Ryttare – dressyrbitchen

Besök hos Equestrian Fysio

Under flera år har jag varit inriktad på Centrerad ridning och VBR samtidigt som jag med ljus och lykta har sökt information om smärtlindring eller annat som kan bidra till att smärtan i mina ljumskar (vid ridning) kan minska. Nu tog jag äntligen steget och bokade tid hos Lena Gunnarsson på Equestrian Fysio i Helsingborg för en koll av mig själv och för att se hur väl/illa min sadel passar mig och vad som i så fall går att göra åt det. Här kan man läsa lite mer om konceptet: https://www.equestrianfysio.se/equestrianfysio/

Besöket började med att jag fick ta på mig en streckjacka och ställa mig framför spegeln. Men redan när jag kom in hade Lena observerat vissa saker gällande min kropp och som jag själv var helt omedveten om, dels gällande mitt bäcken men också hur jag placerade min kropp när jag stod rätt upp och ned på golvet. 😀 När Lena sedan analyserade min kropp så fick jag bland annat stå på ett ben i taget, stå på tå, böja mig åt sidorna och sitta på en mjuk gummikudde och lyfta ett ben i taget. Under tiden jag gjorde det här berättade Lena vad hon såg och då blev det även synligt för mig. Intressant! 🙂

När jag stod på höger ben så sköt jag ut höften, vilket jag inte gjorde när jag stod på vänster ben, och när jag stod på tå så var höger fotled väldigt instabil, vilket inte vänster var. Hmmm… Jag är svagare i höger sida och behöver arbeta mer på liksidighet framöver. För att få lite ”hjälp” med kroppen när jag ska stå på ett ben så kan jag hålla ett finger i väggen samtidigt som jag är noggrann med att inte låta höger höft falla ut.

På bilden ser man tydligt hur fokuserad jag är på att känna vad som händer i kroppen och hur jag ska göra för att det ska bli rätt. 😉

När jag satt ner och lyfte högerbenet aningens från golvet så vek jag mig i högersidan. För att undvika det ska jag träna på att få in vänsterskuldran och öppna upp/få upp högerskuldran.

Efter en stund fick jag flytta mig från gummikudden och sätta mig på en bit wellpapp. Mina sittben gjorde avtryck i wellpappen och med hjälp av dem kunde Lena även titta på min sadel och dra vissa slutsatser. Tydligen har jag ett rundat bäcken i och med att jag inte kunde få ett vettigt avtryck av triangeln sittben och pubisben, vilket stöder min känsla av att bäckenet faller fram i sadeln. Avståndet mellan mina sittben var ungefär 12,5 cm och det stämmer väl med tidigare analys jag har gjort: https://dressyrbitchen.com/2020/06/23/sitsanalys/

När analysen av min kropp var gjord så vad det dags att ta en närmare titt på min sadel. För att sätet skulle passa mitt bäcken bättre så placerade Lena en bit sittunderlag på framvalvet och stoppade wellpapp under bakre delen av lillkåpan.

Vi diskuterade olika sätt att försöka göra sadeln bättre för mig: Seat Saver med påklistrat (under) sittunderlag, cykelbyxor, sy fast padding i ridbyxorna mm. Eftersom jag inte rider så många gånger i veckan längre så känns det inte som ett förstahandsalternativ att byta sadel (igen). Om jag hade ridit och tränat ofta och kanske tävlat, då hade ett sadelbyte definitivt varit ett alternativ men min erfarenhet är att det kostar att byta sadel – både i energi och ekonomiskt. Dessutom så funkar min nuvarande sadel bra på Mackan och jag är inte säker på att jag kan hitta en ny som ligger lika bra. 😉

Jag har under en längre tid haft mina stigläder under kåpan för att spara sadeln men Lena anser att den lösningen blir sämre för mina höftleder i och med att lädret då trycker ut kåpan och indirekt påverkar lederna. Så från och med nu ligger mina stigläder utanför kåpan. 😉 När jag satt i min sadel så tittade Lena även på hur mina fötter föll och hur mina stigbyglar är vinklade och föga förvånande passade mina fötter inte stigbyglarna optimalt. Lösningen på det här var att vända stigbyglarna så att de hängde på fel håll, dvs med säkerhetsanordningen inåt, och då passade de mina fotvinklar mycket bättre och jag fick stöd även under stortåleden. Enligt Lena spelar det ingen roll på vilken sida man har säkerhetsanordningen och att studier har visat att det till och med kan vara bättre att ha dem på insidan. 🙂 Jag blev även rekommenderad att köpa stigläder med T-spänne för att undvika att spännet på stiglädret påverkar höftlederna.

Avslutningsvis fick jag lägga mig på britsen och Lena behandlade vissa delar av min kropp som behövde lite justering. Hon visade mig även några sätt att själv kunna behandla ett par muskler som behöver lite extra omvårdnad.

Under större delen av besöket använde Lena min bobil för att kunna fotografera och filma så att jag skulle få ordentligt med dokumentation med mig hem. På så vis kan jag arbeta vidare med rätt saker, för det är ju lätt hänt att man gömmer annars… 😉

Sammantaget var besöket väl värt resan ner till Helsingborg och jag önskar att det hade funnits fler supernördiga och kompetenta fysioterapeuter på närmre håll. Vill man höra mer om Equestrian Fysio så kan man lyssna på Equipodden, avsnitt 57 och avsnitt 68 om man vill veta mer om sadelns del mot ryttaren. 🙂

Behandling x 2

I dag var Viveca på Svensk Hästrehab hos Mackan för att se om hon kunde hitta orsaken till hans 4-taktiga galopp och knackandet i väster varvs galopp. Hon började med att känna igenom bakdelen på honom och hittade en hårdare punkt i hans högra skinka som skulle kunna vara förklaringen. Innan hon började behandla så tog hon in Mackan i manegen för att själv kunna se och höra det jag hade beskrivit och det hon kunde se var att Mackan tog aningens kortare steg med höger bak. Hon förklarade för mig att han mest troligt är spänd/känner av höger bak och vill då inte riktigt ta i med det bakbenet, vilket medför att han blir lite extra snabb ner med vänster bakben för att avlasta höger bakben – därav 4-takten. Känns som en rimlig förklaring. 🙂 Knackandet som jag har hört i vänstergaloppen hördes i princip inte alls i dag – märkligt. Men det är väl som när jag hade ont handleden och beställde ett handledsskydd: det räckte att jag hade tryckt på ”beställ” så försvann smärtan i handleden. 😉 Viveka misstänker att själva ljudet kommer från hasen i vänster bak och förklarade att den yttersta delen på hasen kan flytta sig lite i sidled och att det då kan uppstå ett knackande ljud. För att illustrera det tydligare så skickade hon en bild till mig:

IMG_2650E45E9482-1

(Jag misstänker att bilden är från någon av hennes nördiga dissektioner av häst. 😉 )

Mackan fick djupvågsbehandling och nålar i dag och när Viveka lät honom röra på sig i manegen efter behandlingen så gick han mycket mer avslappnat. Han sänkte huvudet och frustade flera gånger, så någon nytta lär behandlingen alla gånger ha gjort. ❤

Bråttom, bråttom, bråttom! Efter Mackans behandling var det bara att skifta kläder för att hasta iväg till osteopaten för min egen del. ”Kaffet är klart!” hörde jag Virran (en av stallägarna) säga strax före det att jag bytte om. En snabbkopp hinner jag säkert om jag byter om snabbt! Så himla trevligt att sitta i ”caféet” och prata! Jag skulle nog kunna sitta där hur länge som helst, men när jag i princip hade fikat på övertid så fick jag kasta mig in i bilen för att inte bli alldeles för sen till osteopaten. Gasen i botten. Hålla koll på fartkamerorna. Ingen polis i sikte. 😉 Självklart! Jag tar motorvägen för att spara lite tid! Då slipper jag alla rondeller utanför Kungsmässan och alla 40-sträckor på vägen. Prick på sekunden klev jag in i receptionen på Hälsa och helhet!

Jag förklarade för Martin, osteopaten, att Mackan allt mer ofta har svängt höger i skritten utan att jag (medvetet) har bett honom om det. Martin konstaterade att jag var sned i bäckenet och att det i sin tur medförde att höger sittben kom lite bakom det vänstra när jag satt ”rakt”. När jag lämnade britsen efter lite chock-wave och manuell behandling så var jag mycket rakare i bäckenet. 🙂 Det ska bli spännande att se om Mackan fortfarande kommer att svänga höger nästa gång jag rider. 😉

Dagen avslutades med ett mysigt besök hos dotter Amanda och hennes familj. I ❤ ledighet!

Ryttarträning – höftleder

Efter en tids uppehåll med allt vad träning heter så har jag nu återupptagit träningen – om än i mindre omfattning. I somras körde jag på som tusan i princip varje dag men upplevde inte att jag fick den effekten som jag hade hoppats på, och då tappade jag motivationen. Tyvärr är det ju så att jag blir smärtsamt påmind om mina höftleder (cam&pincer) varenda gång jag sätter mig i sadeln, och så vill jag ju inte ha det. Just därför backade jag bandet och plockade fram några övningar som jag upplevde som väldigt bra förra vintern och började göra dem igen var och varannan dag. Tur var väl det, för nu känns det mycket bättre och i dag kunde jag sätta mig i sadeln utan att i princip känna någon smärta alls! Hoppfullt! 😀

De övningar jag gör nu är:

Höftlyft i trappan, vilket innebär att jag står på sidan i trappan med ena benet på nedersta trappsteget och låter det andra benet hänga utanför trappsteget. Därefter lyfter jag det hängande benet enbart genom att arbeta med höftleden i benet jag står på, och efter ett antal lyft så känns det i musklerna på baksidan av höftbenet. Jag räknar inte antalet gånger jag lyfter utan kör istället på tills dess att jag känner att musklerna har fått jobba. (Den här övningen finns det ingen instruktion på i och med att jag har ”hittat på” den själv.)

Gummiband strax ovanför knäna, vilket innebär att jag sitter på en stol och har ett dubbelt, kraftigt gummiband runt benen och försöker trycka ut benen så mycket det går. Riktigt jobbigt! Den här övningen gör jag 3-5 gånger och försöker hålla trycket utåt i ca 5 sekunder.

Stretch med pilatesboll, vilket innebär att jag ligger på golvet och försöker hitta vinklarna i höftleder och knäleder som påminner om vinklarna som jag har i dressyrsadeln. När jag har hittat ett bra läge så placerar jag pilatesbollen mellan knäna och försöker slappna av så gott det går. Inte skönt! Jag mellan att trycka ihop knäna och att vila, vilket gör att bollen hamnar längre och längre ner mot golvet och stretchen maximeras. Målsättningen är att jag ska kunna ligga kvar i maxläge ca 5 minuter, men än så länge så blir det endast ett par minuter och när jag ska ta mig därifrån så känner jag mig som en stel 90-åring. 😉

Jag har testat ett antal stretchövningar och kommit fram till att de flesta inte alls har någon direkt effekt på vissa adduktorer i och med att de måste stretchas med höftlederna i ett icke-flexat läge, men att stå på knä med benen brett isär funkar. I och med att jag har ett par trasiga/ärriga adduktorer som mer eller mindre är utan elasticitet så är det viktigt för mig att även få med dem i stretchen. 😉

Förutom ovanstående övningar så brukar jag även köra olika balansövningar + raktriktningsövningar på rulle för att bli en mer rakriktad och stabil ryttare, men ibland kan jag uppleva en viss stress över att man måste träna allsidigt för att ens kunna bli en bra ryttare – vad tänker ni?

Pain in the ass…

”Aj! Helvete så ont det gör!” Plötsligt för några veckor sedan högg det bara till i min högerskinka och smärtan strålade ner mot knävecket och jag fick svårt att röra högerbenet och förflytta mig framåt. Eter att ha suttit ett par timmar på en så kallad sadelstol i samband med betygsättning strax innan smärtan högg till så hade jag förmodligen belastat/triggat någon muskel på något vis. Någonstans i mitt bakhuvud hörde jag piriformis, det måste vara piriformis, det har jag läst om tidigare… Som vanligt kastade jag mig ut på Internet och gjorde en sökning och jag hittade info om symtom och självhjälp på olika hemsidor. OK, bara att ta fram artilleriet av självhjälpsredskap: foamroller light, foamroller ”elak”, bandyboll och värktabletter. Det första jag gjorde var att stretcha rumpan enligt konstens alla regler – så skönt! Eller skönt och skönt… typ inte. Efter stretchen la jag mig på den stenhårda lilla bollen och gav piriformis en omgång, vilket gjorde helvetes ont. Efter att ha gjort det här några gånger under ett antal dagar så kändes det mycket bättre, men inte helt bra.

Ungefär en vecka efter att ha suttit på sadelstolen var jag hos kiropraktorn eftersom jag misstänkte att jag var lite sned i mitt bäcken och hade förhoppningen om att han skulle få rätsida mina kroppsliga problem. Men riktigt så bra blev det inte. Det berodde säkerligen på att han inte kom åt musklerna i rumpan på det sätt som krävdes, men snedheten i mitt bäcken fixade han – i alla fall tillfälligt. Mest troligt drog de spända musklerna allt snett igen…

Med bara lite ont i skinkan så var jag med på ryttarträning härom kvällen och det var så kul! Vi var en liten grupp som körde styrka och kondition i cirkel och det var inga problem att hänga med trots besvären i skinkan. Inte så smart tänkt. Dagen efter träningen var smärtan mer påtaglig och jag började få svårt att gå igen. Äsch, det går nog över om jag rider… Gjorde iordning min häst, promenerade med honom en kort stund för att mjuka upp mig själv, satt upp och skrittade i 10 minuter, ja, det här funkar nog, började trava, AJ! Helvete så ont det gjorde! Varje gång jag skulle göra förhållningar via sätet så kändes det som om någon körde in ett gäng knivar i skinkan på mig. Efter sammanlagt 15 minuter på hästryggen så var jag tvungen att ge upp. Så jäkla trist! Jag som hade både ”hoppträning” och dressyrträning inbokat de närmaste dagarna… Hoppträningen fick jag avboka, men dressyrträningen har jag fortfarande förhoppning om att kunna genomföra – den är ju först om några dagar. 😉

Nu är ett akutbesök hos osteopaten med det hårda artilleriet (chockvågor, laser mm) bokat och jag hoppas verkligen att hon får rätsida på mina sätesmuskler och det som stället till det i min kropp. I och med att jag har semester nu och har all tid i världen att både rida och träna min kropp så vill jag ju inte halta fram i tillvaron och vara begränsad i det jag gör. Möjligtvis får jag lägga ett par tusenlappar på att bli bra… 😦 Pengar som jag gärna hade använt till något roligare – typ en hoppsadel eller träningar. 😉

pain_in_lower_back_from_Quadratus_lumborum

(Bilden hämtad från Pakvis )

Ryttarträning

Även ryttaren behöver träna, har jag hört. 😉 Jag fick ett träningsprogram för mina ljumskar när jag var på Orthocenter Rehab i Göteborg förra året och jag har varit relativt flitig med att göra dem. Det var visserligen en ganska lång period i höstas då jag inte tränade på grund av att livet i övrigt innebar så många måsten, men sedan ett tag tillbaka har jag återupptagit träningsprogrammet – om än i lite annan utformning. Jag har fortsatt gå till kiropraktor för att få behandling med chockvågor och det har varit framgångsrikt och jag upplever att jag är mycket rörligare nu än tidigare. Pålagringarna i höftlederna sitter ju där de sitter men det fungerar att sitta i sadeln om jag stretchar noga före uppsittning. Jag behöver inte heller sitta och tänja särskilt länge i sadeln innan det känns ok att börja rida, så det är också mycket bättre. 🙂 Misstänker starkt att jag är så ”bra” som jag kan bli utan operation just nu och målsättningen är att skjuta upp en eventuell operation så länge det bara går.

