Ingamay-träning

Äntligen dags för Ingamay-träning. Jag hade en tidig tid, så väckarklockan ringde redan före sex. Trött. Smög mig upp för att inte väcka Håkan och Axel, fixade frukost och smög ner till stallet. Acke och Mackan låg och sov när jag kom ner och jag kände mig inte riktigt snäll när jag hämtade in Mackan. Acke ställde jag över till ponnysarna så att han inte skulle springa ihjäl sig när vi var borta. Jag hade bestämt med Amanda att vi skulle åka halv åtta, men hon dök inte upp. Sprang över gräsmattan och upp till hennes hus, knackade på dörren och möttes av en nyvaken tonåring. Hennes klocka hade inte ringt..

Vi kom fram i tid och jag hann rida fram en liten stund innan Ingamay kom. Det var första gången som hon träffade Mackan så jag fick börja med att berätta lite om vad vi har tränat på tidigare. Jag fick visa Mackan i skritt, trav och galopp innan det var dags att ta itu med dagens träning. Träningen innebar volter, volter och återigen volter. För att få igenom ställning och böjning så fick jag rida på volter och flytta undan honom för skänkeln. Herre jösses vad jag fick arbeta! Mackan är inte direkt självgående och det där som Kyra har skrivit i sin bok, att man skall rida som man åker sparkstötting, fungerar inte alls med den här hästen just nu. I varje steg fick jag arbeta med innerskänkeln och ställa honom. Arbeta! Det märks med en gång när jag missar i ridningen, för då blir Mackan stel och inte alls eftergiven. Det är som Ingamay sa: varje moment som görs är en form av inlärning – även det som blir fel. Därför är det oerhört viktigt att hamna rätt från början. Emellanåt så fick jag till det riktigt bra, men det är lång väg kvar. Nu blir det till att lägga extra tid på ridbanan och träna på läxan. Förhoppningsvis skall jag tillbaka till Ingamay till helgen.

När vi väl var klara så dröp både Mackan och jag av svett. Jag var tomatröd i ansiktet och skjortan var alldeles blöt på ryggen. Mackan var svettig från öron till svansrot och det droppade svett under hans mage. Vi svampade av honom innan vi lastade, och när vi kom hem så spolade jag av honom ordentligt med vattenslangen. Det tyckte han om. Om det finns någon nackdel med att åka och träna så är det nog att behöva ta hand om alla svettiga saker efteråt. Herre Gud – det känns som om man aldrig blir klar.. men det blir man, och när jag kom upp till huset så hade Amanda satt på kaffe. Det tyckte jag om. Kaffe och macka kändes som en bra belöning efter ett jobbigt ridpass. Längar redan tills nästa gång jag skall rida.

Lev väl!

PS. I dag eller i morgon läggs gården ut på Hemnet – så är du nyfiken kan du alltid titta. (Halland, Kungsbacka kommun, Åsa Jutegårdsväg.)

Häst: Machiavelli EC
Intensitet: Mellan
Tid (i minuter): 60

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen