”Har du några riktigt bra värktabletter?” frågade jag maken vid middagsbordet eftersom jag var riktigt trött på att känna av mina höftleder/adduktorer vid varje ridpass. ”Jag har några som jag fick när jag opererade ryggraden, testa dem. Ta två stycken en timma före din träning, det funkar nog.”
Skillnaden var obeskrivlig! Från att ha spänt mig i väntan på smärttopparna så kunde jag nu rida och vara riktigt med i rörelserna – så otroligt skönt för både mig och hästen. ❤ Om det var morgonens brallande i hagen eller om det var avsaknaden av mina spänningar som gjorde att Mackan var pigg och framåt vet jag faktiskt inte. Det jag vet är att skillnaden var enorm, så nu behöver jag bara hitta en läkare som kan skriva ut riktigt bra smärtstillande tabletter till mig så att jag alltid kan vara med i rörelserna. 😉 Frågan är var jag hittar någon sådan läkare? Senast jag träffade en läkare gällande smärtan i ljumskarna var för några år sedan och då sa han ”det är kroppens sätt att tala om för dig att du ska sluta rida”. Fuck you!
Ungefär ett år har gått sedan jag tränade för Yvonne F A senast. Det var före koliken, före frakturen och före inflammationen i vänster knä och nu äntligen var det dags för träning igen. Med ett så långt uppehåll så var det bara att backa tillbaka typ 18 steg… Den här träningens arbete fokuserades på att försöka få Mackan att lägga mer vikt på ytter istället för inner (fram). Då och då fick jag till det, men det krävs mycket tankeverksamhet från min sida OCH tajming. Fan, det där med tajming är svårt…
Helgen avslutades med en utflykt till Onsala ridvägar där Mackan och jag körde lite backträning. Gissa om det kändes mina ben?? 😀 Nästa gång tror jag att jag hellre sitter på Mackan och låter honom göra jobbet. 😉
dressyrbitchen 