Kategori: Kommunikation

För ett tag sedan dök det upp ett tips på Facebook om att kika närmare på Hästvis och flocken som finns där. Givetvis blev jag nyfiken och vid närmare koll så förstod jag att det var precis det jag letade efter – ytterligare en nivå i hästkommunikation. Tidigare har jag provat bland annat NH, men det passade inte alls min häst (som inte gillar order och att behöva göra saker i onödan). I början av sommaren hade jag kontakt med Nora Kohle som påminde mig om att Mackan är inrovert och att det är viktigt med relationskontots uttag och insättningar. Under hela sommaren har jag i princip bara haft det som fokus och jag upplever att vi är på rätt väg och nu blir Hästvis ett bra komplement till mitt andra förhållningssätt. 🙂

För den som inte är på samma våglängd som jag så måste det här kännas som hokus pokus och det gjorde det även för mig för några år sedan. 😉 I och med att jag ser ALLA djur som individer med egna upplevelser och känslor så känns det bara naturligt att lyssna in min älskade hästs önskemål istället för att mer eller mindre bara köra över honom känslomässigt. Jag har i och för sig läst av honom rätt bra tidigare men inte alls på samma sätt som nu, för nu har han även möjligheten att säga ”nej” till olika saker och gör det också då och då. (Fast ibland har han inget alternativ och då behöver jag ”tvinga” in honom i en situation som han inte är bekväm i, som till exempel att åka till veterinären eller ställa sig i spolspiltan för att få hovarna desinficerade.)

Jag gick med i Hästvisflocken för att lära mig mer om hur jag kan kommunicera med Mackan på ett djupare plan och jag är nyfiken på vad detta kan leda till. Medlemskapet i Hästvisflocken startar med en introduktionskurs där man får läsa sig mer om hästens behov och hur jag som människa kan vara mer i nuet istället för att hela tiden vara någon annanstans i tankarna. Efter första dagen skrev jag så här på gruppens FB-sida:

”Första dagen med Hästvisflocken och jag var inställd på att vara närvarande med och i kroppen istället för att bara ”köra på” och göra det jag brukar. Efter att ha kliat lite på min häst i boxen så ställde jag mig och försökte vara här och nu och fokusera på min kropp och min andning för att se om jag fick någon respons från Mackan. Nix. Han stod och spanade ut över nejden och brydde sig inte nämnvärt om mig, så jag satte mig på insteget vid boxdörren istället. Gjorde samma sak: fokuserade på min kropp och min andning samtidigt som jag försökte vara här och nu. Noll respons. Då provade jag att sända tanken ”jag blir lite ledsen över att du bara står och tittar ut genom fönstret istället för att umgås”. Döm om min förvåning när Mackan vänder sig om och ställer sig med huvudet ovanför mitt huvud så att jag kan känna hans känselspröt i pannan. Underbart! Efter en stunds samvaro puttade han på dörren som för att säga ”nu är det dags att hitta på något”, då satte jag på grimman och gick ut med honom för att beta lite. Det känns som en fantastisk start i vår fortsatta relation. ”

Då kommunikationen fungerade över förväntan så var jag givetvis tvungen att testa detta igen när stallets mest otåliga hästar stod och bankade i sina boxdörrar. Vanligtvis brukar jag säga till dem med rösten att sluta banka, men faktum är att det gör noll skillnad. Vissa kvällar kan jag känna att jag håller på att bli fullständigt galen av att höra dem banka! Men med mina nya insikter så tänkte jag att jag får prova ett nytt sätt istället och ställde mig därför på stallgången framför dem, fokuserade på att vara i nuet genom att kontrollera min andning och bad dem via tanken att sluta banka. De verkade lite förvånade, men började ganska snart banka igen. Nya tag. Den här gången fokuserade jag på att sända över tanken ”jag får ont i öronen när ni bankar så” och döm om min förvåning när de slutar banka. Helt galet! Den ena hästen gjorde ett par försök att banka igen men då skickade jag tanken igen och sedan blev det tyst. Därefter kunde jag plocka undan mina grejer och göra i ordning efter mig i lugn och ro utan att behöva höra deras bankande. ❤

Jag är fortfarande osäker på om det här var rena tillfälligheter men det känns fantastiskt kul och spännande.

