Utan sällskap.

Kan man äta hundar? I morse önskade jag att just hund skulle stå på menyn i kväll. Bråttom till jobbet och hundarna har fräckheten att bara dra iväg, rakt ner till stallet! Jävla hundar, säger jag bara. Att de sedan har stora hängande öron som bidrar till att de (verkar) har minimal hörsel gör ju inte saken roligare. Ut och jaga hund. Arg som ett bi fick jag till slut in dem i hundgården och kunde åka till jobbet. Nu kan ju den som läser det här kanske tycka att det finns en logisk orsak till att hundarna inte vill gå in i hundgården, men de har verkligen en lyxig sådan. Ytan är grusad och säkert närmare 60 kvm och det finns en varmbonad lekstuga med veranda. Tala om att ha det bra. Allra helst vill jag skicka maken och hundarna på lydnadskurs, men när jag påtalar att de är olydiga så tar han det som en personlig förolämpning. Jag tror att det är med honom som med många ryttare och deras hästar – hästen blir som ens barn och dem talar man inte illa om utan att råka illa ut.

Dagen på jobbet flöt på rätt bra och vips så var det dags att åka hem. Underbart när dagarna går fort. 

Önskemålet för dagens ridning var trav och galopp ute, men då jag inte fick sällskap av någon alls, så fick det bli skritt. Det är väl inte optimalt att rida ut ensam på en 4-åring, men Mackan brukar sköta sig så bra och någon gång måste ju vara den första. Det är faktiskt lite tröttsamt att vara beroende av andra hela tiden, men nu känner jag att friheten är nära..

När vi hade skrittat en bit så sa Mackan "nu tänker jag gå ut på ängen med dig", men jag kontrade med "nej det skall du inte alls, så jag styr ut dig på vägen igen", "titta matte, jag kan böja mig som en makaron och gå dit jag vill ändå" blev Mackans svar. Skam den som ger sig, så till slut kom vi upp på vägen igen. Efter ytterligare en bit så fick han ett litet spel för något – jag vet inte vad – men det klarade jag mig också ur. Därefter blev det skritt på korta tyglar och inte på halvlånga.. Vi kom fram till hoppskogen och jag red i 8:or runt tallarna, klättrade på de få ställen där det går att klättra och jag lät honom kliva över både stock och sten. Det var riktigt mysigt. Resten av rundan gick riktigt bra och vi kom hem innan det blev mörkt. 

Lev väl! 

 

Häst: Machiavelli EC
Intensitet: Låg
Tid (i minuter): 50

Profilbild för Okänd

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

4 reaktioner till “Utan sällskap.”

  1. Hej. Det där med hundar känner jag igen precis. Vi har en liten ettrig sak som rusar ut på kvällarna och bara skäller. Helt hopplös att få in igen.

    Gilla

  2. Jag kan inte klaga på honom och hans insatser i hemmet, men hunduppfostran är nog inte makens starka sida. Han är alldeles för snäll. Hundar, hästar och ungar behöver ungefär samma uppfostran – de skall veta vem som bestämmer.. och här hemma är det jag!..eller inte? 🙂

    Gilla

Lämna ett svar till Beata Ekman Avbryt svar