Häst – dressyrbitchen

Vilken dag!

I dag var det mycket som stod på schemat:

Ta ut bädden ur Mackans box.
Skura boxfront och väggar – typ ”flyttstäda” boxen.
Lägga in ett lager med torv som ska ligga i botten på den nya bädden.
Träffa hovslagare Sören Stjärnås i Kungsbacka.

Som tur var så fick jag med mig sonen till stallet och på så vis kunde jag halvera tiden som det skulle ta att tömma boxen. Vi blev rejält svettiga båda två! Jösses som vi slet! När vi var klara så körde jag hem sonen och på vägen tillbaka till stallet så fick jag ett meddelande från Sören att han hade påbörjat resan till Kungsbacka. Så spännande att få träffa honom! Jag hann inte fixa något mer i stallet utan fokuserade mig på att komma iväg i tid för att få en chans att prata med Sören om Mackans hovar och benställning. Mackan har ju stått med både fram- och bakben inunder kroppen under flera år och vare sig hovslagare eller veterinärer har haft någon tanke om hur de ska kunna hjälpa Mackan att stå ”ordentligt”. Som tur är jag så är jag envis och vetgirig och dagens 60 minuter långa samtal med Sören gjorde att jag fick gott hopp. ❤

Jag är oerhört tacksam för att Sören tog sig tid att samtala med mig och även titta på min häst! ❤ Tyvärr har han ingen möjlighet att sko Mackan, men med hjälp av en annan hovslagare (som också var med en stund och tittade på Mackan) i dialog med Sören så kan vi nog korrigera det som behövs. Så spännande! Det är bara 14 dagar sedan Mackan fick skor, men båda höll med mig – det behövs en skoning ganska omgående. Om bara 5 dagar så kommer JD och skor Mackan enligt vissa av Sörens anvisningar och jag vet att det innebär kilsulor på båda bak samt några millimeters justering av trakterna på vissa hovar och lite annat. 😉

För den som är intresserad så finns det mycket att läsa i Sörens hovvårdsbok.

Full av energi, glädje och hopp så åkte jag tillbaka till stallet med Mackan för att fortsätta arbetet med att skura boxväggarna och fixa till en grund till en ny bädd, men som vanligt så fastnade jag i olika samtal för att berätta om mina tankar och upplevelsen av att ha fått nörda ordentligt i samtalet med Sören och Johan D.

Det tog flera timmar att fixa Mackans box, men vad gjorde det när jag var full av energi, förväntan, glädje och dessutom har semester… 😉 Målsättningen var att vara klar i stallet 20.00 och faktum är att jag var klar 19.55! 😀 Bra jobbat!

När jag kom hem så fick jag en förfrågan om att rida med i Frillesås div II-lag, och det gör jag ju gärna! Frillesås är min gamla hemklubb som jag var medlem i cirka 18 år och Onsala har ju inget lag i år så det var ju inget att tveka på. 😉 Det ska bli så roligt att träffa både gamla och nya vänner igen! ❤

Nu längtar jag faktiskt lite tills på tisdag när Mackan ska få en skoning enligt Sörens principer, men innan dess ska jag träna för Yvonne F A, träffa dotter med familj från Ystad och umgås med familjen. ❤

Arbetar vidare med att stärka överlinjen.