En av mina bokfavoriter är Spänst och harmoni i ryttarens sits som är skriven av Birthe Vogelius. Det finns mycket att läsa i boken och det finns olika övningar att göra och två av dem gör jag regelbundet:

Jag köpte både bok, dvd och rulle när Onsala Ryttarförening hade föreläsning med Birthe för några år sedan. Att stabilisera ryggen genom att ligga på rullen är super! Från att ha haft känslan att bara ligga med rumpan och skuldrorna på golvet så känns det som om hela överlivet har kontakt med golvet efteråt. Övningen där man skall stå på knä är riktigt svår för mig eftersom jag inte kommer så brett isär med benen vilket förmodligen beror på pålagringarna i höftlederna, men med lite vilja och en värktablett så blir det bättre och bättre. Dock får jag börja om från början nästa gång jag skall rida… 😦

Jag använder flitigt gummibandet som jag köpte på Orthocenter Rehab och även det träningsprogram jag fick då. Några av övningarna har jag bytt ut och ersatt med andra som jag har fått tips om.

I dag testade jag t ex att köra plankan istället för övningen där jag skall ha smalbenen/fötterna på pilatesbollen och jag tror att det funkar lika bra. Jag har också modifierat vissa övningar så att de blir mer utmanande då jag har blivit starkare och behöver mer motstånd. Alltid något positivt! 🙂

Och där tog det stopp…

…fast förhoppningsvis bara tillfälligt. Hämtade Mackan i hagen i dag och hade planerat olika bomövningar i paddocken för att variera lite, men fick ställa tillbaka honom i hagen för att leta efter tappsko istället. Typiskt. Ordinarie hovslagare har semester och ”vikarien” kan komma tidigast på torsdag morgon. Blickade ut över den stora hagen där Mackan går tillsammans med kompisen Kalle och tänkte att jag säkert skulle få tillbringa resten av kvällen med att leta efter skon. Som tur var hittade jag den redan efter en liten stund och jag misstänker att det är så att jag har fått lite rutin på att veta var ungefär jag skall leta – även om det inte är ofta han har tappskor nu för tiden.

När jag skurade Mackans hovar för att få bort leran så såg jag att strålen på hoven utan sko INTE såg rolig ut. 😦 Den var näst intill obefintlig och jag misstänker att Propad-sulan inte gör någon nytta alls då. Skall bli intressant att höra vad vikarierande hovslagare säger på torsdag – alltid bra med en second opinion. Förhoppningsvis kan Mackan fortsätta ha sulor i och med att han är rätt ömfotad och får svårt att gå ordentligt på vägarna och stigarna runt omkring stallet om han är utan sulor. 😦

Passade på att fotografera Mackans huvud i dag för att göra en jämförelse med hur han såg ut för två år sedan och det verkar som om det går åt rätt håll nu. Så här såg han ut för två år sedan och det var ingen som visste vad det berodde på. Veterinärerna tog hudprover, men de ansåg inte att det var någon större idé att ta leverprov.

Så här ser han ut i dag och det finns endast rester av hudskadorna kvar. Tack och lov!

Varje dag har han en UV-huva och heltäckande mulskydd på sig, så han ser ut som värsta alien, men det är det värt. 🙂 Om det mot förmodan blir värre igen så skall de kolla levern på honom sa C-F som är veterinär på Slöinge. Hoppas vi slipper det.

Han är i alla fall ganska snygg min ädle springare! När det här fotot togs härom veckan så fick han gå ut i grushagen en kort stund utan flugtäcke, alienhuva och mulskydd eftersom han skulle få hälsa på en liten shettis som han var sååååå intresserad av. Mackan har nog aldrig sett en så liten på så nära håll förr. När han hade hälsat så kunde jag ta in honom igen och fortsätta borsta, för då var han lugn igen.

Istället för ridning över bommar så fick det bli lite ledarskapsövningar i manegen. Mackan tror nämligen emellanåt att det är han som bestämmer… Målet är att jag skall kunna rida över presenningar och annat jox utan minsta spänning i Mackan och allra helst skall han vara så lugn att inget utanför vår bubbla påverkar honom under ridningen – inte ens motorgräsklipparen på Gåsevadholm. 🙂

För egen del avslutade jag dagen med ett pass på Friskis&svettis utejympa. Vi var ett tappert gäng som låg och sprattlade i gräset trots hällregn vissa stunder och jag blev faktiskt lite full i skratt. Är man klok eller? 😀 Jag är i alla fall supernöjd med att jag kom i väg (på cykel!) och det gör faktiskt inte så mycket att vissa delar av magen och rumpan levde sitt eget dallrande liv i vissa hopp- och skuttövningar. 😉 Första dagen på semestern inleds på ett hälsofrämjande sätt: motion, nya tag med lågkolhydratkost och bara ett liiiitet glas vin. 😉

”Gul bil, gul bil, gul bil”

I går hade jag Genny som gästryttare på Mackan. Dels för att jag skulle kunna se honom på håll och dels för att jag ville att Genny skulle känna på Mackan och höra om hon tyckte att han kändes konstig. Hon red rätt länge i paddocken och tyckte inte att det var något särskilt konstigt med honom, vilket jag tyckte vad skönt att höra. Jag fick be henne att galoppera lite extra för att se om han skulle slänga sig med henne också, men det gjorde han inte. Det var bara vid ett tillfälle som han slängde sig åt sidan – varför vet jag inte. När Genny var klar så satt jag upp för att känna på galoppen och jag erkänner att det var med blandade känslor. Jag fattar inte varför jag har fått dessa hjärnspöken!? Jag har ju ridit min häst sedan han var tre år gammal och nu är han elva! Min egna teori är att jag inte riktigt kan lita på honom längre och att jag får så jäkla ont i ljumskarna om han kastar sig. Inte direkt, men smärtan kommer liksom i efterhand, på natten eller dagen efter på jobbet. Att vakna flera gånger på natten eller att knappt kunna räta på mig efter att ha suttit en stund på en stol för att det gör ont i ljumsken är inte roligt. Jäklars skit! Jag har ju (nästan) alltid känt mig trygg på min häst, men det har jag inte gjort de senaste veckorna. För att råda bot på det här och utmana mina hjärnspöken så inledde jag dagens ryttaraktivitet med mantrat ”gul bil”, men varför det blev just gul bil vet jag inte.

Promenerade i 15 minuter bort på galoppbanan och upprepade ”gul bil, gul bil” för mig själv hela tiden för att fokusera och behålla lugnet. Kom tillbaka till paddocken, satt upp och upprepade mantrat tyst för mig själv. Tror faktiskt att det påverkade Mackan eftersom han var lugn som en filbunke. 🙂 Skrittade en stund, travade och försökte få honom lösgjord. Sällskapet i paddocken avlägsnade sig och då försökte Mackan kasta sig men i det läget var jag på honom som en hök. Jäkla häst! Jag sa till honom på skarpen, knackade till med sporrarna och fick ett negativt gensvar från honom genom att han nästan satte sig på röven och lättade fram. Jag drev på honom och travade därefter i ett friskare tempo – skam den som ger sig. Strax därefter tog jag av mig sporrarna för att se om det var bättre och det upplever jag nog att det var. Nu kunde jag trycka till honom utan att han överreagerade och jag kunde trava och galoppera utan större problem. ”Gul bil, gul bil, gul bil.”

Även om jag inte upplever att det kanske var världens bästa ridpass så är jag sjukt nöjd med att ha galopperat så mycket. Konstigt va? Nu känns det hoppfullt igen och det känns som om jag kan jaga bort mina hjärnspöken när det behövs.

PS. Jag har dessutom plockat bort havren helt och hållet…. 😉

Nya utmaningar!

I går var jag hos sjukgymnasten på Orthocenter Rehab för att få hjälp med övningar som förhoppningsvis skall bidra till att jag får bättre fungerande ljumskar. Många övningar blev det! En pilatesboll och två rejäla gummiband (och tid) är vad som krävs och nu måste jag bli disciplinerad och göra alla övningar varannan dag (så som han rekommenderar). Utöver träningen så skall jag stretcha varje dag och då gärna minst tre gånger per dag och jag kan ju erkänna att det går så där med det…

I går red jag i paddocken och med det superroliga ridpasset i bagaget från dagen innan så tänkte jag att jag nog skulle försöka mig på lite sluta, som grädde på moset, men det blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag var nära på att få sällskap av en tjej som skulle longera sin häst i och med att det skulle komma några och provrida den. Jag sa faktiskt att jag inte ville att hon skulle longera när jag red eftersom Mackan i det här läget var avspänd och samarbetsvillig. En rusande och eventuellt bockande häst som sällskap kunde jag vara utan. De fick ta en promenad tills dess att jag skulle skritta av. Så kan det bli. Vänstergaloppen fungerade fint men när jag skulle fatta höger galopp så började han protestera och i samma veva kom tjejen som ville longera tillbaka (på utsatt tid) så jag valde att inte fortsätta. Så kan det också bli.

