En vecka, inklusive en midsommarhelg, mellan våra två tillfällen. Då midsommarhelgen innebar umgänge med barn och barnbarn så blev det inte så mycket tränat, men några gånger hann jag i alla fall med före 2:a träffen. 😉
Jag hade gott om tid enligt min mening, när jag skulle hämta Mackan i hagen, men han var tyvärr inte alls särskilt intresserad av att röra sig ur fläcken och än mindre av att följa med mig ur hagen. 😦 Om jag inte hade bokat tid med Noah så hade jag nog låtit skrället gå kvar i hagen… men nu var jag ju liksom tvungen att släpa med honom ut ur hagen och upp till stallet. Kände där och då hur galet otålig jag blev och hur opedagogisk jag blev när jag drog och schasade min häst för att få ut honom ur hagen. Frågan är hur många ”steg bakåt” det blir när man reagerar som jag gjorde? Säkert väldigt många… Det märkliga är att när Mackan väl har kommit ut ur hagen så är det inga större problem att få med honom resten av vägen till stallet. Väl inne i stallet så blir han såååå nöjd när han får stå i boxen och mumsa hö ur hövagnen samtidigt som jag borstar honom. Bara det borde väl göra att han gärna lämnar hagen och följer med in? Eller? 😉
Föga förvånande så stannade Mackan åtskilliga gånger på vägen ner till ridhuset och sista biten fick jag nästan släpa honom. Så himla tröttsamt! Man kan tänka ”varför vara i ridhuset?” och svaret på det är att om jag är i paddocken eller på gräsbanan så har han verkligen annat i fokus och då är jag chanslös i mina kommunikationsförsök. Målsättningen är att jag ska kunna vara ute också, men det får bli lite längre fram.
Den här gången fick Norah träffa en betydligt mer vaken Mackan, om än introvert, och som inte hade dragit ner rullgardinen riktigt lika långt som sist. Vi stämde av lite med några av övningarna som vi gjorde förra gången och Mackan var med på noterna rätt så bra. 😀 När Norah frågade om det var något annat/mer jag ville göra så var mitt svar ”jag vill på sikt kunna ha honom lös med bibehållen kommunikation”. ”Då provar vi det” var Norahs svar. 🙂 Jag lossade grimskaftet och gick iväg en liten bit med Mackan bredvid mig. Stannade och kliade lite. Gick iväg igen och samma sak upprepade sig. Efter några gånger så genomskådade Mackan det hela och stannade – för gott. Vi provade olika sätt att få honom intresserad, men… ingenting hände. Vi gick till och med ut från ridbanan och gömde oss, men inte ens då brydde han sig. Han var som fastnaglad i underlaget. Puh… Hur löser man det här? Norah föreslog efter en stund att vi skulle gå in på ridbanan igen och göra något helt annat än att fokusera på Mackan, så jag tog en kratta och gick bort till ett hinder och började kratta samtidigt som jag pratade med Norah. Rätt vad det var så fick Mackan en ingivelse om att kolla vad vi höll på med. Vad hände?? Han flyttade sig självmant! What? Belöningen blev lite kliande och efter det så avslutade vi det hela. Det blev i alla fall ett bra avslut. 😀 Mackan var säkert nöjd med dagens (icke-)arbete och gick snällt med ut ur ridhuset och upp till stallet.
Det ska bli intressant att se hur den här resan blir… 😉
dressyrbitchen 