Fick det här på messenger: ”Godmorgon! Jag har dubbelbokat tiden i morgon. Kan vi skjuta på det lite? Stökar det till det helt om vi tar kl 12.00? Börjar med lektion så kan vi ta en kaffe efter?” Oh nej, det stökar inte till det alls! Jag är bara tacksam för en lite senare tid eftersom jag verkligen inte är någon morgonmänniska, så det gör absolut ingenting! 😉
SMHI hade spått regnskurar och stormbyar från sydvästligt håll – lite motvind på ditvägen och lite lätt medvind på hemvägen. 😉 Finfint! Det jag inte var beredd på var de riktigt kraftiga regnskurarna som kom när jag körde på motorvägen och sikten var näst intill lika med noll. Vindrutetorkarna gick på turbofart utan att det gjorde skillnad – inte ens när jag saktade ner farten rejält kunde jag se något. Lite otäckt, faktiskt. Helvete! Jag har glömt att ta min värktablett! Det skulle jag ju ha gjort för en stund sedan för att den skulle hinna verka innan det var dags att sitta upp… Ja, ja, bättre sent än aldrig.
Jag började med att skritta runt samtidigt som jag berättade om mitt besök hos Saga som jag har anlitat för postural träning. Ja Yvonne, jag vet att du analyserar mig samtidigt som jag skrittar runt… och ja, jag vet att jag har svårt att rida ordentligt och prata samtidigt… kan bara göra typ en sak i taget… 😉 Jag berättade att jag hade testat att vända på mina vinklade stigbygelplattor så att den bredaste delen hamnade under tån, men att det inte kändes som ett alternativ, så nu ska jag fixa ett par platta för att se om det kan bidra till ökad stabilitet i foten/skänkeln.
Yvonne inledde med att känna på mina höftleder genom att hålla i ett ben i taget och försiktigt flytta det lite hit och lite dit, ibland uppåt och ibland neråt. Höger ben kändes helt ok när hon rörde i leden, men det var värre med vänster ben eftersom det då gjorde ont i ljumsken. Yvonne kände skillnad och även hon upplevde att det var vänster som var den svåraste sidan. Lite märkligt, för när jag gör de posturala övningarna så upplever jag att det är högersidan som är den som kärvar. Får ta det med Saga nästa gång jag träffar henne…
Dagens prövning blev att försöka hamna rakt över Mackan och inte följa med i hans rotation åt höger, och det fick jag göra genom att titta på Mackans svans med en högervridning i kroppen samtidigt som jag skulle ha ett lite ökat tryck i vänster stigbygel. Det här känns skumt… I lättridningen skulle jag försöka bibehålla vridningen i mitt bäcken och successivt komma tillbaka med överkroppen och näsan framåt. Det här känns verkligen skumt…men jag gör väl som Yvonne säger… Samtidigt som jag red runt så tog Yvonne ett par bilder som hon senare visade mig, och det märkliga är att när det kändes riktigt snett och skevt så var det RAKT. Det här ÄR skumt… När Yvonne sa att jag skulle tänka ”sluta” så trillade poletten ner och då upplevde jag att det blev lite enklare även om det fortfarande kändes lite ovant. 😉
Mitt i ridpasset kom det världens störtskur och det dånade i hela manegen. Mackan spände till och så gjorde även jag. 😉 Han var ändå duktig som höll sig på mattan men jag märkte att han började joxa frenetiskt med bettet och tungan. Ett sätt att leda ut inre spänningar? Hmmm…
Min vänsterrotation och Mackans högerrotation bör vara en bra kombo och det ska bli spännande att se hur det blir på lite sikt. Över en kopp kaffe efter träningen pratade vi lite om hur uppläggen framöver skulle kunna bli och målet är att kunna komma ”till ridning” inom en inte allt för avlägsen framtid. Det låter bra eftersom jag upplever att jag har tappat riktningen men nu kan se någon sorts väg framför mig. Tack för kaffet och pratstunden! ❤
dressyrbitchen 