Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Förväntningar kan ställa till det rätt mycket för oss. Har man för höga förväntningar på något så blir man oftast besviken om upplevelsen inte lever upp till förväntningarna, men om man istället vänder på det och försöker ha låga (eller inga) förväntningar så blir man oftast glatt överraskad av resultatet – i alla fall blir man sällan besviken. 🙂

I går var en sådan dag för mig. Jag har inte ridit på nästan 14 dagar utan ägnat tiden åt tömkörning och annat arbete från marken istället eftersom Mackan under en period har känts ovillig till arbete. Jag har funderat mycket på varför han verkar ”lat” och tror att jag har landat i att han faktiskt tycker att det har varit tråkigt. 😦 Så i går bestämde jag mig för att sadla min häst för att rida på galoppbanan som går runt vinterhagarna och paddocken med målsättningen att jag inte skulle bli irriterad och frustrerad om han stannade och inte ville gå. Jag hade en tydlig plan för hur jag skulle hantera det på ett bättre sätt och istället för att bli irriterad så skulle jag vänta ut honom tills dess att han självmant valde att gå. Ja, ja… Det kanske kommer att ta 30 minuter för ett varv men då får det bli så.

Jag satt upp, med låga förväntningar, och skrittade ut på galoppbanan. I stunden kom jag på att jag skulle aktivera Mackan för att få honom lite mer vaken och alert och började växla övning med väldigt korta intervaller: skritt en kort sträcka, flytta höger, flytta vänster, halt, rygga, trav en kort sträcka, halt, rygga, skritt, galopp och så vidare. Han verkade tycka att det var roligt för han var ”med” mig hela tiden och inte en enda gång stannade han. Härligt! Det var riktigt roligt och jag är övertygad om att Mackan också kände sig nöjd och glad efter dagens ridpass. ❤

Omväxling förnöjer, som man brukar säga. 😉

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen