Brottningsmatch med hjärnspöken.

Lördag. Svängde in med bilen på grusparkeringen framför stallet och såg att trädgården var full av barn. Så bra att alla besökande barn hoppar på studsmattan. Att Mackan kan stå och titta på dem från hagen är bra miljöträning för honom. Hoppa nu riktigt mycket, alla barn, och skrik gärna riktigt högt också. 

Jag fixade och donade i stallet samtidigt som jag funderade på hur jag skulle lägga upp dagens ridpass inför morgondagens träning med Yvonne FA. Övergångar är alltid bra… Och att rida in i skritten istället för att sakta av till skritt… Lite snabbare reaktioner måste jag också träna på, OCH att han ska vända lätt för min ytterskänkel… Japp. Så får det bli.

Började att skritta fram på lång tygel med avsikten att fortsätta uppvärmningen på lite halvlång tygel för att skapa förtroende och ett avspänt lugn. Men va fan!? Ska ungarna köra fyrhjuling precis utanför manegen när jag ska rida?? Flera barn körde runt på två små fyrhjulingar precis utanför manegens långsida och i och med att det är nät på översta halvan av väggen så går alla ljud rakt in till ridbanan. Lugn, bara lugn… vad var det U-C sa när vi hade kursen Säker häst…? Ta inte tyglarna, ta inte tyglarna, ta för guds skull inte tyglarna… Under tiden som gruset sprutade och barnen både tutade och ropade så hade jag en brutal brottningsmatch med mina hjärnspöken! Slappna av, andas, slappna av… Varje gång jag hörde att barnen sprutade grus så fick jag ge mina hjärnspöken en riktig smocka! Jag tror banne mig att jag vann matchen! Samtidigt som jag önskade att någon uppe ifrån huset skulle ropa ”det är dags för fika!” till barnen så tänkte jag att det var riktigt nyttigt för mig att de faktiskt körde omkring precis utanför. Det var bara när de frågade om de fick köra in i manegen som jag sa ”absolut inte!” 😉

Svettig och nöjd lämnade jag manegen och även om jag inte fick tränat på allt det där jag hade för avsikt att träna på så kändes det riktigt bra. 🙂 Nu ska jag bara försöka knocka alla hjärnspöken som jag har i mitt huvud, för jag vägrar låta dem få ett övertag.

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen