Bommar

Det har varit några veckors tystnad här på bloggen eftersom ridningen har varit på sparlåga i och med att Mackan har varit lite tjock och varm i vänster bak, från typ kronranden och uppåt över kotan och ca 10 cm till. Mest troligt har han vrickat till benet lite och om man själv har försökt att gå i hagen så kan man lätt förstå att en vrickning känns som en rimlig förklaring. Knaggligt som tusan och stenhårt.

Den senaste träningen för drygt två veckor sedan genomfördes i skritt eftersom benet såg bra ut den dagen men att jag ändå inte ville ”rida på” som vanligt. Dagarna efteråt så kom viss svullnad och lite värme tyvärr tillbaka så det var bara att ge pållen några dagars vila från arbete och avvakta. Oftast en framgångsfaktor och så även denna gång. Efter vilan så har jag varvat lättare ridning med arbete från marken och vilodagar och även det verkar ha varit en framgångsfaktor, tack och lov. I veckan som har gått har jag lagt till trav och lite galopp, vilket har känts helt ok, och i dag var det dags för en efterlängtad bomträning. Jag pratade med coach Emelie innan och vi bestämde att Mackan inte skulle göra varje övning så många gånger för att inte påfresta benet i onödan.

I förrgår när jag red så var Mackan (läs ”jag”) rätt spänd och det var svårt att fokusera på min egen ridning utan att ha koll på ekipagen som red omkring i olika gångarter omkring oss. Ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… Andas… andas… Jag fattar inte att det ska vara så svårt för mig att spänna av och faktiskt lita på min häst och bara riiiiida?! Så här i efterhand kan jag se att min hjärna var som en saftblandare och fokus var på allt annat utom på mig och min häst, så i dag gick jag in i manegen med planen att göra som Ulla-Carin berättade för mig på kursen Säker häst: slappna av och ge hästen längre tyglar för att inte föra över spänningar till hästen. Jag satt upp och skrittade runt på halvlånga tyglar och försökte vara så avslappnad jag bara kunde. Ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… ett, två, tre, fyra… Andas… andas… När det var dags att börja trava så fokuserade jag på att aaaaaandas och att lätta i handen. Andas in… uuut… uuut… in… uuut… uuut… in… uuut… uuut… Faktum är att det fungerar skitbra! När jag hade travat runt en kort stund så gjorde jag samma sak i galoppen: slappna av och lätta i handen.

I dag misstänkte jag att det skulle vara bra tryck i hästen så jag lämnade sporrarna i sadelkammaren och mitt ridspö fick hänga kvar på väggen i manegen. 😉 Enda gången då jag faktiskt upplevde att jag hade varit behjälpt av en liten sporre var när jag skulle galoppera på kvartslinjen, göra en liiiten volt vid E och fortsätta i en galoppsluta ner till kortsidan. Galoppsluta?! Det är ju faktiskt inget jag brukar ägna min ridtid åt, men det var ju bara att försöka så gott det gick. 😉 För övrigt så innebar träningen travbommar på serpentinbågar och studs på diagonalen – i båda varven. Vid två tillfällen fick jag till fina byten efter studsen – eller ja… vid ett tillfälle bytte Mackan utan att jag egentligen visste vad som hände och varför och vid ett tillfälle tänkte jag faktiskt till. 😉 Superkul! Det svåraste i dag var att ha en bra galopp på en relativt pigg häst och att inte bromsa med handen, men övning ger färdighet. 😀

Kryss

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 50+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste två åren har jag tränat CR (centrerad ridning) och eftersom min CR-tränare även har gått kurser i VBR (vertikal balanserad ridning) så blir det en bra mix av dem. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Kontakta mig gärna om du har frågor! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s