I dag gjorde jag som Ammie rekommenderade – jag backade tillbaka och red lite mer som jag gjorde i helgen då när han fungerade bra: mycket trav, stora volter, serpentiner, skänkelvikningar och lite galopp. I dag fattade jag galoppen på rakt spår och då verkade det inte vara några problem, men när jag kom till kortsidan och det blev böjt spår så upplevde jag att han kröp ihop. I traven fick jag hjälpa honom rätt mycket med både takt och balans på volterna, men när jag gjorde det så kändes han riktigt bra. I morgon blir det en vilodag så får jag se hur han känns på torsdag.

I dag gjorde jag också hela träningsprogrammet som jag fick av sjukgymnasten och jag lär säkert få träningsvärken from hell. Herrejösses! Det absolut jobbigaste var pilatesbollen. Tänk ”plankan”, fast med raka armar och underbenen på pilatesbollen, och i det läget lyfta rumpan upp mot taket med raka ben. Fattar du? Bara det att komma upp med benen på pilatesbollen är ju ett helt företag! Tänk en osmidig 54-åring, 182 cm lång och med en rumpa som väger en del – inte plättlätt att kravla sig upp på pilatesbollen och hamna i rätt läge. Skam den som ger sig! Jag kan tänka mig att hela kroppen får sin beskärda del i den här övningen eftersom varenda liten muskel hela vägen från pannan till tårna får spännas för att benen skall stanna kvar på pilatesbollen och att övningen skall kunna genomföras. Om sanningen skall fram så får jag faktiskt inte upp rumpan mot taket, så jag kör den enklare varianten till en början: dra in knäna mot magen istället för att lyfta rumpan. Jag tänker att det får bli den här varianten tills dess att jag känner mig stark nog att lyfta min egen rumpa. 🙂 Så kan det också bli!

pilatesboll

Hos sjukgymnasten!

I dag var det äntligen dags för besöket hos sjukgymnasten på Ortho Center Rehab i Göteborg. Som jag har väntat på det här! (Anledningen till att jag ville träffa sjukgymnasten istället för att lägga mig på operationsbordet och frisera höftlederna är att jag inte tror att det är lederna som är själva problemet.) Jag fick träffa Johan som verkligen lyssnade in vad jag hade att berätta och han tittade dessutom på ultraljudsbilderna jag hade med mig, vilket läkaren knappt gjorde förra gången. Han plockade också fram röntgenbilderna så att vi kunde titta på dem tillsammans och efter det så kände han noga igenom såväl leder som muskler på mig. Han höll med om att jag var väldigt spänd i mina adduktorer, framför allt adduktor longus, och han tyckte att jag gjorde helt rätt i att inte låta mig opereras i första hand. Samtidigt så konstaterade han att vi inte riktigt kan veta vad som är hönan och vad som är ägget, men att det är bättre att börja med sjukgymnastik istället för en operation. Så jäkla najs! Jag visste väl att jag tänkte rätt!

Om 14 dagar skall jag tillbaka, då med träningskläder på, för att få hjälp med olika övningar som jag skall göra för att stärka adduktorernas antagonister. Ett gummiband och en pilatesboll är allt jag kommer behöva fortsättningsvis, och det låter bra eftersom det inte finns tid i dagsläget för att gå på gym. Inför nästa besök skall jag göra två olika stretchövningar flera gånger om dagen så att vi kan utvärdera hur stretching fungerar på mina muskler. Det optimala är om jag kan stretcha en gång i timman, men så mycket lär det inte bli om jag känner mig själv. I vart fall konstaterade Johan att det inte räcker att stretcha en gång om dagen, för då kan det i princip kvitta. Så från och med i morgon så får jag börja jobba i tights…

Förutom stretchövningar så är massage alltid ett bra komplement och nu är jag extra glad för att den massageapparat som maken beställde på nätet kom i går. Den kommer att få gå många timmar framöver! 😀