Mina tankar och ambitioner har vacklat hit och dit och för ett tag sedan hade jag funderingar på att anmäla mig till en Pay & ride men har nu tänkt om. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill – förutom att jag vill ha en stark och väl förberedd häst. Det är den enda anledningen som bidrar att jag funderar på att pausa allt vad traditionell dressyrträning och tävling heter tills vidare. Under en period tänkte jag ”alla andra kan ju träna och tävla, så varför skulle inte jag kunna det”, och i det läget var jag inne på att köra på lite som vanligt med träning och tävling och bara toppa med lite arbete på linan, typ Art2Ride eller equibodybalance. Men det lutar mer och mer åt att jag faktiskt skall grunda med ovanstående och toppa med lite vanlig dressyrträning. Precis som tidigare har jag suttit och tittat på filmer från Art2Ride och jag har fastnat för den här med Lisette och Timo då den visar mycket av den schvung och aktivitet som jag letar efter. (Det finns fler video critiques med dem.) Under tiden som jag har tittat på mängder av filmer så har jag blivit väldigt fundersam – vad är det jag skall sträva efter inledningsvis? Är det att få optimal stretch? Är det att få igång bakbenen och en bättre schvung? Säkerligen hänger det ihop, men vad skall jag sikta på så här i början? Nu har jag bestämt mig för att nöja mig med den stretch som Timo har i videoklippet, alltså mulen ungefär i höjd med karpalleden, och att få igång bakbenen ordentligt.

I och med att jag har haft, och fortfarande har, ont i korsryggen och skinkan på höger sida så har det passat bra att ha Mackan på linan oftare eftersom jag ändå inte har kunnat sitta i sadeln. Under den här tiden har vi gjort vissa framsteg (även om vi har långt kvar till Lisette och Timos nivå). 😉 Man få inte longera i ridhuset så jag ”ridgår” med min häst på linan, det vill säga att jag har linan halvvägs ut och går på ett lagom avstånd från honom och använder hela ytan i ridhuset istället för att fastna på en volt. Det blir både stora och små volter då och då, men inte flera varv varje gång. Det här arbetet sliter ju inte mer på underlaget än vad vanlig ridning gör. Jag har provat att vara i paddocken men där är det så många saker som distraherar honom och då tappar jag den avspändhet jag vill åt. Möjligtvis kan jag ”flytta ut” till paddocken när han har förstått hur det är jag vill att han skall arbeta.

Nu har jag testat att ha långa inspänningstyglar, chambon och helt utan, och det fungerar ungefär lika bra oavsett vad jag väljer att ha. I går avslutade jag med att ta bort inspänningstyglarna och fick då en bättre stretch och ett friare uttryck i hästen, så jag skall se om han är redo att vara utan.

Munnen och tungan är ett helt eget kapitel på min häst. Tyvärr. Han har alltid grejat med tungan – även före det att han fick bett i munnen första gången. Han drar upp tungan riktigt långt i munnen så att det knappt går att se den. Shit, nu kom jag på att jag har glömt att stretcha den… (Veterinären som fixar min hästs tänder har ibland fått ge två doser med lugnande för att det skall gå att ha lite koll på tungan.) Jag har nog testat de flesta bett men än så länge har jag inte hittat något som min häst riktigt trivs med. Många gånger under årens lopp har jag funderat på om joxet med tungan egentligen beror på något annat ”problem” i kroppen, men de gånger jag har ridit bettlöst så är han still i munnen och visar inga tendenser till att problemet skulle sitta någon annan stans i kroppen. Varför inte bara rida bettlöst då? Jo, för att det inte heller är bra i dagsläget eftersom min häst då arbetar helt fel och går som en älg emellanåt, vilket leder till att jag bara blir frustrerad. Målsättningen är att kunna rida bettlöst på samma sätt som många andra kan, men först måste jag nog bli lite bättre på att rida. 🙂 Det är inte så att ridkänslan blir sämre när han håller på och joxar med tungan, han är hur fin som helst i handen, men jag tror att det skapar vissa spänningar i hans käkar som inte kan vara bra för honom. Det finns säkert de som tror att jag sitter och rider med hård hand i och med att han gör som han gör med munnen och tungan, men faktum är att han gör likadant på stallgången när han får bettet i munnen eller när jag har honom på linan då det i princip inte finns något tryck alls i munnen på honom. Bettet kan hänga helt fritt i munnen på honom och han gapar ändå. Hur som helst är min förhoppning att arbetet med Art2Ride kan bidra till att min häst kan slappna av och ”acceptera” bettet istället för att gapa och dra upp tungan. Enligt Will & CO på Art2Ride så blir hästen bättre i munnen när den börjar arbeta mer korrekt över ryggen. (Jag undanber mig trista kommentarer från självutnämnda besserwissers på ovanstående då jag har kollat upp min häst ett antal gånger och dessutom får hans tänder fixade två gånger per år.)

