det tar lång tid att rehabilitera hovarna och jag är beredd att ge den tiden det krävs, men min häst får inte gå runt och ha ont hela tiden. Det finns de som anser att enda alternativet är att sko honom igen, men det håller jag inte med om. Det var ju på grund av att min häst hade ofta hade obehag av skorna och fick puls mm efter skoning som jag tog av skorna.

Fortsättning följer…

Hästar på rymmen.

”Hästarna har hoppat ut ur hagen – och sprungit ut i skogen där du och Mackan promenerade Vi är ute och söker” fick jag i ett meddelande av stallägaren på förmiddagen. Min första tanke var att hästarna säkert inte hade sprungit så långt, men för säkerhets skull frågade jag om de behövde hjälp. Dum fråga, för egentligen borde jag ha kastat mig i bilen direkt, men eftersom jag skulle ha barnbarnen hos mig så var jag tvungen att lösa det först.

När jag kom ner till stallet så greppade jag en grimma och gav mig ut i skogen för att leta tillsammans med de andra. Naiv som jag var trodde jag nog att vi skulle hitta dem ganska snart, men ack vad jag bedrog mig. Bara massa spår av älg och vildsvin… Spåren efter våra tre hästar upphörde några hundra meter från hagen och vi hade ingen aning om vilken riktning de hade gått i. Mest troligt hade de blivit skrämda av älg eftersom tråden var sprängd även på ett annat ställe (intill skogen) och inte enbart där våra hästar drog iväg. Att vi vet var de gick igenom tråden är för att två ryttare från stallet såg dem när de stack i full fart. Av spåren att döma så hade hästarna galopperat några hundra meter, för inom den sträckan kunde vi se tydliga hovspår. Förmodligen hade de sedan lugnat ner sig, tagit tillfället i akt och vandrat vidare rakt ut i skogen.

Under tiden som vi gick och letade efter hästarna så var det oerhört många som hörde av sig och undrade om vi behövde hjälp att leta. ❤ Det var många som kom och hjälpte till och messenger plingade mest hela tiden med inlägg från olika sökare. Ett axplock: ”Jag har gått genom skogen bort till våtmarken och tillbaka till erat hus. Nu tillbaka vid bilen. Ska jag köra någonstans?” ”Hittat hästskit vid sidan av backen till hjortamossen” ”Jag, drönare samt operatör är i luften inom 1h. Vi flyger mellan skurarna då semikonumentdrönare har problem med mycket väta.” ”Kan någon skicka en screenshot på hyfsat utzoomad karta med områden ni letat på samt vart senaste spåren av spillning är någonstans.” ”Ultralätta flygklubb flyger upp med ett plan om en stund och ser vad vi kan hitta” Varvat med alla meddelanden så publicerades det bilder på kartor över platser som var genomsökta samt gps-koordinater så att vi lätt kunde se var sökarna hade hittat spår och var de befann sig. Helt fantastisk uppslutning! ❤

Under tiden som vi knallade omkring i fullständigt eländig terräng gick tankarna till de ägare som förlorade sina hästar för inte så länge sedan och med tanke på hur det såg ut där våra hästar hade gått så förberedde jag mig på det värsta. Självklart är ju hoppet det sista som överger en, men för att vara förberedd mentalt så gick även tankar om mindre angenäma scenarier genom huvudet. 😦

Polis och Räddningstjänst blev kontaktade under dagen, men de hade tyvärr ingen möjlighet att hjälpa till. En av mina vänner kom med drönare och många härliga människor var ute och letade hela långa dagen. ❤ En reporter från Hippson skickade ett meddelande mig efter att ha sett ett inlägg på FB och hon frågade om hon kunde dela efterlysningen på deras hemsida. Självklart kunde hon göra det! ❤ https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/tre-hastar-pa-rymmen-i-norra.htm?fbclid=IwAR2tOvrjSrS74l4yLZaUS8-KsDHPrPAC8A-jbHPDwPO2RNIizCC765fH0Mk

Andre rattar sin drönare.

Regnet öste ner mest hela dagen och med undantag för toabesök och kortare laddning av mobilen så var jag och alla andra ute hela dagen och det var först när klockan hade passerat 19.30 som det efterlängtade meddelandet från Jesper kom på messenger: Jag och @Fredrik har dom! Men vi kommer att behöva understöd. Först var lättnaden enorm, men samtidigt kom farhågorna. Herregud! Understöd?! Hur skadade är hästarna då?

Cooper går först, därefter Mackan och sist MG.

Hästarna hittades mitt i skogen mellan Herreds Gård och rastplatsen vid Torpasjön och fick ledas en bit genom skogen ner till en skogsväg för att så småningom lastas och köras tillbaka till Herreds Gård. Någonstans på grusvägen med grov makadam tog det stopp för Mackan och han vägrade gå ett steg till eftersom han hade så ont i hovarna. Lyhörda människor (inklusive Linda från Hästhälsa) stannade och skickade ett meddelande om att Mackan behövde ha sina boots för att kunna gå vidare och väntade kvar tills dess att jag kom. Underbara människor! ❤

När jag hade nått fram till dem och Mackan hade fått på sig sina boots på framhovarna så kunde han stappla vidare på den knaggliga vägen ner mot väntande transport. (Bootsen till bakhovarna är för närvarande hos skomakaren, men det är en annan historia.) Det var nog först vid 21-tiden som hästarna var tillbaka i stallet och Mackan, en vilande 17-åring, var riktigt trött efter dagens strapatser tillsammans med två unghästar. Jag är övertygad om att han var oerhört tacksam över att få komma in i boxen och få vila ordentligt.

Som tur var så var det ingen som var skadad. Mackan var rejält öm i sina hovar och hade skrapsår på höger bakben mellan kotan och hasen, men för övrigt inget synbart. (Benet svullnade rejält dagen efter, men nu efter några dagar har svullnaden gått ner och han är till synes ohalt.)

Nöjd häst. ❤

Vilket pärs det här var! Mitt i all oro så var det helt fantastiskt att se hur många människor som engagerade sig och hur många som hörde av sig för att erbjuda sin hjälp. Modigast av alla var Isabelle, som arbetar i stallet, eftersom hon var beredd att flyga med i ett ultralätt flygplan för att hitta hästarna – trots att hon är livrädd för att flyga. ❤ Nu hade hon tur att hästarna hittades precis före det att hon skulle åka bort till flygplatsen så att hon slapp flyga. 😉

Tack alla inblandade för en suverän insats! ❤ ❤ ❤

Hovkurser

Nördig som jag är så vill jag gräva ner mig i kunskap för att få koll och det gäller även nu under Mackans resa mot bättre hovar. Eftersom Linda på Hästhälsa hjälper mig med Mackans hovar så började jag med att göra del 1 på hennes webbaserade grundkurs. Ja, jag har varit hovnörd i många år och jagat det optimala för min häst, men då har det huvudsakligen handlat om skodda hovar och olika beslag, sulor mm. 😉 Del 1 omfattade anatomi och hovens balans. Väldigt bra och informativ så jag kommer alla gånger att genomföra del 2 också! 🙂 Impulsiv som jag är så bestämde jag mig hastigt och lustigt för att gå en längre (och betydligt dyrare) kurs som Mia Guldhov anordnade. Kursen omfattade sex olika moduler: Hovgrafen, hovar och benställningar, blodsystemet, näring och miljö, fysisk träff med verkning och dissekering av hov samt en föreläsning om röntgenbilder. Också riktigt bra kurs!

På den fysiska träffen var vi hemma hos Mia i Skene där dagen började med frukost och lite snack. 09.00 drog arbetet igång med att Mia hade en genomgång och repetition av det vi hade gått igenom tidigare. När vi var klara med det så fick vi kadaverhovar som vi i grupper om tre och tre skulle mappa på olika sätt. Tänk vad mycket svårare det blir i verkligheten än på pappret… Grupperna fick därefter berätta om hur vi hade tänkt när vi hade kommit fram till olika linjer och det blev många bra diskussioner och frågor. När vi hade mappat färdigt så var planen att vi skulle verka hela hoven, men trots att vi satte hovarna i vatten en stund så gick det knappt att skära i dem. Vi fick därför fokusera på att backa trakterna och få till hörnstöden. Inte helt plättlätt när man är ovan. 😉 Personligen kände jag mig helt handfallen med hovkniven (som jag fick lära mig skulle slipas inför varje gång den används), men övning ger färdighet som man säger. I och med att jag har Linda som kommer regelbundet så har inte jag raspat och använt kniven så mycket på min häst som övriga deltagare verkar ha gjort. Det stora flertalet gjorde nog allt på egen hand utan att ha någon som mentor.

Det kändes först lite makabert när jag tittade ner i skottkärran och såg att den var full av kadaverhovar. (På bilden saknas de fyra hovar som vi skulle arbeta med under dagen.) Vänster framhov kom från en 3-åring och det var den som jag och min grupp mappade och det var den som Mia sedan dissekerade.

På bilden till höger ser man att hoven hade fått växa alldeles för mycket, men jag gissar på att hästen bara fick gå och skrota i hagen tills dess att den skulle avlivas. När vi hade mappat och diskuterat så visade Mia på en av hovarna hur hon brukar verka en hov, och som jag förstår det så skiljer det sig mellan olika hovvårdare och hovslagare om man använder sig av raspen eller kniven för att backa trakterna. Mia känner att hon har mer precision med kniven och rekommenderar oss därför att göra detsamma. 🙂

När vi hade ätit en god lunch tillagad av Mias mamma så var det dags för dissekering. Mia skar och vi andra hängde som ugglor runtomkring för att se så mycket som möjligt. Spännande! Vi tittade på tåsträckaren, ytliga och djupa böjsenan, leder och ligament, elastiska putan mm. Vilken fantastisk konstruktion hoven är! Mia och en kursdeltagare fick slita som tusan för att få av hovkapseln så att vi kunde titta mer på lameller och annat i hoven. Det var också intressant att se hur det såg ut under sulan när den var borta. Förstår verkligen vikten av att desinficera! Både bakterier och svamp får lätt fäste i sprickor, strålfåror och lamellrand och det vill till att hålla dem borta för att ha hela och friska hovar.

