Föräldralösa barn?

Var finns föräldrarna till dessa barn som har fått en egen ponny att "ta hand om"? På ridskolan lämnas barnen på gårdsplanen och föräldrarna susar iväg för att göra andra saker medan barnet är och rider. I mindre privatstall är det ofta samma fenomen: barnet önskar sig en ponny och får en, föräldrarna lämnar käckt på gårdsplanen och susar iväg för att göra andra saker. Men, kan man verkligen lämna hela ansvaret till ett barn?? Många av dessa barn är inte tillräckligt uppmärksamma för att upptäcka sår, svullnader eller för den delen andra avvikelser. De kommer till stallet, borstar sin ponny och rider en stund. De har i regel ingen aning om foderstat, skötsel mm – och det har inte deras föräldrar heller. Jag förstår inte hur man kan skaffa ett djur utan att ha grundläggande kunskaper i hur man på bästa sätt skall ta hand om djuret? OK, man kanske inte har kunskaperna just när man köper, men man bör åtminstonde skaffa sig kunskaperna å det snaraste. Att använda en viss utrustning/hjälptyglar mm utan att veta varför man gör det kan göra mig galen. Visst, jag var ingen stjärna när vi köpte vår första ponny, men jag har sannerligen varit aktiv för att lära mig så mycket som möjligt och jag har haft turen att ha en vän som fungerade som en mentor första åren. Det skulle inte heller falla mig in att lämna mitt barn ensam i stallet dag efter dag helt utan sällskap (förutom ponnyn då). Mitt råd till alla föräldrar med ponnytokiga barn är: Var delaktiga i allt! Stanna i stallet, hjälp till att mocka, borsta på hästen så att du också lär känna den och vet hur den är, läs allt du kommer över om både foderstat, ridning, allmän vård mm. Kan du inte ställa upp på det så köp ingen ponny till ditt barn!

Bortsett min frustration kring ensamma barn så har dagen varit bra. Jag och Amanda åkte till Lerum i förmiddags för att hämta vår nya familjemedlem IsaDora, en vanvettigt söt långhårig kattunge. (Bilder kommer inom kort.) Vi hälsade också på min syster, Helena. Hon hade bakat lussekatter och bjöd på fika efter det att hon hade klippt mig. Jag börjar mina utvecklingssamtal på måndag och då kan det vara bra att se lite representabel ut..

I dag åkte Baronessa på jullov till Borås och vi får se om hon kommer tillbaka. Flickan som har henne tycker väl kanske inte att det är så roligt som hon trodde, så ponnyn kanske stannar i Borås.

Lev väl!

Häst: Machiavelli EC

Profilbild för Okänd

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

4 reaktioner till “Föräldralösa barn?”

  1. Såna var mina föräldrar men som tur var fanns det ju äldre i stallet som lärde upp oss. Jag tillhör även de som blev skjutsade till tävling (liten klubbtälvling) och hämtade när tävlingen var slut vid 14 års ålder. Det var även slut med lektioner när jag fick köpa min första ponny, kunde spara ihop till en lektion då och då. Regelbunden träning började jag med först när jag flyttade ner till Halmstad i 25-års åldern och tjänade egna pengar. Tuffa tider:)

    Gilla

  2. Och jag som inget hellre vill än att min son ska vilja rida så vi kunde vara TILLSAMMANS i stallet!
    Men precis som Katta så tillbringade jag också hela helgerna på ridskolan, sånt var ju läget på 70-talet. Min mamma var dessutom livrädd för hästar, de få gångerna hon var med stod hon tryckt mot någon husvägg:)
    Men idag, med alla curlingföräldrar?

    Gilla

  3. Jag var också en av dem som, i bästa fall, fick skjuts till ridskolan och blev avlämnad där, många gånger cyklade jag i ur och skur på min gamla minicykel. Mina föräldrar var kloka nog att inte köpa någon ponny till mig då de inte själva var hästkunniga, så jag fick hålla till godo med sköthästar, foderhästar mm. Det finns alldeles för många barn som får en egen ponny utan att någon vet hur man skall ta hand om den – och det är riktigt sorgligt. Men det är väl lite det som är curling också – ”vill du ha en ponny för att ha lite roligt, så får du en..”

    Gilla

Lämna ett svar till Catharina Sellman Avbryt svar