Apropå det där med att arbeta över ryggen så har jag börjat bli mer och mer kritisk till i princip all ridning jag ser, vilket är lite trist på sätt och vis. Tidigare har jag beundrat många av ryttarna i världseliten men i dagsläget krymper skaran som jag beundrar. Alldeles för många hästar går med sänkt rygg och sprattlar med benen, och då många gånger i otakt. Jag blev glad när jag läste inlägget på Hippson och hoppas att fler och fler kommer till insikt om vad det är som egentligen bedöms. Härom dagen gick jag igenom bilder och filmer i min mobil och hittade då korta klipp från några av mina träningar för en del år sedan och blev lite förskräckt. Herregud! Då tyckte jag att det såg riktig bra ut men i dag ser jag att min häst gick med sänkt rygg och alldeles för hög nacke… Hur kunde jag tycka att det var så bra?? Visst, målsättningen var att försöka mig på samling, men i dag inser jag att min häst inte var redo för det, så därför börjar jag om och försöker bygga upp den styrka som behövs för att orka gå med bibehållen rygg i samlingen. 🙂

Just nu känns det som om jag befinner mig gropen med båten på bilden under (om jag skall se till mina utsatta mål att kunna kvala till MsvB) men det känns i alla fall som om jag har åror, så det är bara att ro på… 😉

bumpy-road

Modifierat bettlöst.

Eftersom min kära häst inte uppskattar att ha bett i munnen och gapar så fort han får in ett (oavsett vilket) så försöker jag rida på bettlöst då och då för att så småningom bli bra på att göra det. Han verkar uppskatta dessa ridpass även om de kanske rent kroppsligt inte gör så stor nytta ännu i och med att han till största delen ägnar sig åt att kolla takbjälkarna i manegen. Inget ansträngande arbete här inte… Det är först efter en stund som han kan slappna av och söka sig framåt nedåt då och då. För min del så är det mycket svårare att rida bettlöst i och med att jag inte bara kan röra på ringfingrarna utan istället måste försöka hitta ett annat sätt att ta kontakt utan att bli dragandes. Svårt! Fördelen är att det inte är någon idé att sitta och tjuvhålla i vänster tygel, fast det gör jag ändå – slentrianmässigt. I dag blev det extra tydligt när jag efter en stunds ridning funderade på varför tyglarna var så jäkla ojämna och upptäckte att jag hade dragit åt mig tygeln ca 15 cm på vänster sida. Oj! Det blev till att rätta till allt och försöka tänka annorlunda. Inte dra i vänster, inte dra i vänster… Istället för att dra i vänster tygel så fick jag tänka på att använda höger skänkel, vilket fungerade riktigt bra. Fattar inte att det skall vara så svårt att komma ur gamla vanor!

Modifieringen jag gjorde på tränset innebar att jag klippte av remmen som går under nedre delen av käken eftersom jag upplevde att den inte gör någon större nytta. Oftast har jag haft den väldigt löst spänd, men då har den istället glidit ner och hamnat under läppen på honom. Att rida bettlöst fungerar alldeles utmärkt utan den remmen – får se hur det blir när jag skall longera… Funkar det inte så får jag väl plocka fram ett annat träns för det ändamålet. 😉

(Bilderna ovan är tagna före det att jag klippte bort remmen under hakan.)

Och där tog det stopp…

…fast förhoppningsvis bara tillfälligt. Hämtade Mackan i hagen i dag och hade planerat olika bomövningar i paddocken för att variera lite, men fick ställa tillbaka honom i hagen för att leta efter tappsko istället. Typiskt. Ordinarie hovslagare har semester och ”vikarien” kan komma tidigast på torsdag morgon. Blickade ut över den stora hagen där Mackan går tillsammans med kompisen Kalle och tänkte att jag säkert skulle få tillbringa resten av kvällen med att leta efter skon. Som tur var hittade jag den redan efter en liten stund och jag misstänker att det är så att jag har fått lite rutin på att veta var ungefär jag skall leta – även om det inte är ofta han har tappskor nu för tiden.

När jag skurade Mackans hovar för att få bort leran så såg jag att strålen på hoven utan sko INTE såg rolig ut. 😦 Den var näst intill obefintlig och jag misstänker att Propad-sulan inte gör någon nytta alls då. Skall bli intressant att höra vad vikarierande hovslagare säger på torsdag – alltid bra med en second opinion. Förhoppningsvis kan Mackan fortsätta ha sulor i och med att han är rätt ömfotad och får svårt att gå ordentligt på vägarna och stigarna runt omkring stallet om han är utan sulor. 😦

Passade på att fotografera Mackans huvud i dag för att göra en jämförelse med hur han såg ut för två år sedan och det verkar som om det går åt rätt håll nu. Så här såg han ut för två år sedan och det var ingen som visste vad det berodde på. Veterinärerna tog hudprover, men de ansåg inte att det var någon större idé att ta leverprov.

Så här ser han ut i dag och det finns endast rester av hudskadorna kvar. Tack och lov!

Varje dag har han en UV-huva och heltäckande mulskydd på sig, så han ser ut som värsta alien, men det är det värt. 🙂 Om det mot förmodan blir värre igen så skall de kolla levern på honom sa C-F som är veterinär på Slöinge. Hoppas vi slipper det.

Han är i alla fall ganska snygg min ädle springare! När det här fotot togs härom veckan så fick han gå ut i grushagen en kort stund utan flugtäcke, alienhuva och mulskydd eftersom han skulle få hälsa på en liten shettis som han var sååååå intresserad av. Mackan har nog aldrig sett en så liten på så nära håll förr. När han hade hälsat så kunde jag ta in honom igen och fortsätta borsta, för då var han lugn igen.

Istället för ridning över bommar så fick det bli lite ledarskapsövningar i manegen. Mackan tror nämligen emellanåt att det är han som bestämmer… Målet är att jag skall kunna rida över presenningar och annat jox utan minsta spänning i Mackan och allra helst skall han vara så lugn att inget utanför vår bubbla påverkar honom under ridningen – inte ens motorgräsklipparen på Gåsevadholm. 🙂

För egen del avslutade jag dagen med ett pass på Friskis&svettis utejympa. Vi var ett tappert gäng som låg och sprattlade i gräset trots hällregn vissa stunder och jag blev faktiskt lite full i skratt. Är man klok eller? 😀 Jag är i alla fall supernöjd med att jag kom i väg (på cykel!) och det gör faktiskt inte så mycket att vissa delar av magen och rumpan levde sitt eget dallrande liv i vissa hopp- och skuttövningar. 😉 Första dagen på semestern inleds på ett hälsofrämjande sätt: motion, nya tag med lågkolhydratkost och bara ett liiiitet glas vin. 😉

Det ser ljusare ut!

Fortsätter planen med att variera ridning på ridbanan med uteritter och det känns som om det verkligen gör nytta. Upplägget är att köra varannan dag på ridbanan och varannan i skogen och med en ”vilodag” efter tre till fyra dagars arbete. Mackan går nu i stor gräshage tillsammans med kompisen Kalle och de rör på sig en hel del i hagen (har jag hört) så han behöver inte ridas varje dag. Ibland har man ju liksom annat att göra också…

Arbetet på ridbanan känns mycket bättre då Mackan orkar mer och är mer liksidig nu än för ett antal veckor sedan. Jag får visserligen passa ytterbogen i början av passet, men efter hand så behövs inte det och det är ju ett framsteg i sig. Det är mycket som faller på plats nu igen. 🙂