Det var en givande dag som avslutades 18.30 för min del. Då åkte jag hemåt med huvudet fullt av ny kunskap för att titta på Mackans hovar ur ett delvis nytt perspektiv. 😉

15 veckor utan skor

Tiden går fort och nu har det gått nästan fyra månader sedan Mackans skor togs av och det är väldigt intressant att följa utvecklingen. För det mesta klarar han att gå utan boots, men han har haft lite extra jobbigt med höger fram emellanåt och har då fått ha boots på i hagen. Linda som hjälper mig på den här resan misstänkte att ömheten har med ändringen av vinklarna i hovväggen att göra, så hon kortade av tån ganska ordentligt och det blev genast bättre. 🙂 Jag får hela tiden påminna mig om att DET HÄR TAR TID även om jag redan från början räknade med att det kan ta ca ett år före det att vi ser ett riktigt resultat.

Efter att Linda var hos Mackan senast såg hovarna ut så här:

Jag fortsätter att desinficera hovarna regelbundet med Sanogene (hovbad) en gång i veckan och med Sole Cleanse (spray) däremellan. Ibland händer det att jag även använder Sole Cleanse till hovbadet. För att ytterligare göra vad jag kan så sprayar jag med Stronghorn på hovväggarna och sulorna flera gånger i veckan, och några gånger i veckan smörjer jag hovväggarna med Hydrohoof. (Samtliga produkter är från Red Horse.)

När jag sätter Mackans hovar i hovbad så använder jag boots från Tubbease och de funkar superbra.

När jag var ute och betade Mackan så blev det extra tydligt var på hoven man ser tidpunkten då han blev av med skorna:

Ungefär halvvägs ner på hovväggen syns en linje och en brytning i annan vinkel. Min förhoppning är att den nya hovväggen ska kunna hålla sin linje så att det på sikt blir en större vinkel i tån än vad det är i dag. Jag hoppas också att trakterna på framför allt vänster fram kommer utvecklas under samma tid. 🙂

För att lära mig mer om hovar och hur hovar fungerar så jag har gått Mia Guldhovs hovkurs och även gjort grundkursen, steg 1, på Hästhälsa. Planen är att göra steg 2 också för att få input från olika håll. En av modulerna i Mia Guldhovs kurs innebar en fysisk träff hos henne i Skene och det skriver jag mer om i ett annat inlägg. 🙂

Nio veckor utan skor.

I dag var det dags för Linda att titta till Mackans hovar igen. Förra gången hon var hos Mackan så fanns det inte så mycket att göra i och med att hovarna inte hade vuxit så mycket, men den här gången fanns det lite mer att verka.

Under veckorna som har varit har jag fortsatt att behandla hovarna med huvudsakligen Jodopax, men den senaste tiden har jag glesat ut behandlingarna i och med att det har varit så torrt i marken. Rätt eller fel? Inte vet jag, men jag tänkte att det kanske är bättre att hovarna får vara ordentligt torra istället för att jag tillför fukt som bakterierna trivs i. 🙂 Jag har underhållsraspat lite längst ner på hovväggarna när det har börjat flisa sig och nu börjar hovarna äntligen se lite helare ut – även om hovväggarna fortfarande är tunna.

På bilderna ser man en klar förbättring – framför allt gällande de trasiga kanterna på vänster fram. Samma förbättring gäller även höger fram – de trasiga kanterna är på väg att växa bort. Så himla skönt! (På bilderna ser framhovarnas tår längre ut än vad de gör i verkligheten.)

När vi skodde av Mackan så var båda bakhovarna som längdskidor, dvs långa och smala, men nu är hovväggarna på väg ner och sakta men säkert kan en ny form skapas. Sulan hade byggts på på båda sidorna om strålen och Linda tog bort det som ”satt löst” utan att skära ner i sulan. Mest troligt har sulan på det viset skyddat hovbenet i och med att hovväggarna inte har kunnat bära trycket tillräckligt bra. Jag behöver vara extra noga med att desinficera båda bakhovarna i och med att det har släppt mellan hovvägg och sula, vilket tydligt syns på bilderna. Får göra ett nytt försök att sätta hovarna i någon sorts hovbad en längre stund utan att Mackan välter ut allt. 😉

Möjligen kan Mackan bli aningens mer öm i hovarna efter verkningen, men det går förhoppningsvis över inom kort.

Det här kommer att ta tid, men det är jag beredd på. 😉