Skam den som ger sig! I dag var det dags för Mackan att återigen ställas inför lastning i transporten. Jag gjorde i ordning honom som vanligt, tränsade, på med grimman utanpå och på med transportskydd fram. Inga som helst problem att gå med skydden i dag. Den spanska skritten uteblev idag, och det var bara bra. Jag ställde honom bakom transporten och lät honom titta en väldigt kort stund. Eftersom han inte gjorde någon antydan på att vilja gå ett enda steg framåt så tog vi fram linan med en gång. Min man i ena änden och jag i andra. Amanda stod vid Mackans huvud med löst hängade grimskaft. Ett, två, tre – dra! Herrejösses vad tungt det är att baxa på 600 kg häst som inte vill ta ett enda steg framåt. Med linans hjälp så tog det inte alls lång stund att få på honom. Lugn som en filbunke var Mackan hela tiden och till slut så var han på.
Vi åkte till ridhuset och Amanda red en stund i både skritt, trav och galopp. Mackan skötte sig jättebra. Men det märks att han är ung eftersom han blir väldigt trött efter en stunds ridning. För att vara på säkra sidan så sa jag till min man att hoppa över whiskyn som han brukar ta när han lagar mat. Han såg inte särskilt glad ut, men han lovade att komma och hjälpa oss om vi behövde hjälp. När vi skulle lasta Mackan så var det samma visa igen – ingen antydan att vilja gå på. Fram med linan direkt. Amanda och jag behövde inte många drag i linan förrän Mackan var på. För att göra maken glad ringde vi och sa att han kunde ta sig en liten whisky.
Tanken är att Mackan inte skall ha någon chans att komma undan lastningen. Så länge vi kan få på honom relativt snabbt utan att bråka så är det bra. Jag räknar med att han inom kort inser att det är lika bra att gå på med en gång. Målsättningen är ju att jag på sikt skall kunna åka själv till träningar mm. Håll tummarna!
När vi kom hem så stod maten på bordet. Vilken enorm service vi har! Jag tror att jag har en av världens bästa män: omtänksam, glad, rolig, bangar inte för vare sig matlagning, städning eller tvätt. Många pussar och kramar till min älskling Håkan.
Häst: Machiavelli EC
Författare: dressyrbitchen
Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad.
Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver.
Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.
Visa alla inlägg av dressyrbitchen
dressyrbitchen 