Ridningen ute bjuder på riktigt varierad terräng – allt från grusväg till icke-stigar i granskogen där Mackan får lyfta ordentligt på benen och se var han sätter fötterna. Det enda jag hade önskat är att det funnits fler bra sträckor för trav och galopp, för i dagsläget blir det till att rida en relativt kort sträcka i t ex galopp, vända och rida tillbaka. Snart är det semester och då tänker jag att det kommer att bli mer tid över till att lasta Mackan och åka iväg till olika platser med bra terräng. Det ser både jag och Mackan fram emot! Det märks tydligt att han gillar att trampa runt i skogen, för när det är en stig som går in från grusvägen så tar han gärna eget initiativ för att gå in på den – även om det inte är den stigen jag har tänkt mig. 🙂

Framför allt upplever jag att bjudningen på ridbanan har blivit bättre efter det att jag har börjat varva ridningen på det här sättet. Ok, jag låter honom fräsa på lite i galopp under uppvärmningen också och det gör säkert sitt till, men han är plötsligt väldigt ”självgående” och det är superkul!

Pratade med Isabel om mina funderingar kring vinterperioden och hur jag skall göra för att inte hamna i samma situation som jag har gjort tidigare, det vill säga med en häst vars muskler som inte fixar att gå i ett djupare och tyngre underlag dag efter dag. Förhoppningsvis går det att lösa med stödbelysning i paddocken så att det går att rida där även bäcksvarta kvällar. Vi pratade bl a om att lägga ljusslingor på översta ribban i paddocken så att man tydligt kan se staketet – resten behöver man ju inte se, för det känner man ju. 😉 OM det blir den här lösningen så kommer det att vara julstämning hela vinterhalvåret! Underbart!

Härlig uteritt!

Veckan som har gått har varit rätt kompakt i och med att alla omdömen i skolan skall skrivas och publiceras samtidigt som den vanliga verksamheten pågår. Varje ”ledig” stund har fått gå till att dubbelkolla omdömen så att de blir rätt. Det finns typ ingen tid avsatt alls för att göra allt det administrativa som skall göras parallellt med undervisningen och tyvärr är det planeringen inför nästa läsårs arbetsområden som blir lidande. Lösningen? Ja, kanske att inte ha häst och arbeta större delen av dygnet, men det har jag ingen lust med. Så i dag, lördag, blir det till att sitta och arbeta med omdömen (som skulle publicerats före skolavslutningen som var i torsdags). Bättre sent än aldrig? Istället för semester väntar två veckor på Sommarskolan där jag och mina kollegor skall försöka stötta elever i år 9 som inte har fått betyg, och förhoppningsvis kan vi godkänna någon eller några av dem så att de har en möjlighet att komma in på en nationell gymnasielinje. Det brukar vara roliga och givande veckor, så det ser jag fram emot. 🙂

I måndags och tisdags red jag som vanligt, det vill säga en dag ute med klättring och en dag med lösgörande arbete. I onsdags fick Mackan vila i och med att jag skulle på styrelsemöte med ridklubben. I torsdags hade vi skolavslutning på kvällen och då fick Jossan ta stallet och rida Mackan. I går hade Jossan hand om Mackans boxgranne och då passade vi på att rida ut tillsammans. Jossan har provat att skritta ut på egen hand på den hästen, men hon har inte lyckats komma så långt eftersom han sätter sig på tvären och testar henne rejält. Fast å andra sidan så har den hästen inte varit utanför gårdsplanen särskilt många gånger sedan den kom för två år sedan så det kanske inte är så konstigt att den inte vill gå iväg på egen hand…

Tanken var att jag skulle visa Jossan lite olika vägar som hon kan rida så det blev en högst varierad ridtur i alla tre gångarter. Kul! Vi hittade en stig som gick rakt in i skogen som vi kunde gå på tack vare att det är rätt torrt i marken för tillfället. Jag har testat den stigen tidigare men då har Mackans hovar sjunkit ner långt i det sumpiga underlaget och då har jag valt att vända om. Stigen bjöd på både rötter, stubbar, bergnallar och slät stig så det var riktigt bra träning för hästarna. Boxgrannen snubblade ett antal gånger, men det har ju sin förklaring. 😉 Det var supermysigt i skogen! Det var dessutom otroligt vackert när solstrålarna nådde markens mörkgröna mossa efter att de först hade silats genom granarnas grenar, och all energi sådana tillfällen ger är helt fantastiskt.

Hästarna tyckte att det var riktigt roligt att galoppera på småvägarna och boxgrannen bockade med Jossan ett antal gånger. Som tur är har hon bra balans och är relativt orädd. 🙂 Vid ett tillfälle fick Mackan extra eld i baken och höll på att galoppera sidvärts ner ni diket, och då trodde jag att Jossan hade åkt av sin häst bakom mig och Mackan, men det hade hon inte – men det hade varit nära! Hennes känsla var att hästen bockade för att han tyckte att det var så kul och inte att han ville ha av henne, vilket är bra. Det lär bli fler tillfällen för Mackans boxgranne att komma ut i naturen, för Jossans kommentar när vi var i skogen var ”det HÄR har jag saknat” och det kan jag förstå. ❤

Hastaboke-solljus-OF-416px

(Lånad bild)

Lyckigt lottad!

Nationaldag. Nationaldagsdressyr. Tävling, fast utan min medverkan den här gången. Istället för att tävla så åkte jag till Frillesås för att ge min vän och klubbkamrat Lotta en hjälpande hand. Jag är dock övertygad om att hon hade klarat sig alldeles utmärkt på egen hand, men det var ju ett bra tillfälle att få träffas i all den stund det sällan blir av. I Frillesås träffade jag inte bara flera av mina tidigare klubbkamrater från FRK-tiden utan också Beata som jag inte heller träffar särskilt ofta. Hästar, sol och trevliga människor – kan det bli bättre? Tror inte det. 🙂

På eftermiddagen cyklade jag till stallet för att försöka få lite stil på min egen ridning. 😉 Dock fick jag börja med att sanera Mackans krubba eftersom han hade lagt en stor bajshög rakt i krubban. Antingen ville han säga att maten inte smakade bra eller så tyckte han att det var på tiden att jag gjorde rent krubban, eller så var det en kombo av båda.

I går var vi ute i skogen och klättrade så i dag fick det bli lösgörande arbete i paddocken. Började med att värma upp ordentligt i skritt med olika övningar, travade lite och galopperade därefter i friskt tempo utmed långsidorna. Efter galoppen blev Mackan som ett ånglok och plötsligt fanns det riktigt mycket motor i bakkärran – så himla kul! Kom på mig själv med att skratta åt honom ett flertal gånger. Underbara häst! Det var knappt att jag behövde nudda honom med skänklarna för att han skulle gå framåt i fräscht tempo och jag kunde göra skänkelvikningar, mellantrav och tempoväxlingar lätt som en plätt. Längtar redan till nästa ridpass!

I dag när jag pratade med Beata så gick det upp för mig att det kanske verkar som om det är mycket som inte fungerar i stallet, men så är det verkligen inte. Jag använder skrivandet för att skriva av mig tankar och åsikter för att kunna gå vidare och jag tror faktiskt att Gåsevadholm är det absolut bästa stallet vi har stått i. Fördelarna är många! Bl a:

Mackan kan ha öppet fönster i princip 365 dagar om året och man väljer själv hur man vill ha det.
Det finns både grushagar och gräshagar. Mackan har grus vintertid och gräs sommartid.
Man kan själv välja om ens häst skall gå in vid 17-tiden eller senare. Ofta är Mackan kvar ute även om jag kommer vid 19-tiden och har då fått sitt eftermiddagshö ute. Helt suveränt då jag gillar mycket utevistelse.
Man kan välja om ens häst skall gå ute dygnet runt sommartid eller om den skall vara inne på natten. (Mackan är inne eftersom han tappar väldigt i vikt om han går ute dygnet runt.)
Det är en fantastisk miljö med många trevliga människor i stallet.
Jag har min tränare i stallet och det är flexibelt med träningstider.
Bra underlag i paddocken. (Bäst när det har regnat!)
Helt ok ridvägar om man rider ut 1-2 dagar i veckan, vilket jag gör.
Helt ok underlag i manegen om det sladdas och vattnas tillräckligt ofta.
Det finns en man (Idriz) som jobbar 8-17 måndag-fredag och kan hjälpa till med det mesta. T ex intag och service när hovslagaren kommer.
O S V

