Bunketorp

Facebook är toppen! Senaste veckan har jag haft en stor längtan ut i skogen och ville ha sällskap. Vad gör man då? Jo, lägger en förfrågan på FB! Det tog bara några minuter tills dess att Sara mer eller mindre hade lovat bort sin mamma Beata för en uteritt. 🙂

Dagen efter min efterlysning var det dags att lasta Mackan och bege mig till Lindome för att parkera på golfklubbens parkering och möta upp Beata. Beata hade informerat mig om att turen skulle ta ca 1,5 timma och det lät ju alldeles lagom. Härligt med 1,5 timmas skritt i skogen. Redan när jag parkerade så började mina hjärnspöken ställa till oreda i huvudet på mig. Oj, så många bilar som kör förbi på vägen! Undrar just om Mackan kommer att reagera på alla som kör förbi i hög fart? Kommer jag ens att kunna sitta upp om blir rädd? Skärp dig nu för tusan! Slappna av och tänk att allt ordnar sig! Se bara till att ha låga tyglar… Sagt och gjort – det var bara att slappna av och låtsas som att läget var lugnt. Beatas häst var lugn som en filbunke och det är ju inte så konstigt – hon är ju van vid både det ena och det andra. Hon rids ofta i Bunketorp och har dessutom startat Huntingen i Falsterbo vid två tillfällen och vunnit en gång. En riktig stjärna! Tror att Mackan kände av hennes energi, för han blev också lugn som en filbunke. 😉

Vi skrittade iväg i kuperad terräng samtidigt som vi pratade om både ditt och datt och när vi hade ridit en stund så sa Beata ”ska vi trava lite här?” Självklart! Mackan tyckte genast att livet var toppen och att det bästa som fanns var att trava i Bunketorp. 🙂 Underbara häst! Det blev både skritt, trav och galopp under en ca två timmars tur i skogen med Beata denna fantastiska kväll. Känslan av att galoppera fram i skogen på min underbara häst som hade öronen spetsade framåt är obetalbar! Vi passerade golfbanan och golfare vid några tillfällen och med halvlånga tyglar var det inget problem. Inte ens golfbilarna var något problem med halvlånga tyglar. 😉 Tänk vilken skillnad det kan göra med halvlånga tyglar och en avslappnad ryttare… 😉

Båda hästarna var rejält svettiga när vi kom tillbaka till parkeringen och jag var både svettig och lycklig. Okej, det blev lite sent – 22.30 satte jag mig och åt lite kvällsmat, men det var det värt! Tack Beata för att du guidade mig runt i skogen. 🙂

Författare: dressyrbitchen

Jag som skriver på bloggen är 60+ och min stora passion i livet är hästar. För några år sedan hade jag en dröm om att bli så duktig på dressyr att jag skulle tävla i "hatt och frack" men nu har jag insett att tävling inte alls är det som är viktigt för mig längre. Det som är viktigast är att min häst mår bra och att jag rider och tränar honom på ett så bra sätt som möjligt - och som är etiskt försvarbart. De senaste åren har jag fokuserat på CR (centrerad ridning) och VBR (vertikal balanserad ridning), men tyvärr har jag ont i mina höftleder/ljumskar och kan numera rida max 2 gånger i veckan. För att aktivera min häst på ett bra sätt så mixar jag ridningen med tömkörning, Equibodybalance (både med och utan Equiband) samt en och annan promenad. Min häst är en så kallad "halshäst" och han fick ett antal behandlingar med kortison i halskotpelaren sommaren 2013. (Mer om det i bloggen.) Det var många som förberedde mig på att han förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst, men jag fick god hjälp av veterinärer och ett behandlingsteam på Husaby Hästklinik och efter det har han fungerat ypperligt som ridhäst. Han har pålagringar i halskotpelaren och jag har följt rådet jag fick på Husaby: "Halshästar måste underhållas." Det har jag gjort, både med massage, laser, elektroterapi och kiropraktik (dock får kiropraktorn inte jobba med halsen). I och med att min häst har fungerat så bra åren efter pärsen med halskotpelaren så hoppas jag att han kommer fungera lika bra i många år framöver. Förutom problemen med halskotpelaren så har vi även överlevt en allvarlig fraktur i ett underarmsben och en foderstrupsförstoppning som inte var helt lätt för veterinären att lösa. Visa alla inlägg av dressyrbitchen