Bildåre!

Efter att ha kollat på väderleksrapporten i går kväll så såg jag fram emot en uteritt i strålande solsken på eftermiddagen i dag, men ack vad jag bedrog mig. Redan efter lunch kom molnen och när jag slutade vid 16-tiden så var det dis och duggregn. Inte alls kul. Tiden gick väldigt snabbt och mörkret hann komma innan jag var färdig för att ge mig ut med Mackan. Dis, mörker, halt väglag och inget sällskap gjorde att jag valde promenad med Mackan istället för att rida.

Som vanligt hade jag gott om reflexer både på mig och hästen. Jag hade också en blinkande lampa på min vänsterarm för att synas på långt håll, långt innan strålkastarljusen når oss. Vägen som jag gick på är väldigt smal och lite slingrig, och det är ändå huvudsakligen 50 km som gäller fartmässigt. Oftast så saktar bilar, motorcyklar och mopeder in när jag kommer med häst på vägen, men inte idag. I dag så mötte jag en riktig dåre! Jag gick med Mackan utmed en häck och fick syn på ljusen från en bil som visade sig komma i riktigt hög fart. Jag räknade med att den skulle sakta in före mötet med mig, men inte.. När jag märkte att idioten dessutom skulle snika oss så blev jag vansinnig. I samma ögonblick som den passerade mig så vrålade jag högt och drämde pisken i biltaket det allra hårdaste jag kunde. Det måste ha låtit ordentligt inne i bilen, ha ha. Då kan man ju kanske tänka sig att bilföraren skulle undrat vad det var som lät och stannat för att se efter, men inte denna bilföraren. Den fräste vidare som om ingenting hade hänt. J-a idiot!! Jag är glad att Mackan är så stabil som han är, för om han hade hoppat till så hade det varit kört – kanske för oss båda. Tyvärr var det alldeles för mörkt för att kunna se vad det var för bilmärke och reg.nr, dessutom är jag lite halvkass på att identifiera bilmodeller.. Trist läge, alltså. Hade jag sett bil och reg.nr så hade jag sökt upp ägaren och sagt ett och annat om bilar och hästar i trafiken. 

Bortsett från fartdåren så hade Mackan och jag en skön promenad i mörkret. I morgon är det träning 🙂

Lev väl!

PS. I går hade Marie, som jag tränar för, semmelmingel. Det innebär att man bygger sin egna semla. Jag fyllde min med Nutella, mandelmassa, hackade hasselnötter, cocos, hårt vispad vaniljsås samt grädde. Mums!

 

Häst: Machiavelli EC
Intensitet: Låg
Tid (i minuter): 45

Profilbild för Okänd

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa.

3 reaktioner till “Bildåre!”

  1. Bilförare är inte kloka. Ibland skrittar jag på 90 vägen som går förbi vårt hus. Då ökar en del bilister farten när de passerar precis som om de tänker att kör jag riktigt fort så hinner det inte hända något. Jag skrittar bara där i fullt dagsljus…

    Gilla

  2. Många bilförare har tyvärr ingen aning om hur hästar kan reagera, och beträffande den här dåren så har jag haft span på små bilar som kanske har märke i smutsen på taket – i hopp om att kunna vräka ur mig ett och annat.

    Gilla

Lämna ett svar till Beata Ekman Avbryt svar