Vi har det med andra ord himla bra, Mackan och jag! 😀

Cattis&Mackan — Bild tagen av Amanda Sellman hemma på Skåaliden för flera år sedan, men jag älskar den ännu.

Muskelskada.

I morse åkte jag med Mackan till Stefan Andreasson för att se om han kunde hitta något som kunde förklara Mackans beteende den senaste tiden. Och det kunde han.

Jag fick börja med att longera Mackan och då valde jag att börja med vänster varv så att Stefan kunde se hur Mackan rör sig i det varvet jämfört med höger varv. Miljön var ny och Mackan hade tagits från boxen till transporten och vidare till Stefan utan att ha fått röra på sig så han bjöd på lite stolligheter även i vänster varv. I höger varv blev det värre, men inte alls så som han har gjort tidigare när jag har longerat hemma. Efter typ ett och ett halvt varv sa Stefan ”det räcker”. Han hade sett det han behövde se. Enligt Stefan så har Mackan en sträckning/blödning i serratus cervicis (på höger sida) som sitter i halsen, precis framför bogbladet och det gör att Mackan har svårt att böja sig och arbeta riktigt i höger varv. Mackan fick laserbehandling, lätt massage med liniment och en genomgång av resten av kroppen. Stefan tyckte att Mackan var bra i muskulaturen för övrigt, och det är ju bra. 🙂

Nu skall jag massera Mackan enligt instruktioner och promenera med honom fram tills nästa besök om en vecka. Goodbye div I i Laholm… MEN vad gör man inte för sin häst. Även om jag inte kommer att tävla själv så åker jag mest troligt med som åskådare och hejar på laget och jag ser fram emot en riktig trevlig dag med mina lagkamrater.

På eftermiddagen fick jag också massage och behandling av kiropraktor och det var både det ena och det andra som behövde fixas till, så nu hoppas jag att jag är rak och fin i kroppen när jag väl skall sitta upp i sadeln igen. Förhoppningsvis bränner jag en och annan kalori också när jag är ute och promenerar med Mackan. 😉 Det finns inget ont som inte har något gott med sig… 😀

Serratus Cervicis

Det går upp och det går ner.

Nu börjar det närma sig tävlingsdebut för den här säsongen och jag kan erkänna att det är med skräckblandad förtjusning. För tillfället får jag jobba ovanligt mycket med rakriktning och spårning – framför allt i höger varv. Med andra ord är min häst inte riktigt sig själv. Så motigt och tjafsigt som det är nu kan jag inte minnas när det var senast så därför har jag bestämt mig för att åka till Stefan Andreasson och be honom titta på Mackan. Mest troligt hittar han säkert både det ena och det andra, men han har hjälpt våra hästar så många gånger tidigare så jag har stor förhoppning om att han kan hjälpa Mackan även den här gången. På senaste tiden har Mackan fått massage av Emelie vid några tillfällen och det har hjälpt till viss del, men inte fullt ut. Om Stefan inte hittar något som kan förklara Mackans svårigheter (och då även mina) så får jag väl boka ett besök hos veterinär. Dock tror jag att problemet är muskulärt och då är det tyvärr inte många veterinärer som kan råda bot på det.

