Slitsamt!

Drömde i morse att jag var på ett flygplan som störtade. Märkligt nog var jag helcool och inte det minsta rädd. Frågan är hur jag skulle reagerat om det hade varit på riktigt? Tursamt nog så ringde väckarklockan i samma stund som jag i drömmen vaknade upp bland massor av människor som låg utspridda på marken. I drömmen var det min pappa som ringde och undrade om jag levde. Han hade nämligen hört på radion att planet hade störtat och att det var flera personer som var allvarligt skadade. Själv kände jag mig helt oskadd.

När jag väl fattade att det var dags att gå upp ur sängen så upptäckte jag hur oerhört trött jag var. Ingen vila, ingen ro. På med morgonrocken, stallskorna och stalljackan. Som vanligt var det lika mysigt att komma ner till stallet för att ge hästarna mat. Känslan av att möta dem på morgonen är mödan värd.

När vi efter egen frukost skulle släppa ut hästarna så upptäckte Amanda att Rebeccas ponny Mapi var blockhalt på vänster fram och dessutom var lite svullen över kotan. Det  var bara att ställa in honom igen och låta övriga hästar gå ut. Märkligt att han blev halt över natten. När jag tog in honom i går kväll så var han helt OK. Först tänkte jag på hovböld, men då borde han ju inte vara varm och svullen på benet. På kvällen i dag så kunde han stödja bra på benet, men markerade kraftigt när Rebecca sprang några steg med honom. Vi får avvakta tills i morgon och se hur han är då.

Amanda harvade paddocken i dag och jag passade på att kratta in vallarna som blir utmed spåret. Det var slitsamt! 120 meter fuktig sand är inte roligt att kratta. Efter helgens mockning hos Helen så kände jag av musklerna i ryggen efter bara en långsida. Till våren blir det nog att lägga på lite mer grus, fixa till staketet och lägga något som förhindrar att gruset drar sig ut ur paddocken.

I dag fixade Axel middagen – pytt i panna. Enkelt men gott.

Lev väl!

PS. På önskemål av Veronika så kommer här ett par bilder på Ebba och Berit.

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen