Etikett: Hästliv/Blandat

Vart tar tiden vägen? Veckorna bara springer iväg och inte har jag tagit mig tid att skriva här på Hippson – förrän nu. Snart är det semester och då hoppas jag få mer tid till stallhäng, träningar och annat jag vill göra. 

Förra måndagen var jag iväg med Mackan för att fixa hans tänder hos en, för oss, ny bekantskap. Där fick jag veta/höra att Mackans tänder har varit eftersatta de senaste åren. What?! Jag som regelbundet har åkt just för att jag vet att Mackan har överbett och får hakar som ställer till det med både det ena och det andra. Märkligt hur de olika ”tandläkarna” tänker och gör. Vi tar det från början:

När Mackan var 3-4 år (nu är han 10) så åkte jag till en välkänd ”tandläkare” (A) med honom och då slipades det bort en låsning som skulle medföra att Mackan kunde börja tugga ordentligt igen och på så vis slipa sina tänder på ett mer naturligt sätt. Bara några månader senare så undrade dotterns hopptränare om vi hade varit och kollat Mackans tänder i och med att Mackan joxade så med tungan och bettet. Tränaren tyckte att vi skulle anlita den tandläkare (B) som fixade hennes hästars tänder. Sagt och gjort, den tandläkaren kom till oss, öppnade munnen på Mackan och sa att det var den djävligaste mun han hade sett hos en 4-åring. Märkligt i och med att vi hade varit hos A bara ett par månader tidigare… Vi fortsatte att åka till B under några år men bytte till tandläkare C som fanns på närmre håll. Tandläkare C är också välkänd och har enligt egen utsago fixat Mackans hakar vid varje tillfälle. OM det hade varit på det viset så borde inte tandläkare D, som vi var hos senast, uttryckt sig som hen gjorde. Enligt D så var Mackans hakar ca 1 cm, vilket de inte borde varit i och med att vi har varit hos C 1-2 gånger per år – just för att fixa hakarna. Här jag jag betalat 1000-lappar vid varje besök och ändå har tänderna inte fixats på ett bra sätt?! Nu blir det återbesök om 6 månader hos tandläkare D igen så får vi se vart det leder. Förhoppningsvis blir det en mycket bättre tandstatus för Mackan. 

När Mackans tänder var fixade så fick jag veta att det var 6 dagars karens, så det var bara att stryka mig från årets första tävling. Trist, men det var nog lika bra eftersom det var oerhört mycket på jobbet och Mackan fick vila hela veckan på grund av att jag inte hann rida. Nu tar jag nya tag med både träning och tävling – Jeepen har fått nya däck (vilket var riktigt kostsamt) och ena hjullagret bytt (som också var kostsamt). Med tom plånbok fanns det inte utrymme för några träningar, tyvärr. Men i morgon är det dags för träning och på söndag är det dags för årets första tävling.

Lev väl!

Äntligen var det dags för del II av kursen Mental träning. Jag har sett fram emot den även om jag inte har lyckats göra läxan beträffande den mentala avslappningen fullt ut – jag har nämligen somnat i stort sett varje gång som jag har lyssnat på det avsnittet. Fick tipset av Karin i stallet att jag skulle lägga mig på golvet istället för på sängen. Skall testa det.

 

I dag pratade Karin mycket om självbild: självförtroende (tron på min egen förmåga), självkänsla (mitt värde i mina ögon) och den inre dialogen (hur jag talar till mig själv). Vi fick fundera över vårt eget självförtroende på en skala 1-10 och vår självbild, också det på en skala 1-10. 

 