I går red Jossan och hon kände precis samma sak som jag: Mackan vill inte alls böja igenom i högervarvet på volterna, och om man inte stöttar upp honom ordentligt med yttertygeln och innerskänkel (aningens längre bak) så välter han inåt mitten, ungefär som i en sväng med motorcykel. Efter mycket lösgörande och rakriktnande arbete så släpper det och blir lite bättre, men dagen efter är det precis samma sak igen och nu tycker jag att det har varit så lite för länge för att bara vara något som går att ”rida bort”. När jag longerar så går han superfint i vänster varv men så fort jag byter till höger så vill han helst inte gå framåt utan vänder sig då rakt mot mig och byter varv. Ett tvärkast alltså! I vänster varv kan jag växla mellan att ta in honom på mindre volter och låta honom gå på rakt spår, men inte i höger varv. Där funkar det inte alls. Märkligt.

I natt drömde jag dessutom att Mackan tappade hela hoven på väg till ridhuset! Så fruktansvärt hemskt! Jag blev alldeles förtvivlad och när jag skulle ringa till veterinären så fanns det INGEN telefon som fungerade, alla bara gick sönder när jag skulle ringa och allt gick bara helt fel. Så typiskt att drömmarna sätter igång när jag funderar på om något är fel. Fördelen med nattens dröm är att verklighetens problem bleknar. Ha en bra dag! 🙂

drömfångare

”Gul bil, gul bil, gul bil”

I går hade jag Genny som gästryttare på Mackan. Dels för att jag skulle kunna se honom på håll och dels för att jag ville att Genny skulle känna på Mackan och höra om hon tyckte att han kändes konstig. Hon red rätt länge i paddocken och tyckte inte att det var något särskilt konstigt med honom, vilket jag tyckte vad skönt att höra. Jag fick be henne att galoppera lite extra för att se om han skulle slänga sig med henne också, men det gjorde han inte. Det var bara vid ett tillfälle som han slängde sig åt sidan – varför vet jag inte. När Genny var klar så satt jag upp för att känna på galoppen och jag erkänner att det var med blandade känslor. Jag fattar inte varför jag har fått dessa hjärnspöken!? Jag har ju ridit min häst sedan han var tre år gammal och nu är han elva! Min egna teori är att jag inte riktigt kan lita på honom längre och att jag får så jäkla ont i ljumskarna om han kastar sig. Inte direkt, men smärtan kommer liksom i efterhand, på natten eller dagen efter på jobbet. Att vakna flera gånger på natten eller att knappt kunna räta på mig efter att ha suttit en stund på en stol för att det gör ont i ljumsken är inte roligt. Jäklars skit! Jag har ju (nästan) alltid känt mig trygg på min häst, men det har jag inte gjort de senaste veckorna. För att råda bot på det här och utmana mina hjärnspöken så inledde jag dagens ryttaraktivitet med mantrat ”gul bil”, men varför det blev just gul bil vet jag inte.

Promenerade i 15 minuter bort på galoppbanan och upprepade ”gul bil, gul bil” för mig själv hela tiden för att fokusera och behålla lugnet. Kom tillbaka till paddocken, satt upp och upprepade mantrat tyst för mig själv. Tror faktiskt att det påverkade Mackan eftersom han var lugn som en filbunke. 🙂 Skrittade en stund, travade och försökte få honom lösgjord. Sällskapet i paddocken avlägsnade sig och då försökte Mackan kasta sig men i det läget var jag på honom som en hök. Jäkla häst! Jag sa till honom på skarpen, knackade till med sporrarna och fick ett negativt gensvar från honom genom att han nästan satte sig på röven och lättade fram. Jag drev på honom och travade därefter i ett friskare tempo – skam den som ger sig. Strax därefter tog jag av mig sporrarna för att se om det var bättre och det upplever jag nog att det var. Nu kunde jag trycka till honom utan att han överreagerade och jag kunde trava och galoppera utan större problem. ”Gul bil, gul bil, gul bil.”

Även om jag inte upplever att det kanske var världens bästa ridpass så är jag sjukt nöjd med att ha galopperat så mycket. Konstigt va? Nu känns det hoppfullt igen och det känns som om jag kan jaga bort mina hjärnspöken när det behövs.

PS. Jag har dessutom plockat bort havren helt och hållet…. 😉