Under sommaren har jag haft fullt fokus på att göra insättningar på mitt och Mackans relationskonto och jag måste säga att det har lönat sig. ❤ Från att han var ovillig att komma med in från hagen och ovillig till rätt mycket annat så har jag nu en häst som kommer och möter mig vid grinden. ❤ Hur har jag då gjort? Jo, jag har lyssnat väldigt mycket mer på vad min häst har haft för önskemål och jag har ”tvingat” honom så lite som möjligt. Jag läste någonstans att det är bra att ge introverta hästar lite extra tid och det har jag gjort genom att inte ha så bråttom med att få igenom det jag vill. Istället för att trycka in honom i spolspiltan direkt så har han fått stå en stund och ”tänka”, vilket oftast har resulterat i att han frivilligt har kommit in och ställt sig. 🙂

I och med att Mackan är av typen ”what’s in it for me?” så har jag börjat träna belöningsbaserat och har köpt mig en klicker. 🙂 Vi är fortfarande nybörjare på det här, men plötsligt så finns det något som han uppskattar och är då mer motiverad att göra olika saker. Det senaste har jag till och med fått med honom på kortare promenader och då har till och med jag med mina långa ben haft svårt att hänga med i hans tempo. 😉 Om någon hade sagt till mig för tre år sedan att jag skulle träna belöningsbaserat och med klicker så hade jag nog gapskrattat… Undrens tid är inte förbi. 😉

Nu bygger vi upp en ny relation och den känns betydligt bättre än tidigare och kanske kan det bero på att jag har fått upp ögonen för andra tekniker än de jag redan kände till.

Det är aldrig för sent att lära nytt. ❤

Glad i hågen efter förra träningen med Norah så ville jag träna vidare på det som vi gjorde sist, så jag tog med mig Mackan till manegen och släppte honom. Stängde dörrarna så att han inte skulle traska ut från ridbanan… 😉 Hmmm… Hur var det nu vi gjorde? Jag gick fram till Mackan och erbjöd honom kontakt via handen. Noll respons. Vad skulle jag göra då? Jo, jag skulle nog ”försvinna” för att locka hans intresse. Gömde mig bakom ett hinderstöd. Noll respons. Där stod jag och väntade och min häst stod på ett annat ställe och väntade.

Vad skulle jag göra nu…? Vad gjorde jag sist…? Måste medge att jag kände mig rätt hjälplös när jag inte hade Norah att prata med, men jag gick och satte mig på en sockerbit. Noll respons. Jag provade att gå runt och flytta små fiberbitar från ett ställe till ett annat. Noll respons.

Vid det här laget kände jag att det började krypa i kroppen på mig. Hur kan min häst bara stå där i mitten utan att röra en fena? Är jag så himla ointressant trots allt kliande han får när han tar kontakt? Vad ska jag hitta på nu?? Vad är det bästa han vet…? MOROT! Plockade fram en morot ur fickan och tog ett rejält bett för att han skulle höra. Smaskade lite extra och knaprade ännu lite mer för att han skulle bli intresserad.

Succe! Mackan nappade på ljudet och blev intresserad av att också få smaka! Vad gör man inte för en bit morot?! 😀

Äntligen kontakt! Nu ska jag bara få honom att bibehålla den… Gick ifrån honom för att se om han skulle följa efter, men…. NEJ, det gjorde han inte. Suck! Provade att gå lite längre bort. Ingen respons.

Nu måste jag tänka… Hmm… Göra något oväntat? Något annat än morot som fångar hans intresse? Kanske kan jag testa att dra en skumgummibom på marken? Plockade upp en av de mjuka bommarna som låg vid hindret närmast honom och började dra den efter mig. Noll respons. Gick lite närmare honom för att se om det skulle bli någon reaktion och JA, det blev en reaktion om än en liten. Han vände sig 180°!

Ganska snart förstod jag att han flyttade sig enbart för att jag kom för nära med bommen, inte för att han blev intresserad. 😦 Lade tillbaka bommen och funderade vidare. Vad gör jag nu? Just det, när Norah var här så gick vi ju ut från ridbanan. Jag lämnade ridbanan och förväntade mig någon typ av reaktion, men NEJ, den uteblev. Satte mig på en stol och väntade några minuter, men ingenting hände.

Så tråkigt att bara vänta! Till slut härdade jag inte ut utan gick in på ridbanan igen. Gick fram till Mackan och sträckte fram handen som han villigt tog kontakt med. Där och då valde jag att avbryta det hela, för det var ju ändå ett litet steg framåt. 😉

Det som var intressant var att Mackan fick en helt annan energi så fort jag öppnade dörrarna och ställde honom utanför ridbanan. Då blev han nyfiken på det som fanns där och undersökte både dammsugaren, skottkärran och trappan upp till läktaren. För ett ögonblick blev jag lite orolig för att han skulle prova några trappsteg och vad hade jag gjort då?

Vad lärde jag mig av det här då? Jo, att min häst verkar ha noll intresse för att ”leka” på det här sättet – i alla fall inte på ridbanan. Så nu återstår det för mig att komma på andra lösningar/platser att använda för den här typen av träning. Om några dagar åker sadeln på och då vill jag se hur hans energi blir, för hittills har han nog uppskattat trav på töm mest av det vi har gjort. 😉 Ny tankar, nya vägar och fler gråa hår på mitt huvud. 😉

Fortsättning följer. 😀

En vecka, inklusive en midsommarhelg, mellan våra två tillfällen. Då midsommarhelgen innebar umgänge med barn och barnbarn så blev det inte så mycket tränat, men några gånger hann jag i alla fall med före 2:a träffen. 😉

Jag hade gott om tid enligt min mening, när jag skulle hämta Mackan i hagen, men han var tyvärr inte alls särskilt intresserad av att röra sig ur fläcken och än mindre av att följa med mig ur hagen. 😦 Om jag inte hade bokat tid med Noah så hade jag nog låtit skrället gå kvar i hagen… men nu var jag ju liksom tvungen att släpa med honom ut ur hagen och upp till stallet. Kände där och då hur galet otålig jag blev och hur opedagogisk jag blev när jag drog och schasade min häst för att få ut honom ur hagen. Frågan är hur många ”steg bakåt” det blir när man reagerar som jag gjorde? Säkert väldigt många… Det märkliga är att när Mackan väl har kommit ut ur hagen så är det inga större problem att få med honom resten av vägen till stallet. Väl inne i stallet så blir han såååå nöjd när han får stå i boxen och mumsa hö ur hövagnen samtidigt som jag borstar honom. Bara det borde väl göra att han gärna lämnar hagen och följer med in? Eller? 😉

Föga förvånande så stannade Mackan åtskilliga gånger på vägen ner till ridhuset och sista biten fick jag nästan släpa honom. Så himla tröttsamt! Man kan tänka ”varför vara i ridhuset?” och svaret på det är att om jag är i paddocken eller på gräsbanan så har han verkligen annat i fokus och då är jag chanslös i mina kommunikationsförsök. Målsättningen är att jag ska kunna vara ute också, men det får bli lite längre fram.

Den här gången fick Norah träffa en betydligt mer vaken Mackan, om än introvert, och som inte hade dragit ner rullgardinen riktigt lika långt som sist. Vi stämde av lite med några av övningarna som vi gjorde förra gången och Mackan var med på noterna rätt så bra. 😀 När Norah frågade om det var något annat/mer jag ville göra så var mitt svar ”jag vill på sikt kunna ha honom lös med bibehållen kommunikation”. ”Då provar vi det” var Norahs svar. 🙂 Jag lossade grimskaftet och gick iväg en liten bit med Mackan bredvid mig. Stannade och kliade lite. Gick iväg igen och samma sak upprepade sig. Efter några gånger så genomskådade Mackan det hela och stannade – för gott. Vi provade olika sätt att få honom intresserad, men… ingenting hände. Vi gick till och med ut från ridbanan och gömde oss, men inte ens då brydde han sig. Han var som fastnaglad i underlaget. Puh… Hur löser man det här? Norah föreslog efter en stund att vi skulle gå in på ridbanan igen och göra något helt annat än att fokusera på Mackan, så jag tog en kratta och gick bort till ett hinder och började kratta samtidigt som jag pratade med Norah. Rätt vad det var så fick Mackan en ingivelse om att kolla vad vi höll på med. Vad hände?? Han flyttade sig självmant! What? Belöningen blev lite kliande och efter det så avslutade vi det hela. Det blev i alla fall ett bra avslut. 😀 Mackan var säkert nöjd med dagens (icke-)arbete och gick snällt med ut ur ridhuset och upp till stallet.

Det ska bli intressant att se hur den här resan blir… 😉