Karin pratade också en del av vår minneslagring. Hjärnan automatiserar mycket av det vi gör, t ex gå. Hjärnan sparar den starkaste känslan så att vi kan känna igen t ex fara när det behövs, och på så vis har vår art förmodligen överlevt genom tiderna. Om vi t ex är på fest och det är massa trevliga människor där men bara en riktigt otrevlig som till och med säger något kränkande till dig så är det den man minns och inte alla andra trevliga. Hon gav också exempel om hur det kan vara i hoppningen: Säg att man rider en bana på 8 hinder, över de första 7 är man ett med hästen och allt bara flyter på. När man kommer till hinder nummer 8 (vit grind) så uppfattar man bara att det går åt h-vete. Krasch! Det som då oftast händer efteråt är att man ältar det som går fel – hinder nummer 8. Man ältar och ältar, om och om igen. Till slut har man ältat det hela så att hjärnan har gjort ett automatiserat mönster och nästa gång man skall rida en bana och det finns ett vitt hinder, kanske till och med en grind, så signalerar hjärnan FARA. I det läget spelar det ingen roll om man tänker att man INTE skall få ett stopp där eller att man INTE skall göra något annat fel där så uppfattar hjärnan inte INTE och stoppet kanske är ett faktum. Det man måste lära sig är att bromsa sitt eget ältande och istället fokusera på alla de hinder som var bra och istället fokusera på det. Hjärnan är skapt sådan att den starkaste känslan sparas automatiskt. Om människan inte hade varit skapt på det sättet så hade vi förmodligen inte överlev som art.. Om man lyckas tänka på alla de hinder som var bra ett antal gånger så är det det som automatiseras, och nästa gång blir det lättare att klara banan. Bästa stunden att programmera om sig är när man är riktigt avslappnad, t ex genom mental avslappning. 

 

Det är viktigt att göra bra saker i fantasin – inte bara i verkligheten. Man skall bygga positiva spår om framtiden i hjärnan. Det är viktigt att hitta sina egna ”vita grindar” och tänka om/tänka på det positiva istället. 

 

Beträffande den inre dialogen så är det viktigt att formulera ALLT man säger till sig själv som om man skulle prata till sin bästa vän/väninna.

 

Hur man kan stärka sin självbild:

* Ta fram bilden du vill ha av dig själv.

* Hitta begränsande övertygelser du har av dig själv, ifrågasätt dem och utmana.

* Utöka din trygghetszon – hitta utmaningar.

* Ta itu med din inre dialog, var din egen bästa vän. Stötta och peppa.

* Skapa framgångsrika bilder.

* Uttryck dig positivt om dig själv, inför dig själv och inför andra.

* Ge dig feedback på rätt sätt: Vad är jag nöjd med idag? Vad kan jag göra bättre nästa gång?

* Jobba med korta affirmationer.

* Lev med: Det finns inga misslyckanden – bara feedback.

* Hitta glädjen i det du gör. Optimister presterar  bättre och mår bättre.

 

Hjärnan bekräftar ens självbild. Hur vill jag se mig själv?

 

Det vi gick igenom i dag var S i SMAK (självbild, målbild, attityd, känsla/koncentration.)

 

Ser redan fram emot nästa tillfälle som blir i slutet av januari!

 

Lev väl!

Frillesås rid- och körklubb ordnade en resa för alla funktionärer ner till Skåne och Tobbe Larsson och självklart ville jag hänga med. Jag har sett nästan alla avsnitt av Ponnyakuten och jag tycker att Tobbe har otroligt bra tänk kring hästar och hästhantering. Jag inser att jag inte bara är hästnörd utan också lite nördig vad det gäller Ponnyakuten.

 

Bussen gick från Frillesås vid 10-tiden och jag satt bredvid vännen Lotta som jag tyvärr inte träffar så ofta nu för tiden. Gissa om vi hade något att prata om? Vi babblade konstant i över 7 timmar om allt möjligt. Supertrevligt!

 

På Sjörup prästgård togs vi emot av en kille som visade oss in i manegen för att ta lite fika. Tur att jag hade tagit kläder efter väder för det var riktigt kallt! Det dröjde inte länge förrän Tobbe kom in och pratade med oss och jag tror att vi alla som satt där kände det som om vi redan hade träffat Tobbe och redan kände honom, och det hade vi ju – fast enbart via tv. Tobbe berättade att vi gärna fick gå och hämta mer fika och röra oss under tiden som han arbetade med hästarna eftersom de ändå inte bryr sig. Han tycker att vi är alldeles för mesiga och utsätter våra hästar för alldeles för lite – ju mer man utsätter hästarna för och ju mer man tränar dom desto mindre bryr de sig. 

 

Tobbe startade med att ta in Nicke i manegen och visade oss hur han generellt arbetar med sina hästar. Nicke fick visa några av de konster som han kan och vi fick ställa frågor under tiden och Tobbe förklarade och berättade så att vi skulle förstå. Inspirerande. Tobbe visade också hur hans kroppsspråk och de sk pekpinnarna påverkar hästarna och deras energi. Tobbe gillar när hästarna visar att de är glada och påhittiga och inte bara ställer sig i mitten och glor. Nicke var ett bra exempel på en pigg och glad häst! Han hoppade runt, bockade och galopperade tills dess att Tobbe kallade in honom och då kom han direkt. Jag inser att jag har mycket att arbeta med bara vad det gäller inkallningen.. Efter Nicke så tog Tobbe in en megastor Frieserhingst. Den väger nästan 1 ton och hade låååånga flätor i manen. De måste ha flätor i manen på hästarna för annars förstör leran manen och då blir det typ ingen man kvar. En otroligt maffig häst som dock inte var lika arbetsvillig som Nicke. Den här hästen var av lite mer latare modell enligt Tobbe. Kul att se hur olika de var. Den här hästen tittade på Tobbe och uttryckte ”är vi klara snart?” medan Nickes uttryck var ”vad skall vi göra nu?”.

 

När visningen var klar så berättade Tobbe många intressanta saker om bl a Ponnyakuten och om dem som söker till Ponnyakuten. Han sa att det var ca 1500 ungdomar som sökte till årets Ponnyakut och av dem så var det ca 50 som fick komma till casting, och av dessa 50 så var det endast 8 som fick komma till Sjörup. Om det är 1500 som söker – tänk då hur många det är som har problem och som inte söker.. Tobbe berättade också att han får kämpa med tv för att få med rätt innehåll i programserien. (Tv vill tydligen ha lite mer gulligull och inte visa så mycket av det som är farligt och riskabelt.) Tobbe hade gärna sett att man gjorde en lång programserie om t ex bara lastning eftersom det är ett stor problem för många och det finns inte utrymme i Ponnyakuten att få med allt.

Avslutningsvis så fick vi gå ut och träffa kamelen Sven. En sådan bjässe! Tobbe berättade att Sven hade kostat honom tre stalldörrar och en borttaget innertak i stallet, allt för att Sven har vuxit och skall få plats i sin box. Jag skall nog inte köpa en kamel i alla fall..

Det var så otroligt intressant att lyssna till vad Tobbe hade att berätta och han var så personlig och tydlig i det han sa. Tänk att få känna Tobbe privat – det hade varit något! Jag köpte i alla fall en DVD, så nu kan jag titta på Tobbe och hans hästar när jag vill (och jag stod i kön tillsammans med alla barn för att få en autograf). Mackan kommer att få sig en grundkurs i frihetsdressyr och det skall bli så roligt och spännande att sätta igång. 

 

Lev väl!

Äntligen dags för kursen i mental träning, men först var det några timmars jobb och stallfix. Efter kursen så skulle jag och maken på 65-årsuppvaktning, så dagens schema var pressat och Mackan fick vila i dag också..

 

Vi var rätt många som var på kursen i mental träning för Karin Öljemark. Jag trodde nog att jag skulle känna igen en och annan, men det var bara Helene från stallet som jag kände. Alltid trevligt med nya människor (även om vi inte hade tid att bekanta oss med varandra). Vi fick börja med den sedvanliga presentationsrundan och vi skulle berätta om vad vi hade för häst och hur länge vi hade varit ett team. Dessutom skulle vi berätta om vi presterade bäst på träning eller tävling och det var intressant att höra hur olika det faktiskt är.

 

Karin pratade bl a om vilken komfortzon man har och hur man gör för att komma utanför den emellanåt och inse att man klarar av det. Vi pratade också om hästarnas komfortzon och hur man kan märka att de är på väg ut ur den. Vi fick diskutera parvis om hur man upplever det om det enbart är ”bättre” ryttare på framridningen/i ridhuset eller om det enbart är sämre ryttare. Hur påverkar det mig som ryttare? Vilka tankar dyker upp och vart leder tankarna mig? Till framgång? Eller till något annat? 

 

Vi fick som hemuppgift att träna på att känna spänningsnivån i olika situationer och skapa en medvetenhet kring spänningen i kroppen. För att ändra spänningsnivån så kan det vara bra att använda sig av musik (så Mackan och jag skall köra lite partymusik när vi skall prestera på ett ridpass). Förutom att känna spänningsnivån så skall vi lyssna på någon sorts avslappningsövning. Först muskulär avslappning i ca 14 dagar och därefter mental avslappning. På sikt skall det leda till att vi kan använda oss av målprogrammering. Spännande! 

 

Karin pratade rätt mycket om koncentration och den kommunikationsbubbla som häst och ryttare i bästa fall samtidigt befinner sig i under ett ridpass. Ibland lämnar ryttaren bubblan och ibland är det hästen som lämnar bubblan.. Det är viktigt att vi får hästen att vilja vara i samma bubbla, och det kan vi göra genom att skapa trygghet och ge mycket beröm. Vi måste sälja in bubblan till hästen så att den gärna befinner sig där. Hur mycket tid är jag och hästen i bubblan samtidigt? Varje ridpass så finns det saker som stjäl vår koncentration och jag skall ta reda på vad som stjäl min koncentration. Man måste försöka göra koncentrationen till en vana:

– Ha ögonkontroll

– Ha fungerande rutiner

– Dela in tävlingen i olika delar

– Mental förberedelse i bilder

– Bli medveten om grundspänningen (och kunna påverka den).

 

Jag skall föra dagbok över 3 saker som jag är nöjd med på ridpasset och 1 sak som jag vill förbättra. Jag skall också fundera på hur skall jag kunna förbättra?

 

Det var drygt tre timmars kurs som bara svischade förbi och jag förstår inte vart tiden tog vägen. Karin var riktigt bra på att förmedla det hon ville ha sagt och hon gjorde det på ett sätt som lockade fram många skratt. Underbart! Nästa kurstillfälle är i början av december och jag längtar redan tills dess, men först måste jag ju klara av mina hemläxor. Det där med avslappningsövningen blir nog svårast att klara av – jag har ju inte ens ro att sitta i ett varmt badkar en stund..

 

Lev väl!

Äntligen fredag. Hade beställt tid för klippning mitt på dagen och därefter åkte Håkan och jag till Kungälv för att titta på några hästtransporter. Jag hade i stort sett bestämt mig för ett Böckmann, antingen Comfort eller Master, men när jag fick komma in i Humbaur Pegasus så visste jag vad jag ville ha. Otroligt rymtligt inuti – hela 337 cm långt och dessutom en form fram som gör att inget utrymme går till spillo. Sadelkammaren är rymlig och ovanpå den så är det en stor balja där man kan lägga antingen hö eller kraftfoder. Om jag har tur så kan jag få ett bra pris på en demovagn och lämna min Opus i inbyte. Håll tummarna!

 

Lev väl!

Lördag. Ställde inte klockan eftersom det var längesedan som jag verkligen fick sova tills jag vaknade. Oftast brukar jag vakna rätt tidigt, men i dag var klockan nästan 10 när jag vaknade till liv. Amanda och jag hade bestämt att vi skulle åka och fixa stallet på förmiddagen i och med att jag skulle på clinic på eftermiddagen. Vi fixade stallet rätt snabbt och både Mackan och Pontus fick vila i dag.

På eftermiddagen paltade jag på mig dubbla långkalsonger, termobyxor, raggsockar och en fastligt massa tröjor för att kunna sitta flera timmar på läktaren hos Kungsbacka Ridklubb. Vid ankomsten till KRK så fick alla var sin påse med knäckebröd, en tub Kavliost och en Smakis. Trevligt! 

Kristian von Krusenstierna inledde dagens clinic. Han var på marken och hade hade sammanlagt fyra ryttare som red. En var Kristina i stallet och en annan var Kerstin som Amanda har hopptränat tillsammans med. Kul att få se dem i ett sådant här sammanhang. I första pausen så var det en dietist som pratade om vikten med bra kost, och hon fördömde LCHF – vilket man kan förstå när hon arbetar för ett företag som säljer bröd. Efter pausen så var det Magnus Gällerdals tur och han satt till häst och det gjorde också en av hans elever. Han visade hur de arbetade med att vänja hästarna vid nya typer av hinder och det var riktigt kul att lyssna på honom – han verkar vara en lättsam kille som gärna skojar. Härligt. I andra pausen var det en PT, Wilma, som satte fart i hela publiken genom att ge oss ett styrkepass på läktaren. Jösses vad jag blev trött i mina lårmuskler! I tredje och sista delen så var det Ann-Sofie Oscarsson som visade oss lite hur hon arbetar sina hästar i hoppningen. Hon betonade att hon låter hästarna till en början gå i en öppen form och i det tempo som de själva väljer, för om de är tittiga och spända så lyssnar de ändå inte på ryttaren. Låter vettigt. Hon hade en riktigt trevlig häst som hoppade väl och Ann-Sofie tror ganska mycket själv på den här hästen.

Det var skönt med lite input så här efter ett långt uppehåll med ”riktig” ridning och nu är jag riktigt sugen på att komma igång igen! Längtar…

Lev väl!

 

När jag kom till stallet så hade Yuri redan varit där och fixat Mackans fötter. Han hade lyckats riktigt bra och fötterna såg fina ut på Mackan. Jag var lite orolig att Yuri skulle behöva använda plast eller annat för att kunna slå på nya skor där tappskorna hade suttit. Nu är det bara att hålla tummarna att Mackan inte springer av sig skorna igen..

När vi som bäst höll på att fixa i stallet så kom Camilla, som har Hallgärde, och sa att det var fika. Jag, Martina, Camilla och hennes man samt Martinas kompis Helen och hennes mamma Pia satt och fikade en lång stund på den mysiga gårdsplanen. Herrejösses, hur skall det här gå? Jag lär aldrig komma iväg hem på kvällarna. Stallet är fullt av trevliga människor jag man gärna pratar med:)

Jag lät Mackan vila även i dag eftersom Yuri hade fått slå sömmarna ganska högt upp och jag vill se så att han inte blir varm i fötterna innan jag rider igen. Hoppas att Mackan är ridbar i morgon.

Lev väl!

PS. I dag målade jag riktigt mycket på huset..

Häst: Machiavelli EC

Martina åkte ner till stallet på morgonen för att kyla Ackes ben och sätta på kyllera. Jag var hemma för att måla huset och fixa lite annat smått och gott. Större delen av tiden fick jag lägga på att leta efter ett filter till dammsugaren, då jag skulle sanera den och tvättade ett filter som dessvärre inte alls gick att tvätta. Jag fick också tillbringa ganska lång tid på polisstationen för att göra en anmälan av skadegörelse på Jeepen. Under tiden som vi var ute och seglade så var det någon som hade repat tre bilar på parkeringen i hamnen. Skittrist! Bara för att någon skulle roa sig en stund så är vi några som behöver punga ut med tusenlappar bara för att åtgärda skadorna. Bara självrisken för tre bilar går ju på närmare 10 000 kronor! Jag blir så arg..

Det blev inte mycket målning, för när jag precis hade börjat måla så var det några som skulle komma och titta på våra skinsoffor, som vi hade lagt ut på Blocket, och eftersom hundarna hade huserat i dem så var det bara att ta fram sadeltvålen och börja sanera. Mycket arbete, men de köpte sofforna:)

På kvällen åkte vi ner till stallet igen för att kyla Ackes ben och sätta på mer kyllera. Han är smått jobbig att ha i spolspiltan eftersom han skall ”boxas” med mulen hela tiden. På vägen hem så åkte vi förbi hovslagaren och bad honom komma och fixa Mackan, och han lovade att göra det direkt nästkommande morgon. Bra!

Jag pratade med veterinären om Ackes hälta, och hon tyckte att det var lika bra att titta på honom för säkerhets skull. 07.30 på onsdag morgon. Roligare tid kunde vi kanske ha fått.. Men vad gör man inte för sin häst.

Lev väl!

Första dagen i nya stallet. Vi åkte ner tidigt för att släppa ut Mackan och Acke själva i hagen där de skall gå, men innan de fick gå ut så blev de ordentligt borstade. Det var ett tag sedan sist. Mackan är så ömfotad att han knappt kan gå nu när han saknar en framsko, och hoven ser inte rolig ut. Frågan är hur hovslagaren har tänkt att lappa ihop den..? Hovslagaren har semester vecka 30 och 31, men lovade mig att han ändå skulle komma och sko Mackan i och med att han inte gjorde det när han egentligen skulle ha gjort det.

När hästarna var ute i hagen så såg vi ganska omgående att Acke haltade. Det syntes inget i vare sig skritten eller galoppen, men det var desto värre i traven. Vi tänkte att han förmodligen hade dragit till en muskel när han tog sig ur flugtäcket. När vi lämnade stallet så gick hästarna lugnt och fint i hagen – frid och fröjd – men inte så länge, tyvärr. När klockan var fyra ringde de från stallet och sa att de hade fått ta in våra hästar eftersom de sprang som tokar i hagen. Förmodligen på grund av att blinningar och andra stickdjur kom fram när solen bröt igenom molnen. När de hade sprungit så pass mycket så var ju Acke inte mindre halt.. Han var rejält halt. Vi åkte ner en vända till stallet på kvällen för att gå igenom hästarna och kolla statusen på Acke. Han ville inte stödja onödigt mycket på vänster fram, så vi kylde honom ca 10 minuter med vatten och satte därefter på kyllera. Får ringa ATG för att kolla om vi eventuellt behöver gå igenom honom och se så att han inte har dragit några ligament eller så när han tog sig ur täcket. Martinas tidigare häst Madam blev ju triangelmärkt för en liknande skada.. Hoppas verkligen inte att det är något allvarligt.

I dag flyttade vi resten av sakerna till nya stallet och körde hem en hel del efterom vi inte har så mycket utrymme på Hallagärde. Parkerade transporten hemma eftersom den behöver en rejäl rengöring. Plockade ihop täcken som skall tvättas och lagas, och insåg att det var minst fem täcken som behövde tvätt och lagning.. Jäkla Mackan som inte kan låta bli att dra sönder dem. Det lär bli en dyr historia.

Lev väl!

Äntligen tillbaka på torra land igen. Semestern har visserligen varit jättemysig, men jag är nog aningen för bekväm för att uppskatta compact living på havet. Att behöva bädda och flytta undan väskor med kläder innan man kommer åt frukostmaten är nog inte min grej riktigt.. Vi avbröt semestern ett par dagar tidigare än planerat då vi hade hört att det skulle bli kuling och regn i slutet av veckan. Så istället för att komma hem på lördag eftermiddag så var vi hemma redan på torsdag eftermiddag. Borta bra men hemma bäst!

Fredag förmiddag åkte jag upp till hästarna för att ge dem sin dagliga högiva. Senaste veckorna har de fått ca 5 kg hö var i hagen eftersom det har varit ont om gräs. Varje dag har de varit lika hungriga och varit alldels stolliga när Martina har kommit med maten. För att ta det säkra före det osäkra så har hon inte gått in till dem i hagen, utan istället kastat in höet över staketet. När jag kom upp till hästarna så hade det regnat och blåst hela natten och båda hästarna stod och skakade för att hålla värmen. Tala om att de blev glada över att få sitt hö! För att de skulle klara även kommande natt så åkte jag upp till stallet en vända till och gav dem kvällshö. I vanliga fall hade jag nog stallat in dem, men i och med att boxarna är skurade och några av hästarna i stallet har fått Ringorm så ville jag verkligen inte ta in dem i stallet. En natt till fick de härda ut innan det var dags att flytta ner till nya stallet på Hallagärde.

Lördagen har ägnats till att flytta massa saker till nya stallet samt att göra iordning de nya boxarna. Det är helt underbart att ha fri tillgång till både grovt spån samt halm att ströa boxarna med. Anders som har gården odlar Dinkelvete, och det är Dinkelhalm som vi kommer att ha i boxarna framöver. Hade faktiskt ingen aning om att det ens fanns Dinkelhalm. Framåt kvällen åkte vi till Asserdal för att hämta hästarna. I och med smittan i stallet så tog vi dem direkt från hagen och lastade dem, två riktiga lortgrisar. De såg något frågande ut, men de gick snällt på transporten och vi kunde åka iväg. När vi kom fram så tittade de sig omkring, lugna och nyfikna. De måste ha trott att de hamnat i himlen när de kom in i sina nya boxar, för båda två dök ner med huvudet i halmen och mumsade som bara den. Antingen var halmen väldigt god eller så var de riktigt svältfödda (trots högiva på förmiddagen).  Mackan har tappat i hull under tiden han har gått ute, så jag slängde till honom riktigt mycket hö i boxen. Jag kan säga att han såg riktigt nöjd ut med att inte behöva sova ute i natt.

Eftersom Acke flyttar till Skåne om några veckor så kommer våra killar att få gå ensamma tills flytten – allt för att undvika onödiga skador på allas hästar. När Acke väl har åkt så släpper vi in Mackan till de andra vallackerna. Under kommande veckor kommer de att gå i en jättestor gräshage – alldeles ensamma med all mat. Himmelriket om man jämför med deras tidigare sommarhage.

I natt kommer jag att sova extra gott i och med att jag vet att Mackan står inne och har det torrt och gott.

Lev väl!

Häst: Machiavelli EC