Uteritt i Stättared

Äntligen blev det av! Jag och min kompis Lotta har pratat i evigheter om att åka till Stättared igen för att rida ut. Det är säkert drygt 10 år sedan som vi var där senast och den gången hade vi andra hästar och dessutom var min dotter Amanda med på sin C-ponny Appollo Silver. Världens sötaste C-ponny! ❤

(Amanda och Appollo, 2004.)

För ett antal veckor sedan mailade jag till Stättareds 4-H-gård för att höra om det var ok att rida där upp och vilken/vilka leder man i så fall fick rida på. Jag fick ett trevligt svar som berättade om att det var ok att rida på leden som var markerad med blått och vitt. Ungefär samtidigt la jag ut en förfrågan på FB där jag undrade om det var några som brukade rida i Stättared och i så fall var. Även denna gång fick jag bra svar och till och med en vägbeskrivning på den speciella ridleden – av en tjej som jag inte alls känner. Trevligt! 🙂

Väl framme i Stättared parkerade vi transporterna och ganska snart kom en tjej som jobbade där och berättade för oss att vi inte fick lasta ur våra hästar på Stättareds område eftersom Stättared räknas som djurpark och att det då är särskilda regler som gäller (från Jordbruksverket). Vi fattar… Absolut respekterar vi de regler som gäller, så det var bara att komma på en plan B. Efter några telefonsamtal så löste det sig och vi fick vi åka en liten bit för att parkera på en liten gård ett par kilometer från Stättared. Suveränt! 🙂 När vi kom dit blev vi fint mottagna och vi fick till och med en utskriven vägbeskrivning att ta med oss, och när jag läste sista stycket på vägbeskrivningen så tyckte jag att det kändes bekant och det visade sig att vi fick parkera hemma hos tjejen som hade kommenterat mitt FB-inlägg. 🙂 Ibland är världen liten!

Med vägbeskrivningen i fickan skrittade vi iväg upp mot Stättared. Det var alldeles lagom väder – växlande molnighet och lite lagom vind. Vi passerade getter, får, barn, grisar och kossor på vår uteritt och båda hästarna skötte sig exemplariskt. Så himla skönt! Vi red på grusvägar, genom bokskog, på asfalt och över stock och sten, upp och ner i terrängen och det var så himla mysigt! ❤ Vi mötte cyklister i skogen och bilar på vägen och inte en enda gång gjorde hästarna en sak av det. Så skönt! Det var ju en himla tur att vi hade fått vägbeskrivningen utskriven, för utan den så hade vi säkert irrat runt i skogarna fortfarande… 😉 Världens bästa vägbeskrivning!

Rundan vi red var ca 1,2 mil och jag vet faktiskt inte hur länge vi var ute, men det var nog minst i två timmar i all fall. 🙂 Och som Lotta sa: ”Det var nog inte tyst en sekund.” 😀 Vi enades om att det här var något vi borde göra i alla fall minst en gång i månaden, men då får vi hitta ett bra ställe att parkera på och kanske även andra trevliga ställen att åka till.

Tack Lotta för att jag fick ta del av dina bilder i all den stund jag är lite kass på att ta fram kameran. ❤

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen