En veckas vila.

Förra veckan fick Mackan vila helt eftersom det var så hysteriskt mycket att göra på jobbet och jag ville överleva veckan utan att gå i sank. Fattar inte varför det blir så här varje år? Betygen skall in och bedömningar skall skrivas – samma visa varje år. Även om vi förbereder så gott det går så skall det ändå till en summering av terminen innan betygen sätts och varje år är det alltid elever som måste jagas för att vi skall få in texter och uppgifter för att kunna en fair bedömning.

Jag får lite dåligt samvete över att jag inte ens har promenerat med Mackan under den här veckan, men jag känner honom och jag vet att han blir ett jäkla monster att promenera med när han är understimulerad, typ som när han hade inflammationen i halskotpelaren. Då var han som en heliumballong vid vissa tillfällen – mer i luften än på marken. Så det är faktiskt i ren självbevarelsedrift som jag inte har gått ut på promenad i mörkret med honom.

I går var första gången som jag red efter vilan och då red jag ut. Kanske inte bästa valet, men paddocken låg helt under vatten i och med att Rolfsån för tillfället har oerhört högt vattenstånd och manegen kändes inte lockande efter en veckas vila. Till en början gick det riktigt bra men efter ett tag så började Mackan reagera på småsaker och tog varje tillfälle att hoppa och studsa, och då var han typ bara en meter mellan öron och svansrot och ca två meter i mankhöjd. I det läget kände jag mig ganska liten… Funderade faktiskt på om jag skulle hoppa av och gå med honom istället, men insåg att jag nog hade bättre förutsättningar att komma hem helskinnad om jag satt på. Det blev lite trav och galopp också och jäklar vilket tryck det var i honom. Det riktigt pös ur öronen! Trots galopp i uppförsbacke så upplevde jag att han hade större delen av sin energi kvar när vi kom tillbaka till stallet – även om han frustade gott sista sträckan hem.

På måndag sätts betygen och efter det har jag större förutsättningar att hålla igång ridningen som vanligt, men innan dess så blir det ett kortare avbrott för att hälsa på dottern (och förhoppningsvis vårt första barnbarn) i Ystad. Det skall bli såååå roligt!

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen