Kom iväg till ridskolans första lektion för den här terminen. Jag hade också fixat en tillfällig plats till Martina så att hon kunde få lite av sin abstinens dämpad.
Läst i listan att jag skulle rida Parisienne – vem är då det? Läsa namnskyltar och leta sig fram var det som gällde. När jag såg Parisienne var min omedelbara tanke "Inger måste ha tänkt fel när hon har satt mig på den här ponnyn!" Parisienne såg i mina ögon ut som en maxad D-ponny, och det känns lite litet med tanke på mina 182 cm med tillhörande kilo. Men Inger hade inte alls tänkt fel. Hon var mycket väl medveten om att långa jag skulle rida stora D-ponnyn (som för övrigt visade sig vara 152 cm). OK, man gör väl som fröken säger.
När jag väl suttit upp så hade jag inget som helst stöd för skänklarna. Det fanns helt enkelt ingen häst där jag hade mina underskänklar. Kul. Inger sa att vi skulle ta det lugnt eftersom hästarna inte hade gått så mycket under sommaren, så det fick väl bli som det var. Med onaturligt böjda ben fick jag ligga på hästen/ponnyn med skänklarna hela tiden. Igen egen bjudning alls. Varför tog jag inte mina sporrar?! Jag fick använda spö relativt ofta och det ordentligt. Inte alls bra. Vi travade runt på spåret i något som upplevdes som en evighet. När vi hade gjort det så skulle vi fortsätta att trava, men då också lägga in skänkelvikningar in till medellinjen och ut igen. Runt, runt. Visst är det roligt att rida, men ibland blir det lite enformigt på ridskolan.
När ridpasset var avslutat så var jag purpurfärgad i ansiktet och svettig på hela kroppen. Som jag hade fått driva! Blir det samma häst nästa vecka så åker sporrarna på.
(Snart lägger jag in en bild på hur jag såg ut efter ridpasset. Min mobil fixade inte översändningen av bilden just nu.)
Häst:
Intensitet: Mellan
Tid (i minuter): 60
dressyrbitchen 